isabellejimsdotter

19.51 och jag sitter inne vid köksbordet och ser ut på träd som på så ofattbart kort tid förvandlats från bruna och kala till gröna och frodiga. Inte ett moln på himlen trots att jag letar. Det är fortfarande helt ljust och solen har inte gjort sitt jobb färdigt idag. Frågan jag ställer mig är varför jag sitter här.

Jag hade kunnat vara på grillkväll med jobbkompisar. Jag hade kunnat spela, eller troligare titta på, volleyboll inne i stan med Mican, Sebbe, Christoffer och gänget. Varför är jag inte det då? Middagen är lagad och uppäten, disken är omhändertagen. Det är tre timmar till kvällens officiella läggtid. Jag har inget bra svar på min fråga.

Jag har inga bra undanflykter. Det finns kanske saker jag måste göra? Nej, jag har egentligen inget bättre för mig – inget som inte kan vänta tills imorgon. Jag är kanske trött? Nej, inte tröttare än vanligt. Klart att jag kan komma på saker om jag måste. Köksgolvet borde dammsugas, det är ris på det. Jobbskjortan borde strykas.

Men annars inte. Jag kommer inte göra något vettigare än att se mer One Tree Hill ikväll om jag stannar inne. Och det är så fint väder att jag egentligen inte vill vara inne. Ändå tar det emot att åka. Jag förstår inte mig själv. Varför sticker jag inte bara? Jag tänker så dumma tankar. Att de nog har roligare utan mig. Jag är ju faktiskt inte speciellt rolig. Jag tror inte att jag kan tillföra så mycket. Jag klagar nog mest bara.

Ibland blir jag rädd att jag kanske bara undviker att hänga på för att se hur länge de orkar försöka. Förr eller senare kommer de ju tröttna förstås. Frågan är hur mycket jag är värd att tjatas på?


Kan man mäta sig egen betydelse i andras ansträngning att få träffa en?

Jag orkar inte vara social. Om jag är själv gör jag ingen besviken, framförallt inte mig själv. Då behöver jag inte tänka på att vara rolig, trevlig. Jag vill vara så mycket mer än jag är. Det handlar om att ge och ta. Jag vet inte om jag gör något av det. Men om jag ska hålla på såhär kommer jag nog sluta ganska så väldigt ensam. Och det kan nästan tyckas som om jag försöker lyckas med det. Är det så?

Den enda som borde veta är jag själv. Och jag vet inte. Kanske hänger jag med nästa gång. Men vet ni. Jag är faktiskt inte särskilt bra på volleyboll. Jag kan bara serva underifrån. Och jag hade ändå bara velat åka hem före Mican och då hade hon känt att hon varit tvungen att åka hem innan hon själv ville. Och resten hade klagat på att jag var tråkig som ville hem och sova, sova för att jag ska orka jobba.

Och hade någon klagat på att jag var tråkig hade jag hållit med. Jag är tråkig. Nu ska jag se på mer One Tree Hill. Och bara vara tråkig. Och titta på det fina vädret. Det är ganska så fint att bara se på det och veta att det är där, även om jag inte lever i det. Vädret. Eller livet?


Ps. Bilden är från igår då det faktiskt var moln på himlen.

Söndag. Idag har jag fått sova hur länge jag vill. Och TACK MIcan för att vi åkte hem igår som jag ville så jag fick vakna upp i min egen säng för det älskar jag. Vad kan bättre förstöra en ledig dag än att vakna upp efter några DÅLIGT sovda timmar i någon soffa någonstans med sminket på och bara känna sig äcklig och inse att man måste ta sig HEM pch börja om liksom innan man kan börja njuta av sin lediga dag. Nej. Man vill vakna upp i sin egna säng till varje pris.

NU spelar Mican: "Just a small town world - living in a lonely world..." Den låten är BARA USA för mig. Det kändes som om varje live bank spelade den på alla de där små pubarna. Åh. Jag har fortfarande huvudet insnöat på USA. Jag kommer på mig själv med att allt jag hör någon säga eller göra kan jag associera till USA. Jag måste sluta med det. Det låter säkert jätteskrytigt. "Jaaa men i New York så..." Alltså vilken bitch jag måste låta som. Förlåt. Men. För mig känns det ju lika normalt som att säga "Förra veckan var jag i Kungälv och..." Och alla mina närmaste minnen är därifrån. Det var där jag gjorde allt. Här jobbar, sover och äter jag mest. Det är inte lika mycket kul att berätta om det.

Igår jobbade jag min första landskamp på Ullevål. Jag var så sjukt glad att LarsGunnar lät mig vara "extra - springhjälp" som jag frågade om redan på morgonen via sms. Ja, det är kanske lite att smita från det jag var nervös inför. Jag jobbade definitivt inte mindre än vanligt, men jag slapp bara ha ansvar för två loger och stå där och säga "Hej och välkommen till Ullevaal. Jag heter Isabelle och är er värdinna ikväll" vilket jag avskyr att göra. Jag sprang istället runt som en idiot och hjälpte alla med allt och sprang bort och hämtade pölser och vinöppnare och annat som fanns långt bort som de andra inte hade tid eller möjlighet att hämta i stressen. Det hade varit intressant att veta hur många kilometer man går under ett pass..

Efter jobbet bytte alla om och tog plats i Colosseumbaren på nedervåninigen där det var uppdukat för Grand Prix Fest - dvs Eurovisionfest. Det är kanske inte riktigt rätt ställe för mig att se Eurovision på eftersom jag är så seriös och helst vill sitta i ett tyst rum med andra lika seriösa som förstår att under låtarna är det helig tid, man måste vara tyst förutom kanske vissa väl valda kommentarer i pauserna i låten. Inte i ett stojjigt festrum där de flesta totalt sket i programmet. Å andra sidan var ju inte Sverige med så det blev inte riktigt samma sak. Jag är äkta ledsen över det. Jag gillade ju verkligen Anna och hennes låt. Jag brukar sjunga den varje dag när jag går/springer till T-bana för att peppa mig själv. "CAUSE THIS IS MY LIFE MY FRIEND! AND THIS IS MY TIME TO STAND!" 

