isabellejimsdotter

Fika. Det måste man göra i Sverige. Fika är ett sådant ypperligt bra ord. Fika. Hur kan ordet inte ens finnas på engelska? Grab a coffee är absolut inte samma sak eftersom man kan fika alldeles utmärkt utan en gnutta kaffe. Det vet jag, för det har jag gjort i större delen av mitt liv.

Ikväll bestod fikan av en chai latte. Undrar vem det är som har fått mig till att dricka det. Jag vet,  jag vet! Men låt oss återgå till det väsentliga; nämligen vem jag fikade med. Alexander Wessman, alias Tjyven, Ballex, Gylfen osv. Eller bara Alex, vilket inte är så bara.

Jag har saknat Alex som en gnu. Det var så roligt att träffa dig igen, därför tillägnas hela detta blogginlägg just dig. Du är så bra, nu känns det lite bättre att vara tillbaka i Svea Rike. Filmkväll är spikad på tisdag!


Jag gillar verkligen denna bild så skarpt! 1 för att bilden är så snygg 2 för att alex är så bra (mican också¨men hon är inte i fokus på denna bild) 3 för att detta var typ bästa semestern nånsin! GÄNGET JAG SAKNAR ER!

Pappa hade planerat dagen, båtmässa och räkmacka på Heaven23 stod på Schemat med hela familjen. Mamma, pappa, Adeline 19 och s t o r a s y s t e r Isabelle. Vi gick runt och kollade en massa båtar, det är i sig väldigt kul, det var bara det att jag var dödstrött eftersom jag tydligen är väldigt jetlaged. Somnade någon gång vid 7 imorse.

En liten inflikning här utan större poäng, MAMMA OCH PAPPA SITTER PÅ VARSIN DATOR I VARSITT RUM OCH RITAR PÅ MSN TILL VARANDRA OCH TYCKER ATT DET ÄR HYSTERISKT ROLIGT.

Det finns en viss båt som ligger pappa ganska varmt om hjärtat just nu men vi får väl se hur det blir med det. Sedan var det dags för den omtalade räkmackan som ska vara så gudomligt god. Så står vi där och frågar hur länge garderoben är öppen på mässan så att vi kan komma tillbaka även om de stängt mässan efteråt. Damen säger att jodå, det går bra, även om det nog kommer vara en byggarbetsplats. Så tystnar hon, tittar på mig, tar fram ett stort fett pekfinger i ansiktet på mig och säger "Hur gammal är du?" med betoning på DU. Jag blir helt ställd och svarar 21 och sedan var det inget mer med det än att hela min familj höll på att garva ihjäl sig.



Hela middagen funderade jag på varför hon undrade och hur gammal jag var tvungen att vara eftersom småungar sprang runt överallt. Därför frågade jag henne när vi gick ner igen och hon sa att man var tvungen att vara 18 om man skulle gå förbi när det var byggarbetsplats. SKÄMT! Hahaha jag ser alltså ut som max 17. Folk brukar ju gissa på 16. Är det verkligen så? Jag tycker inte att jag ser så liten ut men detta är ingen engångsföreteelse. Det stör mig egentligen inte, ganska kul. Hoppas att det håller i sig så att jag ser ut som 25 när jag är 30! Adeline var nog ganska nöjd eftersom hon inte ens tittade åt hennes håll, hon är ju ganska mycket längre än mig.

Plutt

Ps. Mackan var görgod!

 




Bomben slog ned i fredags. Eller så var det bara jag som kom hem. Svårt att avgöra viljet. Mamma är nog mindre nöjd med att jag lämnat spår efter mig i hela huset på bara ett dygn, framförallt är mitt rum ett ganska hopplöst fall känns det som just nu. Jag orkar verkligen inte att ta tag i det. Packa upp nu för att sedan packa ner allt igen innan Norge. Hujedamej.

Något fattas mig. Jag är i fel land. Och det får ingen i Sverige ta personligt, hör ni det?

Så. Lördagen kom, lördagen gick. Jag känner att jag hoppar lite fram och tillbaka i tid, för jag har inte ens hunnit tala om hur det var i LA och San Diego ännu, eller NJ heller för den delen. Men jag orkar inte komma ikapp just nu. Klockan är 21.47. I USA då. I Sverige är den snart 4 på morgonen. Jag vill inte ändra tiden på datorn. Hjärtat mitt är kvar i USA, jag känner det viktigt att ha koll på tiden där, att fortfarande hänga med. Kanske borde jag släppa taget. Jag vill inte det.

Idag var en slapp dag. Det kunde nog behövas efter allt fläng, fast ändå lite tråkigt när man bara har 3 lördagar i Sverige innan Norge. Å andra sidan är ju nästan ingen hemma och jag har inte orkat att ta tag i att ta kontakt med folk och se var som händer heller. Därför får jag skylla mig själv. DOCK, hade jag en himla tur. Efter en dag beståendes av facebook, degande, middagsätande (Viktig punkt på schemat eftersom mammas mat är en ytterst stor sak för en som varit i USA ett år), sjungande (Skrikandes om du frågar min syster) och pioanospelande gick jag och mor upp till mormor och morfar för att dela med oss av överbliven tårta som vi inte orkade äta upp. Där myste vi en stund och samtalade om min framtid. De kom fram till att jag måste söka skola innan april för höstterminen och tydligen ska jag enligt dem bli arkitekt eller grafisk designer. Morfar har gett upp om att jag ska bli doktor, det var väl ett framsteg. De sa till mig att jag måste släppa "oviljan att bli något som de vill att jag ska bli, bara för att jag har så lätt att automatiskt bara vägra göra vad folk säger åt mig att jag borde göra".

