isabellejimsdotter

Sa, onsdagskvall var det som sagt OL pa schemat och det var helt otroligt vad packat det var dar. Jag hade kul och sen var det hejda 1 av 3 till Kevin. Kom hem vid halv tretiden och hade da 4 timmar att sova pa innan klockan skulle ringa. Sov jag 4 timmar? Icke. Sov jag overhuvudtaget? Nope. Jag somnade aldrig och jag vet inte vad det berodde pa. Jag var antaligen orolig over att forsova mig. 6:45 gick jag upp, sa hejda till mamma pa msn och stangde resvaskan. 8:45 satt vi hela familjen (ja jag raknar in mig sjalv som en familjemedlem) i taxi mot flygplatsen. Allt var incheckat via internet pa nagot vis och vi var inne pa ett kick utan koer och utan trams. Aningen lattare att resa inom USA an att resa till USA.

Efter lite somn mellan tva grabbar som brakar om iPod och iTouch och horlurar och tidningar och DS och grejer. Jag satt i mitten for annars hade de gatt los pa varandra, imponerande att jag faktiskt somnade tva ganger. Efter nagra timmar var vi framme, hamtade vaskorna, vantade pa var forbestallda taxi (gar inte med en vanlig eftersom vi ar 6 pers med 4 gigantiska resvaskor) och sedan bar det av mot min vardpappas mamma och man.

De bor som i ett liten omrade med likadana hus med klubbhus, pooler och grejer. Detta omrade fullt med pensionarer och i ovrigt hela Florida paminner ganska mycket om Thailand eftersom det ar det jag bast kan jamfora med. Palmer och varme. De var sa sota, alla ar ju judar men de ville ge mig en julafton sa de hade lagat skinka och potatismos och svenska kottbullar. Jag fick tillochmed en julklapp av min vardfamilj. CHOCK. Jag hade ju redan fatt UGGs och nu fick jag ett armband fran Tiffany som var hur fint som helst. Jag alskar det och de skammer verkligen bort mig. Som om inte en gratis kryssning ar en julklapp i sig?

Vi tog en svang till poolen igar men det var ganska molnigt. Efter middag och barn i sang drog jag och mina vardforaldrar till deras vanners fest och jag traffade tjejen som hjalpte mig i Boston, via telefon. Jo, nar vi var 8 tjejer i Boston i hostas behovde vi utgangstips. Jag fick darfor numret till Hayleys vans styvdotter. Jag ringde henne och hon i sin tur kunde inte ga ut men hon gav mig numret till sin rumskompis franske van. Och faktum ar att det faktiskt slutade med att vi gick ut med fransmannen, vars kompis rumskompis latsasmamma ar min vardmamma. Kul att fa ett ansikte till rosten.

Det blev nan ol och sen dog val festen ut ratt mycket for vi kom nar alla skulle ga. Hemma halv ett och jag fick lyxigt nog sova med Eliana i det enda extrarummet medan resten av familjen sover i vardagsrummet. Eliana vackte mig vid 6 och fragade om hon fick ga upp. NEJ sa jag halvsovande. Sedan fragade hon mig vid 7 om hon fick ga upp. NEJ IGEN! tredje gangen sa jag nej ocksa men sedan sag jag att klockan var halv nio sa jag sa ja och hon skrek hogt "YES!" och for ut pa en sekund. Haha going. Jag sov nagra timmar till.

Upp till frukost och sedan ut pa promenad med familjen for att se omradet. Vi kollade in den stora poolen sedan spelade vi Shuffle Board, hur kul som helst! Mitt lag vann sa jag var nojd. Efter detta blev det poolen fast jag solade bara. Ingen farg an dock.. Resten av dagen myste jag med en liten liten 9manadersbebis och alldeles kar blev jag i henne!

Ikvall var det kalkonmiddag med min familj, min vardpappas mamma, moster (de ar tvillingar) och mormor (96 ar!) och respektive. Gott! Imorgon bar det av mot kryssningen och jag har precis fatt veta att vi ar VIP pa kryssningen! Jag vet inte ens vad det innebar men jag ar overlycklig. Som jag redan namnt sa tror jag att det ar min grej, VIP FOR LIFE!

GOD JUL & GOTT NYTT AR!

Så, klockan är 22.09 och jag ska snart ut. Det blir OL ikväll och jag ska bara skriva en snabbsnabb uppdatering eftersom jag kommer att vara bortrest de närmaste 10 dagarna. Jag flyger med värdfamiljen till Miami imorgonbitti. Jag ska upp kl 6.45 så det blir väl inte mycket sömn efter utgång.. Sedan ska vi fira jul (Jag ska fira jul - resten är judar) hos barnens farmor och sedan drar vi på kryssning. Det blir Miami - Dominikanska republiken - Amerikanska jungfruöarna - Brittiska Jungfruöarna - Bahamas - Miami. NICE ja. 7 dagar till sjöss och sedan en natt till hos farmorn och sedan är jag tillbaka den 3e. Detta ska bli lajbans men utan dator kommer jag få ABSTINENS. Sånt är livet. Kanske nyttigt. Jag hoppas på åtminstone en liten bränna.

Pusshaj!

"Jag är både liten och både stor - får jag nappen!" sa min mamma när hon var liten, för stora flickor har ju inte napp. Man vill så gärna vara stor, men ändå liten. När man är stor får man göra vad man vill (så länge lagen tillåter antar jag), en mycket större frihet att välja. Samtidigt kan friheten kännas alldeles för stor ibland. Jag har väl i princip upptäckt att världen ligger framför mina fötter. KUL! Eller, jobbigt? Svindlande. Hur ska man veta? Vad ska jag göra? Jag trodde alltid som barn att när man blir stor, ja då vet man allt. Då kan man allt, då förstår man allt. Koll på läget med svar på alla frågor. Så fel man kunde ha!

Jag är 21, enligt lagen har jag varit vuxen i 3 år. Troligt. Jag känner mig fortfarande som ett barn. Jag plockar vuxenpoäng då och då. Som t.ex. igår när jag köpte en flygbiljett för första gången. Flera dagars researching efter den billigaste och smartaste flygresan. Samtidigt förlorar jag mina vuxenpoäng lika kvickt. Igår åt jag cookie dough till middag. En 5årings beteende, eller åtminstone en 5årings dröm.

I många många år har jag sagt att jag inte vill bli stor. Jag vill vara 5 år igen. Mamma fixar allt, pappa vet allt. Största problemet är att man har tappat bort en Barbiedocka, att man tvingas äta grönsaker, att man måste borsta tänderna och att man bara får godis på lördagarna. Jag tappar fortfarande bort allt, jag tvingar mig själv att äta grönsaker (vissa kan faktiskt vara goda ibland), jag kan äta godis precis när jag vill men det ger mig dåligt samvete och borsta tänderna, ja det gör jag ännu oftare än när jag var liten. Problemen och frågorna är mycket större nu. Vad ska jag jobba med när jag blir stor? Hur ska jag få jobb? Måste jag plugga? Vad ska jag plugga? Vem ska jag gifta mig med? Kommer jag få barn? Kommer jag att ha en stabil ekonomi? Kommer jag få ett bra , lycklig och hälsosamt liv? Satsa på karriär eller familj? Både och? Jag önskar ofta att allt jag oroade mig över handlade om leksaker och grönsaker.