Av någon wierd anledning och möjligtvis av några öl hejade jag helt desperat på Frankrike. Jag minns nu inte ens låten men då tyckte jag den var grym. Jag måste nog lyssna på den igen och se om den verkligen var så bra. Men det var flera jag gillade tydligen men jag minns inte vad jag tyckte om vinnarlåten. Då var jag mer noga med att dansa runt som en toka till "I'm a Barbie Girl in a Barbie World"!.

Festen på jobbet varade till efter tolv, alltså missade jag sista T-bane hem som jag bestämt att jag skulle ta eftersom jag är en solklar party pooper STILL. Jag är så totalt osugen på att festa sen jag kom hem från USA. Det är helt knäppt. Hum. Men jag blev som sagt övertalad att stanna och sedan drog hela gänget vidare med T-bane. DET VAR VILT kan jag säga. Herregud. Jag är glad att jag inte satt nykter brevid detta enorma gäng på T-bane alltså. Det var GANSKA högljutt och Philip som druckit en hel konjak av något slag HÄNGDE i taket och gjorde fina konster. HAHA. Jag trodde att alla skulle med ut men folk droppade av här och där och vi var inte jättemånga som gick av på Stortinget. 4 av oss tappade dessutom bort resten av gänget, jag Mican Stian och Philip som ville sitta ner på rumpan på gatan med sin ryggsäck där han förvarade mer dricka som han höll så kärt.



Vi hittade tillslut fram till rätt ställe, BTIZ - vi trodde först att det hette Beatrice haha. Det var jättemysigt och skitbra musik, såndär knäpp musik, inte alls vanlig pop utan massa gammal BRA musik. Jag cepedansade en del och det var ju keeewl. Men efter midnatt kör jag ju alltid helt naturligt på vatten vilket alltid leder till att jag blir trött. Det är alltid en balansgång - dricka mer och vara mer pigg men må sämre dagen efter eller sluta dricka och bli helt vansinnigt trött och tråkig före alla andra men må bra. JAG MÅR BRA IDAG GOTT FOLK och jag älskart! Men jag kanske har lite dåligt samvete över att Mican och Janni (eller var det GIANNI?) fick ta den första nattbussen hem med mig. Vi var ändå inte i säng förrän 3.30am. Kan väl inte vara för tidigt? SO.

Nu har jag vaknat här och solen skiner och det är en ledig dag. Kanhända är det också min enda lediga dag tills 12e juni. Om Eline inte hittar någon annan att ersätta henne på jobb 5e juni så hon kan spela Squash NM så har jag lovat att ställa upp. Då blir det liksom 5 dagar på postbanken plus 4 på UBC på en vecka. Men så är det - jag har ju sagt att jag måste jobba ihjäl mig.

Idag vill Mican spela volleyboll. Så det kanske blir så.. bara jag slipper stressa he he he...

Puss

Jag tror jag väcker hela huset med mitt knäckebrödstuggande. Förlåt. Solen skiner rakt in i mitt ansikte, på ett väldigt bra sätt, genom köksfönstret. Jag måste säga som alla vuxna alltid sagt, att solen gör en glad. Det har alltid varit min åsikt att HERREGUD hur mycket kan vädret påverka egentligen. Hur kan man vara så lättpåverkad att man blir depp av regn och glad av sol? Ytligt. MEN. Jag hade nog fel. Jag har varit jätteglad nu tre morgnar i rad när jag har gått till jobbet. För solen lyser. Jag sjunger Annas melodifestivalvinnarlåt "CAUSE THIS IS MY LIFE MY FRIEND" och går glatt till T-bane fastän jag är dödstrött. (fast så fort jag möter någon så blir jag ju tyst då. hur knäpp som helst kan man inte vara).

Appropå trött. Det är konstigt. Jag går upp 6.30 ca varje morgon. Vilket är FÖR tidigt. Men då borde man ju vara UTMATTANDE trött på kvällen. Jag lägger mig vid 22 men då kan jag inte somna. Logiskt sett borde ju kroppen somna så tidigt eftersom den gått upp så tidigt. Men INTE. Så istället sitter jag och somnar och gäspar på kontoret (haha hur vuxet låter inte det?) tills åtminstone lunchtid. Sedan blir jag pigg. Jag är väl en såndär A eller B-människa, jag minns inte vilket, som är morgon trött. Fast då borde jag ju vara jättekvällspigg också. Men efter 12 är jag iallafall DÖD. Jag är väl kanske varken en A eller Bmänniska. Jag är nog en T-människa. En Trött-människa.

Idag ska jag jobba från 7.45 till 16.00 på kontoret. Sedan drar jag direkt till Ullevaal på oppdekking via Donken och jobbar där från 16.30 till ca 23.00. NU GER JAG JÄRNET!

haaaa deeeeeee

Okej. Kanske möjligtvis att förra inlägget var aningens ironiskt men nu är det andra bullar. Jag har precis avnjutit en mammabakad (hemmabakad av mamma) kardemummamuffins med vaniljkräm i - finns inte mycket bättre - och sitter nu här och tar en paus i mitt One Tree Hill-tittande. Ofrivillig paus men skivan verkar hacka.

