Jag är så glad! Jag öppnade precis två mail angående dödstentan; arkitekturhistoria + trädgårdshistoria. JAG KLARADE DEN! BÅDA DELARNA! Helt otroligt. Jag har ingen aning om min poäng men det är bara så gött att ha det bakom sig. Wünderbar. Nu blir det att börja plugga teknik:byggmaterial och idag började ett 1veckasprojekt som känns halvt om halvt inspirerande men det är bara att köra. Åker hem på fredag för pappas 50årsfest och det ska vara klart på måndag så detta måste jag ta tag i och få klart innan helgen.
Annars nytt på planeten är: någon har givit mig punka 2 gånger på en vecka. LOVE YOU. Not. Får satsa på klippkort hos cykelverkstan. Tack du okända kille som hjälpte mig med cykeln dit eftersom hela slangen och allt trillade av så jag inte ville leda cykeln med bakdäcket i marken..
Vi har haft en mysig tjejsnackseftermiddag i skolan, jag anna freddy och tobbe. HAHA. Sjukt kul. Jag tror vi har den roligaste ateljén faktiskt, vi flamsar nog mest åtminstone. Idag var vi ju helt hysteriska, utan att gå in på det för mycket kan jag bara sammanfatta dagen med ordet:
OMKULLRUNKLIG
http://www.youtube.com/watch?v=1F7VZL6zzMk&feature=related
Den gick inte att bädda in, men bara ett så sjukt najsigt framträdande av P!nk på förra årets Grammygala. Kan tilläggas att jag STOD UTANFÖR byggnaden när detta skedde. Stod och kikade efter kändisar. Såg jag några nej?
Jag är en aning kändiskåt. Fast å andra sidan är jag sämst på kändisar, så jag skulle nog inte känna igen de flesta ändå. Motsägelsefull javisst. När vi ändå snackar kändisar; chattade för några månader sen med min fd chef från Bergs och hon sa att hon fått hem en tidning i brevlådan, typ "Sunt Förnuft" eller vad den hette, en tidning för svenska skattebetalare. KUL eller hur. Poängen var vad hon sa: "Gissa vem som var med i den tidningen?"
Jo.
Här sitter en spretfingrad jag och pysslar påskpyssel med Martin Stenmarck och Elin vid min sida. Artikeln har ingenting med mig eller Martin Stenmarck att göra, utan handlar om att au pairjobbet kanske kan bli pensionsgrundande i framtiden. KUL att det var på håret att jag aldrig skulle fått veta detta. Vilken slump! Måste tillägga att han inte var så nöjd med sin kyckling. CRAZY STUUUFF. '
Appropå kändisar, världens bästa EMELIE GUSTAFSSON har blivit skåning. I tisdags. Och i onsdags hade jag chockerande nog tid över efter skolan och drog till Malmö. Så mysigt, verkligen glad att ha en hemifrånvän i närheten i detta Skåneland. Kan nog tycka att fler hemifrån borde tänka samma tanke och komma hitåt. Vem nappar? Kort och gott: väldigt bra dag! Pricken över i:et var en sjukt trevlig busschaufför med invandrarbakgrund som undrade varför jag skulle till Lund för, han tyckte jag skulle stanna i Malmö. Jag älskar sånt. Uppmärksamhetskåt? I guess. Men så sjukt trevligt, varför är det inga som pratar med varandra i Sverige? Saknar det så i USA. Jag vågar ju inte heller men det är ju underbart när folk (som inte är creepy) börjar snacka med en helt random.
Anledningen till varför jag hade tid över var att jag haft review samma dag på en tvådagars perspektivkurs som jag inte alls sett fram emot och som jag inte trodde skulle gå så bra. Men med betyget "Vilken fantastisk bild" av läraren och assistenten så är jag mer än nöjd och glad i hjärteroten. Bekräftelsebehovet är stort, jag vet.
Processen bakom; ritade en trådmodell av ett foto föreställande någon gata i NYC, en perspektivbild av en gata med skyskrapor helt enkelt. Sedan skulle man finna ett inspirerande foto och överföra karaktären till den första bilden. Inspirationsbilden föreställde först Disneyslottet i Paris, men utvecklades till förebildsslottet Neuschwanstein Castle. Alltså; New Yorks skyskrapor GOES fantasislott á la wannabe Medeltid. Pga. denna bild kom jag inte hem från skolan förrän 2 på natten. Därmed pajjade jag redan andra dagen mitt nyårslöfte; att försöka vara mer effektiv och inte var i skolan så sent. Men med tanke på kritiken jag fick tror jag minsann det var värt det!