 
IdaLotta, Stina, Isabelle och Adeline (Foto snott av syster facebook)

Vad ska jag då bli när jag blir stor? Jag vet inte. Vet inte vet inte vet inte. När någon frågar mig är det som om något automatiskt blockeras i min hjärna. Jag kan inte ens tänka på saken. Det är som om frågan i sig är för stor för att kunna bearbetas. Idag när jag körde runt i Jeepen med ungarna sa jag på skämt att när jag blir stor ska jag bli en VIP. De frågade mig vad det var för något, en VIP, en Very Important Person. De skrattade åt mig, men allvarligt talet. Det hade inte varit så dumt, en Professionell Mycket Viktig Person. Du ser ju själv, jag kan inte ens blogga om frågan på ett allvarligt sätt, jag skämtar bara bort det.

Ändå har jag på något sätt kommit över en tröskel, jag önskar inte till 100% att jag var 5 år längre, bara till viss del. En annan del av mig längtar efter att få ta hand om mig själv, att känna att jag klarar av allt på egen hand. Någon gång måste man få stå på egna ben. Det är skrämmande och lockande på samma gång. Jag vill ha en egen lägenhet, en egen bil, ett eget jobb, ja ett eget liv utan att någon säger till mig vad jag ska göra. Fast. Ibland är det skönt när någon säger till en vad man ska göra, de gånger då man inte vet. Varför kan livet inte bara svart på vitt, med självklara svar. Det skulle kanske vara tråkigt förstås.

Det värsta är att det faktiskt inte spelar någon som helst roll vad jag tycker eller vad jag vill. Hur mycket jag än skulle försöka kan jag inte förhindra att jag faktiskt blir äldre för varje minut som går. Det är väl med andra ord ingen idé att oroa sig så länge man inte kan göra något åt det. Är jag vuxen eller är jag ett barn? Jag ser i väldigt mångas ögon yngre ut än vad jag är. Ber jag någon gissa här i USA hör jag oftast 16. Det betyder att jag i princip kan bete mig som ett barn, det förväntas väl ändå av mig? Jag har fått visa legitimation 3 gånger på bio när de haft 17årsgräns fastän de inte frågat mina kompisar. Det är faktiskt ganska roligt. Jag kommer nog vara glad över att jag ser ung ut när jag blir 30. Förhoppningsvis ser jag väl ut so 26 när jag är 31, det är okej med mig!


Syster Adeline och jag. (Foto snott från Adelines Facebook)

Enligt mina barn är jag vuxen. Mina värdbarn bör jag nog tillägga. Hade de varit mina barn kunde man väl hoppas att jag sett mig själv som vuxen. De ser mig som vilken vuxen som helst, de litar på mig och kommer till mig med sina frågor och problem. Jag är som en extramamma och det är nu jag förstår att som jag litade på mamma när jag var liten, så litar de på mig. Skrämmande, med tanke på hur mycket jag hittar på och låtsas. En av ungarnas kompis, flicka 3 år, frågade mig fundersamt en dag varför jag inte hade några barn. Jag förklarade för henne att jag var alldeles för ung (fastän jag rent fysiskt sett inte är det) och frågade henne om hur gammal hon trodde att jag var. Utan betänketid såg hon stadigt på mig och sa "46".

Enligt äldre personer som man träffar i sin omgivning är jag fortfarande ung, bara barnet. Ja kan se i deras blickar att de vet precis hur de känns, att de varit i samma sits som jag. Det fortfarande mycket tid kvar, jag har hela livet framför mig och jag behöver absolut inte ha tänkt ut vad jag ska göra med det än. Alla dessa motsägelsefulla signaler krockar i mitt huvud.

Jag tror inte att jag är den enda som känner så här. Det är nog ganska naturligt, även om jag trodde att man skulle vara förvirrad under puberteten, inte nu. Kanske är man lika förvirrad hela livet? Hemska tanke. En vacker dag kanske jag eller någon annan kommer på knepet med livet. Men tills dess får jag nog lov att känna som min mamma kände: "Jag är både liten och både stor" - än så länge!

Jag har nu frågat åtminstone 5 amerikaner: "What's the difference between muffins and cupcakes?" Tillbaka har jag fått en blick som rent ut undrat om jag är dum i huvudet. Allt började med att jag skulle köpa cupcake mix för att göra cup cakes åt värdmamma till Hanukka. Jag kom hem med muffinsmix för jag hade inte en tanke på att det inte var samma sak. Jo, jag vet att cupcakes har icing/glasyr, men längre än så tänkte jag inte. Hayley var nästan på väg att skicka mig tillbaka till affären när jag undrade varför man inte kunde ha icing på muffins? Dumma svensk va? Men jo det kunde jag väl få testa om jag ville, men det lät ju hemskt konstigt.

Vad har jag då fått för svar på mina frågor? Jo. Tydligen är cupcake en kaka, som en minitårta, som man har till dessert. Muffins däremot, ja det är tydligen som ett bröd. "Muffins are breakfast, silly!" Jaha, muffins äter man till frukost, vad dum jag är! Fel. NI ÄR PUCKADE FATTAR NI INTE DET KNÄPPA AMERIKANER! Och som min värdmamma sa efter att vi pratat om detta ett tag, där har vi EN av många anledningar till varför fler är överviktiga i USA än i Sverige. För muffins är ju bröd, det äter man till frukost. Jag kan inte ens föreställa mig att ta en muffins till frukost när jag kommer sömndrucken uppför trappan.

Jag gjorde på mitt sätt. Det blev muffins med icing. Icing är dessutom totalt onödigt för det är godare utan men något kul kunde ju Eliana få ha. Kleta på icing och strössel. (Okej jag erkänner, jag fixade till alla efteråt, jag är usel! Men jag vill att det ska vara fint..)



Bakning på hög nivå denna vecka. Jag hade nämligen svängt inom IKEA och köpt pepparkaksdeg. Du trodde att jag skulle göra egen deg? Då trodde du fel. Jag fick aldrig klart för mig om mina barn har bakat peppakakor förr, det verkade iallafall inte så när vi bakade. Det var jättemysigt och kul. Tyvärr är jag ju jobbigt pedantisk av mig så endast perfekta pepparkakor fick komma med på plåten. (Alltså inte totalperfekta kanske, men för tunna eller för tjocka blir ju bara bränt eller degigt) Jag måste väl inse att barnen ska få göra på sitt sätt, men å andra sidan, om det inte vore för min lilla regel där hade vi inte fått ett resultat på 78 ätbara goda pepparkakor utan kanske bara hälften så många och resten brända och äckliga. Ja jag vet inte.. Jag kanske kan skylla på att jag ju faktiskt varit en professionell pepparkaksbakare i flera månader och har lite svårt för att slösa pepparkaksdeg.De hade kul iallafall! Jag också. Lite spännande att göra pepparkakor utan att ha en enda julig form, bara bokstäver, judiska symboler, djur och en liten gubbe vi hittade. Alla älskade dem! Hälften är redan uppätna efter helgen.

 

Nej, vi åkte inte till Chicago. Det var dags för årets tredje och sista Broadwayshow. Chicago kl 2.30 pm med Rebecca. Vi var, eller åtminstone jag, väldigt orolig över att komma dit i tid eftersom det var snökaos överallt. Det var nog ändå ett smart drag att ta tåg istället för buss. Efter att ha hört att tåg nr 2 var försenat med 20 minuter blev det lite stress i magen men eftersom vi valde att ta taxi från Penn Station istället för Subway så hann vi gott och väl i tid. Dessutom slapp vi den milslånga kön in till föreställningen eftersom vi hämtade ut våra biljetter istället för att redan ha utskrivna E-tickets som alla andra. (Detta berodde på att jag klantade till det med betalningen. Jag betalade med svenskt mastercard och skrev min amerikanska address vilket betyder att det inte stämde med uppgifterna. Jag fick ringa och försöka ge min svenska address och det var ganska spännande i sig, att försöka bokstavera svenskt gatunamn och stad osv.)



