serframemot.
Nu finns många bra saker att se fram emot; t.ex. ska det vara fint væder imorgon och Mican kommer och hælsar på! Och på fredag hoppas jag att Emma också kommer. WEHOO. Och Midsommarhelgen hemma i GBG var fetgo, allt ordnade sig på bæsta sætt. Fick mig en midsommarfest på fredagen. Kårholmen hos farmor på lørdagen och fick en båttur (rætt bløt men mestadels før Adde och kusin Joel som satt længst bak), æven helt hysteriska flabbattacker nær jag, Adde, Sandra spelade Hej Knekt men hittade på nya meningar att skrika på de olika korten som var helt omøjliga. Och sedan testade jag Surprice-alkoholfria drinkar på kvællen och var fylletaxi (okej lite øverdrivet haha) till ballex, emma och stifler!
Søndagen spenderades på mormors och morfars solika uteplats med søndagsmiddag + en tur till Maxi (min och mammas størsta hobby vi har tillsammans). Nu sitter jag på jobbet, 1 minut kvar på lunsjpause och jag ær dødstrøtt! La mig tidigt igår men kunde inte somna..
klem!
Søndagen spenderades på mormors och morfars solika uteplats med søndagsmiddag + en tur till Maxi (min och mammas størsta hobby vi har tillsammans). Nu sitter jag på jobbet, 1 minut kvar på lunsjpause och jag ær dødstrøtt! La mig tidigt igår men kunde inte somna..
klem!
27.06.11
Hittade en fin låt på min iPod. Gillar verkligen Martin Stenmarck, och låten, tyværr
ær han inte bæst på engelskt uttal. Så kombon ær inte perfekt men det får man tænka bort.
ær han inte bæst på engelskt uttal. Så kombon ær inte perfekt men det får man tænka bort.
Got a picture of you
I carry in my heart
Close my eyes to see it
When the world gets dark
Got a memory of you
I carry in my soul
I wrap it close around me
When the night gets cold
If you ask me how I'm doing
I'd say "just fine"
But the truth is, baby
If you could read my mind
Not a day goes by
That I don't think of you
After all this time
You're still with me, it's true
Somehow you remain
Locked so deep inside
Baby, oh, baby
Not a day goes by
I still wait for the phone
In the middle of the night
Thinking you might call me
When your dreams don't turn out right
And it still amazes me
That I lie here in the dark
Wishing you were next to me
Your head against my heart
If you ask me how I'm doing
I'd say "just fine"
But the truth is, baby
If you could read my mind
Minutes turns to hours
And the hours to days
Since it's been forever
That I felt this way
That I don't think of you
@work
Sitter på jobbet och har 8 minuter kvar på lunchen. I Norge har man bara en halvtimmes lunch men tur ær væl det, vad skulle man annars gøra? Det skulle bara gå åt mer pengar om man haft mer tid att døda och hunnit ut på stan. Dagens lunch: grov fralla smørad med nån slags currygegg, lax, nåt vitt klegg och sallad.
Ikvæll blir det middag med jobbet på restaurang, GOTT! Tror jag valde oxfilè men jag minns inte riktigt.. Gillar min roll som rejæl medelålderssænkare!
Tar bussen hem på fredag etter jobb och kommer till GBG kl 20 om allt går som det ska. Tyværr har jag NOLL PLANER så mobbad blir jag nog minst sagt. Kårholmen på lørdag med Adde P, mamma och pappa! :)
Sedærja; back to work.
Ikvæll blir det middag med jobbet på restaurang, GOTT! Tror jag valde oxfilè men jag minns inte riktigt.. Gillar min roll som rejæl medelålderssænkare!
Tar bussen hem på fredag etter jobb och kommer till GBG kl 20 om allt går som det ska. Tyværr har jag NOLL PLANER så mobbad blir jag nog minst sagt. Kårholmen på lørdag med Adde P, mamma och pappa! :)
Sedærja; back to work.
talk with a stranger
Hjärntvättad som jag nog är vad gäller USA får jag ofta frågan vad det egentligen är jag gillar så mycket med USA. Det är så svårt att sätta fingret på det, det är så många olika delar som tillsammans gör mig lycklig som ett barn på julafton. Men något jag alltid tänker på är människorna. Visst, ofta väldigt ytliga, rätt mycket too cool for school på ett väldigt "jag-kan-inte-bjuda-på-mig-själv"-sätt. Men de är sköna, öppna, trevliga.
