Nu har det hänt nåt igen. Det är som om magsäcken krymt. Tyvärr inte magen. Men jag klarar inte äta nåt. Jag är huur hungrig som helst. Men efter 4 h föreläsning fick jag i mig 2 köttbullar. Gick verkligen inte mer. Så en timme senare dör jag av hunger. Fyra timmar senare får jag i mig två till köttbullar. Nu ska jag simma med emma. Tjolahopp!
efter en månads ledighet känns det som om man borde vara fett motiverad inför första skoldagen tvåtusentolv. som om man inte kunde bärga sig, redo att kasta sig in i nya projekt och kurser. men jag är så fruktansvärt opepp och det sörjer jag. man borde känna sig helt utvilad och energifull. men motsatsen skulle kunna vara mitt namn nu. ändå vill jag inte sova. för då måste jag vakna. och det tidigt, och min säng har inga lakan. livet är på topp javisst
Idag hade vi en 2 timmars föreläsning om stress för arkitektstudenterna. Ganska tydligt att vi är en rätt stressad sektion. Det jag dock fick ut av föreläsningen var väl ungefär att JA, jag är äckligt stressad och hade de flesta symptomen och JA, jag beter väl mig och är väl ungefär så som man tydligen INTE skall vara. Men det är inte lätt att bara ändra sin personlighet?
2 timmar på den föreläsningen gjorde mig nästan mer stressad, av att missa 2 timmar man kan göra nåt vettigt av. När den var slut övertalade jag minst lika stressade och prestationsångestfyllda Emma att INTE stanna kvar i skolan för att lära sig CAD utan hjälp och cyklade ner på stan för att köpa mappar till fantasiprojekten. Planen var att ta en korv och skynda hem alternativt till skolan igen. MEN. Vi tog till oss stressföreläsningen och bestämde oss för att käka på Wayne's istället.
Skitbra idé! Tills jag insåg att jag ju inte kunde tänka mig äta någon mat som fanns där. Eller någon annanstans. Det blev kanelbulle och chailatte. Jag ville verkligen köpa en varm macka eller något, men jag hade aldrig kunnat äta den. Jag har aldrig varit med om denna känsla innan. Men det går nog över.
Nu sitter jag i soffan och har kollat på TV samtidigt som jag... pluggat. Klart att jag inte kan glömma skolan bara SÅ. Renskrivit dagens arkitekturhistoriaföreläsningsanteckningar och försökt förstå dem. Arga Snickare, Glee, Jersey Shore, Kalla fakta i ett evinnerligt zappande. Tydligen ska man också gå och lägga sig tidigt för att slippa stressen. Hm. Klockan är elva. Jag funderar starkt på att skolka första timmen imorgon.
Jag har inte haft matlust på över en vecka. Så kontsigt. Jag fattar inte vad det är. Jag brukar alltid vara hungrig och äta regelbundna måltider. Inte jättenyttiga kanske men ändå riktig mat. Men nu bara äcklas jag av all mat. Jag är inte sugen på någon mat jag kan komma på. Jag blir skithungrig då och då, men efter en tugga vill jag inte ha mera. Macka och choklad går finfint. Men hur länge kan man leva på det? Och dessutom, delvis just pågrund av att jag inte äter, är jag så sjukt trött. Fast jag brukar vara trött. Men verkligen äckligt trött. Jag är totalt oengagerad och oinspirerad. Livspaus var ÄR du? I need you.
Idag har vi börjat på ett nytt projekt i skolan. Det fokuserar på "hemmet". Jag vet faktiskt inte hur det ska sluta, kanske i ett hem? Oklart. Idag har vi fått skriva två sidor om vad hemma är för oss. Lite intressant. Efter att ha klurat en stund insåg jag att hemma för mig inte måste vara en specifik plats eller byggnad. Hemma är en plats där man får vara sig själv, en plats där man känner sig absolut trygg och som får vara en stabil grund att utgå ifrån och få landa i.