Jag vill berätta detta för hela världen, samtidigt som jag egentligen försöker att ligga lågt med det men det går inte bra. Jag har bokat en biljett till USA och jag drar dit två veckor i augusti och njuter av sommaren med mina ungar och min andrafamilj som jag saknar så enormt och förhoppnings får jag iallafall typ två dagar med flickorna som åker hem i samma veva. Går tyvärr inte att komma tidigare pga jobb.. Men åh. Jag är så lycklig. För en gångs skull tänkte jag kanske inte helt med huvudet, utan med hjärtat. Ja - jag har inte råd med nästa hyra just nu. Men. Jag är glad glad glad och tacksam över att jag fick möjligheten till att ändå boka nu bara för att jag har världens bästa mamma och pappa som kan hjälpa till. Nu har jag verkligen något att jobba för.

Och jobba ska jag. Jag hoppas att jag inte kommer att gå in i väggen för det blir mycket nu det närmaste med heltid på banken plus två dagar på UBC denna vecka (bl.a. min första landskamp som ska va gaaaalet stressigt) och tre dagar på UBC direkt efter jobb nästa vecka då det är en vanlig kamp, en landskamp OCH GREEN DAY-konserten. Jag är inte jättefan av Green Day, fastän jag lyssnade lite under min -host- mer rebelliska period i livet, men det ska bli kul att jobba under en konsert och få höra musiken samtidigt som man får lön för det. (Jag gissar att man hör musiken även om man springer runt och jobbar undertiden.) 

Jag satt igår och försökte få ihop mitt liv i kalendern. Bokat bussbiljetter hem för helgen 11-15 då jag ska hinna med att göra arkitektprovet, gå till frisökern och skaffa pass. Mitt pass har inte gått ut än men jag ser så annorlunda ut nu jämfört med svart tupperat hår och sotiga ögon att jag är rädd att de inte tror att det är jag. De såg tveksamma ut senast jag försökte komma in i USA med det. Jag vågar inte ta risken.

Jag hoppas verkligen att jag pallar med trycket den kommande månaden. Det måste jag. Det är bara att bita ihop, göra sitt bästa och tänka att belöningen kommer senare. Jag känner redan att mitt liv går rätt mycket på rutinen jobba, äta, sova och det kommer bara bli värre. Men jag är ändå så glad i hjärtat när jag tänker på att jag bokat biljett till USA. Det liksom överväger allt och är vad jag längtar och strävar efter just nu. Sedan vill jag helst inte tänka på vad det är jag måste komma tillbaka till efter det. Hösten 2010 - VAD VILL DU MED MIG?



Idag träffade jag Jossan efter jobbet som är i Oslo i veckan och hälsar på sin syster. Finns en gladare människa? Tveksamt! Underbar är du. Jag tror att alla behöver en Josefin Larsson i sitt liv. Det blev myspyspromenad (Jag tog med henne HELA vägen till Aker Brygge eftersom hon själv inte vågat gå ifrån Karl Johan då hon är så rädd att gå vilse HAHA söto), mjukglass (jag har ju nu då gjort en vetenskaplig undersökning och testat mjukglass i samtliga tre glasskiosker på Aker Brygge och den längst UT på bryggan vinner tveklöst) och bara mys uppe vid fästningen där man har utsikt över hela Aker Brygge. Solen har tittat fram hela dagen och hotfulla moln har hållit sig på tillräckligt avstånd.



För vetnivad, kära ni, det har varit en underbar dag! Och detta trots att jag suttit på telefonen på jobbet och fått de knäppaste frågorna. Fastän kollegorna efter vart och ett samtal försäkrat mig att "Nej, NU Isabelle, nu kan du omöjligt få konstigare eller svårare frågor" så har det likväl kommit ännu konstigare frågor. Men jag kan väl trösta mig med att det inte är mitt fel att jag inte kan svaren, när inte ens de som jobbat där i 20 år vet. Man får bara skratta och fortsätta med "Okej då ska vi se på detta, vänta lite" -MUTE!!- "HALLÅ HJÄÄÄÄLP!!!!" och sedan "Jaha, då har jag svaret här, detta är vad du ska göra....." ;) Funkar i alla lägen! Älskar mute-knappen. Du är min bästa vän på jobbet.

En annan bra vän är diskmaskinen som går för fullt för andra gången idag. Sänder lite kärlek till dig också. Jamen vilket informerande blogginlägg detta skulle bli då. Och djupare än såhär blir det inte - läggdags om 30 minuter som jag ska hålla mig till mina egna regler.

Krameli

Helgen har varit lagom speckad. Mamma har varit här från fredag-söndag och vi har haft det mysigt, promenerat, ätit god mat och massa onyttigt, bakat paj (mamma stod för bakandet - men jag lagade faktiskt middag!), gått sightseeing i Oslo, åkt massa T-bane, kollat på film, pratat och bara varit! GILLAR.

Vi kom fram till att vi inte träffats så mycket under det senaste året. I april hälsade mamma på mig en vecka i USA. Sedan igen i September. Så var jag hemma en vecka efter USA innan mamma åkte till Thailand, så en helg för ett tag sedan när jag ändå bara jobbade plus denna helgen. Fast jag tycker inte att det märks. Allt är som vanligt ändå, vi pratar väl om allt typ? Tycker jag nog! :) Bra det.. Bra för mig att jag har världens bästa mamma!

Jag råkade dock prata bort 2 timmar av dyrbar mamma-tid med mina barn i USA. Det var inte meningen, förlåt. Men som mamma sa (som Solveig sa till henne), "Vad hjälper det att ha dåligt samvete? Det hjälper ingen!". Sant. Så jag kan väl bara njuta av mina timmar med ungarna.

Det var inte bara en dag. Jag har pratat massa massa med dem nu det senaste. Framförallt har Eliana fått värsta dille på att ringa mig på skype och jag älskar det! Jeff skrattade idag när han såg mig IGEN på skype inne på kontoret "Isabelle, are you stalking us?" "NO! Daniel called me..!" "OK.. but just so you know, if ur bored you can just turn it of OK?" och jag svarade "Jeff.. I love this!" Och det gör jag. Jag är nog ungefär fullkomligt lycklig när jag pratar med mina amerikanska barn på skype. Allt annat bara försvinner och bara de finns.

