isabellejimsdotter

Söndag hade tvätt och packning på agendan. Sedan gick vi på bio, inte vilken biosalong som helst utan självaste biosalongen där alla premiärer med kändisar på röda mattan äger rum. Dagens film var The Book of Eli. Jag tyckte att den var svinbra utom att slutet var alldeles för öppet, jag ville veta fortsättningen..

Måndag bar det av mot Las Vegas med en liten avstickare till HOLLYWOODskylten. 5 timmar senare var vi i Las Vegas där vi tog in på Bellagio, 5stjärniga asimponerande hotellet med fontäner av värdet $ 45 000 000 framför. Philip hade fixat extrapris och Emelie fick spela hans flickvän. Det var alldeles underbart med 2 queensize sängar, automatiska gardiner som styrdes av knappar vid sängen och utsikt över hela fontänspektaklet. Det är en otroligt mäktig syn kan jag tala om!

Vi hittade, efter ett mysigt ihoptryckt bad i badkaret, en mysig restaurang första kvällen och dagen efter utforskade vi the Strip, gick runt och sjöng Martin Stenmarcks "Las Vegas"-låt och hade det mysigt. Vi upptäckte en buss som gick fram och tillbaka genom Las Vegas och vi köpte heldagspass. Första kvällen hade vi också en galen taxifärd då taxigubben var rolig men galen, körde mot enkelriktat, smet förbi bommar genom ett garage för att undvika trafikstockning och körde som en tokfrans!

Vi tog en tur till downtown, kikade i turistbutiker och sedan höll vi på att dö. Bokstavligt talat. Mican fick en riktig nära-döden-upplevelse. Vi gick på Fremont - en shoppinggata med massa neonlampor, även i taket som ser ut som en tunnel, när vi hörde ett stort BOOM! Vi var då på framsidan av en scen och bakom scenen började det ryka. Jag och Emelie kunde inte hejda vår nyfikenhet och sprang genast dit. Bakom scenen fanns en vägg med ett tält framför, i tältet stod en pick-up truck helt krashad. Polisen var där på 2 sekunder, läskigt nog med pistoler och vi ombads genast att lämna platsen. Vi trodde att de jagat en rånare eller något som kört rakt in i väggen för att undvika oss. Tur att det var en scen och en vägg mellan oss och kraschen, annars hade det kunnat gå illa till. 

Nu ett antal dagar senare fick vi veta på internet att det varit en 79årig gammal dam som antagligen fått hjärtattack. Hon dog i kraschen, men ingen annan kom till skada. Spännande vardag har vi! Länk till nyheten:

http://www.lasvegasnow.com/Global/story.asp?S=11884284

Sedan åkte vi uptown igen, kvällen ägnades åt musikal. The Lion King var efterlängtad av oss alla och det var hur roligt som helst. Verkligen sevärt och jag log konstant hela föreställningen. De var hur duktiga som helst, värt pengarna.

Vegas i sig var fräckt. Det känns overkligt på något sätt, som en fejkstad som är uppbyggd endast för oss, turisterna och gamblarna. Allt är show, konstant! Hotellen är som en sagovärld, olika teman skapade med otroliga resurser. Casinos överallt. Teman på hotellen var olika länder och världsdelar, sagoländer och fantasivärldar. Vi upptäckte att all show dock är över efter midnatt (vi missade både fontäner och neonlampor i downtown som vi planerat att se bara för att det slutade innan vi var där) och att alla drinkar är alldeles för starka. Det med drinkarna går nog dock för hela USA, man köper inte en drink om man vill ha ren sprit. Då köper man en shot. Lär er!

Jag spelade bort $15 dollar men det var roligt ändå. Anna den galningen vann mer än hon förlorade, imponerande tycker jag. Sista morgonen var vi på IHOP - international house of pancakes i ösregnet innan vi drog vidare mot Grand Canyon. Ja, vi tog med oss regnet från San Francisco till LA och nu även till Vegas. Fick veta via sms sedan att det var översvämning i Vegas men det missade vi nog precis. 

Mer om Grand Canyon snart! 

(Btw mitt amerikanska visakort är spärrat - skitlöjligt! Bara för att jag knappt använt det under ett år i NJ, och nu börjat använda det massa i CA så tror de att det är stulet och har spärrat det. Tusan!)