Nu kom jag och tänka på en låt jag lyssnat på många gånger med Bethany Dillon;
"Aimless"
The curtain falls, down she goes
So long worth
All the applause seems beautiful
It's got a hold on her
She whispers, "I'll go home"
And then she's reminded
That she doesn't know where that is
Thought she belonged
But she knows she don't
Thought she had love
But it is not enough
The pain inside is speaking to her
How could she feel like this
So aimless
His glass falls
Breaks into a thousand pieces
Spilling out all he's tried to hide
"I only wanted to be strong, to be brave
But it's driven everyone away"
Thought he belonged
But he knows he don't
Thought he had love
But it is not enough
The pain inside is speaking to him
How could he feel like this
So aimless
I've been him, and I've been her
Covered up under the dirt
I want to get out
I want to be free
And know where I'm going
Thought I belonged
But I know I don't
Thought I had love
But it is not enough
An aching inside speaking to me
How could I feel like this
So aimless
They've always known this wasn't home
I've always known this wasn't home
För övrigt har jag varit i skolan till 21 ikväll. Men när jag satt där i min ensamhet, lyssnade på Bruno Mars och Photoshop:ade/inDesign:ade färdigt hela fantasiprojektet så insåg jag att jag egentligen ju hade ganska roligt. Faktum är att det inte var det minsta synd om mig som satt i skolan hela kvällen. Jag gillar ju att pyssla med sånt. Lika väl som jag kunnat sitta framför TV:n hemma och inte göra något vettigt kunde jag ju sitta där och göra något kul och vettigt! Åjo! Så det känns jätteskönt att fantasiprojektet sammanställts och allt. Dock är inte stolen helt färdig men jag känner inte att det brinner i knutarna vad gäller att göra den helt färdig.
Jag är nog lite dum. Dum som skriver ner allt privat, helt offentligt. Visserligen är det inte direkt någon som läser. Men. Jag borde nog snarare skaffa mig en dagbok, i äkta pappersform. Men jag skulle nog inte palla skriva.
Jag vill inte sova. Jag har totalvänt på dygnet. Jag vill aldrig sova när jag måste sova. Jag får aldrig lov att sova när jag vill. Eller jo. På helgerna. Men det slutar ju alltid i att dygnsrytmen går åt skogen och det blir ännu värre måndag morgon. Ja, alltså imorgon bitti. Om ja, 6 timmar. Jag vill inte ens tänka på det.
Helgen var go. Fredag blev det A-bar och jag hade kul! Kom inte hem förrän vid 5-tiden på morgonen. Där och då klev jag i pyjamasen. Och jag levde sedan i pyjamas resten av helgen. Jag har inte haft någon lust att socialisera mig över huvud taget. Jag vet inte vad det är, men jag tycker inte så vidare om mig själv för tillfället, framförallt inte bland folk. Så jag sa hej till soffan och sängen och höll mig där lördag och söndag. Eller, jag var tvungen att socialisera mig 20 sekunder med personalen på Willys när självkassagrejen inte funkade.
Jag har inte haft matlust på 5 dagar eller något sånt. Det är underligt. Jag har inte haft lust att laga mat. Och när man inte äter får man ännu mindre energi. Det är ju inte som att man inte är hungrig. Men att äta känns ju bara äckligt. Men choklad är jag fortfarande sugen på. Såklart.
Men, back to reality imorgon. Jippie. Skolan här kommer jag. Godnatt.
Jag har inget intressant att skriva. För jag har inget liv. Det är kallt ute. Och inne. Och det enda som händer kretsar kring plugg. Proppfullt i huvudet men samtidigt så tomt. Och trött, konstant. Och jag orkar inte vara glad. Återigen, vad är poängen? Kan jag klaga över något egentligen? Nej. Har jag något att gråta över? Nej. Så jag kollar på extreme home makeover och får gråta i alla fall. Tur.
Tenta imorgon. En sak mindre brukar betyda tusen nya saker. Ska man inte vara förväntansfull, inspirerad och nyfiken? Positiva klubben tackar för sig och går och äter toast. Igen. För jag orkar inte laga mat.
