Mina favoritkillar.
Så har mina killar som jag tog hand om i USA gjort sin första film som de lagt ut på youtube. Haha jag måste bara göra reklam för dem, detta är så typiskt dem. Ett äpple som dansar och sjunger M. Jackson's Thriller? :) Genialiskt. Saknar mina pojkar och min flicka som en toka!
Annars då? Jo, chefen ringde och väckte mig imorse och sa att det blivit missförstånd och att jag inte behövdes på jobbet idag. Hepp. Men jag ska inte klaga, vädret är underbart och det finns inga som helst problem i att ligga i bikini på solstolen på balkongen och försöka bli brun! Man kan tillochmed låtsas att man är i Thailand, men annars är jag ju redan utomlands så det är gött!
Annars är väl den stora frågan idag vad jag ska äta till middag.. något gratis tänker jag mig. Vi får se :)
Haaa dé!
En konstig person.
Dubbelmoral tycker jag. Men inte bara utifrån, jag tror minsann att det kommer inifrån också. Åtminstone känner jag det. Man vill vara som alla andra. Det är inte värst konstigt. Jag ser upp till så många människor varpå jag givetvis vill likna dem. Det känns alltid som om alla andra är mycket gladare, roligare, snyggare, självsäkrare, duktigare.
Frågan är då, om man arbetar på att bli sådan, är det då att inte vara sig själv, eller förbättrar man bara den man är? Säg att jag är en riktig snåljåp och inte vill vara det längre. Jag övar då på att vara mer generös och kanske slutar jag att vara snål. Är jag fortfarande mig själv? Jag har förstått att man är det man gör och tycker.
Är det inte så? Om man går ner på basics. Vad är jag? Det du får veta om mig, hur jag är, är väl genom vad jag gör och tycker? Det man gör och tycker, det kan man ändra. Gör jag snälla saker, tycker du nog att jag är snäll. Då är jag en snäll person, snällhet ingår i min personlighet och min personlighet utgör mig. Alltså kanske det inte finns ett jag. Det är klart att det nog är personligt hur man reagerar på olika situationer, men även här man man träna sig, lära upp sig och ändra sig.
Om man ändrar sig, tappar man bort sitt jag? Handlar det om att bestämma sig för hur man vill vara, vem man vill vara, och sedan hålla sig till det, 100% i alla lägen. Har man funnit sig själv då?
Samtidigt som man vill vara som alla andra, vill man ju faktiskt också vara speciell. Det ska vara något extra, något som sticker ut. Ett bevis för att jag är just jag, ingen annan är som jag och att jag är oersättlig. Är man som alla andra har man kanske inte en alldeles egen funktion och mening?
Det som då ska sticka ut (och eftersom alla vill sticka ut på ett sätt, är man kanske ändå som alla andra?) skall givetvis vara en bra sak då. Att vara extra duktig på något, duktigare än någon annan. Att vara alldeles hysteriskt rolig, roligare än alla andra. Att ha en speciell gångstil, min hoppgångstil är nog ganska typisk mig. Att kunna laga fransk mat, vara bäst på kurragömma, kunna rita seriefigurer. Det är bra saker, de tillför något till din personlighet, ditt jag.
Men var går gränsen? Är det en bra skill att vara bäst i världen på att blåsa snorkråkor genom ett sugrör, eller är man bara konstig då? Vem bestämmer vilka egenheter som gör en person till en allmänt bra och "vanlig" person med det där lilla extra som gör dig ännu bättre, eller vilka egenskaper som gör dig till en konstig person.
Vi vet nog alla människor som vi tycker är konstiga, folk vi tänker oss ha något fel. Jag är den förste att erkänna att jag har fler fördomar än jag önskat. Jag blir glad när jag blir motbevisad, när en fördom i form av en bubbla spricker splasch och man förstår hur fel man hade. Man kan så lätt avfärda människor för att de är konstiga, man kan bli skrämd och illa till mods. Men kanske borde man bara beundra människor som är så fria i sig själva att de vågar vara precis hur som helst. Det måste vara dessa människor som verkligen är sig själva.
