isabellejimsdotter

Så smällde det. Helt otroligt högt, hela byggnaden skakade och fönstren skakade, buktade inåt, liksom bubblade som om de inte alls var av glas. Som ett helt annat material, mjukt, som vatten i form av en våg. Kollegor hoppade upp, det första som slog oss var att blixten slog ned i vår byggnad, i vårt fönster. Så nära kändes det.

Vi gick fram till fönstret, försökte öppna fönstret men persiennen som är trasig gör att man bara kan öppna några centimeter och allt vi kunde se var att människor stannade till ute på gatan. Alla såg åt ett håll, men vi såg ingenting. LH sa att det måste varit någon slags explosion.

Jag undrade i mitt stilla sinne om det sprängts hos oss, det är ju ändå en bank. Men inget hände, så i skärrad stämning fortsatte alla jobba. Jag har väl aldrig varit med om liknande, men jag ogillar min känslokalla inställning. Att jag bara blir sjukt ivrig, nyfiken och tycker att allt är så fruktansvärt spännande. Samma minut som smällen hade jag börjat skriva en ny facebookstatus, om att blixten slagit ned i just vår byggnad; YES JAG ÄR I CENTRUM. Osmakligt.

Men det var ingen blixt, det var inget oväder alls, trots alla nyheter om att det skulle regna och blixtra. Det började lukta rök och inom 10 minuter började nättidningarna och nyhetssidorna uppdateras, endast fragment och inget sammanhängande. Bomb. Oslo. Regeringskvarteret. Radion sätts på och vi går fram och tillbaka mellan egna skrivbord och radion för att få veta vad som hänt.

Bilder börjar poppa upp, helt otroligt. Vi kan inte fatta. Folk börjar ringa till nära och kära, för att se att alla är OKEJ. Panik när folk inte svarar. Jag bara skriver till mamma och pappa på facebook att allt är lugnt, innan de ens visste om att något hänt i Oslo.

När jag slutat går jag förstås, så äckligt nyfiken som jag är, en omväg till bussen hem. Via avspärringarna. Bara på bortesta delen av kvarteret brevid, andra sidan Karl Johan, såg jag glas överallt på marken längs byggnaden. På andra våningen, på H&M, stod en butiksarbetare i skyltfönster och sopade glas. Ja, ett skyltfönster utan fönsterglas.

Några meter bort, efter Stortorvet, var det redan avspärrat och även på Glasmagasinet, ironiskt nog, hade fönstren blåsts ut av trycket från bomben. Längre än så kom jag helt enkelt inte, kunde som max runda Glasmagasinet och allt man kunde se var krossade fönster och avspärringar, poliser och ambulanser.

Sedan tog jag helt enkelt bussen hem, valde buss över tunnelbana, och nu sitter jag här i soffan 20 min från centrum utan att fatta vad som hänt. För overkligt, jag är inte alls så berörd som jag väl borde vara. Nyheterna är på, kanalerna har ställt in programmen och nyheterna kör nonstop. I skrivande stund har 7 dött, 2 svårt skadade hittills. Dessutom är det en galning som är utklädd till polis som skjuter någonannanstans samtidigt.

Jag har lovat mamma att inte åka in till stan, så det blir en lugn kväll. Jag har köpt ostbågar som tröst. Väldigt bra. Inte för att jag behöver tröstas, mer less på att jag inte fick nåt att göra ikväll.

H&M utan fönster på andra våningen.

Glasmagasinet - glassplitter.

Glasmagasinet, sedan var det stopp.

Okrossbart glas som bara vikt ut av trycket.

Såg flera ambulanser i full utryckning.

Fönster - utan fönster.

OSLO!?

SevenEleven!

Jag trodde inte jag skulle sitta med en laptop i knät innehållandes ett fotoalbum som heter "bombningen". Overkligt. Ser bilder från VG.no och på TV; första tankarna är bara att det där är inte Oslo. Det är Ryssland eller något. Kosovo sa Lars-Gunnar i telefon alldeles nyss.