Jag vet inte om känslan går att beskriva när man hör en viskande röst in i webcam "Isabelle, I want you to come here now. I miss you". Och jag har lovat att hälsa på i sommar. Jag måste bara lösa detta med jobbet som jag inte kan få ledigt ifrån plus att jag ju så gärna vill åka till USA innan alla mina kompisar åker hem, vilket är ett omöjligt projekt i sig. Kan vi inte snälla lägga in några extraveckor i augusti? Dessutom skulle det vara galet kul om det kunde ordna sig så att jag och Eline kunde åka ihop. Men jag vet inte om det funkar. Men jag måste åka iallafall för jag har lovat barnen och jag vill inget hellre, jag lever ungefär för det just nu, längtan dit.

Jag trodde inte jag skulle sakna dem så mycket. Jag gissar att det syns i min blick när jag pratar om dem, och jag gör det jämt. Mina barn. MINA BARN. Fast tyvärr är de inte bara mina. Och jag saknar mina värdföräldrar jättemycket också. Jag saknar att ha dem i mitt liv varje dag, i min vardag. Jag saknar allt som jag tog förgivet varje dag i USA. Jag saknar saknar saknar. Jag saknar vardagen, barnen, familjen, kompisarna, aktiviteterna, språket, $200 varje vecka, festerna, pojkvännen, landet i sig och hela livet. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Jag och Linnea diskuterade saken en dag på fb. Att vara au pair är det roligaste vi gjort, det bästa i livet någonsin. Men. Kontrasten av att ha gjort det bästa någonsin, till att sedan komma hem igen måste nog också vara det värsta. Visst håller ni med mig, ex-aupairer? Linnea, Madde, Emelie, Sophie osv...? De flesta blir helt depp efter. Men jag ångrar mig inte en mikrosekund.

Idag gick jag och Eline och fikade inne i Oslo och som alltid är det USA-minnen på repeat. Det är så kul att kunna prata med någon som vet allt, som var med. Jag tror inte att andra kan förstå hur mycket allt betyder, hur USA påverkat allt, ALLT. Och känslan av att det aldrig kan bli likadant igen är inte så lite jobbig.

Okej, jag måste lära mig att INTE börja blogga vid 1-tiden på natten. Det slutar aldrig bra!

okej, jag tänker bara släppa problemet fritt fram som en bomb. (Jag har egentligen redan diskuterat det hela med Tobbe men jag känner att jag bör detta med hela världen också.)

Så. Det är kvällsmatsdags. Jag hade två mackor och så ville jag egentligen ha skinkost på båda. Men vi har inte så mycket kvar så jag ville spara på skinkosten. Då tänkte jag att jag tar räkosten på den ena..

MEN

..då var frågan:  Vilken skulle jag äta först?

Den gyllene regeln är ju "ät den godaste sist"..

MEN

..eftersom räkosten smakar mycket mer än skinkosten var jag då rädd att den skulle ta överhanden så attjag inte kunde njuta av skinkosten lika mycket efteråt.. 

SÅ

..jag åt den godaste FÖRST!

Jag vet inte om jag resonerade rätt. Vad tycker du? Tobbe höll med mig hela vägen i mitt resonemang men jag tvekade lite där jag satt med en halväten räkostsmacka och saknade min skinkostsmacka. Gjort är gjort - kommer aldrig igen!

För övrigt är jag pepp på att lilla mamma kommer hit imorgon och hälsar på och ska vara här till söndag! Kul va! Jaa. Myspys. Nu har jag dock gått runt och sagt att jag gillar att ha det rent omkring mig i lägenheten så jag fick lite smått panik förut när jag insåg att så inte var fallet - det är nu åtgärdat efter mycket svett och tålmodighet. Dock vet jag inte vad man ska göra åt ett vitt golv som fortfarande inte känns rent efter dammsugning, moppning och ännu en dammsugning?

Haha på tal om dammsugning. Såg ett klipp på Linnéas blogg häromdagen med Maria Montesami där hon säger något i stil med "Men skulle du be din man suga runt i huset?" HAHAHA hur kan hon ens komma på så knäppa meningar och samtidigt vara så öppet och ärligt oskyldig? LOVE IT! :D Man kan liksom inte bli arg på henne eller störa sig på att hon verkar ha aningens brist på hjärnceller för hon är så genomgod på något sätt.

Jaha, läggdags för 9 minuter sedan, men jag KÄNNER inte för att sova. Faktiskt. Så var det med det!

krameli.

Haaallelåja! Bra dag idag, ja. Jag trodde att denna dag skulle bli en helt vanlig dag, jobb, middag, handla, sova. Då trodde jag fel! Okej, allt det där har hänt, eller kommer att hända idag. MEN. Planen var att springa för att hinna första Tbane efter jobb och komma hem direkt. Inte för att jag hade bråttom hem utan för att jag helt enkelt inte gillar att vänta i onödan på en senare Tbane. Men när jag kom fram stod allt still nere på spåren på Stortinget.

"TEKNISK FEIL!". Inga Tbane kunde gå från Stortinget och folkmassan började gå därifrån och jag följde strömmen. Då mötte jag en snubbe som varit och handlat hos mig flera gånger på mataffären där jag slutat jobba. Jag har alltid gillat när han handlar eftersom han pratar mest engelska, eller norsk/engelska och jag saknar verkligen att prata engelska och känner att jag börjar tappa det. Därför står jag gärna och tjötar med honom när han handlar.

Så jag pilade fram till honom och sa rakt framför hans ansikte "HI!" och han stirrade förvånat på mig, utan att direkt kunna placera mig först. Jag förklarade att Tbane inte gick så vi började tjöta och gick ut på Karl Johans Gate igen. Nu har jag ju då alltid fått lära mig att man inte ska prata med främlingar men jag skulle till mitt försvar vilja säga att jag ju faktiskt har stött på människan förr och hur mycket kan hända mitt på Oslos största shoppinggata?