För att komma till sak, varför jag hade tur beror helt på Kristin. Kristin är min underbara vän som jag inte har träffat på 1½ år ungefär eftersom hon drog ut i världen och levde livet på sommaren innan jag åkte till USA och kom inte hem förrän efter jag hade åkt. Sedan började hon plugga i Luleå innan jag kommit hem, vilket var igår, och är inte hemma värst mycket så oddsen att hinna träffa henne innan Norge var minimal. MEN, tur kan man ha, Kristin ringde när jag var hos mormor och morfar och frågade vart jag höll hus, hon sa att hon precis fikat med Annas mamma (SÅ rolig är du som åker hem dem och fikar för att du saknar Anna som är i USA!) och vi bestämde oss för att ses. Vi myste och pratade i min säng, vi hade ju en del att ta igen! Tack för dig, du är så go, och du gjorde min annars ganska så händelselösa lördag värd!




Imorgon: Båtmässa, räkmacka på Gothia med familjen + förhoppningsvis träffa Carro plus pojkvän! 

 [Jag är inte ens trött, gissar att jag är jetlaged]

Jag har inte gråtit på 2 år vad jag kan minnas. Jag har gått runt och sagt att jag inte har gråtit en enda gång i USA. Tills nu. Inte en tår förrän efter att jag sagt hejdå till Kevin för 100:e gången, börjat gå mot säkerhetskontrollen, vänt mig om tre gånger och skickat slängpussar. Sedan kan jag inte vända mig om en fjärde gång för det bränner i ögonen. Spasmiska ryck. Kunde bara mumla, tittandes ner i golvet, när säkerhetsgubben anmärker på att jag har färgat håret när han jämför mig med passet.

Flyget är 2 timmar försenat. Klockan är 19.22, planet skulle ha gått 18.10. Jag har varit med Kevin i 44 timmar och vi har i princip bara skojat om det, eller inte låtsas om det alls. Att jag ska åka. Som om det varit en helt vanlig filmkväll. Inte nämnt att det är den sista. Jag trodde på fullaste allvar att när jag gick in i detta så skulle det inte vara så himla knepigt att avsluta det. Troligt!

Så sitter man här som en himla nörd på en av hundratals stolar vid gaten och lipar. Det händer ju inte mig. Någonsin! Jag kan inte gråta, jag är känslokall, jag kan stänga av. Alla glor, de undrar väl vad det är för en mestjej, tror väl att jag är flygrädd eller att jag ska sakna mamma eller nåt.  Vad tusan ska det vara för bra med alla regler och krångligheter när det gäller visum? Hur kan USA göra så här mot mig? Det är inte rättvist.

Jag vill inte gärna tycka synd om mig själv. Nu sitter jag här och gör det ändå. Det går väl över. Det finns inte mycket mer att tillägga. Jag känner mig som en drama queen och jag gillar det inte. Löjlerier. Jag borde bara ställa om mig helt och hållet på att komma över detta. Men jag vill inte.

Låt mig tjura ett litet tag till. Sminket är ändå totalpaj.

Det är inte okej. Jag är inte redo. Det är måndag i 22 minuter till i skrivande minut. Sedan är det tisdag. Onsdag. Torsdag kl 18.10 går mitt plan mot Sverige. Då är det över. Slut. Finito. Det är inte bara ett år som är över, som ett kapitel i mitt liv som går till ända. Det känns snarare som ett helt eget liv i sig som måste ta slut. Tryggheten i vardagen, med alla människor jag har omkring mig här hela tiden, en rutin samtidigt så spontant som mitt liv nog aldrig levts.

Nu kanske det låter som att jag överdramatiserar det hela, jag ska ju faktiskt inte dö. Fast. Det känns nästan så, jag kan inte hjälpa det. Jag vet visserligen inte hur det känns att dö. Men det gör faktiskt ont i kroppen. Jag kan inte avgöra om det gör ont i magen eller i hjärtat. Det känns inte bra.

Allt rinner ut som sand genom fingrarna och det går inte att fånga det. Jag trodde att så mycket av min ångest över att åka hem hade att göra med ovissheten över framtiden, att komma hem till ingenting och utan planer. Nu är det så att jag har planer, åtminstone fram till augusti, och varje gång någon kommer med den fasliga frågan "Vad ska du göra när du kommer hem?" kan jag faktiskt pusta ut och svara att jag ska till Norge.

