isabellejimsdotter

Andra försöket att se denna film. Igår somnade jag ungefär 10 gånger på 20 minuter och min syster blev smått irriterad varpå vi stängde av filmen. Detta berodde på att jag bestämt mig för att vrida tillbaka dygnet och endast sovit ca 4h 45min natten innan.

Nu är jag här igen, klockan är tjugo i två. En sådan bra film, men så sorglig. Där kan vi snacka om att lämna någon när allt är på topp. Åh vad jag saknar. Men vad kan jag göra? Ingenting. Jag har inte skrivit på ett tag nu, jag har känt att inläggen skulle bli för deppiga. Vi får se vart detta bär av, det vet man aldrig innan.

Jag kikar på college i NYC, det är nog enda sättet att komma tillbaka. Dessutom är det nog dags att börja plugga börjar jag väl så smått att inse. En natt, eller morgon vid 6, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag kollade upp priser på flyg till NYC för den då kommande helgen. Orealistiskt, jag vet. Man kan tänka att jag bara vill tillbaka för honom. Det är inte det. Kortsiktigt, ja absolut. Jag hade inte sagt nej. Men det är inte bara därför, inte alls, inte långsiktigt sett. Jag hade inte velat om det bara vore för det, jag vill det för mig själv. Det är det livet, den pulsen, bara känslan jag vill tillbaka till. Jag vet att det inte skulle bli detsamma, ingenting skulle vara samma. Men det känns just nu som om jag ändå står inför något slags vägskäl och det är klart att jag har mycket att förlora här, men det fanns mer förr. Mycket mer. Jag kanske har ännu mer att vinna.

Det är ingen som vet. Hur kan man veta något? Hur är det möjligt att livet egentligen går ut på att man ska veta allt, att man ska förstå vad som är bäst för en själv? Kanske skulle man leva sitt liv som Benjamin Button. Baklänges. Då skulle man ha erfarenheten att förstå, att veta. Att man ska lära sig allt genom misstag, vad är det för smart i det egentligen? Hela livet söker man efter kunskap. Varför? För att förstå var man gjort fel, i efterhand? Samla kunskap tills man dör, då kan man ändå inte ha någon nytta av den. Man borde veta allt från början.

Jag vet varken ut eller in. Det känns hopplöst och det stör mig vansinnigt mycket. Jag har alla möjligheter i världen. Jag borde vara så glad, så förväntansfull, så ivrig. Jag är 21½ och det är nu man ska leva livet. Men jag vill inte, jag är rädd. Jag vill bli liten igen, det har jag sagt förr. Det vore enklare. Varför kan livet inte bara vara en dans på rosor?

En dans på rosor förresten, ska inte det betyda något positivt? Så har jag iallafall alltid tolkat det. Tänker man närmre på uttrycket så kan man fundera på hur det är att dansa på rosor. Rosor är väl den taggigaste blomman om någon? Blodigt av törnen skulle det vara. Ja, kanske är livet en dans på rosor ändå.

Jag vill inte vara 21½ och förvirrad. Jag tänker nog för mycket. Det är nog inte många som ser mig som en tänkare. Jag tror inte att jag upplevs som en djup person på något sätt. Tänker för mig själv. Jag borde inte blogga. Jag öppnar mig alldeles för mycket, jag kan bevara andras hemligheter, men inte mina egna. Jag gillar inte att prata om dem, men när jag bloggar bara rinner allt ut genom fingrarna. Blottad hej.

Dåligt samvete. Alla är så glada över att jag är hemma. Jag vill inte göra någon besviken. Jag önskar att jag vore gladare också. Det är klart att det är mysigt på vissa sätt. Jag börjar peppa upp mig inför Norge. Det blir skönt med något nytt. Jag hoppas att jobb löser sig snabbt. Om mycket händer kanske jag slutar tänka så mycket.

Filmen om Benjamin Button fick mig att inse att livet kanske inte är så långt ändå. Man måste ta tag i det, det finns ingen tid att förlora. Prestationsångest. Ändå känns det som om det är det enda jag gör, slösar tid. Jag lever inte i nuet. Jag vill göra det. Hur? Jag lever i både dået och framtiden. Hjärtat i dået, hjärnan i framtiden. Jag saknar och jag oroar mig. Inte ens när jag har som roligast kan jag riktigt njuta av det. Jag tänker bara på vad som kommer härnäst, oavsett om det är positiva eller negativa händelser som väntar. Jag njuter isåfall mer av det roliga i efterhand, men vad har man för nytta av det egentligen? Då är det redan över. Minnen.