Idag har jag träffat Carro efter skolan och det var mysigt! Sedan fick jag ett ryck, trots min trötthet (det går inte att räkna hur många gånger jag somnade under teknikföreläsningen idag, Tobbe väckte mig otaliga gånger, en gång nöp han mig i sidan och det var sjuukt nära att jag skrek högt. Satt på tredje raden och hade ingen aning om att jag var påföreläsning). Jag tog tag i mig själv och überstädade hela lägenheten. Skämdes över hur det såg ut när Carro var här haha. Nu är allt fint och luktar gott, får se hur länge det håller...
Imorgon är det fredag, teknikföreläsning och sen vet jag inte vad helgen har att erbjuda! Party pooper och degfis som jag är så blir det nog lugnt. Sovmorgon hoppas jag starkt på. Min dygnsrytm är ändå ett skämt.
10:- på världens bästa butik i Lund; T.G.R [Tiger] Ihopfällbar borste med spegel. Dessutom är min rosa. Perfekt.
Så till en SJUKT creepy grej. Fast lite kul. Jag och Jens har en skum granne. Efterbliven är han vad jag har förstått. Våra balkonger vetter mot samma gård. Jag har sett honom stå och vara konstig ut genom sin port i strumplästen och försöka göra nåt obegripligt. Han har i vilket fall stått på sin balkong på kvällar och blinkat med en ficklampa mot vår lgh. Pretty weird. Det har hänt flera gånger. Men det slutar inte där. Idag räckte det tydligen inte att bara stå på sin balkong på andra våningen och lysa ner på oss. Utan plötsligt stod han på gården utanför den inglasade balkongen och blinkade rakt in. Jens fick nog och gick ut och frågade vad han sysslade med. Jo. Han var äcklad. Han var helt knäckt över huuur Jens, en sådan "gubbe" som han är enligt denna creepy man kunde HA en så ung flicka boende hos sig. Vad GÖR vi egentligen? Har vi sex? Inte det? Han stod säkert 10 minuter och förklarade hur inte okej detta var, på en halvt sluddrande skånska. Eller så var det vanlig skånska, men den är ändå svår att förstå. Inne satt jag med mute på TV:n och försökte lyssna. Spännande! Tänk vad man kan få vara i centrum ibland.
Det var väl det senaste i mitt liv.
Klem
Jag råkade sova till halv två idag. Underbart. Jag gick inte ur sängen förrän 18, låg och tittade på flera avsnitt av världens bästa serie; One Tree Hill. Det var längesen jag tillät mig att faktiskt göra ingenting utan att känna så VÄRST mycket dåligt samvete över måsten. Jag ogillar måsten. Men måsten heter väl måsten just eftersom de är måsten. Nu är klockan halv tolv och jag funderar på att röra mig från soffan till sängen. Allt jag gjort idag är att se på tv och film. Jag såg Blood Diamond för första gången, sjukt bra film.
Jag gillar oglada filmer. Det får en att känna. Jag gillar att känna, bli sådär überledsen, utan att det faktiskt inte handlar om mig. När det är slut kan jag sluta känna och bara vara glad att det inte handlade om mig. Ännu känslosammare med One Tree Hill. Det är väl fjortis som Jens säger, men kanten på mitt täcke var seriöst helt blött av tårar efter fyra avsnitt. För 2 år sedan hade det inte rört mig ryggen. En löjlig dramaserie, påhittad och överdramatisk. Men. Livet förändrar en, och man blir äldre.
Två dagar i rad har jag fått tårar i ögonen av Extreme Home Makeover. Jag brukade skratta åt "amerikanernas överdrivenhet", det kändes ytligt, fake, löjligt. "OOOOH MYYY GOOOOD IT'S SOOO EMOTIONAL!!". Men. Faktum är, att jag nu faktiskt tycker att det ÄR so emotional.
Jag har ätit halva (ja otroligt nog orkade jag inte mer) av min första Ben & Jerry's Halfbaked-glass. 1 av 6, jag fick "presentkort" på 6 stycken av Adeline. Tänk vilken julklapp, glass för 300 spänn!
Vilken latdag, jag hoppas morgondagen blir likadan. Jag försöker väl vila upp mig så mycket som möjligt inför skolan på måndag. Jag ogillar att jag är så opepp på flera dagars perspektivmålande. Jag vill inte. Kan vi spola fram 4,5 år så jag är klar med skolan? Men så inser jag, om så lång tid är jag ju 27 år gammal. Det är hemskt att inse att jag vill ÖNSKA BORT hela min "ungdom". Man hör folk säga, det är kul att plugga när man är äldre, det är inte som gymnasiet. Det är inte kul, men jag håller med, det är inte som gymnasiet. Det är svårare. Mer krävande. Ja, roligare kurser i allmänhet. Men nej. Jag vill inte leva på CSN, vara student, vara i sverige. Jag vill ut i världen, jobba, tjäna pengar. Jag vill inte vara singel heller för den delen. Men vad gör man? Jag går och lägger mig med ännu ett one tree hill-avsnitt. Och låtsas-känner. För att inte känna något riktigt.