Det stora grejen med att gå på Chicago just nu i December är att Ashlee Simpson Wentz har huvudrollen. Jag älskar Ashlee Simpsons musik. Jag skulle nog vilja säga att hon är bättre som sångerska än skådespelare. Visserligen vet jag inte hur hennes karaktär skall vara men hon kändes väldigt överdriven. Trots detta var det en grym musikal och det var definitivt värt $70 tycker jag. Vi hade hur bra sittplatser som helst, långt fram i orchestra, på högersidan men ändå intill gången. Dessutom hade vi inga framför oss under hela första akten, en sådan lyx! Jag fick ögonkontakt med flera stycken av skådisarna och även Ashlee.

Efter musikalen tog vi subben ner till West 4 st och jag besökte min favoritpizzarestaurang för tredje gången.  The Village Trattoria. Jag måste bara göra lite reklam för denna übermysiga och nyöppnade men nästan alltid folktomma restaurang. Deras pizzor är kort och gott perfekta. Åtminstone känner jag så efter ett år i USA där pizzorna alltid är för feta (både fettiga och tjocka) med tråkiga pålägg. Jag saknar Evitas pizzor på vita fläcken något otroligt, men frågan ärom jag inte kommer att sakna pizzorna på The VIllage Trattoria ännu mer när jag kommer hem. Min favorit är Genovese, vit pizza (alltså utan tomatsås) med mozzarellaost, svamp, pesto och ricottaost. Dessutom addade jag prosciutto. Mmm!



Alla pratar om hur mysigt det är i NYC i december och jag tänkte att jag kan väl också unna mig lite julstämning. Jag har inte haft chansen (Tagit mig tid) att åka in under hela december och detta var nu sista möjligheten. Därför tog vi oss upp till Rockefeller Center för att se på den stora granen. Den var fin och skridskoåkarna var underhållande. Sedan gick vi ner mot Penn Station. Det var fruktansvärt kallt ute denna söndag. På vägen passade vi på att gå in i en souvernirbutik. Vilken ångest att inse att jag kanske inte alls har många fler möjligheter att åka in till NYC och i panik köpte jag mig tre stycken I love NY-tishor och 2 shotglas. Dessutom fick jag och Rebecca varsin ful ljusbls I Love NY-mössa på köpet som kom väl till pass denna kväll. Bekvämlighet före stil fick det bli!

Klockan är 21.50 och jag vaknade för 20 minuter sen. Jag har haft en otroligt spännande dag. Jag kom hem kl 13 och chillade några timmar. La mig för att sova kl 15 och gick upp kl 17.30 för att vara redo för jobb 18-22 men när jag gick upp sa värdmamma att jag inte behövde jobba eftersom deras bjudning var inställd. Allt detta pga snö, amerikaner är så otroligt rädda när det gäller snö. Allt stänger och alla stannar inne som om det var en epedemi som drog runt eller något. Inga vinterdäck har man heller. Alltså min lördag gick åt till att sova 6 timmar.

Anledning till att jag slösade bort hela dagen var gårdagens bravader. Allt började med bio, New Moon, med Natta Sofia Erica. Den var inte så bra som jag hade trott men det är en sån film man vill ha sett. Sedan var det party på G. Det blev förfest på mitt rum med mig själv. Värdpappa sa att det var första steget mot alkoholism, för min del handlade det bara om att spara in taxipengar hit och dit = jag är sjukt ekonomisk. Camilla kom över och sedan drog vi mot OL för att möta upp resten av den svenska maffian (Moa Evelyn Rebecca Karin). Det var riktigt lyckat tyckte jag och jag älskade bandet som jag hört förr. Inte ens särskillt mycket dricka, bara helt mysigt lagom.




Jag kunde inte hålla mig ifrån att ringa min pojkvän senare. Tänkte försöka övertyga honom om att komma till OL ändå men han hade hunnit för mig och var redan på väg dit. Happy as can be! Kvällen hamnar på en helt annan nivå liksom. Vi drog på efterfest i Ho-Ho-Kus och det var väl som en vanlig efterfest, inget specielt, bara deg. Sedan drog jag hem till hand föräldrar och kom hem idag klockan 13.



Ikväll blir det nog fest igen. Klockan är nu 22.41 (Tog en paus i bloggandet) Kevin är på något house party och jag tänkte dra dit en sväng men taxibolagen är stängda pga. snö (Himla löjlerier!) Så jag skall ut på äventyr och traska dit i snökängor. Kan bli lite roligt! Vilsen svenska på äventyr. Det har jag gjort förr haha. Blir inget OL iallafall pga taxi. Winter Wonderland Adventure.



Jodå minsann. Kläder efter väder och 15 minuter efter detta foto var jag på plats i ett garage där beer pong stod på schemat. Jag såg ut som ett snömonster med utkletat smink över hela mig men jag var faktiskt ganska lycklig efter mina bravader. Det var en kul kväll på en kul fest men något jag inte riktigt pallar med är att det är så otroligt mycket drama på amerikanska hemmafester. Är det så i Sverige också? Det känns inte så. Folk ska hota och slåss, försvara och diskutera. Det är så onödigt och löjligt och jag klarar bara inte av aggressiva människor ibland. Det känns som om folk är ute efter att skapa så mycket drama som möjligt och att det mesta bara är missförstånd pga alkohol. Varför hellre tro att man är förolämpad än att verkligen försöka förstå vad någon sagt och inse att man har tolkat allt fel? Varför gå runt och be sina vänner att slå ner någon för en, och om den då vägrar bli ovän med även den personen? Ja, jag är minst sagt konflikträdd, men allt spårar ju faktiskt ut. Så ovärt.

När alla blivit utslängda vid 4-5 på morgonen var det dags för mig och Kevin att bege sig hemåt, sist ut som vanligt. Vi pulsade genom snön, sprang över Route 17 (inga bilar ute pga snön), körde lite grymma slides i snön och knäppte miljoners galna foton. Jag var ungefär helt nykter vid detta laget (dels för att klockan var över 5 på morgonen och dels för att någon snott min dricka på festen), haha inte han.




Efter 1 timmes kämpande med att få upp en mycket bakfull pojkvän gick vi ut och skottade snö för att få fram bilen så att jag kunde komma hem. Stackarn, jag hade glömt nämna den lilla detaljen att jag behövde hem senast 11 redan för att dra in till New York och gå på Broadway show med Rebecca...

Är det inte förunderligt att man kan vara så beroende. Så förtrollad, kanske snarare förbannad. Det är skrämmande att det är så svårt att kontrollera sig själv. Att ynka pyttesmå korn han ta en så i besittning att man själv inte riktigt kan styra sig själv. Att man kan bli så påverkad att man försöker lura sig själv, ljuga för sig själv. Jag talar om sockersug. Socker i alla dess former, som pockar och drar.