From Character with a created personality to a matching environment which leads to a house that fits the character and ends up with a chair that fits the house, the environment and the character.
i ärlighetens namn: syftet med detta inlägg är att slippa gå ut på promenad, sålänge jag kan intala mig själv att jag gör något viktigare. Det kanske säger en del i sig själv om min livsprioritering?
Sista veckan i Oslo. AlexÄlskling var här i helgen, sjukt lyckat om jag får säga det själv. Massa bad och snack och promenader, bussturer, solande, Osloutforskande och en gnutta öl/cider hann vi med. Fast kanske ändå att vi mest åkte buss? Jag vet inte. Bra blev det! Otroligt vad man kan hinna med under dagar då man faktiskt sätter den sidan till.
Men åter till nuet. Onsdag. Jag vill börja med att lite tyst påpeka att jag eventuellt kan vara överbetald en dag som denna. Jag har suttit och varit redo att säga "Postbanken det är Isabelle" i telefonen i 7h av denna dag. Men ack så få gånger jag gjort det, kanske runt 30 samtal. Men jag vill ha sagt att jag varit beredd ungefär nonstop. Och är inte det värt något? Och förhoppningsvis har jag tagit väl hand om mina kära samtal.
Vad jag då istället har gjort är att dels upptäcka vilken grej Paint är i Windows 7. WOH. Det är helt otroligt vilka möjligheter man har. Skulle haft en ritplatta att rita med - haha i paint... Inte slå mig nu kära photoshopnerds. Men jag kan erkänna att det inte blir riktigt precist när man försöker rita i paint med datamus. Men kul!
Satt där och funderade på om detta kanske räknas till porr och sådant får man ju absolut inte pyssla med på jobbet dator. HÅJÅJÅJ. Men jag kanske inte hinner bli avskedad på 2 dagar. Å andra sidan, hur porrigt är det med så skeva bröst?
För det andra har jag återupptäckt Svenska Hollywoodfruar, antingen har jag glömt bort vad jag sett eller så har jag helt enkelt missat senaste säsongen. Har gått igenom hela "svenska New Yorkfruar" som förberedelse inför kommande resa och när säsongen var slut hamnade jag i Hollywood. Dagens nämnvärda citat av ingen mindre än Maria Montazami; ungefär:
"Jag är bara nöjd så länge mina barn blir fina personer med båda fötterna på benen.."
Alltså, hur underbar är hon inte? Hon rättade sig själv med jorden; but still. Fantastiskt.
För övrigt har jag ännu mer ångest över morgondagen än över promenaden. Tanken slog mig i förra veckan att jag ju faktiskt fyller år snart (man brukade ha nedräkning i månader men jag hade inte en tanke på det) och imorgon smäller det. 23 bast. 23 jordsnurr som man skulle skriva i KamratPosten om man var cool och sökte brevvänner. Men förhoppningsvis var ju ingen 23 som skrev där..
Hur mycket borde man inte ha uppnått som 23 år? Hur seriös borde man inte vara? Ha hittat sig själv, vara stabil och tillfreds? Det är kanske bara en föreställning jag har. Som mina fina ateljévänner gärna tar upp ofta så har jag alltid sagt att vid 22 skulle jag ha barn och familj. Karriär. Ja, jag insåg ju när jag sagt det (tyvärr inte före jag öppnade min mun) att jag reda var 22 och att barn har en viss behandlingstid vad gäller produktion. Jag har nu ett antal timmar på mig att lyckas med min livsplan, omarbeta den eller känna mig misslyckad. Eller så bestämmer jag mig för att jag inte bryr mig.