Som svenskar sätter vi gärna väskan på bussätet brevid och hoppas att ingen ska tvingas inse att det inte finns några lediga platser och klämma fram ett ynkligt "ursäkta, är det ledigt här?". Som om det vore en fråga, det sitter ingen där. Det är snarare en ursäkt över att två människor tvingas på varandra, främlingar alldeles för långt in i varandras personal space.
Jag tänker ofta svenskar som jämförelsevis blyga, lättförnärmade, lagompersoner. Undantag finns alltid. Men BAM, med lite alkohol i kroppen, ja då är vi svenskar snarare ökända. "Party Svensker Go Home!" står det klottrat på en vägg i Oslo, en drink med samma namn har jag testat på Café Sør. (Inte särskilt god) Vi arbetar hårt, där har vi ett gott rykte i Norge, men när det är dags att dra ner på byen, ja då kunde det nog lika gärna varit. Även till semesterorter ska vi komma och röjja sönder stränder, slänga skit överallt och få dåligt rykte. Det är som om alkoholen ger oss rätten, ursäkten, anledningen, att ta igen för "lagom" som vi annars är; ett beskedligt folk, neutrala, nöjda och artiga.
FAIL. Kunde vi inte vara lite allmänt sköna hela tiden? Jag ska inte säga något, jag sätter själv väskan på sätet brevid. Men det stör mig att jag är sådan. Jag har satt i iPodlurarna i öronen för att ha en ursäkt att inte låtsas höra när någon verkat vilja få min uppmärksamhet, jag har lyft telefonen till örat fastän den inte ringt. Jag vet inte hur många gånger jag låtsats sova på en buss för att få vara för mig själv. BORING.
I lördags tog jag bus for T-bane (Gillar det FORTFARANDE INTE, saknar T-bane..) in till byen för att träffa Elin. Jag hamnade på en sådan plats där man sitter 4 säten imot varandra och mittimot satt en kille, 25-30 kanske. Han såg på mig, jag tittade ner. Hade laddat iPoden, redo att plugga in i öronen och landa i någon egen värld med en ljudbok. Skulle bara ta ett tuggummi först.
Killen tittar upp; "DU! Kan jeg plage deg med noen ord?" "eh va?" "åh.. er du svensk?" "öh...ja" Han undrade igen ifall han fick plåga mig med några ord. Vad ska man säga? Sure. Han bad mig om ett tuggummi också när jag ändå var i farten. Jag blev så förvånad över hans framfusighet att jag genast gav honom ett. Febrilt dansade tankarna runt efter ett sätt att bli av med "DENNA KONSTIGA MÄNNISKA SOM BÖRJAR PRATA MED MIG PÅ BUSSEN!! MÅSTE VA EN STALKER, JAG KOMMER ALDRIG BLI AV MED HONOM! HAN ÄR SÄKERT PYROMAN ELLER PEDOFIL ELLER NARKOMAN! HALLÅ JAG KÄNNER JU INTE MÄNNISKAN; PRATA INTE MED MIG"
Automatiska tankar, varför tänker man så? Han började snacka om hur mycket han störde sig på att T-banespåret höll på att renoveras och han förklarade sedan - aningens luddigt, han hade nämligen tagit några öl - att han ville göra helt klart för mig att han lovade att inte ragga på mig, fråga mig om mitt nummer eller att han hade någon som helst baktanke. Enda anledningen var att han ville att tiden skulle gå snabbare, den tenderar ju att göra så när man gör något kul, inte bara sitter och väntar. Han ville bara komma hem någon gång.