Jag tycker att det är läskigt. Jag minns gånger då jag suttit och nästan darrat för jag varit så sugen. Stunder under gymnasietiden (nu kände jag mig gammal) då jag satt med läxor och jag kunde inte koncentrera mig för fem öre. Sockerabstinens. En kaka. En chokladbit. Jag vet en gång då jag gick och hämtade en dumlekaka och satte på skrivbordet och sa till mig själv att den får jag när jag pluggat klart. Läser ett ord, två ord. Tittar på kakan. Tre ord, fyra ord. Tittar på kakan. Jag har inte en aning om vad jag läst, det enda som existerar i mina tankar är kakan. Uttrycket "det vattnas i munnen" har jag upplevt otaliga gånger. Det slutade med att jag insåg att det inte skulle bli något pluggat om jag inte åt kakan först. Sedan fick jag förstås ge mig en som belöning efteråt också.

Vi åkte till Stockholm med klassen i tvåan. Av miljoner anledningar hade jag bestämt mig för att ha sockerförbud. Det har jag bestämt många gånger i mitt 21åriga liv. Sällan har jag lyckats längre än några dagar. Jag hade bara varit utan socker någon eller några dagar när vi kom till Stockholm och sockerabstinens gjorde mig inte direkt på jättebra humör. Kort sagt, jag var tjurig. Efter en hel dag med en grinig och klagande Issa genom gator och torg fick någon nog, jag tror bestämt att det var Elina. Hon talade bestämt om för mig att detta med sockerförbud kunde jag glömma, det kunde jag börja om med när vi kommit hem från Stockholm då hon inte behövde hänga med mig dygnet runt. Hon köpte mig en centerchoklad. Ni förstår inte. Jag fick den i min hand. Jag såg på chokladen. Som hos en tecknad figur ändrades mitt ansikte från grimars till ett sprudlande leende. Detta utan att ens ha öppnat chokladen. Så jag åt. Och jag log. Och resten av resan blev riktigt bra har jag för mig.

Det verkar som om socker påverkar både fysiskt och psykiskt. Faktum är att socker kan fungera som vilken annan drog som helst. Det är samma signalsubstanser och processer i hjärnan som pågår i alla former av beroenden.

Jag har aldrig varit såpass seriöst beroende av något annat, såsom cigaretter och liknande, som så många andra är. Jag har inget att jämföra med, men antagligen är röksug otroligt mycket värre än sockersug. Det får mig att förstå hur nästintill omöjligt det måste vara att anta utmaningen att sluta röka. Många liknar dock sockerberoende med alkoholism och liknande. En alkolist kan inte "dricka bara lite". Tydligen kan man som sockerberoende heller inte äta bara lite.

En gång lyckades jag faktiskt med mitt sockerförbud i 9 veckor. Kanske inte 100% eftersom det är så svårt att styra vad som finns gömt i mat man äter här och där. 99,7% kanske, ren gissning. Men medvetet åt jag inget sött utom vad som naturligt finns i frukt osv. Inget godis, inga kakor, inga bullar. Ändå försvann aldrig sockersuget. Många säger att man efter 2 veckor ska bli av med abstinensen. Inte jag.  9 veckor klarade jag. Sedan bakade min underbara mamma en morotskaka. Du vet en sån där perfekt, icke-torr morotskaka med extra mycket klet på. Det var droppen så att säga. Jag smakade. Jag åt. Jag åt och jag åt och jag åt. Jag åt antagligen lika mycket den kommande veckan som jag annars skulle ha ätit de 9 veckor jag låtit bli. Sedan var det jul, och alla vet vi ju hur julen är.

Frukt är också godis. Det säger många. Det är inte sant. Fel, fel, fel, fel, fel, fel som Brasse sa i 5 myror är fler än 4 elefanter. Frukt är inte ens i närheten av godis. Frukt är skit. Godis är underbart. Reese's cups har en riktigt bra plats i mitt hjärta. Jag vet inte vad min poäng med detta inlägg är riktigt. Kanske är jag sockerberoende.

Helt galet! Jag gick ni på Big Bad Irish's hemsida för att se om det fanns några bilder från deras senaste spelning på OL. Jag hann inte ens kolla efter bilder innan jag såg ett videoklipp med mig själv på scen spelandes maracas! Hur roligt som helst. Jag ser också att jag tydligen inte alls kan hålla takten men det har jag ju ändå fått klart för mig efter ett antal luciaövningar - jag är taktlös! Men jag är glad ändå. Detta var kvällen då jag jobbade till ca 00.20 och hade absolut tänkt att sova. Jag vet inte om jag berättade om detta eller inte, jag orkar inte se efter. Men i vilket fall, en lördag kanväl inte enbart slösas bort på att jobba? Nej Jeff körde mig till OL och jag kom dit en halvtimme före de andra brudarna. Jag och Justin dansade ensamma till bandet som sedan ville ha upp mig på scen och hur kunde jag banga detta? Det måste ju ha sett för mobbat ut. En liten blond flicka som ser ut att vara 16 år, går ensam till en bar till synes utan vänner och går upp och spelar maracas som en idiot med ett tokigt band? Åh jag älskar USA! Detta händer inte i Sverige. Tur Karin, Moa och Rebecca dök upp under sista sekunderna av låten (Man ser hur glad jag blir och viftar!) så att folk kunde förstå att jag faktiskt hade vänner...

Sedärja, då var det över. Lucia. Dagen började med stress och panik. Duscha, fixa, lösa vad som skall bäras under lucialinnet som man borde ha tänkt på en vecka tidigare, stryka lucialinnet, skrapa bilrutor, äta frukost i bilen, köra världens omväg för att vägarna var avspärrade. Så kom jag fram till kyrkan och där övade vi en sista gång före luciafirandet som skulle börja vid 5. Jag och Camilla stannade kvar lite extra för det fanns ett piano där och jag har inte spelat på så länge. Saknar verkligen att kunna spela varje dag som hemma. I vilket fall fick Camilla för sig att spela in mig när jag sjöng och det var ju lite kul. Fast jag tycker det är sjukt läskigt att höra mig själv. Det låter inte alls så i huvudet.

Klockan 5 började spektaklet. Nervös stod jag bak i ledet bland alla andra vitklädda tärnor, söta tomtar, pepparkaksgubbar, stjärngossar och Evelyn som var Lucia. Det är lite roligt detta att fira lucia eftersom ingen amerikan vet vad det handlar om. Jag visste faktiskt inte att det endast var en svensk tradition att fira på det sättet som vi gör. Sedan gick det som det brukar gå, tågandes in till Natten går tunga fjät. Jag och en svensk mamma sjöng andrastämma. Det brukar inte vara min grej men det var lite kul! Alla de vanliga sångerna sjöngs. Sedan var det dags för "En stjärna lyser så klart". Jag älskar verkligen den sången och jag har kunnat den i flera år. Rebecca på första solot, Evelyn på andra och jag på sista. Det gick ju skitbra för Rebecca och Evelyn. För mig också, ungefär en tredjedel av versen. Sen fick jag en black out och glömde alla ord. Fyllde ut med lite lala och lite ord från de andra verserna och mer kan man kanske inte göra. Envist hade jag vägrat skriva upp orden på ljusmanchetten. Jag tänkte att om jag har orden där kommer jag bara stå och läsa helt i onödan, texten sitter ju stenhårt. Men; man kan inte annat göra än att skratta! Det är väl kanske en rolig historia att berätta och det gör mig inte så mycket. Försökte göra en liten revanch senare på "Oh Come All Ye Faithful", och visst gick det bättre men allt blir så darrigt när man är nervös. Sån skit! Det är just det som stör mig. Jag hade varit fullkomligt nöjd om jag känt att jag gjort mitt bästa. Men jag vet att jag kan så mycket bättre. När ingen hör på. Så kan det va. Skönt att det är över i alla fall. Jag är glad att jag gjorde det, jag är glad för att min hostfamilj kom och även min amerikanska mormor och morfar. Jag är glad över att min pojkvän inte kom för det hade varit jobbigt när det inte gick 100%.