Men att inte bry sig om vad andra tycker, är det alltid en bra attityd? Det är bra att inte ta åt sig av vissa saker, men ibland kan det kanske vara positivt att ta del av vad andra tycker. Det kan leda till en förändring åt det bättre, tänker jag.
Jag är nog ganska konstig. Jag kommer ständigt på mig själv med att sjunga högt, åtminstone nynna. Alltid när jag promenerar till och från jobbet. Alltid när jag är hemma. Ofta när jag jobbar, ibland när jag åker buss. När jag kommer på mig själv i andras närhet blir jag generar och låtsas som om det inte alls var mig det kom ljud ifrån. Okej så himla konstig är jag kanske inte att jag brukar sitta och sjunga på T-bane, men det liksom SVÄLLER i mig och nästan spricker så sugen är jag. Det är alltid värst när man vet att man inte får sjunga, då vill man bara mer.
Jag tänker att om jag bara sänker volymen på min sång när jag möter någon under promenaden och är tyst bara precis sisådär en meter framför och en meter bakom personen i fråga så kommer den inte märka något. Men det händer också att jag skiter fullständigt i vad de tänker om mig, fast inte så ofta. På jobbet springer jag runt och nynnar när jag sätter tillbaka korgarna vid ingången och plockar upp varor i hyllorna. Vad jag helst av allt vill är att bara SKRIKA UT någon Carolalåt med höjning och hela köret. Men det skulle ju aldrig gå för sig.
1. jag skulle göra bort mig
2. jag tror heller inte att någon hade uppskattat detta
3. jag hade nog fått sparken också
Nu blev det sådär långt igen. Jag tänker för mycket. Är jag en konstig person? Är vi alla konstiga, är andra konstigare än andra som bara är lite konstiga. Fast om vi alla är konstiga så är det väl kanske också ganska normalt och då är det väl inte så konstigt att vara konstig heller. Konstigt det blev.
Slut.
Dagens insikt
Sen slog det mig: HALLÅ JAG ÄR 21½ DET ÄR ALLDELES FÖR TIDIGT FÖR ATT BETE SIG SÅHÄR! När jag är 75 kan jag kanske börja oroa mig. Vad är det för fel på mig? Hur osjälvsäker får man egentligen vara?
Skärpning, jag kan väl skriva vad jag vill?
NU SKA JAG FETBALL TA TAG I MITT LIV, dvs frukostdags.
sweeeeeeeeeeeeeeeeeet
Kan man blogga om sås?
Det är det enda jag på rak arm kan säga att mamma har lärt mig (Hon har nog försökt med fler rätter men detta är det enda som fastnat), hur man gör sås, helt basic. Brun sås och vit sås fick jag lära mig. Sedan dess har min såsreportoar breddats något.
Stuvade makaroner finns ofta på matlistan här. Men broccolisås, ostsås, fiskpinnesås, brunsås, currysås, champignonsås, majssås, skinksås är andra favoriter. Dessutom är heller inte min CHOKLADSÅS fy skam. Jag sitter just nu och njuter av min champignonsås som jag experimenterade fram idag. Såsen som är anledningen till att detta blogginlägg existerar.
Jag måse också tillägga att färdigsåser är FUSK. Fusk fusk fusk. Man ska göra själv, från scratch. Grädde är ganska så mycket ett måste.
Varför måste det finnas sås? Jo av den enkla anledningen att mat utan sås är torrt och inte gott. Jag satt och funderade på om man kunde blogga om sås. Nu har jag svarat på frågan helt själv, ja det kan man! It's done!
Nu ska jag se om jag kan skrapa ut slatten sås som är kvar i kastrullen.
Slurp
Art of the Day
Idag hade jag stora målardagen? Eller. Kanske 20 minuters måleri i min säng. Resultat: 4 teckningar med skyskrapor och denna är den enda jag gillar. Egentligen bara kladdkladdkladd. Lite roligt att jag fick användning av silverfärgen jag köpte när jag gick i Mullsjö, som jag var så besviken på då.. Det är faktiskt så, pinsamt nog, att jag inte har rört min målarlåda sedan dess. Knappt 2 år sedan. Inte en pensel har jag rört utom målarfärgerna i USA när jag och Eliana lekte och målade i lekrummet. Jag har saknat det, men inte haft någon inspiration. Jag vet inte om jag har inspiration nu heller, men jag måste komma på nåt om jag ska försöka mig på hemuppgiften till Arkitektprovet.