Jag är väl iallafall på väg någonstans? Alldeles för mycket på väg kanske, åt alla håll? Fick frågan igår "Vad är din adress?" Enklaste frågan i världen kan man tycka. Men jag fick ställa en motfråga "i vilken stad?" som gav "Ja, alltså där du befinner dig". Jaha, tänkte jag. "Jo alltså. Jag är i Oslo till lördag, sedan USA i två veckor, sedan Kungälv 1 vecka och slutligen Lund efter det. Så eh, vilken stad?" Snacka om rotlös. Och hur länge stannar jag i Lund? Jag kan omöjligt tänka mig mer än 3 år. Samtidigt känns det lite jobbigt att skriva det såhär, för då kanske jag får en känga om sisådär 20 år när jag sitter där i Lund och aldrig kom vidare. Hemska tanke.
Och inte nog med all denna bitterhet (jag känner mig faktiskt rätt glad idag så jag vet inte vart jag fick allt detta från), så känns det väldigt avlägset att fira min födelsedag imorgon. Hade varit så mycket skönare om ingen visste om det, tyvärr kommer 879 personer se det på sin New Feed imorgon. Då har jag ändå rensat bort flera hundra fb-vänner. Vad jag ska göra med min födelsedag? Öhm. Jobba. Ja jag har ju då inte världens största umgänge här och jag behöver packa. Så ja, frågor om min födelsedags aktiviteter och allmänt firande undanbedes. Jag har framförallt ingen lust att bli äldre heller.
Och vad gäller umgänge. Det är inte det att jag känner mig ensam. Det är snarare det att det låter som om jag borde känna mig ensam. Ett temaförslag till ett annat inlägg: Varför bryr man sig så mycket om vad andra tycker? Hur kan det vara så att jag så ofta inser att jag tänker mer på vad andra tänker om vad jag tänker, tycker och gör, än vad jag själv vill göra, och faktiskt tänker och tycker? Att jag oroar mig mer för vad andra tänker att jag ANTAGLIGEN tycker, tänker och gör än vad som faktiskt är sant? Så ofta inser jag att jag hela tiden försöker se på mig själv genom andras ögon, istället för att se ut från mig själv på världen runtomkring (vilket borde vara så mycket mer naturligt eftersom jag logiskt sett bara kan se med mina egna ögon). Men nog om det, ett annat inlägg var det ja..
Slutligen; Är det okej om jag helt enkelt bara lyxar till det med Halfbaked? Eller ska jag spara mig till USA? Appropå glass måste jag nog ändå ta tag i mitt såkallade nya liv och gå den där himlans promenaden. Och allvarligt talat, varför frågar jag ens? Jag får väl göra PRECIS vad jag vill på min födelsedag. Jobbigt bara att jag inte vet vad jag vill, inga planer, önskningar eller förhoppningar. Kan man få dra täcket över sig? (Åh.. nu frågade jag igen)
Tur att jag åtminstone har båda fötterna på benen, jag ska väl vara nöjd.
En av de slappaste helgerna någonsin. Jag har hållit mig på Lambertseter hela helgen eftersom jag egentligen inte haft någon anledning att dra in till Oslo. Tanken var att jag skulle in och shoppa, men med ett shoppingcenter 2 minuter från mig kunde jag likagärna göra det där. Lego till pojkarna (så svårt att veta vad de gillar nuförtiden, har inte träffat goingarna sedan januari. Salladsbestick till H&J, och har redan köpt världens sötaste picknickkorg till Eli. Fy vad jag längtar efter dem. Inte många dagar kvar tills jag åker, 6 aug. Sexte som jag råkat säga två gånger, vad hände där!? Pinsamt. Jag kan nu konstatera att jag varken kan svenska, norska eller engelska ordentligt.
Även om hela helgen på något sett haft en skugga av Bomben, skjutningarna och alla hemskheter, nyheterna har stått på en hel del hos mig, så känns det ändå som om man är isolerad här borta. 20 minuter från city och det känns som andra sidan jordklotet. Det är för overkligt för att ta in, omöjligt att förstå. Jag borde bli så mycket mer berörd. Men här har helgen mest handlat om regn. Varje dag har det regnat, solen har tittat fram emellanåt och jag hann tillochmed utnyttja min nyinköpta, rosaprickiga soldyna från Nilles (favoritaffär, billig skit!).