Får jag prestationsångest får jag inte gjort något. Då stampar jag på samma plats. Jag har väl fått för mig att det är bättre att inget göra än att göra fel. Tänker jag vidare på det förstår jag förstås att det nog inte stämmer. Men hur ändrar man en attityd? Hur kan man förändra sin egen livsuppfattning, sitt sätt att hantera allt på? Man är den man är. Jag är den jag är. Men jag vet inte vem jag är. Jag försöker vara så mycket, det har jag alltid gjort, hur ska man veta vem man är? Slutar man försöka, tar man bort allt, skalar av, vad finns då kvar? Ingenting? En kärna? Är jag den jag är, eller försöker jag vara något annat? Gör jag det jag vill göra, det jag borde göra? Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag vill göra. Alla andra verkar veta bättre, borde jag inte lyssna? Man ska lyssna på sig själv, till sitt eget hjärta. Men jag hör det inte. 

Samtidigt känns det som om det skriker i mig. Hjärtat. Men jag förstår inte, finns det inget hjärtelexikon? En handbok för livet. Ja just det ja, pappa har ju den boken. Men den har jag aldrig förstått mig på, det har aldrig varit något för mig. Jag vill inte fastna i något. Jag vill inte ens utveckla detta stycke något mer.

Kan man inte få pausa? Det går inte att pausa, stannar man upp fortsätter ändå livet runtomkring en och man förlorar dyrbar tid. Jag vill bara försvinna ett litet tag och komma tillbaka. Jag vill ha mer tid. Eller ingen tid. Jag tycker faktiskt inte att det är okej att allt ska vara så komplicerat. Vad är det för värde i att bli gammal och förstå hela poängen med livet när man kanske inte har möjlighet att göra något av det? Jag har en obehagskänsla. En känsla över att jag kommer att sitta där som gammal och undra vad jag egentligen gjorde av livet. Hur många timmar spenderade jag på facebook? Hur många kvällar stannade jag hemma i sängen för att jag inte orkade träffa folk? Hur många dagar sov jag bort för att jag ändå inte visste vad jag skulle göra med dagen? För när man sover saknar man inte, när man sover gör man inga misstag, när man sover drömmer man. Oavsett vad det är för slags dröm är det bara en dröm, inget livsavgörande. Jag gillar inte att ta beslut.

Skit också, det blev nog ändå ett ganska deppigt inlägg känner jag. Förlåt. Jag hoppas att jag inte gjorde någon orolig. Jag ska nu ge mig själv mitt eget bästa råd som jag alltid kommer att tänka på när andra inte har världens mest positiva syn på tillvaron. Tänk tillbaka på ditt liv. Hur många gånger har du inte känt att allt är skit, vilket misslyckande, varför gjorde jag såhär? Eller vad har jag gjort för att förtjäna detta, detta är omöjligt att reda ut, det kan aldrig göras ogjort och det är ingen idé. Livet kan ta sig. Jag har känt så otaliga gånger. Samtidigt; hur många gånger kan du egentligen minnas, hur många gånger har livet skitit sig så totalt att det inte gått att reda ut? Det problem du känner nu är det enda problem du känner till, du minns antagligen inte ens det förra, till synes världsomvälvande och livsavgörande problemet du hade. Vet du varför? Jo, för det löste sig. Det löser sig alltid. Inga problem består för evigt, inte i samma utsträckning. Tiden läker alla sår. Sen dör du, men det är ett annat problem!

Jag ska försöka att ta till mig av mina egna, kanske kloka, ord. Annars är det ganska illa. Dubbelmoral?



Over and out. (Förlåt att det blev långt, du kanske tröttnade halvvägs..)

Fika. Det måste man göra i Sverige. Fika är ett sådant ypperligt bra ord. Fika. Hur kan ordet inte ens finnas på engelska? Grab a coffee är absolut inte samma sak eftersom man kan fika alldeles utmärkt utan en gnutta kaffe. Det vet jag, för det har jag gjort i större delen av mitt liv.