Det är så flummigt och seriöst på samma gång. Det finns riktlinjer att följa samtidigt som jag inte alls förstår vad de vill ha för slutprodukt. Riktlinjerna är kombinationer av sjukt seriösa ord som typ skala, lager, transformation, kropp, pensel, mångtydig, penna, repetition osv.. Det enda som finns i mitt huvud är USA så jag ska väl försöka göra någon slags kombination och kanske ha skyskrapor som röd tråd. Men jag vet inte. Varför kan jag inte bara ha 20,0 i snitt och ha det klappat och klart?
Dessutom har jag nu silverfärg på lakanen, turkos färg på min tröja, brun färg på golvet och jag vill inte ens se efter om det finns fler spår efter mig.
Jag och Micaela har varit lite duktiga idag och utforskat vårt närområde. Vi ville se havet. Vi fick se havet. Priset vi fick betala var en ca 2 timmar lång långpromenad nedför backar, uppför backar, i villaområden, brevid motorvägen, längs en stenstrand, serpentinstig i skogen, på bryggor, över broar, trappor som verkade gå upp till himlen och lite skoskav på Micaelas fot (Eftersom hon kom på den enormt smarta idéen att gå in sina nya converse på denna promenad).
Det enda som kan avsluta detta inlägg:
Här är vi!
Stopp!
Näej. Nu har jag varit och kissat och tänkt på vad jag just har skrivit. Fy tusan vad deprimerande, vilken patetisk tjej. Jag tänkte att nu axlar jag rollen som min egen psykolog och sa till mig själv att detta eviga tjatet och gnatet inte hjälper mig någonstans. Jag kanske har en split personality här men nu skall jag tvinga mig glad, så att jag får somna på bättre humör. Här skall det listas BRA saker, saker som jag är glad och tacksam över. Ibland måste man påminna sig så att man inte alldeles går ner sig i en spiral som aldrig tar slut.
- Jag får somna i rena lakan som luktar jättegott ikväll
- Jag har en fullproppad kyl, frys och skafferi och kommer inte behöva svälta tack vare pappa,mormor, morfar & Gittan!
- Jag har världens bästa rumskompis som är alldeles underbar emot mig och gör mina dagar bättre än jag nånsin klarat själv.
- Jag bor så fint så jag vet inte vart jag ska ta vägen
- Jag har precis varit i fjällen, åkt gratis snowboard OCH fått betalt för det! (jobb ca 4h per dag i tre dagar och allt gratis)
- Jag har rent vatten i kranen
- Jag har inte ont någonstans just nu
- Jag har haft världens bästa år i USA med kompisar, pojkvän och min underbara "andrafamilj". Mina 3 barn har gett mig oförtjänt mycket kärlek
- Jag har både tvättmaskin och torktumlare
- Jag har hur mycket godis som helst och jag fick ett påskägg av Mican imorse (Piiinsamt att jag inget hade till henne..)
- Jag har både mamma, pappa och syster och mormor och morfar och farmor och mostrar och faster och farbror och kusiner och kompisar och en massa massa andra i mitt liv
- Jag har haft det lätt för mig i skolan
- Jag har körkort
- Jag kan simma
- Jag blir glad när jag sjunger
- Jag har två ben och två armar
- Jag har haft ett jätteroligt år i Mullsjö som jag har mamma och pappa att tacka för att jag kunde gå där
- Jag har kläder så att det räcker (fastän jag önskar att jag kunnat shoppa mer nu..)
- Jag fryser inte
- Jag har faktiskt två jobb
- Jag har upptäckt att jag faktiskt kan laga mat ändå
- Jag har framtidsmöjligheter
- Jag har långa starka naglar
- Jag kan se
- Jag är fortfarande ung och sprallig
- Jag kan skratta och jag gillar det
- Jag blir glad av att läsa böcker
- Jag har hela livet att se fram emot
- Jag kan sy
- Våren är snart här
- Jag får massa komplimanger
- Jag kan rita
- Jag har en egen dator
- Jag ser faktiskt inte totalt helt missbildad ut typ
- Jag kan prata både svenska och engelska och jag fattar norska ganska bra
- Jag har lätt att lära mig
- Jag kan faktiskt åka snowboard även om jag var sämst på resan och ramlade hela tiden så KAN jag faktiskt. Och det är kul!