Jag och Emma såg filmen Midnight in Paris och en fras som verkligen fastnade var när tjejen från skivbutiken sa till killen "I don't mind getting wet". Tydligen ansåg de att Paris var vackrast i regnet. Jag har tänkt på det där, varför är man så hemskt rädd för regnet? Akta frisyren, sminket, man vill inte vara blöt hela dagen och frysa osv. Så tänkte jag vidare, om man tar bort alla de detaljerna, så är det ganska mysigt mer regn. Avslappnande, härligt. Så häftigt att det kan komma så mycket vatten från himlen.
Ett lokalt regn, himlen verkligen öppnade sig, anföll när jag skulle gå hem från Lambertseter Senter. Så jag packade in alla inköp, väskan och allt i påsar och gav mig ut. Folk stod kvar och väntade ut regnet, stirrade efter mig. Hade de vetat att jag var svensk hade det väl bekreftat alla misstankar. Haha! Var dyngblöt på 30 sek. Härligt!
Idag har norsk TV varit så snälla, iochmed alla hemskheter, och ställt in alla vanliga program och visat filmer hela dagen lång, utan pauser i filmer eller mellan. (Är på 6e filmen för idag nu!). Men mamma påpekade att jag inte borde ligga inne hela dagen vilket väl var vettigt. Och igår hade jag tänkt gå ut och köpa Dotskakor (favorit) men det blev inte av så jag tänkte jag kunde ta det idag. Så imorse insåg jag att KORV, alla affärer är ju stängda i Norge om söndagar. Kommer aldrig vänja mig vid det. Men så gav jag mig ut i spöregnet, på med sportBH, joggingskor och hela kittet! Folk bara stirrade på mig, som vanligt?! Måste vara kombinationen av att jag studsar fram och att det ösregnade, och kanske för att jag är blond? I dunno.
Så jag var ute i över 1 h i spöregn för att leta efter DOTS. Fann dem inte, men på 7eleven på Nordstrand hittade jag något ännu mycket bättre. HALFBAKED. ÅH , lycka. Kom hem helt dyngblöt, in i duschen och hamnade i soffan för den 6e filmen för idag med min älskade glass! Och det var dessutom ett alldels extragott exemplar av glassen. Massor cookie dough, kletiga browniebitar (de är så ofta torra..) och bara SUPER YUMMY. I helgen kommer Ballex och det blir NICE!
Där satt jag i godan ro på jobbet, 15:20 och det var 40 minuter kvar på arbetsdagen. Vi satt 6 personer i ett öppet kontorslandskap, hälften är på semester. En lugn dag, ovanligt få telefoner, jag satt inte ens på telefon på hela dagen utan pysslade med annat. Lätt uttråkad, lätt irriterad över att jag upptäckt att en massa fel blivit gjort som lett till att jag tvingades göra om en del av mitt arbete.
Så smällde det. Helt otroligt högt, hela byggnaden skakade och fönstren skakade, buktade inåt, liksom bubblade som om de inte alls var av glas. Som ett helt annat material, mjukt, som vatten i form av en våg. Kollegor hoppade upp, det första som slog oss var att blixten slog ned i vår byggnad, i vårt fönster. Så nära kändes det.
Vi gick fram till fönstret, försökte öppna fönstret men persiennen som är trasig gör att man bara kan öppna några centimeter och allt vi kunde se var att människor stannade till ute på gatan. Alla såg åt ett håll, men vi såg ingenting. LH sa att det måste varit någon slags explosion.
Jag undrade i mitt stilla sinne om det sprängts hos oss, det är ju ändå en bank. Men inget hände, så i skärrad stämning fortsatte alla jobba. Jag har väl aldrig varit med om liknande, men jag ogillar min känslokalla inställning. Att jag bara blir sjukt ivrig, nyfiken och tycker att allt är så fruktansvärt spännande. Samma minut som smällen hade jag börjat skriva en ny facebookstatus, om att blixten slagit ned i just vår byggnad; YES JAG ÄR I CENTRUM. Osmakligt.