 

Det skall flyttas hemifrån, minsann! Jag och Micaela skall bliva sambos och senare kommer troligen också Emelie. Oslo blir orten. Vi tackade ja i förrgår till en lägenhet där. Det är Mican som har koll men det är en nyrenoverad 3a som ligger 20 min T-banetid räknat från centrum. Dock är det lite knussligt just nu med tanke på hyran då vi bör vara 3-4 pers boendes för att det ska make:a sense, fast att vi nu bara är 2 den första och kanske andra månaden. Vi försöker desperat att hitta någon/några som vill bo med oss den första eller de första två månaderna. Men vi tror på detta och vi är övertygade om att detta blir nice. Frågan är om vi har råd med mat första månaden men det är väl bara petitesser.

Från och med 1 mars har vi lägenheten, till siste juli tror jag och vi skall lyckas hitta jobb och grejer också. Jag som alltid är så nervös och orolig av mig är nästan lugnad av att ALLA runtomkring mig försäkrar mig om att detta faktiskt kommer att ordna sig, jobb är lugnt och allt fixar sig. Så det är väl bara att gilla läget och vara glad över detta äventyr i mitt liv! :)

Det blir alltså inte mycket tid i Sverige däremellan (jag kommer hem 12e februari) plus att jag tajmar in lite helgjobb på Bergs igen innan flytten. Haha jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle hamna där igen men det blir brabra! När Mican kommer hem från Miami drar vi upp och skaffar norskt personnummer och sånt som kan vara bra att ha.

 
Emelie Oscar Issa Mican Danny i Santa Barbara

En jag.

Så åt vi sushi i LA också! Billigt, gott och B R A.

C H A R L I E S    A N G E L S
Kinesen, Drew och Cameron!

LA. Hos Anna och Jocke på en tvärgata till Hollywood BLVD. Sjukt? Ja! Kul? Ja! En halvtimme efter att vi kommit till deras lägenhet bar de av mot deras kompisar för de badade jacuzzi och vi joinade. Huuur gött som helst, detta trots regnet. Ja det har regnat typ hela resan fram tills idag lördag, men Charlies Änglar är glada ändå! Vi fick träffa Jockes och Annas alla kompisar men vi var alla döda på torsdagskvällen, framför allt jag så det blev inte så mycket mer.

Fredagen var dagen då det vankades kändisspan. Vi köpte en Star Map och körde runt i Bel Air, Beverly Hills osv med GPS och karta där vi ringat in vilka kändisars hus vill ville se. Eller hus och hus. Portar/Häckar/megahöga staket osv var det enda man kunde se, om man ens kunde hitta huset. Men ändå. Vi såg Michael Jacksons hus, Jack Blacks brevlåda (Okej jag erkänner, jag såg den inte IRL för jag satt kvar i bilen och gömde mig för det var pinsamt att gå in på hans uppfart tyckte jag), Christina Aguileras fula hus, kanske såg vi en glimt av Tom Cruises hus men vi är inte säkra. Osv osv.

På kvällen var det förfest i kollektivlägenheten vi varit i kvällen innan. Det var kul, tills jag insåg att jag var lika utmattad som dagen innan, och att jag fortfarande kände mig bakis med huvudvärk och illamående, yrsel osv. Tur att Mican inte heller var pepp på fest, så vi drog hem när alla andra gick ut. Då hade jag druckit en öl. De andra kom hem efter utgång och jag mådde piss mitt i natten. Jag spydde. Och spydde. Och spydde och spydde. Jag börjar nu att misstänka att jag inte är bakfull fortfarande. Idag, lördag, har jag varit illamående av och till hela dagen, varit yr och frånvarande, haft huvudvärk trots tabletter (jag äter aldrig huvudvärkstabletter annars men Mican övertygade mig om hur bra det var..tur var väl det!). Du vet när man känner sig konstant hungrig men inte kan få i sig nåt för allt är äckligt? Jag vet inte vad det är för fel men jag bestämde mig åtminstone för att inte gå ut ikväll heller.

Idag åkte vi förresten till Malibou och checkade in havet och när vi ändå var där kollade vi in Julia Roberts crib. Ännu en stor port i vägen för utsikten. Men varför skulle det stoppa oss tänkte Micaela och Emelie, varpå Micaela hoppa upp på Emelies axlar för att fota. (Ja, jag sitter i bilen brevid och gömmer mig för att jag tycker att det är så pinsamt. Haha jag är så laame!!) Då ser och hör de någon skrika på dem "ENOUGH WITH THE PICTURES". Denna någon var en man i våtdräkt inne på tomten. Och faktum var att vi sen upptäckte att denna någon var Julia Roberts make i egen hög person. Lite fräckt! Sedan drog vi till Santa Monica också och spanade in läget.