Det känns ändå inte bättre. Det känns nästan som om jag inte kan få lov att ha kul i Norge, som om jag inte får lov att bara komma över detta år med alla känslor som inte får plats i mig. Att vara au pair i USA har gett mig så otroligt mycket. Det strider mot min överlevnadsinstinkt att avsluta allt som går så bra. Att kasta allt i sjön och börja om på nytt, på noll.

Hur kan jag vilja lämna allt när det är på topp? Det är väl just det, jag vill inte. Det är inte ett val, det är ett tvång. Jag vill bara pausa, men tiden tickar iväg. Det är bara 9 minuter kvar av måndag. Jag slösar bort dyrbara sekunder. Jag är inte färdig här, jag är inte redo. Jag kan inte säga att jag med gott samvete avslutar kapitlet, skriver en käck avslutning och nöjt lämnar efter mig ett paket av minnen. Jag vill skriva ett ord till. Och ett till. Det kan inte bli ett bra avslut på detta. Det kan bara bli ett abrupt stopp, halvfärdigt nerkrafsat, som det sista man skriver under sista minuten innan provet måste lämnas in.

Tankarna rusar runt. Jag tänker på allt som varit, jag tänker på vad jag måste hinna göra. Det är så mycket som går på repeat i hjärnan, både gammalt och nytt, det jag föreställer mig ska ske. Hur ska jag kunna säga hejdå? Kommer jag att vara gamla vanliga känslokalla jag, som bara glatt och artigt säger hejdå, ha det så bra nu så ses vi igen, gå iväg. Som om jag inte ens om det handlade om att rädda livet kunnat ta in vad det är som egentligen pågår just här och nu. Det connectar inte från hjärta till hjärna, och vice versa.

Framförallt tänker jag på en person hela tiden. Jag är kär, jag erkänner det. Lägligt va? Jag kan inte hjälpa det. Nu har det varit tisdag i 1 minut, vi har inte setts på 3 veckor. Jag vill inte gärna erkänna att det varit tufft. Jag är ju faktiskt inte en sån löjlig kärlekskrank mespropp. Jag bryr mig ju inte, jag rubbas inte så lätt. Jag är totalt likgiltig, det rör mig inte ryggen. Trodde jag. På torsdag är det tack och adjö. Det sägs att man ska sluta när man är på topp. Jag brukar hålla med om det. Men hur ska man veta att man är på topp egentligen, innan det börjat dala? Jag kanske bara är halvvägs till toppen, ändå måste jag vända om. För att jag måste. Det kommer nog inte bara att vara en söndagspromenad ner heller, kommer väl antagligen rulla, trilla, halka ner med många skrapsår. Jag är ny på detta. Jag brukar inte bli berörd. Detta är inte min grej.

Jag vill inte. Jag är inte redo. Det är inte okej. Det finns ingen bra lösning. Faktum är att jag inte ens vet vad jag innerst inne vill. Hade jag haft möjlighet att själv välja hur allt skulle sluta vet jag inte alls hur jag skulle vilja ha det.

Detta övergår mitt förstånd. Slut.

Söndag hade tvätt och packning på agendan. Sedan gick vi på bio, inte vilken biosalong som helst utan självaste biosalongen där alla premiärer med kändisar på röda mattan äger rum. Dagens film var The Book of Eli. Jag tyckte att den var svinbra utom att slutet var alldeles för öppet, jag ville veta fortsättningen..

Måndag bar det av mot Las Vegas med en liten avstickare till HOLLYWOODskylten. 5 timmar senare var vi i Las Vegas där vi tog in på Bellagio, 5stjärniga asimponerande hotellet med fontäner av värdet $ 45 000 000 framför. Philip hade fixat extrapris och Emelie fick spela hans flickvän. Det var alldeles underbart med 2 queensize sängar, automatiska gardiner som styrdes av knappar vid sängen och utsikt över hela fontänspektaklet. Det är en otroligt mäktig syn kan jag tala om!

Vi hittade, efter ett mysigt ihoptryckt bad i badkaret, en mysig restaurang första kvällen och dagen efter utforskade vi the Strip, gick runt och sjöng Martin Stenmarcks "Las Vegas"-låt och hade det mysigt. Vi upptäckte en buss som gick fram och tillbaka genom Las Vegas och vi köpte heldagspass. Första kvällen hade vi också en galen taxifärd då taxigubben var rolig men galen, körde mot enkelriktat, smet förbi bommar genom ett garage för att undvika trafikstockning och körde som en tokfrans!

Vi tog en tur till downtown, kikade i turistbutiker och sedan höll vi på att dö. Bokstavligt talat. Mican fick en riktig nära-döden-upplevelse. Vi gick på Fremont - en shoppinggata med massa neonlampor, även i taket som ser ut som en tunnel, när vi hörde ett stort BOOM! Vi var då på framsidan av en scen och bakom scenen började det ryka. Jag och Emelie kunde inte hejda vår nyfikenhet och sprang genast dit. Bakom scenen fanns en vägg med ett tält framför, i tältet stod en pick-up truck helt krashad. Polisen var där på 2 sekunder, läskigt nog med pistoler och vi ombads genast att lämna platsen. Vi trodde att de jagat en rånare eller något som kört rakt in i väggen för att undvika oss. Tur att det var en scen och en vägg mellan oss och kraschen, annars hade det kunnat gå illa till. 