Dagens tenta över. Skräcktentan. Arkitekturhistoria/trädgårdshistoria. För två dagar sedan hade jag inget hopp. Nu har jag lite hopp, känns som om det kan gå hur som helst, 50-50% chans att det går vägen. Vill bara slänga alla papper som är utslängda över hela mitt rum och bränna böckerna, men det får vänta några veckor. Förhoppningsvis slipper jag tenta om. Skulle vara mitt första misslyckade prov isåfall. Det är sjukt att det skrämmer mig så fruktansvärt, att misslyckas. Vi snackar inte med något stort och livsavgörande, utan vi snackar om ett resultat på ett papper, som handlar om gubbar på B som levde för skitlängesen. Bramante, Bernini, Borromini, Brunelleschi osv.
Ändå tror jag i mitt inte så stilla sinne att det handlar om liv och död. Jag gör världens grej av det. Blir hysterisk, och inte kan jag hålla det för mig själv heller. Hela världen måste ju självklart få reda på det. Det sitter inbyggt i mig, jag vet inte varför jag blir sån. Jag har varit sådan sen jag började ha prov. Berättat hur värdelös jag är, att jag aldrig kommer klara det och att livet är över, slut, finito.
På gymnasiet handlade ett misslyckande om att få VG. Endast MVG var gott nog. Ribban har höjts nu och det handlar om att få godkänt eller inte. Men det är fortfarande bara en TENTA det handlar om. Och jag kan inte få in det i mitt huvud. Att misslyckas, att inte klara godkändnivå, det är ju inte hela världen. Jag vet inte om det handlar om mig själv, att bevisa något för mig själv, eller för omvärlden. Att jag kan. Att jag är bra. Men bra räcker inte. Jag vill vara bäst. Och är jag inte bäst kan det vara. I otroligt många fall tror jag att jag ger upp innan jag försökt för att jag är fullkomligt säker på att jag inte kommer vara bäst. Bra räcker inte.
Jag undrar hur det känns att inte ha en sådan press på sig själv. Å andra sidan. Kanske är det den pressen som gjort att jag, åtminstone hittills, inte direkt har misslyckats med något test i mitt liv. Jag har aldrig fått IG i skolan. Jag fick bra betyg, tyvärr inte bäst. Jag tog teorin och körkortet på första försöket. Jag fick det första jobbet jag sökte. Jag har aldrig varit riktigt,riktigt,riktigt pank. Jag klarade mitt år i USA, som visade sig vara det bästa någonsin. Jag tog körkortet på första försöket även dör. Jag trodde att allt var kört när jag var arbetslös i Norge, men i efterhand kan jag lägga till 3 jobb på mitt CV och jobbet på banken är jag otroligt tacksam och glad över. Jag besvärade mig inte ens med att kolla upp vad arkitektprovet gick ut på eftersom jag var så säker att jag inte skulle klara det. Jag klarade både hemprovet och det vanliga provet på första försöket och kom in på utbildningen ett halvår efter att jag kom på idén att jag nog ville bli arkitekt.
Så funderar jag på vad jag vill bli. Egentligen, så vill jag inte bli någonting. Nu ska jag bli arkitekt, och jag tror fortfarande att det är det bästa alternativet för mig, utifrån mina intressen och vad jag kan. Men, kommer jag vara bra? Kommer jag bli bäst? Troligtvis inte. Kommer jag klara det? Det är sådant jag ligger och funderar på i sängen om kvällarna. Men om jag inte klarar det, vad skulle jag annars klara? Jag klarade svara anställda bankfolk i telefon om bankfrågor på norska, saker som jag inte ens vet vad det betyder på svenska.
Varför går jag runt och vill bli rik hemmafru? Jo. Jag vill inte ha någon press. Jag vill inte känna att jag måste vara bäst på något. Jag vill göra ingenting för då kan det inte gå fel. Då kan jag inte misslyckas. Varför går jag omedvetet runt och låtsas att jag är en korkad blondin? Jo. Då är det ingen som förväntar sig någonting av mig. Och kanske kan jag istället få folk att häpna istället för att göra någon besviken. Men om jag omedvetet är någon annan än den jag är, ställer jag krav på mig själv eller någon annan? Är det mig själv jag inte gillar, eller är det den andra? Jag vet inte. Men det spelar tydligen ingen roll hur många vinster jag tar, jag lever ändå inte upp till mina krav. Krav jag inte ens kan formulera.
Kravet på att vara någon annan, än den jag är.
[Kanske skulle ett rejält misslyckande, ett slag i ansiktet eller en bortsopad matta under fötterna få mig att ändra inställning? Är det vad som krävs? Hope not.]