Ikväll bestod fikan av en chai latte. Undrar vem det är som har fått mig till att dricka det. Jag vet,  jag vet! Men låt oss återgå till det väsentliga; nämligen vem jag fikade med. Alexander Wessman, alias Tjyven, Ballex, Gylfen osv. Eller bara Alex, vilket inte är så bara.

Jag har saknat Alex som en gnu. Det var så roligt att träffa dig igen, därför tillägnas hela detta blogginlägg just dig. Du är så bra, nu känns det lite bättre att vara tillbaka i Svea Rike. Filmkväll är spikad på tisdag!


Jag gillar verkligen denna bild så skarpt! 1 för att bilden är så snygg 2 för att alex är så bra (mican också¨men hon är inte i fokus på denna bild) 3 för att detta var typ bästa semestern nånsin! GÄNGET JAG SAKNAR ER!

Pappa hade planerat dagen, båtmässa och räkmacka på Heaven23 stod på Schemat med hela familjen. Mamma, pappa, Adeline 19 och s t o r a s y s t e r Isabelle. Vi gick runt och kollade en massa båtar, det är i sig väldigt kul, det var bara det att jag var dödstrött eftersom jag tydligen är väldigt jetlaged. Somnade någon gång vid 7 imorse.

En liten inflikning här utan större poäng, MAMMA OCH PAPPA SITTER PÅ VARSIN DATOR I VARSITT RUM OCH RITAR PÅ MSN TILL VARANDRA OCH TYCKER ATT DET ÄR HYSTERISKT ROLIGT.

Det finns en viss båt som ligger pappa ganska varmt om hjärtat just nu men vi får väl se hur det blir med det. Sedan var det dags för den omtalade räkmackan som ska vara så gudomligt god. Så står vi där och frågar hur länge garderoben är öppen på mässan så att vi kan komma tillbaka även om de stängt mässan efteråt. Damen säger att jodå, det går bra, även om det nog kommer vara en byggarbetsplats. Så tystnar hon, tittar på mig, tar fram ett stort fett pekfinger i ansiktet på mig och säger "Hur gammal är du?" med betoning på DU. Jag blir helt ställd och svarar 21 och sedan var det inget mer med det än att hela min familj höll på att garva ihjäl sig.



Hela middagen funderade jag på varför hon undrade och hur gammal jag var tvungen att vara eftersom småungar sprang runt överallt. Därför frågade jag henne när vi gick ner igen och hon sa att man var tvungen att vara 18 om man skulle gå förbi när det var byggarbetsplats. SKÄMT! Hahaha jag ser alltså ut som max 17. Folk brukar ju gissa på 16. Är det verkligen så? Jag tycker inte att jag ser så liten ut men detta är ingen engångsföreteelse. Det stör mig egentligen inte, ganska kul. Hoppas att det håller i sig så att jag ser ut som 25 när jag är 30! Adeline var nog ganska nöjd eftersom hon inte ens tittade åt hennes håll, hon är ju ganska mycket längre än mig.

Plutt

Ps. Mackan var görgod!

 




Bomben slog ned i fredags. Eller så var det bara jag som kom hem. Svårt att avgöra viljet. Mamma är nog mindre nöjd med att jag lämnat spår efter mig i hela huset på bara ett dygn, framförallt är mitt rum ett ganska hopplöst fall känns det som just nu. Jag orkar verkligen inte att ta tag i det. Packa upp nu för att sedan packa ner allt igen innan Norge. Hujedamej.

Något fattas mig. Jag är i fel land. Och det får ingen i Sverige ta personligt, hör ni det?

Så. Lördagen kom, lördagen gick. Jag känner att jag hoppar lite fram och tillbaka i tid, för jag har inte ens hunnit tala om hur det var i LA och San Diego ännu, eller NJ heller för den delen. Men jag orkar inte komma ikapp just nu. Klockan är 21.47. I USA då. I Sverige är den snart 4 på morgonen. Jag vill inte ändra tiden på datorn. Hjärtat mitt är kvar i USA, jag känner det viktigt att ha koll på tiden där, att fortfarande hänga med. Kanske borde jag släppa taget. Jag vill inte det.