- Jag bor i ett fritt land med jättebra skolsystem, sjukvård, lagar och människor
- Jag kan skilja på vad som är rätt och fel
- Jag kan ta hand om mig själv
- Jag kan njuta av hur fint det är omkring mig i naturen
- Jag har aldrig haft hål i tänderna
- Jag kan köra båt
- Jag har pengar så att jag klarar mig, åtminstone hittills..
- Alla problem jag haft har i stort sett löst sig till slut, därför borde de som jag har just nu också lösa sig
- Jag har TVÅ kameror
- Jag kan spela piano
- Jag kan vara ganska så trevlig
- Jag kan bli brun om jag solar
- Jag har haft och har fortfarande ett tryggt liv
- Jag blir glad av att dansa
- Jag gillar att vara hes
- Jag blir glad av att kramas
- Jag blir glad när solen skiner
Det finns så mycket mer som jag inte kommer på just nu. Och som min kära kusin Wilma ska ha sagt;
Det gör inget om det regnar, det torkar!
som luft
Jag känner mig lite som i melankoli. Idag är det påskafton. Vissa skulle säga att jag har slösat bort dagen på ingenting, andra skulle säga att jag och Mican fått en välbehövlig (?) uppvilardag. Det enda jag har gjort idag är att laga mat och tvätta. Och annars har jag bara degat. Sett på film, the Holiday.. Jag vet inte om det beror på att jag mest legat och latat mig eller vad det är som jag känner mig hemskt opepp idag. Visserligen drog Mican ned persiennerna idag med konstaterandet: "Hejdå verkligheten och världen." så kanske är det inte så underligt att jag är väck?
Det är som om jag inte förstår vad som händer, jag hänger inte med. I mitt liv, i mig själv. Jag hänger lite utanför, flyter vid sidan om. Vad var det Abbott sa i filmen idag, att man ska vara Primadonnan i sitt liv? Man ska själv styra livet, inte bara åka med. Just nu styr jag inte speciellt mycket. Jag känner mig faktiskt helt frånvarande. I mitt huvud lever jag i en låtsasvärld lite, i en "jag-saknar-det-och-dem"-värld. Jag sitter och kikar igenom bilder från USA, både mina gamla och kompisars nya. Jag lyssnar på all musik som påminner mig om USA. Det är kanske fruktansvärt dumt egentligen. Känslorna detta resulterar i är så blandade. Alla roliga minnen gör mig glad, samtidigt ledsen.. eftersom de är över.
Morfar och jag hade ett litet samtal om kärleken och han sa att det kommer alltid att göra ont. Tiden läker många sår, men ett ärr finns alltid kvar ändå. Han sa att visst är det underligt att det kan göra så ont i kroppen, att något psykiskt kan ge fysiska symptom? Mormor och morfar är så kloka. Man borde alltid lyssna på äldre mer. Jag har nog många gånger tänkt att de förstår inte, de kan väl inte förstå vad som händer mig, världen är ju så förändrad. Fel. De har ju all erfarenhet, alla kloka ord och alla tips att ge!
Mormors tips är att man alltid ska gilla läget. Man har inte råd att bråka och kivas, att ångra saker som händer. Tiden är alldeles för kort. Samtidigt påminde hon mig också om att man måste kämpa och ta tag i saker och ting. Allt löser sig, men inte om man bara sitter på rumpan och viftar med tårna. (Varför sitter jag bara här?!) Mormor berättade vidare om hur viktigt det är att ha rätt inställning, vara positiv och att inte haka upp sig på dåliga saker som händer. Det är ingen vits att gå runt att vara sur, det är bara en själv som förlorar på det. Hon sa att hon och morfar har förstått detta nu och önskar att de gjort det tidigare, vad mycket roligare de hade kunnat ha de stunder i livet då man glömt bort att vara tacksam över vad man har. Jag blev alldeles varm i hjärtat när mormor sa "Vi har så roligt ihop, jag och morfar!". Så vill jag också ha det när jag är i den åldern.