Jag var totalt lugn med att vara hemma ikväll, tills jag hörde att Jockes manliga modell/skådespelarkompis fixat in alla på fest hos en av skaparna till FRIENDS nu ikväll. Men det fanns nog inget som kunde få mig att ändra mitt val av att stanna hemma. Jag hade aldrig orkat, jag känner mig som en levande död ochjag hade bara dragit ner på stämningen. Tro nu inte att jag bara vill klaga, detta är ren fakta, okej lite sympati skadar inte, men faktum är att jag är glad ändå. Jag är i LA ffs! Och det har slutat regna! Och jag hänger med sånna braingar, vi är på äventyr! Plus att jag verkligen behöver egentid såhär, jag är väl lite av en ensamvarg kanske. Jag kan inte umgås 24-7 tror jag. Om de träffar kändisar ikväll är jag dock den som kommer att sura lite över det, för jag är ganska så kändiskåt även om jag knappt kan några.

Ps. Jag saknar Kevin och jag saknar att inte ha en amerikansk telefon att använda obegränsat!

Så åt vi frukost på hostelet, sista morgonen. In kommer två killar och säger "Hej var är ni ifrån?". Smart som man kan vara svarar Emelie: "Sverige!". Detta var början på ett kanske max 20 minuters långt samtal som slutade med att de, Danny och Oscar (Som förövrigt var i San Francisco för att de ska börja plugga där) kommer på idéen att de ska joina oss i bilen till Santa Barbara. Galet spontant, galet bra!

Inom trekvart bar det av mot Santa Barbara, enda trixet var att vi inte fick plats med alla väskor i bagaget. Detta trots att Mican faktiskt sagt att vi behövde en bil med utrymme för tre stora väskor i bagaget. SKÄMT. Inte en chans. Därför satt Emelie, Danny och Oscar i baksätet med en stor, tung resväska i knäet hela vägen längs route 101 och sedan route 1 ner till Santa Barbara. Det ska tydligen ta 8 timmar att köra. Jag tror att jag körde (Ja jag är den enda som får lov att köra eftersom jag är den enda som är 21 av oss tjejer) närmare 12 timmar denna dag. Det var faktiskt inte så jobbigt som det låter, jag vet inte vad för slags energiboost jag hade denna dag! Jag var rock n roll hela dagen och jag och Emelie sjöng Carola som galningar i någon timme ett tag när alla sov. Fast då vaknade de, och Mican stönade sitt misstycke. Synd tyckte vi, vi hade hur skoj som helst! Hes var jag också fortfarande, sen helgen.

Så kom vi fram och träffade Tilda! Haha härliga Matilda Börjesson, genast blev jag izzzz, inte otippat! Iallafall blev det fest på kvällen med en massa svenskar och det var kul. Lika kul var det dock inte dagen efter. Värsta baksmällan någonsin, åtminstone sedan dagen efter 18årsdagen. Jag hade faktiskt inte druckit överdrivet mycket men vi hade enna glömt att äta efter lunch vid 12 dagen innan. Jag spydde. Och spydde. Och spydde. Grönt. Galla. Mums, detaljerna är viktiga. Härlig dag framför mig hade jag. Vid halv sjutiden drog vi ifrån Tilda, Danny och Oscar (kul som tusan hade vi med er!) och jag körde vidare mot LA med Charlies änglar i bilen. Första halvtimman var plågsam, sen kom vi igång. Mican, dagens DJ, spelade pink hela vägen för att få igång mig. Smart!

En såndär schleten häxröst har jag nu, sexigt hes tänker jag. Rösten och en allmänt trött kropp är resultatet av denna helg. En grym helg. Jag tappade rösten i fredags, och gjorde det nästan igen på lördagen. Fast det är nog ett bra bevis på hur kul jag hade.

Fredagen började med ett mysigt hejdåkalas för mig, välkomstfest för Michaela. Det var mest bara low key snack time så att säga, med lite olika appetizers och efterrätt. Jag hade bakat brownies, chocolate cup cakes och chocolate chip cookies. 10 brudar kom över och de var så gulliga. Jag fick heliumballonger, Halfbaked glass, ett underbart, inramat fotokollage med foton på mig och Camilla, en apa, godis och annat smått och gott. Dessutom kom grannfamiljen över och gav mig 2 Tshirts. Så otroligt tacksam är jag. Jag bara satt där och log och tänkte att det är helt otroligt vad lyckligt lottad jag är som har så många vänner som är så snälla mot mig. Jag tycker om er helt galet mycket allihopa och jag kommer att sakna er som en rosa gris.