Nu ett antal dagar senare fick vi veta på internet att det varit en 79årig gammal dam som antagligen fått hjärtattack. Hon dog i kraschen, men ingen annan kom till skada. Spännande vardag har vi! Länk till nyheten:

http://www.lasvegasnow.com/Global/story.asp?S=11884284

Sedan åkte vi uptown igen, kvällen ägnades åt musikal. The Lion King var efterlängtad av oss alla och det var hur roligt som helst. Verkligen sevärt och jag log konstant hela föreställningen. De var hur duktiga som helst, värt pengarna.

Vegas i sig var fräckt. Det känns overkligt på något sätt, som en fejkstad som är uppbyggd endast för oss, turisterna och gamblarna. Allt är show, konstant! Hotellen är som en sagovärld, olika teman skapade med otroliga resurser. Casinos överallt. Teman på hotellen var olika länder och världsdelar, sagoländer och fantasivärldar. Vi upptäckte att all show dock är över efter midnatt (vi missade både fontäner och neonlampor i downtown som vi planerat att se bara för att det slutade innan vi var där) och att alla drinkar är alldeles för starka. Det med drinkarna går nog dock för hela USA, man köper inte en drink om man vill ha ren sprit. Då köper man en shot. Lär er!

Jag spelade bort $15 dollar men det var roligt ändå. Anna den galningen vann mer än hon förlorade, imponerande tycker jag. Sista morgonen var vi på IHOP - international house of pancakes i ösregnet innan vi drog vidare mot Grand Canyon. Ja, vi tog med oss regnet från San Francisco till LA och nu även till Vegas. Fick veta via sms sedan att det var översvämning i Vegas men det missade vi nog precis. 

Mer om Grand Canyon snart! 

(Btw mitt amerikanska visakort är spärrat - skitlöjligt! Bara för att jag knappt använt det under ett år i NJ, och nu börjat använda det massa i CA så tror de att det är stulet och har spärrat det. Tusan!)

 

Det skall flyttas hemifrån, minsann! Jag och Micaela skall bliva sambos och senare kommer troligen också Emelie. Oslo blir orten. Vi tackade ja i förrgår till en lägenhet där. Det är Mican som har koll men det är en nyrenoverad 3a som ligger 20 min T-banetid räknat från centrum. Dock är det lite knussligt just nu med tanke på hyran då vi bör vara 3-4 pers boendes för att det ska make:a sense, fast att vi nu bara är 2 den första och kanske andra månaden. Vi försöker desperat att hitta någon/några som vill bo med oss den första eller de första två månaderna. Men vi tror på detta och vi är övertygade om att detta blir nice. Frågan är om vi har råd med mat första månaden men det är väl bara petitesser.

Från och med 1 mars har vi lägenheten, till siste juli tror jag och vi skall lyckas hitta jobb och grejer också. Jag som alltid är så nervös och orolig av mig är nästan lugnad av att ALLA runtomkring mig försäkrar mig om att detta faktiskt kommer att ordna sig, jobb är lugnt och allt fixar sig. Så det är väl bara att gilla läget och vara glad över detta äventyr i mitt liv! :)

Det blir alltså inte mycket tid i Sverige däremellan (jag kommer hem 12e februari) plus att jag tajmar in lite helgjobb på Bergs igen innan flytten. Haha jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle hamna där igen men det blir brabra! När Mican kommer hem från Miami drar vi upp och skaffar norskt personnummer och sånt som kan vara bra att ha.

 
Emelie Oscar Issa Mican Danny i Santa Barbara

En jag.

Så åt vi sushi i LA också! Billigt, gott och B R A.

C H A R L I E S    A N G E L S
Kinesen, Drew och Cameron!

LA. Hos Anna och Jocke på en tvärgata till Hollywood BLVD. Sjukt? Ja! Kul? Ja! En halvtimme efter att vi kommit till deras lägenhet bar de av mot deras kompisar för de badade jacuzzi och vi joinade. Huuur gött som helst, detta trots regnet. Ja det har regnat typ hela resan fram tills idag lördag, men Charlies Änglar är glada ändå! Vi fick träffa Jockes och Annas alla kompisar men vi var alla döda på torsdagskvällen, framför allt jag så det blev inte så mycket mer.

Fredagen var dagen då det vankades kändisspan. Vi köpte en Star Map och körde runt i Bel Air, Beverly Hills osv med GPS och karta där vi ringat in vilka kändisars hus vill ville se. Eller hus och hus. Portar/Häckar/megahöga staket osv var det enda man kunde se, om man ens kunde hitta huset. Men ändå. Vi såg Michael Jacksons hus, Jack Blacks brevlåda (Okej jag erkänner, jag såg den inte IRL för jag satt kvar i bilen och gömde mig för det var pinsamt att gå in på hans uppfart tyckte jag), Christina Aguileras fula hus, kanske såg vi en glimt av Tom Cruises hus men vi är inte säkra. Osv osv.