Jag vet inte vad jag ska göra för att komma över USA, för jag tror att det är vad jag måste göra för att gå vidare. Det är väl som ett förhållande som tagit slut, fast med ett land. Jag kanske kommer vara lite frånvarande och melankolisk tills jag kommit över någon slags tröskel, så att det kan börja gå framåt igen. Och det är väl inte bara ett land jag behöver komma över. Det finns väl någon mer också. Som är i mitt huvud hela tiden, ständigt. Det är så irriterande. Och jobbigast att jag känner mig helt glömd. Jag saknar uppmärksamheten något så fruktansvärt.
Jag känner mig så osynlig när jag inte kan värdera mig i någon annans ögon.
En dag satt jag och liknade detta med kärlek och känslor med en vattenkran. Att bli kär var för mig som att borra en helt ny brunn, att leda ett helt nytt vatten till en kran. Och sedan öppna kranen på full fräs. Underbart! Men så poff, ska kranen stängas. Eller diskhon försvann iallafall helt och hållet så vattnet hade ingenstans att landa. Därför måste kranen stängas av, men brunnen fortsätter att pumpa vattnet. Ett gigantiskt tryck, sprängfärdigt. Men det finns ingenstans att ta vägen, inga öppningar. Antingen kommer vattnet i brunnen en dag att sina, eller så exploderar allt. Eller så öppnar sig kranen igen, eller en annan kran. 
Jag vill styra mig själv, leda mig själv. Men jag kan inte. Eller så vågar jag inte. Jag vet inte vad det är, men jag gör det iallafall inte just nu. Landet Ingenstans, någonstans mittimellan. Jag har inte helt spårat av rälsen, det vill jag inte påstå, men lite skevt går tåget iallafall, som om det hängde på bara ena skenan, snett. Som en lös tand som dinglar i en liten söt köttslamsa.
En lös tand har inte jättemånga uppgifter. Inte heller mycket ansvar att ta. Men det har jag. Fast jag känner inte att jag har så mycket att ge. Vart tog allt "go" i mig vägen? Jag har ingenting att tillföra världen, just nu. Inga direkt revolutionerande tankar att dela med mig av, bara en förvirrad flickas deppiga tankar. Jag kan ingenting bättre än någon, inget som ingen annan gör minst lika bra, jag syns inte speciellt mycket. Annat var det när jag stack ut lite med utseendet, när jag var någon slags punkare eller emo, då syntes jag. Jag får inga sms, men jag orkar inte skicka några heller. Jag orkar inte hålla kontakten med mina vänner, jag tänker att de klarar sig nog så himla bra ändå. Jag flyttar bara runt så att jag inte kan umgås med någon och glider ifrån allt och alla. Finns det en undermedveten tanke bakom allt?
En dag vill jag vara primadonnan i mitt liv. Då tusan!
tidsdödare
Har du sett din bästa vän gråta? Ja
Vad åt du senast? Ugnsbakad falukorv och potato skins
Har du fått någon komplimang idag? Hmm ja Mican sa nog att jag var söt förut men det kan ha varit ett skämt pga 10 flätor i håret.
Har du någonsin fått höra att du liknar en kändis? Hmm.. inte direkt
Har du varit med i en rättegång? Nej, jag är sjukt laglydig?
Är du polare med grannarna? Nej jag har aldrig sett dem ens!
Vilka länder har du bott i? Sverige, USA, Norge
När åkte du bil i mer än 15 minuter senast? Igår, hem från Geilo
Är du för eller emot kärlek? För, absolut!
Har du haft ett seriöst förhållande någon gång? Mm det skulle jag väl vilja påstå
Hur länge höll det mellan dig och din senaste pojkvän? 4 månader
Hur många gånger har du varit RIKTIGT kär? Jag vet inte riktigt..
Har du blivit sårad? Har väl alla?
Vem ringde dig senast? Jag vet inte huur många gånger Lars-Gunnar ringde mig igår? haha
Vilken tid gick du upp imorse? 11-12tiden någon gång
Vad står det i det fjärde smset i din inkorg? "Ha det bra :) kramkram"
Vad gjorde du klockan 2 inatt? Nyss somnat av trötthet och vätskebrist
Vad är det första du gör på morgonen? tänker att jag inte vill gå upp
Vilket humör är du på idag? Sjukt seg och degig, ingen lust till nåt
Vad ska du göra efter det här? Sova?