Idag var en slapp dag. Det kunde nog behövas efter allt fläng, fast ändå lite tråkigt när man bara har 3 lördagar i Sverige innan Norge. Å andra sidan är ju nästan ingen hemma och jag har inte orkat att ta tag i att ta kontakt med folk och se var som händer heller. Därför får jag skylla mig själv. DOCK, hade jag en himla tur. Efter en dag beståendes av facebook, degande, middagsätande (Viktig punkt på schemat eftersom mammas mat är en ytterst stor sak för en som varit i USA ett år), sjungande (Skrikandes om du frågar min syster) och pioanospelande gick jag och mor upp till mormor och morfar för att dela med oss av överbliven tårta som vi inte orkade äta upp. Där myste vi en stund och samtalade om min framtid. De kom fram till att jag måste söka skola innan april för höstterminen och tydligen ska jag enligt dem bli arkitekt eller grafisk designer. Morfar har gett upp om att jag ska bli doktor, det var väl ett framsteg. De sa till mig att jag måste släppa "oviljan att bli något som de vill att jag ska bli, bara för att jag har så lätt att automatiskt bara vägra göra vad folk säger åt mig att jag borde göra".

För att komma till sak, varför jag hade tur beror helt på Kristin. Kristin är min underbara vän som jag inte har träffat på 1½ år ungefär eftersom hon drog ut i världen och levde livet på sommaren innan jag åkte till USA och kom inte hem förrän efter jag hade åkt. Sedan började hon plugga i Luleå innan jag kommit hem, vilket var igår, och är inte hemma värst mycket så oddsen att hinna träffa henne innan Norge var minimal. MEN, tur kan man ha, Kristin ringde när jag var hos mormor och morfar och frågade vart jag höll hus, hon sa att hon precis fikat med Annas mamma (SÅ rolig är du som åker hem dem och fikar för att du saknar Anna som är i USA!) och vi bestämde oss för att ses. Vi myste och pratade i min säng, vi hade ju en del att ta igen! Tack för dig, du är så go, och du gjorde min annars ganska så händelselösa lördag värd!




Imorgon: Båtmässa, räkmacka på Gothia med familjen + förhoppningsvis träffa Carro plus pojkvän! 

 [Jag är inte ens trött, gissar att jag är jetlaged]

Jag har inte gråtit på 2 år vad jag kan minnas. Jag har gått runt och sagt att jag inte har gråtit en enda gång i USA. Tills nu. Inte en tår förrän efter att jag sagt hejdå till Kevin för 100:e gången, börjat gå mot säkerhetskontrollen, vänt mig om tre gånger och skickat slängpussar. Sedan kan jag inte vända mig om en fjärde gång för det bränner i ögonen. Spasmiska ryck. Kunde bara mumla, tittandes ner i golvet, när säkerhetsgubben anmärker på att jag har färgat håret när han jämför mig med passet.

Flyget är 2 timmar försenat. Klockan är 19.22, planet skulle ha gått 18.10. Jag har varit med Kevin i 44 timmar och vi har i princip bara skojat om det, eller inte låtsas om det alls. Att jag ska åka. Som om det varit en helt vanlig filmkväll. Inte nämnt att det är den sista. Jag trodde på fullaste allvar att när jag gick in i detta så skulle det inte vara så himla knepigt att avsluta det. Troligt!

Så sitter man här som en himla nörd på en av hundratals stolar vid gaten och lipar. Det händer ju inte mig. Någonsin! Jag kan inte gråta, jag är känslokall, jag kan stänga av. Alla glor, de undrar väl vad det är för en mestjej, tror väl att jag är flygrädd eller att jag ska sakna mamma eller nåt.  Vad tusan ska det vara för bra med alla regler och krångligheter när det gäller visum? Hur kan USA göra så här mot mig? Det är inte rättvist.

Jag vill inte gärna tycka synd om mig själv. Nu sitter jag här och gör det ändå. Det går väl över. Det finns inte mycket mer att tillägga. Jag känner mig som en drama queen och jag gillar det inte. Löjlerier. Jag borde bara ställa om mig helt och hållet på att komma över detta. Men jag vill inte.

Låt mig tjura ett litet tag till. Sminket är ändå totalpaj.