På kvällen var det förfest i kollektivlägenheten vi varit i kvällen innan. Det var kul, tills jag insåg att jag var lika utmattad som dagen innan, och att jag fortfarande kände mig bakis med huvudvärk och illamående, yrsel osv. Tur att Mican inte heller var pepp på fest, så vi drog hem när alla andra gick ut. Då hade jag druckit en öl. De andra kom hem efter utgång och jag mådde piss mitt i natten. Jag spydde. Och spydde. Och spydde och spydde. Jag börjar nu att misstänka att jag inte är bakfull fortfarande. Idag, lördag, har jag varit illamående av och till hela dagen, varit yr och frånvarande, haft huvudvärk trots tabletter (jag äter aldrig huvudvärkstabletter annars men Mican övertygade mig om hur bra det var..tur var väl det!). Du vet när man känner sig konstant hungrig men inte kan få i sig nåt för allt är äckligt? Jag vet inte vad det är för fel men jag bestämde mig åtminstone för att inte gå ut ikväll heller.

Idag åkte vi förresten till Malibou och checkade in havet och när vi ändå var där kollade vi in Julia Roberts crib. Ännu en stor port i vägen för utsikten. Men varför skulle det stoppa oss tänkte Micaela och Emelie, varpå Micaela hoppa upp på Emelies axlar för att fota. (Ja, jag sitter i bilen brevid och gömmer mig för att jag tycker att det är så pinsamt. Haha jag är så laame!!) Då ser och hör de någon skrika på dem "ENOUGH WITH THE PICTURES". Denna någon var en man i våtdräkt inne på tomten. Och faktum var att vi sen upptäckte att denna någon var Julia Roberts make i egen hög person. Lite fräckt! Sedan drog vi till Santa Monica också och spanade in läget.

Jag var totalt lugn med att vara hemma ikväll, tills jag hörde att Jockes manliga modell/skådespelarkompis fixat in alla på fest hos en av skaparna till FRIENDS nu ikväll. Men det fanns nog inget som kunde få mig att ändra mitt val av att stanna hemma. Jag hade aldrig orkat, jag känner mig som en levande död ochjag hade bara dragit ner på stämningen. Tro nu inte att jag bara vill klaga, detta är ren fakta, okej lite sympati skadar inte, men faktum är att jag är glad ändå. Jag är i LA ffs! Och det har slutat regna! Och jag hänger med sånna braingar, vi är på äventyr! Plus att jag verkligen behöver egentid såhär, jag är väl lite av en ensamvarg kanske. Jag kan inte umgås 24-7 tror jag. Om de träffar kändisar ikväll är jag dock den som kommer att sura lite över det, för jag är ganska så kändiskåt även om jag knappt kan några.

Ps. Jag saknar Kevin och jag saknar att inte ha en amerikansk telefon att använda obegränsat!

Så åt vi frukost på hostelet, sista morgonen. In kommer två killar och säger "Hej var är ni ifrån?". Smart som man kan vara svarar Emelie: "Sverige!". Detta var början på ett kanske max 20 minuters långt samtal som slutade med att de, Danny och Oscar (Som förövrigt var i San Francisco för att de ska börja plugga där) kommer på idéen att de ska joina oss i bilen till Santa Barbara. Galet spontant, galet bra!

Inom trekvart bar det av mot Santa Barbara, enda trixet var att vi inte fick plats med alla väskor i bagaget. Detta trots att Mican faktiskt sagt att vi behövde en bil med utrymme för tre stora väskor i bagaget. SKÄMT. Inte en chans. Därför satt Emelie, Danny och Oscar i baksätet med en stor, tung resväska i knäet hela vägen längs route 101 och sedan route 1 ner till Santa Barbara. Det ska tydligen ta 8 timmar att köra. Jag tror att jag körde (Ja jag är den enda som får lov att köra eftersom jag är den enda som är 21 av oss tjejer) närmare 12 timmar denna dag. Det var faktiskt inte så jobbigt som det låter, jag vet inte vad för slags energiboost jag hade denna dag! Jag var rock n roll hela dagen och jag och Emelie sjöng Carola som galningar i någon timme ett tag när alla sov. Fast då vaknade de, och Mican stönade sitt misstycke. Synd tyckte vi, vi hade hur skoj som helst! Hes var jag också fortfarande, sen helgen.

Så kom vi fram och träffade Tilda! Haha härliga Matilda Börjesson, genast blev jag izzzz, inte otippat! Iallafall blev det fest på kvällen med en massa svenskar och det var kul. Lika kul var det dock inte dagen efter. Värsta baksmällan någonsin, åtminstone sedan dagen efter 18årsdagen. Jag hade faktiskt inte druckit överdrivet mycket men vi hade enna glömt att äta efter lunch vid 12 dagen innan. Jag spydde. Och spydde. Och spydde. Grönt. Galla. Mums, detaljerna är viktiga. Härlig dag framför mig hade jag. Vid halv sjutiden drog vi ifrån Tilda, Danny och Oscar (kul som tusan hade vi med er!) och jag körde vidare mot LA med Charlies änglar i bilen. Första halvtimman var plågsam, sen kom vi igång. Mican, dagens DJ, spelade pink hela vägen för att få igång mig. Smart!

