isabellejimsdotter

60 minuter tillbringades hos frisören denna förmiddag. En plåga, tycker vissa. Lyx tycker jag. Inte nog med att man känner sig fin och ompysslad; att få sitta en timme och helt oförskämt prata om sig själv med en främmande människa som inte mycket annat kan göra än att lyssna, nicka och hålla med är faktiskt inte fy skam.

Det är lustigt, frisörer har nog fått höra det mesta. Man kan vara så öppen med dem eftersom de i princip är vilt främmande människor. Men det är skönt att få prata av sig, jag känner mig ofta väldigt tjötig när jag pratar med mina kompisar. Jag är nog ganska egoistisk. Jag försöker att lyssna på vad andra säger och jag vill, men om sanningen ska fram (Och jag har hört att den bör det) så råkar jag nog ofta helt omedvetet styra in samtalet på mig. Eller är det bara jag som känner så? 

Fast det allra bästa om man vill prata om sig själv som jag faktiskt gillar att göra, är nog att prata med mamma eller pappa. Ja menar, de MÅSTE ju faktiskt lyssna. Det tycker jag iallafall är en plikt man har som förälder. Dessutom borde de ju logiskt sett vara intresserade också. Ändå tröttnar mamma om jag har tillbringat en timme pratandes om mig själv via skype. Många gånger har hela middagen hemma i min familj (i Sverige får jag väl tillägga för jag äter sällan middag med min amerikanska familj, allihop tillsammans) ägnats åt att lyssna på mig. Jag berättar vad jag har gjort under dagen i minsta detalj och har inte en tanke på att det inte ligger i allas intresse att lyssna på. Detta leder också ofta till att alla andra har ätit upp en kvart före mig, varpå pappa bara MÅSTE sätta på espressomaskinen, mamma måste ta disken och Adeline har med största sannolikhet ont i magen och måste lägga sig på mattan. Så sitter jag där i min ensamhet och tuggar och sväljer.

Likadant är det när jag äter med mina barn. Jag springer runt som en galning och servar dem i 10 minuter. När jag väl får sätta mig är det dags för dem att få en andra portion och så håller det på. När de sedan är klara och jag sitter där och äter vill de förstås lämna bordet. Det får de inte, man ska vänta tills alla är klara, eller åtminstone tills alla barn är klara. Man kan gott sitta en stund vid bordet tycker jag nu, mogen jag blivit va? Men de är smarta mina barn. "I need to go pooping" säger en. Jag kan inte neka någon att gå på toaletten faktiskt. Sedan helt plötsligt måste alla tre gå på toa och där sitter jag. Det roliga är att detta händer varje middag. Det hjälpte inte ens med min regel som jag införde i någon vecka, att alla måste bajsa före middagen. "Då behövde de ju inte".

Då skall väl jag återgå till mitt arbete, det är trots allt min sista riktiga arbetsdag. Slutligen kan jag bara tala om att natten till igår sov jag för sista gången i min säng, i mitt rum. Från och med idag kommer det inte vara min säng eller mitt rum längre. Jag tror minsann att jag måste ge ifrån mig min mobiltelefon också. Lite panik över det.

(Kanske har du under hela tiden du läst detta inlägg undrat över resultatet efter klippningen blev, du kan sluta undra: det var bara topparna som togs och jag är nöjd. Rätt ska va rätt!)

Puss