Det är inte okej. Jag är inte redo. Det är måndag i 22 minuter till i skrivande minut. Sedan är det tisdag. Onsdag. Torsdag kl 18.10 går mitt plan mot Sverige. Då är det över. Slut. Finito. Det är inte bara ett år som är över, som ett kapitel i mitt liv som går till ända. Det känns snarare som ett helt eget liv i sig som måste ta slut. Tryggheten i vardagen, med alla människor jag har omkring mig här hela tiden, en rutin samtidigt så spontant som mitt liv nog aldrig levts.

Nu kanske det låter som att jag överdramatiserar det hela, jag ska ju faktiskt inte dö. Fast. Det känns nästan så, jag kan inte hjälpa det. Jag vet visserligen inte hur det känns att dö. Men det gör faktiskt ont i kroppen. Jag kan inte avgöra om det gör ont i magen eller i hjärtat. Det känns inte bra.

Allt rinner ut som sand genom fingrarna och det går inte att fånga det. Jag trodde att så mycket av min ångest över att åka hem hade att göra med ovissheten över framtiden, att komma hem till ingenting och utan planer. Nu är det så att jag har planer, åtminstone fram till augusti, och varje gång någon kommer med den fasliga frågan "Vad ska du göra när du kommer hem?" kan jag faktiskt pusta ut och svara att jag ska till Norge.

Det känns ändå inte bättre. Det känns nästan som om jag inte kan få lov att ha kul i Norge, som om jag inte får lov att bara komma över detta år med alla känslor som inte får plats i mig. Att vara au pair i USA har gett mig så otroligt mycket. Det strider mot min överlevnadsinstinkt att avsluta allt som går så bra. Att kasta allt i sjön och börja om på nytt, på noll.

Hur kan jag vilja lämna allt när det är på topp? Det är väl just det, jag vill inte. Det är inte ett val, det är ett tvång. Jag vill bara pausa, men tiden tickar iväg. Det är bara 9 minuter kvar av måndag. Jag slösar bort dyrbara sekunder. Jag är inte färdig här, jag är inte redo. Jag kan inte säga att jag med gott samvete avslutar kapitlet, skriver en käck avslutning och nöjt lämnar efter mig ett paket av minnen. Jag vill skriva ett ord till. Och ett till. Det kan inte bli ett bra avslut på detta. Det kan bara bli ett abrupt stopp, halvfärdigt nerkrafsat, som det sista man skriver under sista minuten innan provet måste lämnas in.

Tankarna rusar runt. Jag tänker på allt som varit, jag tänker på vad jag måste hinna göra. Det är så mycket som går på repeat i hjärnan, både gammalt och nytt, det jag föreställer mig ska ske. Hur ska jag kunna säga hejdå? Kommer jag att vara gamla vanliga känslokalla jag, som bara glatt och artigt säger hejdå, ha det så bra nu så ses vi igen, gå iväg. Som om jag inte ens om det handlade om att rädda livet kunnat ta in vad det är som egentligen pågår just här och nu. Det connectar inte från hjärta till hjärna, och vice versa.

Framförallt tänker jag på en person hela tiden. Jag är kär, jag erkänner det. Lägligt va? Jag kan inte hjälpa det. Nu har det varit tisdag i 1 minut, vi har inte setts på 3 veckor. Jag vill inte gärna erkänna att det varit tufft. Jag är ju faktiskt inte en sån löjlig kärlekskrank mespropp. Jag bryr mig ju inte, jag rubbas inte så lätt. Jag är totalt likgiltig, det rör mig inte ryggen. Trodde jag. På torsdag är det tack och adjö. Det sägs att man ska sluta när man är på topp. Jag brukar hålla med om det. Men hur ska man veta att man är på topp egentligen, innan det börjat dala? Jag kanske bara är halvvägs till toppen, ändå måste jag vända om. För att jag måste. Det kommer nog inte bara att vara en söndagspromenad ner heller, kommer väl antagligen rulla, trilla, halka ner med många skrapsår. Jag är ny på detta. Jag brukar inte bli berörd. Detta är inte min grej.

Jag vill inte. Jag är inte redo. Det är inte okej. Det finns ingen bra lösning. Faktum är att jag inte ens vet vad jag innerst inne vill. Hade jag haft möjlighet att själv välja hur allt skulle sluta vet jag inte alls hur jag skulle vilja ha det.

Detta övergår mitt förstånd. Slut.