En såndär schleten häxröst har jag nu, sexigt hes tänker jag. Rösten och en allmänt trött kropp är resultatet av denna helg. En grym helg. Jag tappade rösten i fredags, och gjorde det nästan igen på lördagen. Fast det är nog ett bra bevis på hur kul jag hade.

Fredagen började med ett mysigt hejdåkalas för mig, välkomstfest för Michaela. Det var mest bara low key snack time så att säga, med lite olika appetizers och efterrätt. Jag hade bakat brownies, chocolate cup cakes och chocolate chip cookies. 10 brudar kom över och de var så gulliga. Jag fick heliumballonger, Halfbaked glass, ett underbart, inramat fotokollage med foton på mig och Camilla, en apa, godis och annat smått och gott. Dessutom kom grannfamiljen över och gav mig 2 Tshirts. Så otroligt tacksam är jag. Jag bara satt där och log och tänkte att det är helt otroligt vad lyckligt lottad jag är som har så många vänner som är så snälla mot mig. Jag tycker om er helt galet mycket allihopa och jag kommer att sakna er som en rosa gris.

10.10 gick tåget mot NYC. 10.10 kom Lotta, Evelyn och Rebecca till tåget. Fatta panikstressen som infann sig när de ringer och säger att de råkat köra fel till tåget när vi andra står där och väntar. Tidsmarginalen var knapp men det gick precis. Väl framme på Penn tog vi en limo till Juliuet. Eller nästan till Juliet eftersom taxigubben hade noll koll. Vi mötte upp resten av det svenska megagänget och jag hade fantastiskt kul på Juliet. Ägaren kom med vodka och champagneflaskor. Mican, Emelie, Anna och Jocke kom också vilket var hur kul som helst! Efter ett tag sa ägaren att det var dags att dra till hans andra klubb, Greenhouse i SOHO. Han fixade fram limo och vi glassade dit. Tusan vad jag kommer att sakna känslan av att vara så speciell. Alla borde få uppleva detta.

Det var en galet skoj kväll. Jag råkade bli ganska full men det gjorde nog bara kvällen ännu bättre för min del. Trots att jag råkade sätta mig på vårt drickabord. 2 gånger. Vi tog taxi hem vid..3 nångång och jag såg till att Michaela kom hem vårt hus sedan drog jag på en efterfest där Kevin var. Givetvis var detta ännu en natt med stor brist på sömn. Himla tur att hans föräldrar varit bortresta tors-mån, jag har ju nästan flyttat in där känns det som. Perfekt så att jag har sluppit sova på en luftmadrass i ett iskallt lekrum.

Lördagen blev middag ute med familjen och sedan fest. Jag spenderade $0 på hela kvällen. Drickan var gammal dricka jag redan köpt för längesen som ändå skulle drickas upp. Camilla min älskade fis körde mig till Evelyn på förfest, och sedan till OL. Bartendern bjöd mig på 2 shotar och sedan fick jag skjuts hem av Kevin. Och kan jag också få tala om hur bra han är min pojkvän. Han hade varit där kvällen innan och talat om för alla att det var min sista kväll och hade ordnat med så att managern på OL och Mike Bartendern kom fram med en stor hink med prylar till mig som avskedspresent. Jag var så himla glad så jag kunde spricka. Här kan vi verkligen snacka om att känna sig speciell. Det var Tshirts, kalender, pennor, nyckelringar, flasköppnare, flaskkylare, kylskåpsmagneter osv. Sedan tog bandet upp mig på scen och berättade att "This is Isabelle, she has been here for a year and she practically lives here at the OL (!!!!! pinsamt!). She is leaving on Monday and we're gonna miss her so much! ...osv" Haha inte för att någon annan på hela stället brydde sig, de flesta undrade nog bara vem sjutton jag var haha, men det var ändå kul. Detta tack vare Rebecca och Evelyn som snackat in sig hos basisten ;)

Vi drog rätt tidigt men jag hade absolut en lyckad kväll. Hela helgen var underbar, precis som den ska vara om det är ens sista. Sista helg. Sista sista sista helg i detta underbara land. Jag tror att jag är ganska nöjd. Jag vill så mycket mer, men jag kan ändå med gott samvete säga att jag har levt livet. Mamma föreslog dock att jag skulle ta in på något slags rehab eller alkoholavvänjningsklinik när jag kommer hem, pappa tyckte jag kunde följa med honom på KOS (kyrkornas omsorgsgrej som han har hand om) och hänga med fyllegubbarna så att jag skulle bli avskräckt. Jag vet inte hur det kommer bli men jag är tveksam till om jag någonsin kommer att få uppleva något liknande igen. Ett helt galet bra år i USA. It's all good times!

60 minuter tillbringades hos frisören denna förmiddag. En plåga, tycker vissa. Lyx tycker jag. Inte nog med att man känner sig fin och ompysslad; att få sitta en timme och helt oförskämt prata om sig själv med en främmande människa som inte mycket annat kan göra än att lyssna, nicka och hålla med är faktiskt inte fy skam.