10.10 gick tåget mot NYC. 10.10 kom Lotta, Evelyn och Rebecca till tåget. Fatta panikstressen som infann sig när de ringer och säger att de råkat köra fel till tåget när vi andra står där och väntar. Tidsmarginalen var knapp men det gick precis. Väl framme på Penn tog vi en limo till Juliuet. Eller nästan till Juliet eftersom taxigubben hade noll koll. Vi mötte upp resten av det svenska megagänget och jag hade fantastiskt kul på Juliet. Ägaren kom med vodka och champagneflaskor. Mican, Emelie, Anna och Jocke kom också vilket var hur kul som helst! Efter ett tag sa ägaren att det var dags att dra till hans andra klubb, Greenhouse i SOHO. Han fixade fram limo och vi glassade dit. Tusan vad jag kommer att sakna känslan av att vara så speciell. Alla borde få uppleva detta.

Det var en galet skoj kväll. Jag råkade bli ganska full men det gjorde nog bara kvällen ännu bättre för min del. Trots att jag råkade sätta mig på vårt drickabord. 2 gånger. Vi tog taxi hem vid..3 nångång och jag såg till att Michaela kom hem vårt hus sedan drog jag på en efterfest där Kevin var. Givetvis var detta ännu en natt med stor brist på sömn. Himla tur att hans föräldrar varit bortresta tors-mån, jag har ju nästan flyttat in där känns det som. Perfekt så att jag har sluppit sova på en luftmadrass i ett iskallt lekrum.

Lördagen blev middag ute med familjen och sedan fest. Jag spenderade $0 på hela kvällen. Drickan var gammal dricka jag redan köpt för längesen som ändå skulle drickas upp. Camilla min älskade fis körde mig till Evelyn på förfest, och sedan till OL. Bartendern bjöd mig på 2 shotar och sedan fick jag skjuts hem av Kevin. Och kan jag också få tala om hur bra han är min pojkvän. Han hade varit där kvällen innan och talat om för alla att det var min sista kväll och hade ordnat med så att managern på OL och Mike Bartendern kom fram med en stor hink med prylar till mig som avskedspresent. Jag var så himla glad så jag kunde spricka. Här kan vi verkligen snacka om att känna sig speciell. Det var Tshirts, kalender, pennor, nyckelringar, flasköppnare, flaskkylare, kylskåpsmagneter osv. Sedan tog bandet upp mig på scen och berättade att "This is Isabelle, she has been here for a year and she practically lives here at the OL (!!!!! pinsamt!). She is leaving on Monday and we're gonna miss her so much! ...osv" Haha inte för att någon annan på hela stället brydde sig, de flesta undrade nog bara vem sjutton jag var haha, men det var ändå kul. Detta tack vare Rebecca och Evelyn som snackat in sig hos basisten ;)

Vi drog rätt tidigt men jag hade absolut en lyckad kväll. Hela helgen var underbar, precis som den ska vara om det är ens sista. Sista helg. Sista sista sista helg i detta underbara land. Jag tror att jag är ganska nöjd. Jag vill så mycket mer, men jag kan ändå med gott samvete säga att jag har levt livet. Mamma föreslog dock att jag skulle ta in på något slags rehab eller alkoholavvänjningsklinik när jag kommer hem, pappa tyckte jag kunde följa med honom på KOS (kyrkornas omsorgsgrej som han har hand om) och hänga med fyllegubbarna så att jag skulle bli avskräckt. Jag vet inte hur det kommer bli men jag är tveksam till om jag någonsin kommer att få uppleva något liknande igen. Ett helt galet bra år i USA. It's all good times!

60 minuter tillbringades hos frisören denna förmiddag. En plåga, tycker vissa. Lyx tycker jag. Inte nog med att man känner sig fin och ompysslad; att få sitta en timme och helt oförskämt prata om sig själv med en främmande människa som inte mycket annat kan göra än att lyssna, nicka och hålla med är faktiskt inte fy skam.

Det är lustigt, frisörer har nog fått höra det mesta. Man kan vara så öppen med dem eftersom de i princip är vilt främmande människor. Men det är skönt att få prata av sig, jag känner mig ofta väldigt tjötig när jag pratar med mina kompisar. Jag är nog ganska egoistisk. Jag försöker att lyssna på vad andra säger och jag vill, men om sanningen ska fram (Och jag har hört att den bör det) så råkar jag nog ofta helt omedvetet styra in samtalet på mig. Eller är det bara jag som känner så? 