Men det var ingen blixt, det var inget oväder alls, trots alla nyheter om att det skulle regna och blixtra. Det började lukta rök och inom 10 minuter började nättidningarna och nyhetssidorna uppdateras, endast fragment och inget sammanhängande. Bomb. Oslo. Regeringskvarteret. Radion sätts på och vi går fram och tillbaka mellan egna skrivbord och radion för att få veta vad som hänt.
Bilder börjar poppa upp, helt otroligt. Vi kan inte fatta. Folk börjar ringa till nära och kära, för att se att alla är OKEJ. Panik när folk inte svarar. Jag bara skriver till mamma och pappa på facebook att allt är lugnt, innan de ens visste om att något hänt i Oslo.
När jag slutat går jag förstås, så äckligt nyfiken som jag är, en omväg till bussen hem. Via avspärringarna. Bara på bortesta delen av kvarteret brevid, andra sidan Karl Johan, såg jag glas överallt på marken längs byggnaden. På andra våningen, på H&M, stod en butiksarbetare i skyltfönster och sopade glas. Ja, ett skyltfönster utan fönsterglas.
Några meter bort, efter Stortorvet, var det redan avspärrat och även på Glasmagasinet, ironiskt nog, hade fönstren blåsts ut av trycket från bomben. Längre än så kom jag helt enkelt inte, kunde som max runda Glasmagasinet och allt man kunde se var krossade fönster och avspärringar, poliser och ambulanser.
Sedan tog jag helt enkelt bussen hem, valde buss över tunnelbana, och nu sitter jag här i soffan 20 min från centrum utan att fatta vad som hänt. För overkligt, jag är inte alls så berörd som jag väl borde vara. Nyheterna är på, kanalerna har ställt in programmen och nyheterna kör nonstop. I skrivande stund har 7 dött, 2 svårt skadade hittills. Dessutom är det en galning som är utklädd till polis som skjuter någonannanstans samtidigt.
Jag har lovat mamma att inte åka in till stan, så det blir en lugn kväll. Jag har köpt ostbågar som tröst. Väldigt bra. Inte för att jag behöver tröstas, mer less på att jag inte fick nåt att göra ikväll.
H&M utan fönster på andra våningen.
Glasmagasinet - glassplitter.
Glasmagasinet, sedan var det stopp.
Okrossbart glas som bara vikt ut av trycket.
Såg flera ambulanser i full utryckning.
Fönster - utan fönster.
OSLO!?
SevenEleven!
Jag trodde inte jag skulle sitta med en laptop i knät innehållandes ett fotoalbum som heter "bombningen". Overkligt. Ser bilder från VG.no och på TV; första tankarna är bara att det där är inte Oslo. Det är Ryssland eller något. Kosovo sa Lars-Gunnar i telefon alldeles nyss.
Fina Emma har hælsat på mig i helgen! Hon kom fredag nær jag slutade jobba och vi åkte hem till mig før middag + myskvæll med popcorn + ostpopcorn. [Mamma! Viktig info, det finns nog en tanke med att norska ostbågar ær sjukt mkt dyrare æn svenska, før de smakar mer ost och ær sjukt mycket godare också!] Mm.
Lørdag ringde klockan vid 8. Emma ær ju sjusovare så vad gør man inte ;) Helt otroligt vad mycket man kan hinna med om man går upp så tidigt! Så begav vi oss in mot Oslo med planen att turista så mycket som møjligt, med mig som guide då. Ja. Det kunde ju gå hursomhelst. Jag vet inte hur bildad Emma kænner sig på Oslo-området men vi fick uppleva/se rætt mycket i ett regnigt och kvavt Oslo:
- Grønland (hittade en marknad med mest bara skræp..men æven spisar. Ganska spænnande) - Oslos Operahus (vi kænde oss vældigt arkitekt:iga) - Jernbanetorget (fin tiger) - Karl Johans Gate (shopping - REA! BIKBOK x 3) - Stortinget - Slottet - Aker Brygge (bryggstrosande + shopping) - Majorstuen (Zimba var stængt...) - Holmenkollen (Premiær før mig! Vi åkte skidhoppssimulator, skitkul!) - Premiær før Emma med Chai Latte - Akker Brygge igen - mjukglass ær viktigt.
