isabellejimsdotter

Jag har inte gråtit på 2 år vad jag kan minnas. Jag har gått runt och sagt att jag inte har gråtit en enda gång i USA. Tills nu. Inte en tår förrän efter att jag sagt hejdå till Kevin för 100:e gången, börjat gå mot säkerhetskontrollen, vänt mig om tre gånger och skickat slängpussar. Sedan kan jag inte vända mig om en fjärde gång för det bränner i ögonen. Spasmiska ryck. Kunde bara mumla, tittandes ner i golvet, när säkerhetsgubben anmärker på att jag har färgat håret när han jämför mig med passet.

Flyget är 2 timmar försenat. Klockan är 19.22, planet skulle ha gått 18.10. Jag har varit med Kevin i 44 timmar och vi har i princip bara skojat om det, eller inte låtsas om det alls. Att jag ska åka. Som om det varit en helt vanlig filmkväll. Inte nämnt att det är den sista. Jag trodde på fullaste allvar att när jag gick in i detta så skulle det inte vara så himla knepigt att avsluta det. Troligt!

Så sitter man här som en himla nörd på en av hundratals stolar vid gaten och lipar. Det händer ju inte mig. Någonsin! Jag kan inte gråta, jag är känslokall, jag kan stänga av. Alla glor, de undrar väl vad det är för en mestjej, tror väl att jag är flygrädd eller att jag ska sakna mamma eller nåt.  Vad tusan ska det vara för bra med alla regler och krångligheter när det gäller visum? Hur kan USA göra så här mot mig? Det är inte rättvist.

Jag vill inte gärna tycka synd om mig själv. Nu sitter jag här och gör det ändå. Det går väl över. Det finns inte mycket mer att tillägga. Jag känner mig som en drama queen och jag gillar det inte. Löjlerier. Jag borde bara ställa om mig helt och hållet på att komma över detta. Men jag vill inte.

Låt mig tjura ett litet tag till. Sminket är ändå totalpaj.