Grand Canyon
Vi lämnade Las Vegas, och jag körde mot Grand Canyon. En öken vad vi hade förstått. Logiskt sett, visst är öknar varma platser? Vi hade tagit med oss solskyddsfaktor och till vår chock var detta inte en varm öken. Snö. Snö. Snö. Snö och snö. Jag har hört att det är snökaos hemma, men vi var inte det minsta beredda på detta, skinnjacka och leggings var det varmaste jag hade.
Fast kul har vi ju alltid ändå. Vi drog till Holiday Inn, sjungandes "Hotel motel holiday inn!" och antagligen hade vi en del överskottsenergi efter all bilåkning för det första vi gjorde när vi kom in på vårt rum var att springa runt som skållade råttor, hoppandes i sängarna. Det fick bara vara två pers på varje säng åt gången. Hysteriskt! Detta fortgick tills någon ramlade av och vi bara dog av skratt, totalt utmattade. Då var det dags att bada, annat fanns inte att göra mitt i snöigt ingenstans på Holiday Inn. Det blev pool och jacuzzi innan vi slocknade vid 21tiden till Mamma Miafilmen.
Anledningen till varför vi la oss så tidigt berodde på att någon hade hört att det var väldigt mäktigt att se Grand Canyon i soluppgång. Solen skulle gå upp 7.30. Vi gick upp 6.30, men eftersom det var en timmes tidsskillnad var det för oss som att gå upp 5.30. Vi var färdiga före frukostbuffén ställts fram men efter en liten väntan fick vi en underbar frukost (Vi har inga höga förväntningar eftersom vi har "försökt" att leva back packers...) med allt man kunnat tänka på.
Roligt också att vår röda Pontiac hade is på rutorna, ofta det fanns en isskrapa i bilen. Vi fick köra tills det smälte. Det var hur mycket snö som helst, vägarna var is, sommardäck är en trevlig adrenalinkick i tillvaron ibland. Eftersom solen inte gått upp ännu var det kolsvart, vi körde in på nationalparken i Grand Canyon, fick en obegriplig (för Charlies änglar) karta att följa till Mother's Point som vi blivit tipsade om. Klockan tickade, vägarna var is, kringelikrokiga, det börjar ljusna, skyltarna stämmer inte med kartan. Vi är vilse, vi måste krypa förbi 3 rådjur på vägen, fråga om vägen: "Ni har kört åt helt fel håll, ni kan inte vända här, det är enkelriktat, ni måste köra runt hela cirkeln och sedan tillbaka". Yes. Paniken börjar krypa. Någon hade slängt ur sig kommentaren om att om vi missar soluppgången så måste vi stanna en natt till. DET ÄR KALLT. Vi hittar rätt ställe, det är nästan ljust. Vi SPRINGER som idioter, det är glashalt, åt varsitt håll, hittar rätt. Vad upptäcker vi? Jo. Idag är en molnig dag, man ser inte solen över huvudtaget, men ljust är det iallafall.
Men inte hänger vi läpp för det! Det är nog inte alla som sett Grand Canyon i snö, det var faktiskt sjukt mäktigt trots att vi inte såg soluppgången i sig.
Sedan bar det av igen, tillbaka till LA. 7-8 timmar bakom ratten, det har blivit en vana. Varje gång jag håller på att somna sätter gänget på Pink eller Carola så vaknar jag illa kvickt!
Fast kul har vi ju alltid ändå. Vi drog till Holiday Inn, sjungandes "Hotel motel holiday inn!" och antagligen hade vi en del överskottsenergi efter all bilåkning för det första vi gjorde när vi kom in på vårt rum var att springa runt som skållade råttor, hoppandes i sängarna. Det fick bara vara två pers på varje säng åt gången. Hysteriskt! Detta fortgick tills någon ramlade av och vi bara dog av skratt, totalt utmattade. Då var det dags att bada, annat fanns inte att göra mitt i snöigt ingenstans på Holiday Inn. Det blev pool och jacuzzi innan vi slocknade vid 21tiden till Mamma Miafilmen.
Anledningen till varför vi la oss så tidigt berodde på att någon hade hört att det var väldigt mäktigt att se Grand Canyon i soluppgång. Solen skulle gå upp 7.30. Vi gick upp 6.30, men eftersom det var en timmes tidsskillnad var det för oss som att gå upp 5.30. Vi var färdiga före frukostbuffén ställts fram men efter en liten väntan fick vi en underbar frukost (Vi har inga höga förväntningar eftersom vi har "försökt" att leva back packers...) med allt man kunnat tänka på.
Roligt också att vår röda Pontiac hade is på rutorna, ofta det fanns en isskrapa i bilen. Vi fick köra tills det smälte. Det var hur mycket snö som helst, vägarna var is, sommardäck är en trevlig adrenalinkick i tillvaron ibland. Eftersom solen inte gått upp ännu var det kolsvart, vi körde in på nationalparken i Grand Canyon, fick en obegriplig (för Charlies änglar) karta att följa till Mother's Point som vi blivit tipsade om. Klockan tickade, vägarna var is, kringelikrokiga, det börjar ljusna, skyltarna stämmer inte med kartan. Vi är vilse, vi måste krypa förbi 3 rådjur på vägen, fråga om vägen: "Ni har kört åt helt fel håll, ni kan inte vända här, det är enkelriktat, ni måste köra runt hela cirkeln och sedan tillbaka". Yes. Paniken börjar krypa. Någon hade slängt ur sig kommentaren om att om vi missar soluppgången så måste vi stanna en natt till. DET ÄR KALLT. Vi hittar rätt ställe, det är nästan ljust. Vi SPRINGER som idioter, det är glashalt, åt varsitt håll, hittar rätt. Vad upptäcker vi? Jo. Idag är en molnig dag, man ser inte solen över huvudtaget, men ljust är det iallafall.
Men inte hänger vi läpp för det! Det är nog inte alla som sett Grand Canyon i snö, det var faktiskt sjukt mäktigt trots att vi inte såg soluppgången i sig.
Sedan bar det av igen, tillbaka till LA. 7-8 timmar bakom ratten, det har blivit en vana. Varje gång jag håller på att somna sätter gänget på Pink eller Carola så vaknar jag illa kvickt!
Kommentarer
Trackback