Sedan åkte alla iväg på olika äventyr, äta med kompisar och grejer, men jag fick plötsligt bara lust att åka hem och hänga med min familj. Mormorn och morfarn var på besök och de firar Hanukah nu varje kväll och jag har inte varit med på det hittills. Det var jättemysigt och tillochmed jag fick Hanukahpresenter, eller förtidiga julklappar som de sa. Jag fick ett par jättemysiga tofflor av mormorn och morfar och av min familj fick jag: UGGs!!!! Jag är hur glad som helst :) De är så bäst min värdfamilj, så otroligt generösa. Jag har gått i fakeUggs från Walmart hela hösten/vintern som kostade $13 och de har gått sönder så jag har fått sy dem och allt. Detta känns nu så otroligt lyxigt och jag är så tacksam. Slut för idag. Tack för idag.

Det vi svenskar tror är ett skämt, är så seriöst det någonsin kan bli i USA. Jordnötssmör och sylt tillsammans ihopgeggat mellan 2 skivor vitt bröd som om det vore världens naturligaste sak. Jag som nu snart bott i USA som en wannabe amerikan kände att det vore på sin plats att kunna säga att det har jag testat i USA när jag kommer hem. Givetvis ville jag också på nåt sätt bevisa att det är en helt korkad idé, äcklig mix och att Amerikaner är knäppa. Kevin å andra sidan ville bevisa för mig att det är en absolut hit. Efter att vi pratat om detta i månader så var det nu äntligen dags att testa detta i helgen. Planen från början var levande ljus, vin och PB&J sandwich men då vi inte hade några ljus och alla vinaffärer hann stänga blev det inget av med det. Faktum är att det inte ens blev någon PB&Jmacka på hela dagen som vi tänkt utan istället fick det bli frukost dagen efter.

Så, en skiva vitt rostebröd med jordnötssmör. En annan skiva vitt rostebröd med vindruvssylt. Pangpå varandra och kletiklet. Där har du receptet på PB&J Sandwich om du vill testa själv. Som sagt, jag ville ju verkigen inte tycka om detta. Och i ärlighetens namn var det nog inte topp 5 på min lista av favoriter. MEN, till min förvåning var det inte alls så äckligt, otänkbart, vidrigt som jag trodde att det skulle vara. Det är absolut bra mycket mer än bara ätbart. Ganska gott faktiskt. Kan tänkte mig att det är ännu godare med jordgubbssylt kanske. Ännu godare var det med jordnöttsmör med banan på istället för sylt. 

Min helg började faktiskt i fredags. Jag hade en vacation day som började med sovmorgon tills Camilla som vanligt ringde och väckte mig. Det gör hon alltid när jag har sovmorgon men det känns bra att man är behövd! Hon behövde mig som skjuts till och från Garden och så blev det! En tripp till Ikea för svenska köttbullar till lunch. 16 köttbullar och en liten sked potatismos. Men det är gött! Dessutom köpte jag pepparkaksdeg och jag hoppas på att lista ut en dag då alla mina ungar är hemma samtidigt så att vi kan baka! Kan hända att det är ett omöjligt projekt dock. Inte att baka alltså, utan att hitta en stund ledig!



Sedan drog jag till Kevin. Han bor typ 50 min bort med bil om det inte är trafik, som det alltid är, men i vilket fall får jag inte köra dit så jag skulle ta mig dit med hjälp av kommunaltrafiken. Jag ska verkligen inte klaga för jag har aldrig åkt dit utan att få skjuts både dit och hem.
 
1 - ta bilen till bussen. 5 minuter
2 - buss från Ridgewood till NYC 1½ timme (Ska ta 35 min men det var rusningstrafik)
3 - gå tunnel under marken från Port Authority till Times Square Subway Station. 5 min
4 - 7ans subway till Grand Central 10 min
5 - Köpa biljett och springa vilse på Grand Central, missa första tåget och sedan vänta på nästa 30 min
6 - tåg från Grand Central till Larchmont 25 min (lyckades pricka in expresståget!)

Så ja det var absolut ett äventyr men jag kom fram i ett stycke! Vi drog och åkte skridskor och det var verkligen jättemysigt. Det var ungefär miljoners barn upp till tolv år och vi två. Men det var väl mest pinsamt för Kevin eftersom jag säkert smälter rätt bra in bland barnen! Han var iallafall sjukt duktig, jag var riktigt imponerad även om jag visste att han älskar att spela hockey. Visst är det roligt att se när någon är duktig på något och blir så glada av att göra något? Jag för min del har inte åkt på många år och jag var väl varken bättre eller sämre än jag tänkt. Men jag hade en liten förhoppning om att jag skulle av en ren händelse vara asgrym men icke! Alla miljoners ungar överallt är ju så irriterande när alla är dåliga och ingen hinner bromsa och svänga haha. Så åker Kevin runt som en blixt överallt. Och det var just det som hände. Han var en blixt. Och jag åkte runt för mig själv i min egna takt. Helt plötsligt känner jag bara en stor tyngd mot mina ben komma glidandes bakifrån och jag ramlar pladask på isen! Kevin skulle göra nån ball sladd och helt oväntat tappar han balansen och ramlar rakt in i mig som ramlar. Hahahah det måste ju ha sett hur roligt ut som helst! Vi överlevde. Han fick ett ont knä och jag har ett mega blåmärke på armen. Mysigt som tusan!



Sedan var det bara myskväll med tv och filmer och Smirnoff Ice Grape. Ja, jag testade ännu en ny rolig smak! Gillar gillar gillar. Idag drog vi till hans college och han hjälpte sina klasskompisar med nåt projekt där han skulle spela in sin röst till en film. Skitkul att se! Sen degade vi resten av dagen och jag är totalnöjd med min helg! Jag drog därifrån vid halv åttatiden och nu sitter jag här. Trött och härlig. Jag har skrattat ihjäl mig åt min värdpappa som helt överlycklig stått och testat ett nytt golfspel på Wii med Tiger Woods. Han står och skriker och jublar som ett litet barn på julafton och det är så roligt att se! Det blir ingan utgång denna helg och jag är faktiskt inte ens bitter över det. Anledningen är att det imorgon är Luciafirande här i Ridgewood och rösten mår inte kalasbra efter utgång och inte är man direkt pigg dagen efter heller.

Kl 5 imorgon skall vi visa amerikanerna hur Lucia skall firas. Jag tror att Anki, som håller i det hela, sa att vi var ca 30 pers i luciatåget som består av svenska mammor med barn och svenska au pairer. Det ska bli jätteroligt men lite pirrigt. Jag har 2 solon och vi får se hur det går. Jag känner att det är lite tur att jag inte har så långt kvar här ifall jag gör bort mig totalt. Men men, det ska bli kul! Jag brukar inte ha så jättemycket övers för Lucia i vanliga fall men i år när man är så långt borta från Sverige blir svenska traditioner lite extra viktiga. Hela min familj ska komma. Jag undrar om mina barn ens varit i en kyrka förut, judar som de är. Kanske tillochmed barnens mormor och morfar kommer. Mormorn verkade hur exalterad som helst när jag berättade om det och jag tror inte att det endast berodde på att hon var ganska packad då. Ja det är en helt annan historia, Thanksgiving med familjen var väldigt roande kan jag säga!