Han är väldigt rolig, en kort man på 44 som pratar jättesnabbt och är helt översocial, om man jämför med skandinaver som hellre skulle vilja äta gräs än att prata med främlingar på stan. Han är urprungligen indier men har bott i världens alla världsdelar och har helt störd livserfarenhet.

Vi traskade runt, han köpte kaffe. Vi satt i parken mellan Nationaltheatret och Stortinget och tjötade om allt. Livet, framtidsplaner, vad vi varit med om, drömmar och erfarenheter. Och skitsnack i största allmänthet. Det är det underbara med att prata med en främling. Man kan säga vadsomhelst, öppna sig, dela med sig, utan att det egentligen behöver få några som helst konsekvenser. Man har ingen aning om ifall det den andre personen säger är sant men vad spelar det för roll, egentligen? Man kommer troligtvis aldrig att träffas igen ändå.

Vi hade nog båda något slags utbyte och mötet i sig gjorde båda våra dagar kan man säga. Helt otippat, spontant och oförutsätt. Vi snackade säkert 1-2 timmar med tanke på att vi gick runt, satt och tjötade, gick tillbaka till Tbane och sedan åkte Tbane ihop hem till Lambertseter. Inget creepy, inga nummer bytta och vi kom på oss själva med att inte ens ha presenterat oss när vi skulle säga hejdå.

Ett möte - med en främling. Det gjorde min dag. Jag önskar att sånt här hände mer, det är det som är så tråkigt med Sverige. Det är sånt som händer i USA. Man kan prata med vemsomhelst om vadsomhelst utan att få en blick som så tydligt visar att du är dum i huvudet eller knäpp. Och jag är faktiskt en blyg person i många lägen, jag vågar inte gå fram och snacka med folk.. Men om någon skulle börja prata med mig, som då inte är creepy, ja då skulle jag bli jätteglad..

Jag sitter i min säng och myser, nöjd med dagen. Och jag är alldeles perfekt mätt efter kyckling, stuvade makaroner, gurka och fetaost. Jag klagar lite i smyg över att One Tree HillCDn inte är i datorn där jag lämnade igår HOST, och att jag därför måste resa mig för att hämta den men seriöst, vad spelar det för roll? Nähej, kanske skulle ta och handla den där himla juicen som jag drack upp för Mican imorse (tur hon förkunnat att hon numera dricker te till frukost så jag var förlåten) och mjölken och grädden som alltid måste finnas hemma eftersom det är sås-krav varje dag.

[Mamma, var inte orolig. Jag ska inte försöka bli vän med alla främlingar jag ser och jag ska se till att inte bli rånad, våldtagen osv.] 

Isabelle 

Jag har fått klagomål över att jag inte uppdaterar. Inte straight to my face, utan genom andra. Jag vet inte vad detta betyder. NIKLAS AGILD. Men nu skriver jag iallafall.

Jag fick precis en liten tankeställare av Mican. Klockan är 1.03 och vi har precis sett tre avsnitt av One Tree Hill. Jag älskar OTH men hon har aldrig sett det förut så igår började vi från säsong 1 och har nu arbetat oss igenom 4 avsnitt. Åh. Jag njuter när jag ser på det, jag påminns om allt, om USA, jag sitter och jämför allt, kommenterar allt och påpekar allt som jag har upplevt i USA. "Åh, en sån vattendunke hade vi också." eller "Åh det där ordet sa alltid Dan" eller "det där är så typiskt amerikanskt.." och "jag saknar de där plastmuggarna".

Som alltid med alla serier av den här typen så blir man av varje avsnitt hysteriskt kär, lagom deppig samtidigt som man helt lyckligt sitter och avundas karaktärerna. Känslorna bara flyger runt i ett virrvarr och man blir otroligt påverkad. Det är så förvirrat, allt händer på en gång, samtidigt som det är så svart på vitt på något sätt. Rätt och fel, gott och ont.

När eftertexten rullade efter sista avsnittet och det var dags att stänga av kramade jag och Mican varandra och utbrast "Åååh man blir alltid så kär!" och sedan reste hon sig och jag sa "Varför kan det aldrig bli bra?". Mican suckade och sa "Neej jag vet, det är därför jag inte gillar att se sånna här serier, det blir aldrig bra, så fort de äntligen lyckas med något så är det nåt annat som skiter sig." Det har hon rätt i. Men det var inte det jag menade. Jag tänkte på livet. Då fick jag frågan, efter en stunds eftertänksamhet. "Men Issa, har du ett sånt hemskt liv?"

BOOM. Nej. Jag har inte det. Jag har verkligen inte det. Det enda jag kunde svara var, först på skämt "Ja" men sedan "Nej.. jag har inget dåligt liv, jag har ett sjukt bra liv.. men jag kan inte njuta av det."

Det är ju sjukt ovärt egentligen. Tänk på hur mycket orättvisa det finns i världen, på hur människor lever under sådana fruktansvärda förhållanden och kan inte ens drömma om att leva det liv jag har, med allt jag tar för givet och allt jag får varje dag. Nu när jag ju har det så bra, varför njuter jag inte av det? Varför vaknar jag inte varje morgon och tänker "YES VAD BRA JAG HAR DET! VILKEN TUR ATT JAG ÄR JAG! VILKEN UNDERBAR DAG OCH VAD KUL JAG SKA HA DET!".

Man har mål man sätter upp. Som man vill klara. Och som man faktiskt kan bocka av. Jag har kämpat i två månader med att få ett jobb, ett heltidsjobb så att jag klarar hyra och allt annat. Jag har fått det nu - CHECK. Jag är jätteglad över det, stolt över mig själv och mer än nöjd med resultatet. Men ändå vaknar jag varje morgon med ett stön...viiilll...inte...jobba.. Och det har ingenting med själva jobbet att göra, jag trivs jättebra.