Vi tog T-bane/buss hem och stupade i soffan med nya chips/sombreros och vægrade røra oss mer utom till sængen, eftersom vi hade skoskav/blåsor på føtterna. Emma, NYA skor en helg som denna?! ;)
Söndag morgon började med frukost och ungefär NOLL planer. Jag hade hoppats på finfint väder så att man kunde bada eller något, eftersom allt är stängt på söndagar i Oslo (buuuu). Men HEJ molnen, de var inte på vår sida. Vi satt i min säng och pratade om hur dålig förlorare Emma är och hon berättade hur det brukar gå om hon spelar minigolf med familjen, där inte enbart Emma är dålig förlorare. MINIGOLF! tänkte jag och googlade. Ekeberg Minigolf, PERFEKT. Kollade bussen, 4 min tills den skulle gå! HEJPANIKSPRING. Kom på i farten; Emma! Jag kollade bara vilken tid första bussen gick, inte var och till vilken vi skulle byta.
Skulle vi ge upp, gå tillbaka och vänta en halvtimme? NO WAY. Vi sprang, vi hann. Vi listade ut hur vi skulle åka med hjälp av vagt minne, logik, hjälpande hund-ut-och-gå:are och några få minuters surf på min kontantkortsmobil (för övrigt äger jag inte ens denna fina Xperia x10 Mini - den är till låns av LH på jobbet). Vi hann. Vi kom fram. NU DÅ? Vi såg många andra sportsplatser, men inte minigolf. Snilleblixt; kartan på busshållplatskuren gav oss en hint och vi började gå i den mest logiska riktningen. Emma tyckte att vi borde svänga, vi svängde. VIPS hittade vi en minigolfbana.
Vi hånade den andre när det gick bättre för oss själva, hyllade våra framgångar och pikade den andres motgångar och sura grimarser. Fast på ett ganska trevligt sätt, på ytan. Haha. TYVÄRR förlorade jag. Fast...vänta nu. Om vi kollar protokollet så kan vi lätt se att Emma måste ha räknat fel. Hon har nog glömt plussa ihop alla hennes 81:or, 91:or, 21:or och 31:or. Trodde hon att hon fått hole in ones eller vadå? Hon tror hon raknats BRA, medan jag hamnade VANLIG; Men nä.. granskar vi protokollet står där KLART OCH TYDLIGT OBRA och OVANLIG. Ovanlig som i speciell, på ett bra sätt. VÄLDIGT OTROLIGT JÄTTEBRA var jag alltså. Oh ja.
Snabbt hem igen för att äta lunch; toast som picnic på balkongen i solen. Jag är inte van vid att gå upp så tidigt på helgen så att man måste äta två mål mat på samma dag, väldigt konstig rutin Emma hade... ;) Sedan gick vi en liten promenix, skulle hälsa på Sofia och kolla hur renoveringen framskred i hennes lägenhet men ingen hemma. Vi köpte biobiljetter till kvällens "Midnight in Paris" och hade nu några timmar före dess vi skulle spendera. Mat skulle hinnas med också.
Min grundidé, bad, låg fortfarande och purrade i bakhuvudet. VI GÖR DET! Det var molnigt men varmt! Upp i lgh, låna ut bikini till Emma, inse att vi inte hinner första bussen o nästa går om 30 minuter. Slappar, går ner i ganska god tid. Ser bussen komma bakom oss, PANIK IGEN!! Sprang som idioter, stackars emmas häl som mått dåligt sen i höstas. Busschauffören skrattade och sa "Ni sprang ju 200 meter!!", vi satte oss lättade på bussen; BARA FÖR ATT INSE ATT DEN SVÄNGDE ÅT FEL HÅLL!