Nej, nu: glass och tagga för sängen. Trist att sova ensam, men det blir nog mer sömn åtminstone.

Det finns hur mycket bevis som helst över att jag tycker om att vara i centrum. För 2 minuter sedan berättade min syster för mig om en gammal inspelad film hon nyss sett med mamma. Det är Adelines födelsedag, hon fyller 10 år. Hon är i fokus förstås. Fast jag tycker tydligen inte att det var en självklarhet. Därför trycker jag upp min nuna i kameran och frågar "Syns jag nu?" och "Varför filmar ni bara Adeline?" och detta är liksom ett mönster som jag följt sedan jag knappt kunde prata. Jag vet ett klipp där pappa sitter och filmar Adeline som bebis. Hon ligger bara där och ser söt ut. Oviktigt tyckte jag som väl var 2-3 år. Upp med hela ansiktet i bild "Vad gör man där då?" "Varför är det en sån?" "Kan man prata i den?" (Jag minns hur intresserad jag var av mikrofonen som satt utanpå denna medeltidsvideokamera) Och när pappa säger att "Ja man kan prata i den", så börjar jag prata bebisspråk, som om ingen hört att jag kunde prata ordentligt 1 sekund innan? Egoist javisst. Ett annat filmklipp som just precis kom upp på Adelines facebook [http://www.facebook.com/posted.php?id=679830031&share_id=197981586757&comments=1#/video/video.php?v=364103010636] visar också detta att jag inte kunde ta att Adeline står i centrum. Hon kör världens roligaste dans framför TVn. Jag sitter helt omedveten om filmandet i en stol och läser en bok. Nörd var jag redan då! Men så fort jag märker att Adeline blir filmad, ja då ska jag också vara med. Tyvärr är jag som alltid inte i närheten av lika cool som min syster utan kör någon slags Rudolfaktig spagettidans utan känsla. Detta irriterande sätt att agera på inför kameran höll väl i sig till..högstadiet kanske? Sedan dess har jag mer eller mindre undvikit filmkameror så gott det går. Men 800 foton där jag är taggat i på facebook kanske ändå talar sitt tydliga språk. Det är kul att synas.

Jag tog detta till sin ytterlighet när jag skulle börja på gymnasiet. Dagen innan uppropet i ettan tyckte jag att det var dags för en förändring. Jag kände bara två personer som skulle gå på LM Engströms Gymnasium och jag ville förnya mig själv och hur jag uppfattades. Palla vara lilla söta snälla kyrkIssa tänkte jag. Visserligen hade jag väl haft nitar i några år men nu var det alltså dags att ta steget längre. Svartvitt hår, här kommer jag! Det var underbart. Ni förstår kanske inte känslan av att alla ser en. Du är inte längre någon som obemärkt går förbi på stan. Alla ser dig, folk vänder sig om för att få se en extra gång. Jag minns hur jag sög i mig uppmärksamheten.

Det är därför jag älskar första halvtimmen när man går ut i New York. Om du inte hört om hur det går till så kan jag berätta att det är helt sjukt. Det skulle aldrig hända i Sverige. Först och främst är svenska flickor hyfsat populära i USA, blonda tjejer är något av en sevärdhet. Och utan att försöka säga att jag är speciellt snygg, så känner man sig som svensk mycket snyggare här än i Sverige. Svenskar är generellt sätt så mycket vackrare än amerikaner. Amerikaner är generellt ganska fula, stillösa. De tycker väl visserligen att vi Européer ser ut som clowner men det bryr vi oss inte om. De tycker tex. att svenska killar ser ut som bögar eftersom de har en stil.

Hur som helst. Folk vill ha oss på sina klubbar. Vi är killmagneter. Därför går vi ut med Promoters. Deras jobb är att ta in snygga tjejer på klubbar för att locka dit killar som i sin tur handlar mycket sprit till oss. Vi å andra sidan får alltid gratis sprit när vi är där. Man känner sig som en kändis. Såhär gick det till senast jag var ute I NYC, då åkte vi till Nikki Beach. Efter förfest på tåget in till Penn Station tog vi en limo till klubben. Vi ringer Promotern som är beredd på att ca 8 svenska brudar är på väg. Vi träffar promotern, vi går förbi alla köer in. Visar inte leg för att komma in på klubben, betalar inte ett öre som alla andra måste göra. Vi leds genom klubben till ett VIPavdelningen som är på en scen längst fram. Där står en vakt som får veta att vi är VIP och han släpper in oss. Vi får det största bordet och jag tror att vi under kvällens gång fick ca 3 flaskor Absolut Vodka + blanddricka och 2 flaskor champange. Vi står på borden och dansar hela natten. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? INGENTING! Förstår ni känslan av att gå in på en bar och få allas blickar på en? Det har aldrig hänt mig i Sverige. Kanske att det är skillnad att vara  blond, jag vet inte. Var alltid mörkhårig i Sverige men det är roligt att se så svensk ut som möjligt när man är svensk i USA. Man känner sig som en kändis.

Trots all glamour tycker jag konstigt nog att det är roligare att gå ut på min lokala favoritbar här i NJ. OL - Orange Lantern. Jag vet inte vad det är. En halvfull bar med medelåldern på 40, med 70% gubbar, halvtaskiga coverband, ingen som direkt dansar utom vi svenskar och rätt underliga människor. Låter hur tråkigt som helst. Ändå har jag nog haft mina allra roligaste stunder i USA på OL. Jag har aldrig haft så roligt ute i NYC, undantag Halloween, som jag brukar ha på OL. Tyck att jag är dum i huvet, fine! Jag är nästan lika mycket stammis som kinesen Justin som alltid, då menar jag ALLTID, är på OL. Jag känner vakten och bartendrarna och tillochmed banden minns oss nu. Imorgonkväll spelar Suburban Noise och de är för mig det äkta OLbandet. Sist de var på OL drog vi in som en storm på OL, rakt in till toaletterna. När jag är på väg ut hör jag sångaren med piratlapp för ögat: "LET'S BRING OUT THE SWEDISH GIRLS WITH THEIR FAVORITE SONG!" (Det är så klart Crazy Bitch. Jag vet inte om det är Eline, Linnéa o Madde som infört denna sång som vår favvo, eller om det sträcker sig längre bak i tiden haha) Här är vi mer som lokalkändisar. En kväll under Thanksgivinglånghelgen var det verkligen INGEN som dansade. Inte för att det brukar vara det men någon brukar ju hänga på när vi börjar. Det slutade med att jag och Rebecca hade en helt egen dansshow och hela baren glodde på oss. Uppmärksamhetskåta, ja! Och vi får uppmärksamhet. Det är kanske inte så konstigt eftersom de andra brudarna på OL ofta är medelålders wannabehippa kvinnor i 80talsfrisyrer. Men det är bara en petitess!