Fast det allra bästa om man vill prata om sig själv som jag faktiskt gillar att göra, är nog att prata med mamma eller pappa. Ja menar, de MÅSTE ju faktiskt lyssna. Det tycker jag iallafall är en plikt man har som förälder. Dessutom borde de ju logiskt sett vara intresserade också. Ändå tröttnar mamma om jag har tillbringat en timme pratandes om mig själv via skype. Många gånger har hela middagen hemma i min familj (i Sverige får jag väl tillägga för jag äter sällan middag med min amerikanska familj, allihop tillsammans) ägnats åt att lyssna på mig. Jag berättar vad jag har gjort under dagen i minsta detalj och har inte en tanke på att det inte ligger i allas intresse att lyssna på. Detta leder också ofta till att alla andra har ätit upp en kvart före mig, varpå pappa bara MÅSTE sätta på espressomaskinen, mamma måste ta disken och Adeline har med största sannolikhet ont i magen och måste lägga sig på mattan. Så sitter jag där i min ensamhet och tuggar och sväljer.

Likadant är det när jag äter med mina barn. Jag springer runt som en galning och servar dem i 10 minuter. När jag väl får sätta mig är det dags för dem att få en andra portion och så håller det på. När de sedan är klara och jag sitter där och äter vill de förstås lämna bordet. Det får de inte, man ska vänta tills alla är klara, eller åtminstone tills alla barn är klara. Man kan gott sitta en stund vid bordet tycker jag nu, mogen jag blivit va? Men de är smarta mina barn. "I need to go pooping" säger en. Jag kan inte neka någon att gå på toaletten faktiskt. Sedan helt plötsligt måste alla tre gå på toa och där sitter jag. Det roliga är att detta händer varje middag. Det hjälpte inte ens med min regel som jag införde i någon vecka, att alla måste bajsa före middagen. "Då behövde de ju inte".

Då skall väl jag återgå till mitt arbete, det är trots allt min sista riktiga arbetsdag. Slutligen kan jag bara tala om att natten till igår sov jag för sista gången i min säng, i mitt rum. Från och med idag kommer det inte vara min säng eller mitt rum längre. Jag tror minsann att jag måste ge ifrån mig min mobiltelefon också. Lite panik över det.

(Kanske har du under hela tiden du läst detta inlägg undrat över resultatet efter klippningen blev, du kan sluta undra: det var bara topparna som togs och jag är nöjd. Rätt ska va rätt!)

Puss

Jag sitter i ett i princip tomt rum. Tom garderob, tomma lådor. Inget på hyllorna utom fåtaliga, opersonliga prydnadssaker som fanns här före min tid. Min tid i USA. Ett år. Det syns inte att jag har bott här. Jag har bott i ett rum i ett år och det syns inte. Det har gått så fort att det känns som om det var i förrgår som jag stod där på landvetter och vinkade av mamma, pappa, Adeline, mormor och morfar. Förväntansfull och nervös. Ett år kändes som en evighet. Då. Nu känns det som några veckor, möjligen månader. Swisch! Det är som att knäppa med fingrarna så är man ett år äldre och med ännu ett års erfarenhet.

Jag hoppas ändå att jag lämnat ett lite avtryck i USA. Majoriteten i världen har ju definitivt inte ens märkt att jag varit en sväng i USA, de vet inte ens att jag existerar. Men jag har tillbringat åtminstone 5 dagar av 7 varje vecka med mina 3 barn och de är tillräckligt stora för att minnas mig, åtminstone ett tag.

Idag berättade jag för Eliana att jag snart ska åka till Californien, att jag ska vara där i tre veckor, komma tillbaka och säga hejdå och sedan åka hem till Sverige. Dessutom sa jag att på torsdag kommer den nya tjejen. Hon blev nog smått förvirrad. Stackars treåring som inte har någon tidsuppfattning över huvudtaget. Next week för henne kan likagärna betyda imorgon som nästa månad. Veckodagarna har hon inte en aning om hur de fungerar. Jag försökte förklara begreppet "år" för henne en dag, med vinter och sommar, vår och höst. Jag ritade massa streck för hur många dagar det var på ett år (ungefär) för numret 365 är nog ganska svårt att begripa när man bara kan räkna upp till ca 12 utan hjälp.

Jag berättade för henne att det kommer bo en annan tjej i mitt rum, sova i min säng och köra min bil. Under hela samtalet satt hon och kollade på Max and Ruby på TV och detta var mer spännande än mitt hyperseriösa samtal, varpå hennes första reaktion var "all right". Men efter en stund hade hon nog ändå börjat tänka lite på vad jag sa. Jag tillade också att "I love you and I will miss you so much" och då svarade hon förstås "me too". Jag sa "I will miss you more" och den leken tycker hon är väldigt rolig, därför satt vi i två minuter och försökte övertyga den andre om vem som skulle sakna mest. Sedan blev hon plötsligt allvarlig och satt en stund och funderade på det där sättet som bara små barn gör.