Hallå?! Vad lever vi i för värld där man behöver FÖRKLARA att man BARA vill prata med någon? Och där satt jag och andades ut, slappnade av och insåg att han hade rätt. Tiden gick hur snabbt som helst, sedan skulle jag av, sa "haadee" och vi lär aldrig mer träffas igen. Och det spelar ingen roll; vi fick några minuter i varandras liv att bli lite trevligare - inget mer med det.
Hur många minuter går inte åt till att vänta? Varför utnyttjar man aldrig tiden? Det vimlar av människor omkring men alla är för upptagna med att stirra på klockan. Jag önskar att jag kan få vara lite mer wild and crazy, helt spontant, utan baktankar. Men, enstöringen i mig själv är ändå rätt nöjd med å ligga i sängen, slippa vara trevlig mot någon, måla naglarna (hemskt ful brun färg btw!) och bara vara. Jag är nog minsann rätt svensk ändå.
Så snurrar mina tankar ca 22:12, tisdagen 21 juni 2011 i Lambertseter, Oslo.
morgonstund har...tandkräm i mun!
Klockan är 07:06 och jag är ovanligt pigg! Det lär slå tillbaka om några timmar kan jag tro; BAM så kommer jag falla ihop på jobbet! Men som Lars-Gunnar sa, "Sova kan man alltid göra dagen efter"... Är inte helt säker på om jag ska hålla med helt men det känns väl som en tröst nu. Kunde inte direkt somna igår, som jag förutspått.
Soporna blev kastade, diskmaskinen upplockad osv. Nu sitter jag här med tandborsten i munnen och har precis ätit frukost. Alltså, VÄNSKAPSBRÖDET från Bergs Konditori är underskattat, det är verkligen übergott. Rågkross, Vetekross, Linfrön, Kummin - sötat med lingon och russin - YUM! Billingeost + rökt skinka på det = bra kombo!
Jag måste bara säga att jag är lite ledsen på vädret. 12 grader ska det vara idag fram till kl 12. TOLV GRADER! Är det april eller? Kan man sakna NJ något mer eller? Då hade det ju varit iaf 30 grader nu säkert. Och här har vi regn varje dag. PRUTT! Eller, promp på norsk! Jag lär mig så många nyttiga ord hela tiden.... ehm.
Dags att spotta & off to work. Bus for T-bane - vaer min vän idag!
klemsch
schlappedag #1
GLEE - alltså jag vet inte hur många gånger jag har funnit mig själv med öppen mun, gapande. De är så duktiga. Musikalmusik är ofta väldigt överdriven, men det är väl just det; så mycket känslor och dramatik som smittar av sig. Jag vet inte hur många avsnitt jag har sett denna helg, säkert snart 10 stycken. Förstås rätt mycket propaganda och moraltjöt, klyschor. Men jag ryser av sångerna.
Jag har även gjort en undersökning. Du vet, Håkan i Sunes jul när de ska åka pulka. Vid fikapausen vill Håkan ha choklad, men det finns bara tevatten. Men efter lite skrik ploppar Karin ner några rutor choklad, rör om med en kam och "SÅ! CHOKLAD!". Jag gjorde lite av min egen grej; varm mjölk + 4 bitar choklad, rörde med SKED (!). YUM. Så mycket godare än oboy, kakao, pucko.
Har dessutom solat lite på balkongis. Perfekt om det inte vore för alla moln som hela tiden tittade förbi. Somnade nästan där med ljudboken; som förövrigt är fett SEG och aldrig kommer någonvart. Den släpigaste och segaste uppläsaren någonsin, men SNART måste väl ändå Kommissarie Winter fånga mördaren. Tur att jag inte verkligen somnade med tanke på min smärre dygnsvridning inatt. Sömn 5:30 - 12:45 kommer inte göra det alldeles optimalt att försöka somna absolut senast 23 och vakna 6 imorgon.
Nu: dagens stora bedrift som jag ännu inte pallat att ta tag i = gå ned 6 trappor och slänga soporna. Men sängen är så skööön.
sunday, cloudday?