I lördags jobbade jag kväll. Jag slutade 00.20 och min första plan var förstås att lägga mig och sova långt innan föräldrarna kom hem. Men Rebecca undrade om jag skulle med till OL. Ni förstår inte hur glad jag är över att äntligen hitta kompisar som vill dra dit efter att Madde Linnea & Eline dragit hem. Alla andra verkade bara vilja gå ut i NYC. I vilket fall: jag tänkte att man lever bara en gång, sova kan man göra i himlen och en lördag utan utgång är en bortslösad lördag. Därför var jag redo när mina hostisar kom hem, hostdad körde mig till OL vid halv ett. Jag hade övertalat den dansande kinesen Justin att komma för jag visste att Rebecka, Moa och Karin skulle komma senare än de sagt och jag ville inte vara där själv som en annan idiot. Fast jag kände mig lite som en idiot ändå, jag var totalt nykter för jag kan ju inte förfesta när jag jobbar. Så drog jag in, snackade lite med vakten John som förövrigt varit nykter sen 12 år tillbaka. Tänk vad man lär sig. Sedan tog jag en Rumple Minze shot och sedan började dagens band, BIG BAD IRISH, faktiskt spela Crazy Bitch. Då kan man inte sitta stilla! Jag och Justin sprang upp och dansade. Bara vi. Ingen hängde på. Jag kände mgi som en idiot som var där utan vänner men tänkte också att näe, ska det stoppa mig från att ha roligt då eller? Nej! Vill jag dansa så ska jag dansa, skitsamma vad några gamla amerikaner tycker. Bandet blev överlyckligt eftersom de äntligen fick några som diggade. Efter några låtar ville de ha upp mig på scen och hjälpa till. Så jag fick en maracas och uppdaget att dansa till dem på scen. Ännu pinsammare eftersom det nu BARA var Justin som dansade. Plus att han gav upp efter en stund, fast jag tvingade tillbaka honom. Men ändå, 100% uppmärksamhet. Kanske inte riktigt rätt slags uppmärksamhet eftersom folk nog måste tycka att jag var dum i huvudet. Jag fick en Tshirt som tack och sedan kom äntligen Rebecca, Moa och Karin instormandes med några random 30åringar som de varit och förfestat med i 100 år. Vi hade en grym kväll! :)

Nu skall jag försöka tvätta min vinterjacka och vi får se hur det går. Jag är ledig i 2½ timme till sedan är det jobbjobbjobb som gäller. För en gångs skull har jag ungefär inget på schemat. Jag behöver inte ens köra en enda unge till en aktivitet, det är helt galet. Ganska skönt men å andra sidan behöver jag underhålla dem istället. Men jag ska verkligen inte klaga. Jag vill inte ens räkna ut hur många jobbdagar jag har kvar. Eller FEL, jag vill räkna ut hur många jobbdagar jag har men jag har inget schema.  Ca 20 vanliga jobbdagar plus en veckas kryssning då jag kommer att jobba ungefär varannan kväll. Ja kryssningen ja, den kan jag berätta om en annan dag. Det ska bli kul, jag drar på julafton..!

Over and out!

Om du ber mig tänka på det bästa som finns att äta är risken stor att jag nämner Ben & Jerrysglass. Finns det något bättre? Jag har hört kommentarer hemifrån Sverige där man oroligt undrat över om jag möjligtvis förvandlats till en Ben & Jerry'sglass. Men lugn bara lugn! Jag är fortfarande mänsklig, tycker jag. Det bästa är att det är så mycket billigare här än hemma. Förr var det extrapris på två burkar för $6. Nu är det oftast $4 för en, vilkat är ca 24 sek, alltså sjukt mycket billigare än vad de kostade när jag åkte hemifrån Sverige: 49sek. De är säkert ännu dyrare nu. Hur ska jag stå ut när jag kommer hem? Jag är van vid minst 1 burk i veckan. (Ja det är illa, mycket illa. Det började i liten dos och beroendet har bara blivit värre och värre.) Rekordet är nog 3 på en vecka då jag hade två stycken på en dag. Illa. Hur många kalorier som helst. Men man måste ju få njuta av livet tänker jag, och njuter det gör jag när jag äter glass. Favoriten är Halfbaked. Men den är inte perfekt. Den hade varit bättre om det varit bara chokladglass och inte både chocklad- och vaniljglass vilket bara gör att det blir mesig chokladglass istället för den mumsiga i Chocolate Fudge Brownie som var #1 förr. En nykomling som ligger bra till är Peanut Butter Cup. Jag köpte den nästan av ett misstag, eller jag trodde att det var chokladglass..måste ha haft bråttom. I vilket fall är det jordnötssmörsglass med chokladroppade jordnötssmörsgodisar (Reese's mini peanut butter cups som är en stor favorit bland amerikanskt godis). Jordnötssmörsglass låter inte så himla gott, MEN ACK VAD FEL MAN KAN HA! Den är helt underbar. Men cookie dough är liksom vad som måste finnas i en glass för att den ska bli bäst. Just nu ligger det en Chocolate Chip Cookie Dough i frysen som min hostmom köpt till mig. Hon är väl för söt? Jag blev jätteglad, trots att jag aldrig väljer vaniljglass om jag ska välja. Såja, nog om glass för idag. I can go on and on and on about it...  

Även om jag inte förvandlats till en glass så har jag ändå förstått på både mig själv och andra att jag nog har förändrats härborta i USA efter ett år ifrån Sverige. Ytligt sett är jag ju numera blond, och jag har lärt mig att gå i högklackat. Jag har lärt mig att äta sushi, ja jag har tillochmed lärt mig att tycka om det och att längta efter det. För ett år sedan hade jag aldrig smakat och heller inte haft den allra minsta planen på att någonsin i mitt liv smaka på sushi. (Jag är ingen avancerad sushiätare ännu, jag är mycket nöjd med california roll och en och annan alaskan roll och så vidare. Billigt och bra dessutom!) Till min familjs besvikelse måste jag nog också erkänna för mig själv att det oavsiktligt har börjat poppa upp en och annan svordom i min mun. Jag har mig själv att skylla men jag måste också säga att man blir som man umgås. Det underliga är dock att jag enligt många börjat prata stockholmska och det är ju helt skevt eftersom jag mest umgås med skåningar och Camilla som pratar göööttebosska. (Woho jag älskar att du är från Kungälv HOST Kode Camilla!)

Innan jag åkte till USA hade jag en tanke om att jag automatiskt borde utvecklas efter ett år som au pair. Det är ju faktiskt en ganska stor utmaning, tycker jag iallafall, att dra iväg mot ett främmande land, utan vänner och familj. Allt är nytt och det man varit van vid hemma är borta. Nytt jobb, nytt boende, nya vänner, ny familj - en helt ny tillvaro och situation med helt nya utmaningar. Allt detta med målet att inte se Sverige på ett helt år, modigt tycker jag! Men det är svårt att veta om det blivit någon beväxtning av mig själv, sånt händer ju inte över en natt utan sker väl långsamt vad jag har förstått. Folk säger att jag förändrats. Kristin sa att jag ser ut som en helt ny människa. Många au pairer som jag vet har åkt hem har insett när de kommit hem hur mycket de ändrats. Man tror att det har hänt lika mycket hemma som det har gjort borta, men många upplever att allt har stått stilla och att man inte alls är i fas med verkligheten. Jag tror att jag har blivit åtminstone lite modigare som person. Jag hoppas det iallafall. 