"But.. how will you go back to Sweden if you don't have a car?" Lilla hjärtat hur ska jag klara mig utan dig som lyser upp mina dagar? Frågan är hur mycket en 3åring egentligen minns, men det är ingen fråga om att jag alltid kommer att minnas dig.

Jag sitter vid datorn. Exakt vad jag bestämde att jag inte fick. Men bara en liten stund till. Pytte. Ja, jag undviker att ta tag i mitt liv. Jag måste packa. Tanken är att jag idag och imorgon ska ha packat ner hela mitt liv i två resväskor. En av dem ska med till Californien. TROLIGT att jag kommer lyckas. Jag vill inte ens försöka. Det är som ett slutligt tecken på att allt är över. Jag är kanske en gnutta drama queen:aktig nu men det känns minst sagt som om livet tar slut här och nu. På torsdag kommer nästa au pair till familjen. Hej utbytt. Fast det känns inte så farligt ändå. Det är värre att lämna livet här. Men jag vill inte ha en emodeppblogg så jag kan tala om något roligt.

Helgen var grymt bra. Jag åkte hem till Kevin på fredagskvällen, sedan drog vi in till NYC på lördag och när han drog hem till sin kompis för att kolla på amerikansk fotboll gick jag vilse för att slutligen hitta fram till ett hostel på 60th street. Där träffade jag äntligen mina knasbollar som kom dansandes ner för trapporna; Mican & Emelie! Så galet kul att se dem igen, och fastän det varit ett år sedan sist kändes det som om vi sågs senast förra veckan. Allt är som vanligt och de är lika galna och roliga och BRA som alltid. Vi "gjorde" Times Square och sedan höll vi på att förfrysa så vi tog oss till den lilla hemmafesten som Kevin var på och det tyckte jag var en sjukt bra idé! Tjejerna stack hem tidigt vilket inte är speciellt förvånande eftersom klockan var 4 på morgonen för dem. Jag stannade kvar och blev väldigt underhållen av min väldigt fulle pojkvän och sedan drog vi ut på en bar. Jag drog hem till honom även denna kväll så det blev enna en weekendsemester! Söndag blev det NYC med mina flickor igen. Jag stoppade dem från deras galna idé att GÅ hela vägen från 60 street ner till Ground Zero. Typisk svensk idé. Sa min idé var istället att ta oss ner via subway till ground zero och ses där.

Här kan man då få för sig att jag skulle vara den vana USAbo'n som hittar och kan och kommer dit som en plätt. Man kan också få för sig att Mican och Emilia som varit i USA i mindre än att dygn skulle vara ett par normalt förekommande turister som hamnar totalt vilse. Där trodde vi alla fel! När jag äntligen lyckats hitta ner dit sitter de lugnt och väntar på mig på Burger King. "Hur kom ni hit?" undrar jag. "Vi tog blå E ner hit till WTC." Jaha tänker jag som tog ca 6 olika tunnelbanetåg åt alla olika riktningar men som ändå hamnade på helt fel station och fick GÅ sista biten. Jag vet inte om detta kan skullas på dåligt lokalsinne, att jag är för stolt för att fråga om hjälp eller om jag helt enkelt suger.

Det blev iallafall Ground Zero, WTCmuseet, Battery Park, Financial District, ChinaTown, Little Italy och sedan var dagen över! Så otroligt mysigt att vara med er igen kan jag tala om.

Inlägget vill jag härmed avsluta med en låttext. Det är myspys Martin Stenmarck som sjunger den. Tyvärr är texten alldeles för bra för själva låten plus att Martin Stenmarck, som annars är bäst, faktiskt har så dåligt engelskt uttal att man stör sig genom hela låten på det. Men texten. Ja den är perfekt. Jag tror att om man har någon som tycker såhär om en så kan man lika gärna gifta sig på stört!