Söndag i Norge. Så lame, allt är stängt. Man känner sig helt begränsad. Klockan är snart 13:oo, jag har varit vaken i en kvart. Jag kom hem ca 5:10 inatt. Planen var att ta sista nattbussen hem från Jernbane vid 3:45, därför gick jag från Grünerlökka (sista trikken går jättetidigt, Elin hade tagit den - btw skitmysig kväll: först kiwidrink på Café Sör, sedan häng på en bar i Grünerlökka med LG + 3 vänner) hela vägen till Jernbanetorget.
Kom dit 30 minuter före bussen skulle gå, smockfullt med folk. Så fort en buss kom så började folk typ slåss för att komma in och 3 securitasvakter försökte så gott de kunde att få det å gå lugnt till. Folk fick inte plats på bussarna. När min buss finally kom, var den redan så full ATT DEN INTE ENS STANNADE OCH ÖPPNADE DÖRRARN! Panik. Ösregn också.
Jag visste att det var sista bussen till Lambertseter, visste att de inte skulle sätta in någon mer bara för att där stod 50 pers som inte kunde ta sig hem. Så jag tänkte ut en plan; bättre att GÅ än att stå still och frysa tills morgonen kl 7. Så jag tog nästa nattbuss en halvtimme senare, kom till Höyenhall. Då är det 5 km på motorvägen hem till Lambertseter. Och hur glad blev inte jag när jag upptäckte att det finns trottoar LÄNGS motorvägen en lång bit! Jag gick och gick och gick. Det duggregnade men var alldeles ljus ute, så det var ganska trevligt.
Kom förbi Manglerud och insåg att jag måste gå på småvägar, så jag försökte bara tänka ut en bra riktning och började gå och hoppades på det bästa. Jag hade helt oanvända skor på mig, helt otroligt vilken tur att jag inte fick skoskav och att jag valde de lägre istället för de högre.
Så gick jag där, alla bilar glodde verkligen. Plötsligt stannade en taxi, jag skulle precis säga "nej tack, behöver ingen taxi!" för jag tycker inte att det är värt pengarna. Så sa han bara "Du, jeg skal till Böler, du kan gott åke med dit!" Jag visste ju inte ens vart det stället låg, antar att jag var på väg åt det hållet, så jag sa lite snabbt "Jaså, men jag ska till Lambertseter" och hoppades att han inte skulle börja skratta åt att jag eventuellt var på väg åt heelt fel håll. Då sa han bara "Jamen hoppa in då!" och det gjorde jag. Seriös taxibil så det var inget skumt.
Han förklarade att om han själv gått ute i regnet kl 5 på morgonen och missat nattbussen hem hade han önskat att någon stannat och plockat upp honom, han sa att han ville förbättra sin karma och hoppades att när jag någon gång kom körande i bil skulle göra samma sak för någon annan. Så då åkte jag gratis taxi hem, tackade så hemskt mycket och gick och la mig!
Nöjd vad jag också över att jag faktiskt var på rätt väg hem, och att om jag gått rakt fram hamnat vid Östensjövannet som jag promenerat runt en annan dag och lätt hittat hem. Tyvärr tror jag inte att jag faktiskt hade gått RAKT FRAM om jag fortsatt men det är en annan story! Snäll taxichaufför sparade mig tid och energi och gav mig en liten gnutta större tro på att det faktiskt finns GODA MÄNNISKOR.
KLEM & KOS
miracle
Så stod vi där, på ett fullknökat T-banetåg i rusningstrafik ut mot förorterna. Vi, som i en mängd främlingar med olika kultur, förutsättningar, livsproblem och från olika sammanhang. Tvingade att stå så mycket närmre varandra än man annars väljer att göra främlingar emellan. Ingen luft, illemåendet krypande. Folk råkar trampa på varandras fötter, någon luktar svett, stressade människor på väg hem från arbete. IRRITATION I LUFTEN.
Så öppnas dörrarna vid nästa hållplats, folk drar efter andan och suckar när de ser hur många fler som har tänkt knö sig på samma vagn. Som om det inte vore nog, 2 barnvagnar ska in precis där vi står. Det går, det är klart det går, det är bara att ställa sig ännu närmre alla andra, oroa sig för väskknyckare och få ännu mindre luft.