Jag har tak över huvudet, jag äter hur god mat som helst varje dag. Jag har helt på egen hand utvecklat en ny skill; jag kan faktiskt laga mat. Jag är glad över det också. Jag har pengar så att jag klarar mig och i värsta fall en trygghet i att mamma och pappa finns där och kan hjälpa mig. Jag tror mig snart kunna betala av min skuld och det känns jättebra.

Solen är här, våren sprudlar. Jag gick utan jacka idag, jag har nu blivit så mogen att jag kan höra fåglar kvittra och njuta av det. Jag fick en sådan kittlande sommarkänsla när jag gick från mataffären och kunde riktigt lukta gräset och maskrosorna, dess löfte om att sommaren är på väg fyllde hela mig. Ja, i ungefär fem minuter. Sedan glömde jag det.

Jag la mig på balkongen och solade, helt underbart att vara ledig idag och att ha tid för detta. Jag somnade i solen och tappade totalt bort mig i ljudboken (tur att jag läst boken säkert fyra gånger och vet precis vad som händer) och vaknade upp och tänkte "Skönt, jag har inga måsten just nu".  Jag tvättade idag. Det känns tillfredsställande att göra nyttiga saker.

Ändå. Varför är det så ihåligt? Vet ni. För fyra månader sen hade jag ångest över var jag skulle vara idag. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra, vem skulle jag vara med? Tänka sig. Här sitter jag i en underbar lägenhet, med heltidjobb och världens bästa kompis som sover i samma rum som jag. Jag hade inte kunnat hoppas på bättre. Ändå sitter jag här, idag, och drömmer om hur det var för fyra månader sen. Jag minns bara allt som var bra och det ger mig ångest nu, att jag inte tog tillvara på det bättre, som det var då. Är detta bara jag, eller ligger det kanske inte i människans natur att aldrig bli nöjd?

Det känns ändå som om jag snuddat vid något men inte fångat det. Livet. Jag är bara så rädd att jag ska springa, eller dras, igenom livet, utan att fatta det. Men det kanske inte är meningen att man ska förstå. Men jag vill inte slösa bort det, för jag har hört att man bara får ett. Nu är den 1.34 och de minutrar som gått under detta blogginlägg kommer aldrig komma tillbaka. Tiden går så fort och så lånsamt på samma gång. Det övergår mitt förstånd, totalt.

Det är så mycket som trycker i mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Jag saknar. Jag minns. Jag känner mig felplacerad men jag vet inte var det rätta stället är. Inte nu iallafall. Jag vet var det rätta stället var, förr. Men allt förändras varje dag och inget blir som det varit. Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Det känns som om något rinner genom mina fingrar, som om jag inte kan greppa vad som händer i min värld. Huvudet vill bara framåt, springa ifrån allt. Hjärtat bromsar i panik och vägrar ta ett steg till. Kortslutning. De är på väg i varsin riktning och jag slits emellan.

Det finns alltid något att sträva efter men det finns nog inget ultimat mål att nå, ingen fullkomlig lycka att uppleva.

Kunde jag inte fått leva i en TVserie? Med ett manus att följa och vetskapen om att allt nog ändå kommer att sluta lyckligt. Då skulle jag slippa tänka.



Nu är det läggdags. Mican ropar på mig att komma och sova. Imorgon är det jobb igen, jag ska ta Micans pass på Ullevaal. Jag har sagt åt mig själv att jag inte får neka arbetsmöjligheter. Det är bara att bita ihop och köra racet. Fullt ös medvetslös.

Klem

Jag har haft en släng av "sakna-mina-ungar-i-USA"-sjuka idag, hela dagen. Och till råga på allt är det Elianas födelsedag. Min lilla lilla bebis är visst inte så liten längre, 4 år och tydligen en "Big Girl" nu. Fast för mig kommer hon alltid att vara min bebis. Hur kan man bli så kär i ett barn? Det känns som om jag tillbringade åtminstone halva tiden under USAåret med att kramas och gosas med henne, (både frivilligt och med tvång!). Mitt hjärta krampar typ när jag tänker på USA och min familj. När jag letar skolor tittar jag bara på NYC och NJ, inte bara för att det är goa ställen, utan galet mycket bara för att jag känner en sån enorm trygghet av att få vara nära min familj, min andrafamilj. Jag vill bara ta ett plan NU och komma till värmen, springa in genom dörren och skrika "I'M HOOOME!", slänga av mig skorna, jackan på bänken (fast om jag förstått det rätt så behövs jacka INTE i NJ just nu..), sätta mig på en köksstol med ett glas isvatten FRÅN KYLSKÅPSDÖRREN (saknar denna lyx!), och bara prata om allt och inget med Hayley. Vi var varandras psykologer, sjukt öppna med allt. (stackarn, vissa saker hade hon nog varit lika glad för att inte veta om! haha - men så har vi ju mig som inte kan ha några egna hemligheter) Jag saknar att simma i poolen med pojkarna och att cykla runt blocket, ta ungarna till Ben n Jerrys GlassBar och ha shower i lekrummet. Men, jag saknar INTE att vara på karaten.

Älskade lilla du, jag hoppas att du har, och har haft, världens bästa födelsedag, fastän du inte kommer att få se eller förstå detta blogginlägg. Jag kanske kan skicka den önskningen med tankekraft? Love, your Isabelle.

30.4.2010 kl 6:49 och jag äter müsli med skogsbärsyoghurt.

6 timmars sömn och jag är redo för en ny dag, en fredag. En sjukt schemalagd och spikad dag. Jobb på postbanken 8-16, hem och käka, göra mig i ordning och packa det sista för att möta upp Mican kl 19 i stan igen. Vårt flyg drar mot Sthlm kl 21. Behöver man pass tro? Det är ju faktiskt utrikes fastän det inte känns så. Tar med det för säkerhets skull.