She says "don't stare at me"
She's afraid that I might see
Those five extra pounds she talks about
And I don't know what she's talking about

She looks through magazines
With every face, she dreams of
Looking like somebody else
I wish she wasn't so hard on herself

Then she falls asleep with just my t-shirt on
But even when her hair's messed up and her make-up's gone

You can't hide beautiful
You can't hide wonderful
There's nothing that she has to do
It just comes natural
She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful

She can take a simple dress
Put it on and turn some heads, man
And every time she moves she gets me
She doesn't even know she's sexy

And the way she thinks sometimes
I don't know, it blows my mind
She makes me laugh and makes me dream
I love the way she looks at things

A little peace of heaven god gave to this world
She might think she's just an ordinary girl

But, you can't hide beautiful
You can't hide wonderful
There's nothing that she has to do
It just comes natural
She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful

She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful

Här kommer lite bilder från kryssningen, dessvärre insåg jag att jag
nog inte får lov att lägga ut bilder på barnen på internet såhär och det
var i princip bara barnen jag fotade. Därför blir det inga mängder och
heller inte de allra finaste bildera.

Många frågar mig hur kryssningen var. Svar: Fantastisk. Jag är ganska övertygad om att det i princip är det ultimata sättet att semestra på. Du åker till massa otroliga platser och tar med dig hotellet hela tiden, utan att behöva packa om och ha sig. Jag gillar inte att bo i en väska. Kanske kan jag ändra min åsikt efter Californienresan, det återstår att se.

I vilket fall, resan startade kl 7.30 i Ridgewood på julaftonsmorgon och det bar sig sedan av mot Laguardia flygplats med taxi, hela familjen med all packning. 3 timmars väntan på flygplatsen, sittandes emellan två bråkande pojkar på planet och två händer som somnade när jag själv försökte somna utan att ha något att luta huvudet emot. Men detta drog inte ner på mitt humör, äventyr på G! Vi reste till Miami och hälsade på barnens farmor med sambo i Florida. Där tillbringade vi två dygn innehållandes bl.a. julmat på en "judisk farmors för första gången"-sätt. Svenska hemmalagade köttbullar, skinka (!) och potatismos. Lycka. Vi solade lite vid poolen och barnen badade men det var ganska kallt, för att vara Florida då. Jag åkte cab och drog på en fest med värdisarna osv.

Sedan var det dags för kryssning. Norwegian Cruiseline, båten hette the Pearl. Makalöst. Jag vet inte hur vanligt det är att åka på kryssning, var och varannan kotte verkar göra det i USA men det känns inte som om det är ett  vanligt förekommande fenomen för svenskar. Men vad vet jag. För mig var det helt nytt och båten var så ofantligt stor. Storleken av tre fotbollsplaner sa min värdmamma, men det säger mig ingenting egentligen. Stort som stort. Två pooler, vattenrutchkana (Barnen var min ursäkt till att få åka!), teaterscen, massa restauranger, basketplan, klättervägg, casino, nattklubb, hårsalong, spa, bowling - u name it!

Under hela resan hade jag knappt teckning på mobilen. Den svenska då. Den amerikanska mobilen var avstängd hela resan. Ingen dator hade jag. Ja, jag kände mig minst sagt frånkopplad från världen. Men det var ändå inte så jobbigt som jag trott. Fett värt det, gratis kryssning i karibien är niice. 

Jag bodde i samma hytt (ja jag skrev rum först men som den sjömansdotter jag faktiskt är rättade jag snabbt till mitt misstag!) som pojkarna. Mittemot oss bodde världföräldrarna och Eliana. Nästintill deras hytt var den andra familjens hytt, vänner till mina värdisar. Det gick att öppna en dörr mellan dem vilket var väldigt bra de 4 kvällar då jag jobbade och hade hand om alla 5 barn som sov i tre olika rum. Lite koll hade jag åtminstone.

Vi började kryssningen i Miami och sedan bar det av mot Dominikanska Republiken där vi tog en exkursion till en privat paradisö. Det var så varmt i luften att jag stannade i det turkosa vattnet hela dagen och hoppade i vågorna med Eliana. Vattnet var i sig helt ljuvligt det också. Sedan bar det av mot St Thomas (Amerikanska junfruöarna) därefter Samana (Brittiska jungfruöarna) och slutligen en annan privatägd paradisö i Bahamas.

Jag har tidigare nämnt att vi skulle få vara VIP, det var vi också. Detta innebar att vi fick en massa godsaker skickade till rummet varje dag, vi blev bjudna på VIP cocktail party med kaptenen (han var norsk, andrekaptenen var svensk!!), fick komma 15 minuter före alla andra till Chokladbuffén, fick företräde till en båt för att komma först till Bahamasön och paxa solstolar som det inte fanns tillräckligt förr.

Inte nog med detta, resan var bokad via casinofolk eftersom min familjs vänners släktingar som var med på resan är värstinggamblers och därför får de en massa rabatt vilket vi fick ta del av. Dessutom fick vi godsaker skickade till rummet av casinot också, plus att jag och värdföräldrarna hade varsitt kort som gav oss unlimited drinkar i casinot hela veckan. BRA DEAL.

