Jullov
Var går gränsen mellan att vara saknad, till att bli bortglömd? Hur länge kan man försumma familj och vänner innan de slutar höra av sig? Hur länge kan man vara på annan ort, prioritera jobb, skola och resor utan att man tappar allt det man hade från början? Hur egoistisk får man vara? Var går gränsen? Jag saknar alla så mycket. Men dygnet har för få timmar, timmen för få minuter. Och alla måsten tar sådan tid. Och..och.. jag..jag vill av hela mitt hjärta lägga en vecka av min ledighet i New York. Jag känner mig som världens sämsta vän. Så många som hört av sig om frågat om vi kan ses i jul. SJÄLVKLART tänker/tänkte jag. Alldeles lycklig blir jag av att höra att folk vill träffa mig. Men tiden tickar, två dagar gick åt till Sthlm, en dag hittills till tentaplugg (Behöver miljoner fler timmar till det) och nu ska jag få jobba två dagar (BRA GREJ). Det kommer omöjligt hinnas. Ofrivilligt dissande. Tänker jag fel? Gör jag fel val?
Älskade ni. Finns ni kvar?
