isabellejimsdotter

Det är inte okej. Jag är inte redo. Det är måndag i 22 minuter till i skrivande minut. Sedan är det tisdag. Onsdag. Torsdag kl 18.10 går mitt plan mot Sverige. Då är det över. Slut. Finito. Det är inte bara ett år som är över, som ett kapitel i mitt liv som går till ända. Det känns snarare som ett helt eget liv i sig som måste ta slut. Tryggheten i vardagen, med alla människor jag har omkring mig här hela tiden, en rutin samtidigt så spontant som mitt liv nog aldrig levts.

Nu kanske det låter som att jag överdramatiserar det hela, jag ska ju faktiskt inte dö. Fast. Det känns nästan så, jag kan inte hjälpa det. Jag vet visserligen inte hur det känns att dö. Men det gör faktiskt ont i kroppen. Jag kan inte avgöra om det gör ont i magen eller i hjärtat. Det känns inte bra.

Allt rinner ut som sand genom fingrarna och det går inte att fånga det. Jag trodde att så mycket av min ångest över att åka hem hade att göra med ovissheten över framtiden, att komma hem till ingenting och utan planer. Nu är det så att jag har planer, åtminstone fram till augusti, och varje gång någon kommer med den fasliga frågan "Vad ska du göra när du kommer hem?" kan jag faktiskt pusta ut och svara att jag ska till Norge.

Det känns ändå inte bättre. Det känns nästan som om jag inte kan få lov att ha kul i Norge, som om jag inte får lov att bara komma över detta år med alla känslor som inte får plats i mig. Att vara au pair i USA har gett mig så otroligt mycket. Det strider mot min överlevnadsinstinkt att avsluta allt som går så bra. Att kasta allt i sjön och börja om på nytt, på noll.

Hur kan jag vilja lämna allt när det är på topp? Det är väl just det, jag vill inte. Det är inte ett val, det är ett tvång. Jag vill bara pausa, men tiden tickar iväg. Det är bara 9 minuter kvar av måndag. Jag slösar bort dyrbara sekunder. Jag är inte färdig här, jag är inte redo. Jag kan inte säga att jag med gott samvete avslutar kapitlet, skriver en käck avslutning och nöjt lämnar efter mig ett paket av minnen. Jag vill skriva ett ord till. Och ett till. Det kan inte bli ett bra avslut på detta. Det kan bara bli ett abrupt stopp, halvfärdigt nerkrafsat, som det sista man skriver under sista minuten innan provet måste lämnas in.

Tankarna rusar runt. Jag tänker på allt som varit, jag tänker på vad jag måste hinna göra. Det är så mycket som går på repeat i hjärnan, både gammalt och nytt, det jag föreställer mig ska ske. Hur ska jag kunna säga hejdå? Kommer jag att vara gamla vanliga känslokalla jag, som bara glatt och artigt säger hejdå, ha det så bra nu så ses vi igen, gå iväg. Som om jag inte ens om det handlade om att rädda livet kunnat ta in vad det är som egentligen pågår just här och nu. Det connectar inte från hjärta till hjärna, och vice versa.

Framförallt tänker jag på en person hela tiden. Jag är kär, jag erkänner det. Lägligt va? Jag kan inte hjälpa det. Nu har det varit tisdag i 1 minut, vi har inte setts på 3 veckor. Jag vill inte gärna erkänna att det varit tufft. Jag är ju faktiskt inte en sån löjlig kärlekskrank mespropp. Jag bryr mig ju inte, jag rubbas inte så lätt. Jag är totalt likgiltig, det rör mig inte ryggen. Trodde jag. På torsdag är det tack och adjö. Det sägs att man ska sluta när man är på topp. Jag brukar hålla med om det. Men hur ska man veta att man är på topp egentligen, innan det börjat dala? Jag kanske bara är halvvägs till toppen, ändå måste jag vända om. För att jag måste. Det kommer nog inte bara att vara en söndagspromenad ner heller, kommer väl antagligen rulla, trilla, halka ner med många skrapsår. Jag är ny på detta. Jag brukar inte bli berörd. Detta är inte min grej.

Jag vill inte. Jag är inte redo. Det är inte okej. Det finns ingen bra lösning. Faktum är att jag inte ens vet vad jag innerst inne vill. Hade jag haft möjlighet att själv välja hur allt skulle sluta vet jag inte alls hur jag skulle vilja ha det.

Detta övergår mitt förstånd. Slut.