Jag tänker på gårdagens händelser. Det mest speciella var nog när jag hällde en halv öl över mig själv. Ja alltså, på arbetstid. Det gick till som så att jag satt där i kassan på mataffären som vanligt (min nästsista dag) och när man scannar in ett 6pack öl sitter streckkoden under. Således måste man lyfta upp 6packet och luta det över för att scanna. Det går alltid jättebra. Utom när det är ett ca 2-3 cm stort HÅL i ena ölburken. Precis på burken närmast mig.

Som ren rutin lyfter jag upp 6packet och sedan kommer flodvågen. Jag tror minsann min blick blev lite häpen innanjag fick fram till kunden "Oj! NU BLEV JAG BLÖT!" hahaha. Inte lite heller. Hela kassabandet, golvet, och framförallt jag, blev ju dyngsura. Så där satt jag och stank öl resten av dagen. Härligt härligt!

Jag tänkte på ett annat fenomen. "Varför är det alltid så att alla ska komma samtidigt till kassan?" Alltså, det är aldrig en strid ström, utan först är det ingen, sedan kommer alla. Sedan ingen, följt av alla.

Jag tror att svaret kan vara som så att när ingen är i kassan, nä då tar alla god tid på sig, det är ingen brådska "Det är ju ingen kö". MEN så fort någon ställer sig i kassan så ser alla det och tänker "Oj! Nu börjar det bli kö, bäst att skynda sig först till kassan." SÅ SPRINGER ALLA DIT PÅ EN GÅNG! Sedärja, då har jag löst även detta problem.

Taggad inför Sthlm. Och Uppsala för den delen också som det blir ikväll om det går som planerat. Plånboken vill jag inte ens prata om men jag hoppas att det löser sig. Mican försöker banka in i mig att "Du måste leva när du är ung, du kommer inte ångra dig när du är 60". Sant. Men jag gillar inte tanken på att spendera pengar jag inte har. Ugh.

Sedärja, "dags att slutföra en viss göra-i-ordning-sig-på-morgonen-inför-jobbet"-process.

Kommer tillbaka till Oslo på måndag och jobbar då sista dagen på mataffären den kvällen! Sedan blir det all about postbanken i fortsättningen.

Pusselihaj!

Fredag klockan 16 var tiden då jobbet var slut för dagen, men också tiden då stressen startade. Tiden då helgen började, äventyret nalkades och förväntan byggdes upp för att så småningom förhoppningsvis infrias. Med dessa poetiska ord påbörjar jag berättelsen om helgen, the helg, som skulle tillbringas i Uppsala & Stockholm, i goda vänners lag, gamla som nya.

[Detta är inget blogginlägg - se det som en bok, så känns det genast inte lika långt]

Del 1 -  Resan dit.

T-bane hem. Jobbelibankoutfitten utbyttes mot festelikortelikortkortklänningen. Sminket på - matlåda uppäten och så T-bane igen. Tillbaka mot stan och möta Mican. Här börjar äventyret, spänningen. Brandlarmet hade utlösts på Oslo City, shoppingcentret där frugan jobbar, och hela stället skulle evakueras. Där stod jag, vilsen, och försökte förklara var jag var i telefon, medan Mican skulle stänga butiken och höll i all hast på att glömma bort sin packning.

Vi möttes, sprang in på centralstationen. Vi var i färd i att köpa biljetter till flytåget när Mican utbraste att det var ju alldeles för dyrt. LET'S RUN TO THE BUS STATION. Ja, vi hade ju inte alltför gott om tid med tanke på att flyget skulle gå någon timme senare och vi inte hade någon aning om när bussarna gick, varifrån de gick eller hur allt skulle gå till. 

Vi fick i lyxighetens namn en egen buss. Bara vi och vår rare busschaufför. [rar på svenska] Sprang in på Gardemoen, där flera av våra vänner jobbar, men inte såg vi någon inte. Tryckte käckt in bokningsnumret i biljettautomaten till flyget. FEL NUMMER. Jippie. 

Killen i kassan ordnade detta åt oss och när han såg våra namn på sin skärm fick drog ett helt nöjt ansiktsuttryck över honom och han sa glatt. "Sådärja! Karin och Karin!".



Vi sprang tillbaka, ordnade boarding pass, klarade säkerhetskontrollen och insåg glatt att nu hade vi ju gott om tid. Gott om tid att se efter vad Tax Freen hade att erbjuda. Det fanns en del. En jäger och en rosévin att dela på (Jägern skulle bara smakas på - resten skulle Niklas få). Jag köpte jägern, betalade och la den i en påse jag tog med mig. Micaela köpte vinet. Betalade....

- GATE CLOSING GATE CLOSING -

Panik! Vi sprang dit, hann på planet där alla redan satt. Ganska flummiga, högljudda, jag festklädd och allmänt blonda. Jag vet inte vad vi gjorde för intryck men det blev nog inte bättre när Mican frågade "Issa, du tog vinet va?" Jag tror inte att någon missade när jag sa "VA?! HAR DU INTE VINET? SKOJAR DU MED MIG? GLÖMDE DU VINET?" ... "Jag trodde du tog det! Men jag går tillbaka då!"

Jag satte mig på min plats och såg framför mig hur jag skulle få tillbringa helgen själv. Micaela fick 2 minuter på sig från flygvärdinnebögen och han frågade om hon hade incheckat bagage ifall hon inte skulle hinna tillbaka. STRESS. Micaela, jag har en fråga. Hur lyckas du leva dig igenom ditt liv utan hjärtattack? Såklart hann hon. Så typiskt dig :)

Om själva flygresan, som tog 50 minuter, finns inte mycket viktigt att berätta mer än att vi smygdrack lite jäger och att jag betalde TJUGOFEM NORSKA KRONOR FÖR LJUMMET MINERALVATTEN. 