Det är lustigt, frisörer har nog fått höra det mesta. Man kan vara så öppen med dem eftersom de i princip är vilt främmande människor. Men det är skönt att få prata av sig, jag känner mig ofta väldigt tjötig när jag pratar med mina kompisar. Jag är nog ganska egoistisk. Jag försöker att lyssna på vad andra säger och jag vill, men om sanningen ska fram (Och jag har hört att den bör det) så råkar jag nog ofta helt omedvetet styra in samtalet på mig. Eller är det bara jag som känner så? 

Fast det allra bästa om man vill prata om sig själv som jag faktiskt gillar att göra, är nog att prata med mamma eller pappa. Ja menar, de MÅSTE ju faktiskt lyssna. Det tycker jag iallafall är en plikt man har som förälder. Dessutom borde de ju logiskt sett vara intresserade också. Ändå tröttnar mamma om jag har tillbringat en timme pratandes om mig själv via skype. Många gånger har hela middagen hemma i min familj (i Sverige får jag väl tillägga för jag äter sällan middag med min amerikanska familj, allihop tillsammans) ägnats åt att lyssna på mig. Jag berättar vad jag har gjort under dagen i minsta detalj och har inte en tanke på att det inte ligger i allas intresse att lyssna på. Detta leder också ofta till att alla andra har ätit upp en kvart före mig, varpå pappa bara MÅSTE sätta på espressomaskinen, mamma måste ta disken och Adeline har med största sannolikhet ont i magen och måste lägga sig på mattan. Så sitter jag där i min ensamhet och tuggar och sväljer.

Likadant är det när jag äter med mina barn. Jag springer runt som en galning och servar dem i 10 minuter. När jag väl får sätta mig är det dags för dem att få en andra portion och så håller det på. När de sedan är klara och jag sitter där och äter vill de förstås lämna bordet. Det får de inte, man ska vänta tills alla är klara, eller åtminstone tills alla barn är klara. Man kan gott sitta en stund vid bordet tycker jag nu, mogen jag blivit va? Men de är smarta mina barn. "I need to go pooping" säger en. Jag kan inte neka någon att gå på toaletten faktiskt. Sedan helt plötsligt måste alla tre gå på toa och där sitter jag. Det roliga är att detta händer varje middag. Det hjälpte inte ens med min regel som jag införde i någon vecka, att alla måste bajsa före middagen. "Då behövde de ju inte".

Då skall väl jag återgå till mitt arbete, det är trots allt min sista riktiga arbetsdag. Slutligen kan jag bara tala om att natten till igår sov jag för sista gången i min säng, i mitt rum. Från och med idag kommer det inte vara min säng eller mitt rum längre. Jag tror minsann att jag måste ge ifrån mig min mobiltelefon också. Lite panik över det.

(Kanske har du under hela tiden du läst detta inlägg undrat över resultatet efter klippningen blev, du kan sluta undra: det var bara topparna som togs och jag är nöjd. Rätt ska va rätt!)

Puss

Jag sitter i ett i princip tomt rum. Tom garderob, tomma lådor. Inget på hyllorna utom fåtaliga, opersonliga prydnadssaker som fanns här före min tid. Min tid i USA. Ett år. Det syns inte att jag har bott här. Jag har bott i ett rum i ett år och det syns inte. Det har gått så fort att det känns som om det var i förrgår som jag stod där på landvetter och vinkade av mamma, pappa, Adeline, mormor och morfar. Förväntansfull och nervös. Ett år kändes som en evighet. Då. Nu känns det som några veckor, möjligen månader. Swisch! Det är som att knäppa med fingrarna så är man ett år äldre och med ännu ett års erfarenhet.

Jag hoppas ändå att jag lämnat ett lite avtryck i USA. Majoriteten i världen har ju definitivt inte ens märkt att jag varit en sväng i USA, de vet inte ens att jag existerar. Men jag har tillbringat åtminstone 5 dagar av 7 varje vecka med mina 3 barn och de är tillräckligt stora för att minnas mig, åtminstone ett tag.

Idag berättade jag för Eliana att jag snart ska åka till Californien, att jag ska vara där i tre veckor, komma tillbaka och säga hejdå och sedan åka hem till Sverige. Dessutom sa jag att på torsdag kommer den nya tjejen. Hon blev nog smått förvirrad. Stackars treåring som inte har någon tidsuppfattning över huvudtaget. Next week för henne kan likagärna betyda imorgon som nästa månad. Veckodagarna har hon inte en aning om hur de fungerar. Jag försökte förklara begreppet "år" för henne en dag, med vinter och sommar, vår och höst. Jag ritade massa streck för hur många dagar det var på ett år (ungefär) för numret 365 är nog ganska svårt att begripa när man bara kan räkna upp till ca 12 utan hjälp.

Jag berättade för henne att det kommer bo en annan tjej i mitt rum, sova i min säng och köra min bil. Under hela samtalet satt hon och kollade på Max and Ruby på TV och detta var mer spännande än mitt hyperseriösa samtal, varpå hennes första reaktion var "all right". Men efter en stund hade hon nog ändå börjat tänka lite på vad jag sa. Jag tillade också att "I love you and I will miss you so much" och då svarade hon förstås "me too". Jag sa "I will miss you more" och den leken tycker hon är väldigt rolig, därför satt vi i två minuter och försökte övertyga den andre om vem som skulle sakna mest. Sedan blev hon plötsligt allvarlig och satt en stund och funderade på det där sättet som bara små barn gör.