Jag är rädd för att åka hem. Det känns som om jag inte har något som väntar på mig hemma. Det är tryggt och skönt här nu när man har varit här så länge. Det mesta går på rutin, man vet vad som förväntas av en och vad som kommer hända härnäst. På ett ungefär iallafall, alla dagar är ju unika när man är i USA och jobbar med 3 ungar. Jag har inget jobb hemma. Mican vill till Norge och jag är absolut på, jag önskar bara att jag hade samma inställning som henne: "Det ordnar sig!". Jag vågar inte riktigt tro på det, även om jag om jag ser tillbaka på mitt liv hittills så kan jag nog inte komma på något som inte löst sig. Men jag kommer med största sannolikhet komma hem ganska pank, utan jobb, utan planer. Så många av mina kompisar är inte ens kvar i Göteborg/Kungälv och det skrämmer mig. Jag tror jag skulle älska att vara arbetslös i max 2 veckor. Eller för all del, det hade varit underbart att vara rik och arbetslös i ett liv, men inte pank och arbetslös. Det funkar inte. Jag vet inte hur det känns att vara pank och jag vill inte få reda på det. Att då dra till Norge utan att ha ett startkapital, MICAN JAG UNDRAR HUR DET SKA LÖSA SIG? Men å andra sidan, det är Mican vi talar om. Allt löser sig alltid för henne. Åh jag saknar dig. Tack för skypet idag. Ja du också Olofsson som var med på ett hörn! 

Det var dagens tankar. Eller jag har många fler men det känner att det nog får räcka om någon i världen ska orka läsa. Jag vet att min syster aldrig skulle orka läsa något jag skrivit som var längre än 2 meningar. Just nu är alla jag känner på bio, Brothers tror jag den hette och jag ville se den. Men jag slutade inte förrän bion började. Min hostdad sa för 1 minut sedan: "Isabelle are you staying home 3 nights in a row?!" Och japp, det är jag! Och imorgon också verkar det som eftersom jag tydligen ska jobba sent pga att båda föräldrarna plötsligt fick veta att de ska på julfest imorgon. Så kan det gå. Men på fredag är jag ledig, underbart! Jag vill åka skridskor. Jag är aldrig sugen på det annars i Sverige men jag är det nu. Det skulle vara jättaroligt om jag åkte till Larchmont och åkte med Kevin men han har ju aldrig tid så det är nog ingen idé. Och alla andra jobbar väl på fredag dag ändå! Sovmorgon skall det iallafall bli, h u r b r a s o m h e l s t!

Over and out!

 

Jag vet inte vad som hände. Jag skulle ju inte köpa något som inte var livsnödvändigt.
Men denna söta rosa Jimi Rocker Clock från Brookstone kanske är livsnödvändig? Den är
iallafall söt. Frågan är hur bra den är, man måste tydligen gunga på den för att lampan ska
börja lysa så att man ser tiden. Hur smart är det egentligen tänker jag då, om man vaknar
mitt i natten i ett kolsvart rum och undrad vad klockan är? "Jo det är ju bara att gunga på
den". Men hallå? Hur ska jag HITTA DEN DÅ? Den syns ju inte. Nåväl jag kanske lär mig att
använda den. Kärlek från mig får den iallafall bara för att den är så söt. (Detta trots att det
tog mig en kvart att fatta hur jag skulle få igång den, tycker annars att jag är ganska teknisk)

En annan sak jag tänkte på var att vi alla borde ha ett mer rosa liv.
Jag försökte ett år införa rosa jul men det var tyvärr bara jag själv som
nappade på idéen, men jag är rätt säker på att min rosa jul var bra myc-
ket roligare än alla andras röda jul. Å andra sidan är jag inte så mycket
för jul. Jul är ganska överskattat. Jag är inte så mycket för köttbullar och
prinskorvar även om jag nog visst älskar julgodis. "Ja men det är ju mysigt
att träffas med släkten" säger du då. Jovisst det är det, men jag på ena
sidan släkten är 10 år äldre än alla kusinerna som leker med bilar, och på
andra sidan är 10 år yngre än kusinerna som är gifta och har barn, så känns
det ibland som om man är aningens utanför och inte har så mycket gemen-
samt. Då kan det vara bra tur att ha en liten syster på 19 år att hänga med.
Jag vet inte hur många gånger vi dissat kalas och stängt in oss själva på ett rum?

Och när jag ändå är igång, vad som är ännu mer överskattat är
nyårsafton. Egentligen är det enkväll som alla andra kvällar. Eller åtmin-
stone en helgkväll som alla andra helgkvällar. Och vanligtvis träffar man
ungefär exakt samma människor som andra helgkvällar, och man gör väl
ungefär samma saker som alla andra helgkvällar (plus att man skickar iväg
lite raketer som kostar skjortan, inte föratt jag någonsin betalat för en raket
men ändå). Och det är klart att man alltid brukar ha roligt med sinavänner i
vanliga fall, när man gör det man brukar, men så helt plötsligt ska man en
kväll om året ha så himla mycket roligare än alla andra kvällar. Det är en
sån press på att just denna kväll ska vara en riktig pangkväll och dessutom
spenderar man en massa pengar på att försöka göra allt så perfekt. Men när
allt kommer omkring så är det faktiskt ganska svårt att vara roligare än man
är, ha roligare än man har när man gör precis samma sak, dvs umgås med
dem man tycker om. Därför tycker jag om alla vanliga helgkvällar så galet
mycket bättre. Då var det slut på dagens klagostund, eftersom det antligen
inte är någon som läser ändå så kan jag ju skriva precis vad jag vill utan
att behöva oroa mig. Tack och hej, leverpastej!

Helt sprudlande glad, löjligt lycklig. Vad är anledningen kanske man kan undra. Jo här har vi ännu en pinsam bekännelse: det beror på att jag precis har sett senaste avsnittet av One Tree Hill. Jag vet inte om det går hemma men här i USA är vi på säsong 7 och det är makalöst hur ett TVprogram kan framkalla mer känslor på 1 timme inräknat reklampauser än vad mitt vanliga liv gör på en månad. Och det kan väl betyda två saker, antingen är jag sjukt lättpåverkad av tv eller så är jag galet känslokall IRL. När jag nu tänker på det så är det möjligt att jag är både och. Min pojkvän säger att One Tree Hill är världens löjligaste serie. FEL FEL FEL! Jag har aldrig sett en bättre serie, det är i princip det enda program jag följer slaviskt och allting började i USA. Jag insåg första månaden här att de gamla säsongerna gick varje vardag precis då min 3åring hade naptime och på den vägen var det! Nu är det en av höjdpunkterna varje vecka, måndagar känns inte längre så tunga när man vet att klockan 8 börjar en timmes myspys. Det var väl ungefär allt jag hade att säga om mitt favoritprogram, och eftersom jag knappt ser på TV annars blir det troligtvis inte så mycket mer löjligt TVsnack! Tur.

Så sitter jag här, knåpandes på mitt första blogginlägg. Mitt första blogginlägg i världshistorien och jag har liksom bara en chans att skriva ett första blogginlägg. Inser ni prestationsångesten? Det värsta är att jag ens har en blogg nu. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här. Bloggar, det gör ju alla. Och vem vill vara som alla andra? Nej precis, hur kunde detta ske? Jag var totalt emot detta. Det känns som ett halvstort nederlag att jag föll för ett slags tyst grupptryck. Och inte har jag någon att skylla på direkt, bara mig själv. Ingen sa åt mig att jag var tvungen. Men jag blev bara så sugen. Mmmm. Sugen var ordet. Och pinsamt nog är jag lite exalterad över detta, eller ganska mycket.

Så, fine, jag erkänner. Jag pallade inte trycket! Jag har skapat mig en alldeles egen blogg.
                                                                                                                                                  Enjoy!