Då mindes jag att förra och enda gången jag åkt buss ner till Nordstrands Bad, hade jag stått på den vanliga sidan vägen för att inse att jag ju skulle åt andra hållet. Det hann jag inte komma på denna gång. Hade inte reflekterat över att bussen kommit 5 minuter tidigt. Av på nästa hållpalts, se att det är 3 minut till bussen kommer till första hållplatsen. SPRINGER I PANIK HELA VÄGEN TILLBAKA, för att hinna med bussen! :D
Väl framme vid badet är det rätt gött att bada iochmed allt spring. Hann med några konstiga grodhopp och kanonkulor. Jag hann också hjälpa två killar i typ 12årsåldern att bestämma vem som skulle hoppa först. De förde en livlig diskussion om varför just den andre borde hoppa först i några minuter tills jag avbröt dem och sa "BARA HOPPA SAMMEN!" och de stirrade på mig, vågade inte göra nåt annat och sa "öh..ja de kan vi ju göra" och plupp så var de i sjön.
Dags att ta bussen tillbaka igen; den var 9 minuter sen. Lite ångest med tanke på att vi bara hade 2 min på oss att byta i Ljabru. (TACKA MICAN för att hon köpt ett veckobusskort när hon var här i början av veckan som emma köpte, annars hade vi ju aldrig pallat åka buss som galningar lika spontant och oplanerat) När vi hoppade på en buss förstod vi varför den var sen. Jag undrar varför de låter en gammel gubbe ha uppläring på att köra buss MED PASSAGERARE PÅ. Han skulle säkert bara lära sig vägen men det kändes som han aldrig kört buss förr, så långsamt, körde på kanter och kunde knappt öppna dörrarna.
Fick vänta 20 minuter eller nåt på nästa buss = tidsplaneringen gick i stöpet. Middagen (Köttfärssås & pasta) fick lagas i überfart och slängas in på 5 minuter för att hinna till bion. Vi hade bett killen om bästa platserna, tur vi hade samma smak som han för vi hade helt klart de bästa platserna. Väldigt fin film! Jag gillade den. Men sen när jag kom hem kom jag på en ännu bättre handling till den. Nog om det.
Jag var helt slut efter en dags kul aktiviteter med flängande hit och dit och vi skulle upp före 6 på morgonen så vi gick och la oss rätt tidigt. Och sedan var det bara att komma sig upp, åka in till stan, lämna av goa Emma på busse, köpa en latte to go (SÅ VUXENPOÄNG!!!) och sätta sig på jobbet. Kom först av alla och jobbade 9½ h när jag ändå var igång. Lika bra liksom.
TACK FINA EMMA, min piff, FÖR EN JÄTTEKUL HELG! :) KRAM Puff
Nu finns många bra saker att se fram emot; t.ex. ska det vara fint væder imorgon och Mican kommer och hælsar på! Och på fredag hoppas jag att Emma också kommer. WEHOO. Och Midsommarhelgen hemma i GBG var fetgo, allt ordnade sig på bæsta sætt. Fick mig en midsommarfest på fredagen. Kårholmen hos farmor på lørdagen och fick en båttur (rætt bløt men mestadels før Adde och kusin Joel som satt længst bak), æven helt hysteriska flabbattacker nær jag, Adde, Sandra spelade Hej Knekt men hittade på nya meningar att skrika på de olika korten som var helt omøjliga. Och sedan testade jag Surprice-alkoholfria drinkar på kvællen och var fylletaxi (okej lite øverdrivet haha) till ballex, emma och stifler!
Søndagen spenderades på mormors och morfars solika uteplats med søndagsmiddag + en tur till Maxi (min och mammas størsta hobby vi har tillsammans). Nu sitter jag på jobbet, 1 minut kvar på lunsjpause och jag ær dødstrøtt! La mig tidigt igår men kunde inte somna..