Men mitt i allt detta, börjar ett av barnen i barnvagn att fnittra. Alla söker med blicken mot pojken, under 1 år gammal, som sträcker sig mot någons väska som han tycker är fin. Poff, irritationen försvinner. Pojken tittar på de närmaste, var och en, och bara skrattar av ren och skär glädje. Det går inte att inte le. Han blev helt överförtjust i min väska också, nitarna glittrade ju.
Mamman försökte få honom att sluta men alla runtomkring försäkrade henne om att det "ikke var noen problem". Han sträckte sig glatt efter en kvinnas klocka som han sedan satt och klappade på tills hon skulle gå av, hela tiden så lycklig och glad.
Pojkens glädje smittades alla runtomkring och jag förundrades över hur lite som ändå behövdes för att hela stämningen tvärt skulle förändras. I pojkens glädje förenades alla främlingar, för när pojken log mot oss, kunde vi inte sluta le, och när man då ser upp och möter någon annans leende så är det som om man delar något.
Ett litet vardagsmirakel.
flänger och far
Så säger så många till mig. Bekanta man möter sällan som slänger ur sig "Nämen är du här! Var är du nuförtiden egentligen? Är det Norge? Är det USA? Är det Lund? Är det Göteborg? Är det småland?" Vadå flänger runt? Jag har ju hållit mig i Skåne sen i höstas. Lång tid ju. Iofs, 1 resa till Berlin, 1 resa till USA, 1 resa till Kroatien/Slovenien, några turer till Köpenhamn, någon helg i Helsingborg, Sölvesborg...och väldigt många fler dagar i Kungälv/Göteborg än det brukar bli sedan jag flyttade till Lund. MEN ÄNDÅ. Jag håller inte med, jag tycker inte jag flyger och far tillräckligt.
Och med hastig tanke på framtiden som rent krasst borde innebära 4 år till i Lund så får jag PANIK över att vara på ett ställe så hemskt länge. Det är inte det att jag inte gillar Lund (okej.. staden är för liten..om man får tycka så?), eller min utbildning (fast..egentligen gillar jag inte att gå i skolan, men vill fortfarande bli arkitekt och det mesta är kul i efterhand) utan mer att jag vill uuut i världen.
Och sedan skolan slutade i slutet av maj har jag spenderat några veckor i Kungälv (plus 56 timmar på Bergs Konditori, haha det är mitt andra hem!), tagit en tur till Tjörn där fina Therese blev fru Nordvall och dessutom åkt båt både i älven och i havet. Jag har suttit i många bilköer för att komma in till Göteborg och Frölunda för att träffa mina goa vänner och på många sätt känns det lite trist att jag inte kommer se dem särskilt mycket i sommar. Kommer inte vilja veta hur mycket galna upptåg jag kommer missa.
Ändå är det skönt att det bär av mot Oslo imorgon. Ett nytt äventyr! Trots samma lägenhet, samma T-bane, samma jobb är det ändå helt nytt för det kommer vara utan Mican (STORT BOO PÅ DET), utan grabbarna grus, utan ungefär alla jag umgicks med förra året och jag kommer helt enkelt få köra mitt eget race. Emelie säger att jag är modig. Det kanske jag är. Men jag har inte ens tänkt på saken på det sättet. Att det är något jag ska våga göra. Det bara är något jag bestämt, och när jag bestämmer något så gör jag det; oftast utan att sitta och tänka och gräma mig över hur det ska gå. Ska jag göra något SKA det gå och jag vägrar ändra mig.
Jag gillar jobbet, jag behöver pengar, och jag SKA till USA och hälsa på. Och om man har något som man bestämmer sig för att man vill, bör och SKA göra. Ja då ska man göra det, och då får man bara se till att gör allt annat man måste göra för att förverkliga det man vill. Och sedan är det faktiskt inte mer med det.
Så efter 2 veckor i Kungälv återstår av sommarlovet:
7 veckor i Oslo, 2 veckor i USA, 1 vecka i Kungälv och sedan börjar hösten på nytt med år 2 av 5 på Arkitektprogrammet i Lund.
Då är det bara att lära sig att njuta av stunden också. KUTT UT!