Jag blev lite kompis med filippinerna som hade hand om vattenrutchkanan och jag tänkte att detta verkar ju vara ett nice jobb. Sedan pratade vi med en filippinsk servitris som gav en helt annan bild av arbetet på båten. Hon hade jobbat på olika kryssningsfartyg i 10 år. Kontraktet lyder att man jobbar 10 månader i sträck, ledig 2 (obetalt). Ingen försäkring. Man jobbar 10-14 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Inte en enda ledig dag på 10 månader. Hon träffade bara sin son var 2 månader om året, hennes mamma tar hand om honom varpå han kallar mormor för mamma och mamma för J. Alla pengar hon tjänar skickar hon hem för att de ska kunna leva okej. Hemskt: Ja!

Jag är totalt nöjd med hela resan och pinsamt nog var jag sjukt ekonomisk. Eftersom jag var borta 10 dagar fick jag 2 löner medan jag var borta, och jag spenderade $23 på hela resan då jag köpte ett pärlhalsband och ett pärlarmband.

Kryssningen var all-inclusive, maten var gratis dygnet runt och man kunde tillochmed hämta mjukglass helt själv när man än ville. Ja vi gick alla upp, jag minst som tur var. Vi vägde faktiskt in och ut oss hos farmorn. Efter kryssningen åkte vi tillbaka till farmorn för en natt och sedan bar det av mot NJ igen. Fy vad kallt det var här "hemma". Helt underbar resa och det gjorde mig absolut ingenting att missa iskalla, snöiga, NYC på nyårsafton eftersom jag dansade crazy längst framme vid scenen där livebandet spelade efter champagne, vin och drinkar. Ja det var lite spännande att jobba en timme från 00.30-01.30 på nyårsaftonsnatten haha men det gick bra, alla ungarna sov medan föräldrarna var ute och roade sig på casino.

Jag försökte förklara för pappa att det skulle vara perfekt för honom att jobba som kapten på ett kryssningsfartyg i Karibien istället för Lots i en igenfrusen Göta Kanal med bara vass att skåda men han nappade inte. Jag förstår ingenting. Mamma hade nog också varit lagom nöjd eftersom jag är säker på att hon kan få joina när hon vill. Pappa har ju redan alla förutsättningar, slå till! :)

Det finns mycket mer att säga om kryssningen men jag skriver alltid för långt..Bilder kommer!

Skepp ohoj!

Så sitter jag här i min nya Rangerstisha, ätandes chokladpudding. Jag har introducerat Double Chocolate Pudding för mina barn och de gillar det skarpt. Tishan med Henkes namn på ryggen fick jag av världens bästa igår, dessutom min alldeles egna CD med bland annat en alldeles egen låt om och till mig. Den går på repeat kan jag säga. Jag vet inte om jag är för partisk för att anse att låten är gryyym. Jag är glad glad glad.

Vi såg Sherlock Holmes igår jag och Kevin och den var bra. En annan sak jag tänkte på, varför är det alltid så hiskeligt (haha det var längesen jag använde det ordet, jag brukade göra det jämt en period för många många år sedan) kallt i biosalonger jämt, året om? Det är så onödigt att fokuset på filmen ska störas av att man sitter och fryser. Detta trots vinterjacka på. Jag antar att det till stor del har att göra med att man sitter stilla så länge men det måste man ju och därför borde detta problem lösas. Rumpvärme hade jag inte tackat nej till. Eller ännu bättre, en hel biosalong fylld med hästensängar. Allvarligt talat, hur grymt hade det inte varit? Fast risken att somna ifrån filmen ökar troligtvis också.

Annars vet jag inte vad som är nytt under solen. Jag lärde Eliana att säga G igår och det är jag lagom stolt över. Sådär, då kokade tortellinivattnet.

Annars smids planerna för Californiaresan lite varje dag. Hög tid kanske, eftersom vi åker den 18e. Mican och Emelie kommer till NYC på lördag! Sjukt att vi inte setts på ett år alltså. Det känns längesen samtidigt som det inte gör det eftersom vi pratat på skype rätt mycket det senaste jag och Mican.. Det är mycket som ska planeras, flygbiljetter, hostel, bilhyrning osv. Jag är övertygad om att vi kommer att få det hur roligt som helst även om det för min del känns sorgligt eftersom jag vet att resan också innebär slutet på ett fantastiskt roligt år.

Nu har tortellinin kokat över 3 gånger - For your information.