Del 2 - Arlanda

Vi kom fram och vi visste att bussen skulle gå inom 10 minuter men inte varifrån. Det var bara en person före oss i kön till info. Men snubben var ju totalt lost och hon i kassan visste ingenting så efter fem minuter slängde jag mig fram och sa "HALLÅ URSÄKTA MIG MEN JAG SKA FAKTISKT MED EN BUSS SOM GÅR OM FEM MINUTER OCH JAG MÅSTE FÅ VETA VART JAG SKA!". Sjukt o-issigt. I DID IT. Jag tog för mig - haha!



Vi hann med bussen. Men eftersom jag inte stått kvar i kön hade jag heller inte fått köpt mig biljetter. 100 sek var skulle bussgubben ha. Cash. Han tog inte kort. 190 hade vi skrapat ihop med sedlar och mynt när han sa "Men.. ni vill betala med kort va? Och vi har ju ingen kortmaskin. Och det är meningen att vi ska ha det. Och det kan ju inte ni hjälpa att vi nu inte har det, så då kan ni ju inte betala. Och då blir det ju visst gratis för er - hoppsan!" Där stod jag med 190 kr i handen och sa att "SJÄLVKLART ville vi bara betala med kort", log glatt och stoppade ner pengarna igen.

Del 3 - Uppsala

Planen var  - ring Isac när vi är på bussen så möter han oss i Uppsala och vi tar väskorna till hans lägenhet före festelifest. Men planen sprack så fort vi insåg att Isacs telefon var avstängd. PROBLEM. Vet ni. Problem är till för att lösas. Hjärnmusklerna sattes i rörelse och snart ringde jag Emanuel och frågade om han kände till sin brors vänner. Han var en hjälte och googlade upp Isacs roomie Joels nummer.

"Hallå?"
"eh...hej.. Joel? Du..känner du Isac?"
"öh..aa"
"Kan jag få prata med honom?"
"...är du snygg?"

Haha! Vi fick slutligen tag på Isac, mötte upp honom hos honom, slängde in väskorna och sedan har ja inte så mycket mer att berätta om denna kväll. Tyvärr fick Niklas aldrig någon Jäger av oss av någon anledning. PIP.



Isac var minst lika mycket hjälte som Emanuel varit denna kväll och det var supermysigt att få träffa honom igen, vi kunde inte ens komma på när vi setts senast i våra liv. Tack för din gästfrihet - EN TOAST FOR THE HOST!




Del 4 - Uppsala dagen efter



Med alldeles för kort tid och alldeles för många kära vänner att träffa slutade det med att vi på någon timme försökte klämma in att hänga med alla - Isac, Joel, Emma, Daniel, Isaac, Niklas & Robin. Kuuul - ENDAST kvalitétstid, eller?



Det blev inga bilder från kvällen före. Men det löste sig ändå.

Del 5 - Stockholm

Jag fick uppleva min första bilfärd med Niklas. NIKLAS AGILD - sjukt kul kille med kändispersonlighet, eller?. Nu önskar jag att jag kunde ha ljudeffekter här på nåt sätt. Micans Balivän och vi skulle nu få bli hans sambos i två dagar. Kuuuuul är allt jag har att säga!



Jag vet inte hur många gånger vi alla nämnde hur frånvarande, trötta och allmänt väck vi var efter Uppsala. Det var kul, det var väl ingen som hade problem att prata, men alla hade problem att lyssna. Det liksom connectade inte i någons av våra hjärnor när någon sa något. Följden av detta blev mycket mycket skratt. Pizza & filmhyrning (Vem hyr film SITTANDES?), myskväll med Mican, Niklas & Martin. HALFBAKED var lyxighetens prick över i:et.

3 pers i en säng. Niklas sov inget. Mican sov tills hon frös. Jag sov som en stock, helt omedvetandes om omvärlden. Tripp, trapp, trull - Wonderful!

Sista heldagen i Stockholm och vi stack in till stan och stod vilsna MITT på plattan och väntade Karl & Daniel. "HEEEJ TVILLINGARNA" sa de. Vi hade råkat packa med oss ungefär likadana kläder så där stod vi, båda blonda i svarta leggings, vita klänningar, svarta jeansjackor och svarta solbrillor. Tadaa.



Vi drog en sväng på stan, lyssnade på ett högst troligt rödpolitiskt gatuband, hängde bland äckliga secondhandkläder, köpte glass och pizza och korv och hamburgare (ja jag och mican åt allt det där). Vi solade vid Medborgarplatsen, hängde och tjötade. Karl kastade mest pinnar. Daniel retade mig och hade sig nästan precis lika mycket som förr. Staffan och Fanny slöt upp med oss lite senare - BRA!





Denna kväll ungefär dog vi och det var väl tur det eftersom vi skulle upp kl 5 och denna morgonens stora hjälte var NIKLAS som var så galet snäll och körde oss till Arlanda vid 5.30 på morgonen! TACK TACK HEMSKT MYCKET TACK!

Del 5 - Back in Oslo

Vi var helt döda hela resan hem, möttes av snöflingor i luften på Gardemoen och vi var så döa så vi var frånkopplade på Tbane hem. Klockan 10 slocknade jag. Klockan 15 började jag jobba, sista dagen på Kiwi. Och så var denna WEEKEND slut. Allt kul ska alltid ta slut så snabbt.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tacka alla kära som vi fick träffa och beklaga att vi inte hann med alla som vi velat och hoppats på! Buuuu. Om ni undrar över varför jag har så få, så konstiga eller så dåliga bilder så beror det på att jag tagit med mig en laddad kamera - UTAN MINNESKORT.



Ps. Idag blev det stekt fläskfilé, basmatiris, brunsås och ekologisk rödvinbärsgelé till middag á la Issa.