"But.. how will you go back to Sweden if you don't have a car?" Lilla hjärtat hur ska jag klara mig utan dig som lyser upp mina dagar? Frågan är hur mycket en 3åring egentligen minns, men det är ingen fråga om att jag alltid kommer att minnas dig.

Jag sitter vid datorn. Exakt vad jag bestämde att jag inte fick. Men bara en liten stund till. Pytte. Ja, jag undviker att ta tag i mitt liv. Jag måste packa. Tanken är att jag idag och imorgon ska ha packat ner hela mitt liv i två resväskor. En av dem ska med till Californien. TROLIGT att jag kommer lyckas. Jag vill inte ens försöka. Det är som ett slutligt tecken på att allt är över. Jag är kanske en gnutta drama queen:aktig nu men det känns minst sagt som om livet tar slut här och nu. På torsdag kommer nästa au pair till familjen. Hej utbytt. Fast det känns inte så farligt ändå. Det är värre att lämna livet här. Men jag vill inte ha en emodeppblogg så jag kan tala om något roligt.

Helgen var grymt bra. Jag åkte hem till Kevin på fredagskvällen, sedan drog vi in till NYC på lördag och när han drog hem till sin kompis för att kolla på amerikansk fotboll gick jag vilse för att slutligen hitta fram till ett hostel på 60th street. Där träffade jag äntligen mina knasbollar som kom dansandes ner för trapporna; Mican & Emelie! Så galet kul att se dem igen, och fastän det varit ett år sedan sist kändes det som om vi sågs senast förra veckan. Allt är som vanligt och de är lika galna och roliga och BRA som alltid. Vi "gjorde" Times Square och sedan höll vi på att förfrysa så vi tog oss till den lilla hemmafesten som Kevin var på och det tyckte jag var en sjukt bra idé! Tjejerna stack hem tidigt vilket inte är speciellt förvånande eftersom klockan var 4 på morgonen för dem. Jag stannade kvar och blev väldigt underhållen av min väldigt fulle pojkvän och sedan drog vi ut på en bar. Jag drog hem till honom även denna kväll så det blev enna en weekendsemester! Söndag blev det NYC med mina flickor igen. Jag stoppade dem från deras galna idé att GÅ hela vägen från 60 street ner till Ground Zero. Typisk svensk idé. Sa min idé var istället att ta oss ner via subway till ground zero och ses där.

Här kan man då få för sig att jag skulle vara den vana USAbo'n som hittar och kan och kommer dit som en plätt. Man kan också få för sig att Mican och Emilia som varit i USA i mindre än att dygn skulle vara ett par normalt förekommande turister som hamnar totalt vilse. Där trodde vi alla fel! När jag äntligen lyckats hitta ner dit sitter de lugnt och väntar på mig på Burger King. "Hur kom ni hit?" undrar jag. "Vi tog blå E ner hit till WTC." Jaha tänker jag som tog ca 6 olika tunnelbanetåg åt alla olika riktningar men som ändå hamnade på helt fel station och fick GÅ sista biten. Jag vet inte om detta kan skullas på dåligt lokalsinne, att jag är för stolt för att fråga om hjälp eller om jag helt enkelt suger.

Det blev iallafall Ground Zero, WTCmuseet, Battery Park, Financial District, ChinaTown, Little Italy och sedan var dagen över! Så otroligt mysigt att vara med er igen kan jag tala om.

Inlägget vill jag härmed avsluta med en låttext. Det är myspys Martin Stenmarck som sjunger den. Tyvärr är texten alldeles för bra för själva låten plus att Martin Stenmarck, som annars är bäst, faktiskt har så dåligt engelskt uttal att man stör sig genom hela låten på det. Men texten. Ja den är perfekt. Jag tror att om man har någon som tycker såhär om en så kan man lika gärna gifta sig på stört!

She says "don't stare at me"
She's afraid that I might see
Those five extra pounds she talks about
And I don't know what she's talking about

She looks through magazines
With every face, she dreams of
Looking like somebody else
I wish she wasn't so hard on herself

Then she falls asleep with just my t-shirt on
But even when her hair's messed up and her make-up's gone

You can't hide beautiful
You can't hide wonderful
There's nothing that she has to do
It just comes natural
She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful

She can take a simple dress
Put it on and turn some heads, man
And every time she moves she gets me
She doesn't even know she's sexy

And the way she thinks sometimes
I don't know, it blows my mind
She makes me laugh and makes me dream
I love the way she looks at things

A little peace of heaven god gave to this world
She might think she's just an ordinary girl

But, you can't hide beautiful
You can't hide wonderful
There's nothing that she has to do
It just comes natural
She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful

She makes it look easy
I love what she does to me
No way to disguise
The way that she shines
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful
You can't hide beautiful