Höger- eller vänsterhänt: Högerhänt
Favoritgodis: CHOKLAD
Är det nåt du absolut inte äter: Jag är ganska kräsen...men det blir bättre!
Kläder just nu: ljusa jeansleggings från H&M plus blåvitrandig lång tjocktröja, nästan som en klänning, från Thailand
Musik just nu: John Mayer
Vad sa du senast: Jag och Mican har mest skypat idag..
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: typ 1700-talet men bara om jag var RIK. Älska alla klänningar!
Sommarplaner: Hoppas på mer jobbjobb i Oslo, ha kul plus resa till NY&NJ
Fisk eller badkruka: Feesk
Saft eller alkohol: Jag är ingen saftperson..
Hur många kuddar sover du med: 2, en att krama
Favoritväder: Soligt
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: Kniv, filt, och en överlevnadsexpert (om han kan räknas som sak? Snygg ska han helst va också..)
Spelar du nåt instrument: Piano
Morgon- eller nattmänniska: Snarare mitt-på-dagenmänniska
Sparare eller slösare: Jag sparar för att kunna slösa.
Bästa film: Osäkert..såg the Holiday idag och den är ju braa
Tror på liv på andra planeter: Har svårt att föreställa mig det faktiskt..
Har du några homosexuella vänner: Nej det tror jag inte
Tror du på mirakel: Kanske.. hoppas
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Ja
Ser du dig själv som tolerant mot andra: Ja hyfsat
Ser du på kärleken som ett misstag: Nej?
Hur många barn vill du ha när du blir stor: 2-3
Bio eller promenad: Facebook?
Är du kittlig: Haha ja!
Snarkar du? Jag trodde inte det men tydligen gör jag det, snark á la tjejstyle
Stjärntecken? Lejon
Rädd för insekter? ja..
Äckligaste insekten: Getingar
Största svaghet: Jag vet inte riktigt..dåligt självförtroende?
Det här är jag bra på: Att slösa bort tiden
Bästa bok?: David Eddings böcker
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Teleportera mig eller flyga
Vad vill du jobba som? Nåt kreativt..kanske arkitekt?
Chips, morötter eller godis? CHOKLAD
Pizza eller hamburgare? Pizza
Skriver du dagbok? Blogg
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig? Var nånstans? Jag har alltid tänkt att göra en tatuering..har inte kommit på vad eller var bara..
Stökigt eller välstädat? Åh..kuggis.. vill inte att mamma ska ha nåt att vända emot mig här..men HELST välstädat.. fast lagom typ.
Gungar du på stolen? Sällan
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump? Jag vill våga
Vilken hand håller du gaffeln i ? höger helst
Är du rädd för blod? Nej blod är spännande!
Saltar du på maten? Händer
Gillar du att sjunga? Jaaaaa
Anser du att du är stark? Nej verklige inte
Brukar du sola? Ja på sommaren
Vad gör du om du får hicka? Hickar så högt jag kan!
Röker du? Nej
Snusar du? Näe
Kaffe, te eller inget? Inte te. Kaffe Latte är gott!
Har du en besatthet? Choklad, tuggummin, kramar..?
Åldersnojja
Idag fyller mamma 46, tur att hon säger att livet är mycket skönare som 45åring (Hon har väl inte hunnit utvärdera livet som 46 ännu kan jag tro) än som 21½åring. Det tänker jag faktiskt ta och tro på för det känns mycket bättre i så fall.
Idag kommer pappa upp med snowboardbootsen som mormor och morfar råkade glömma hemma. Det var verkligen jättemysigt att ha dem här en stund, de åt middag här och jag kan tala om att vår kyl och frys är PROPPADE! Mormor och morfar hade med sig mat, pappa hade skickat med mat och Mican hade också med sig mat från Götet..
Dessutom ska jag snart träffa LG och hämta upp två bilar och 9000 frukostpåsar inför imorgon då:
viiii draaaar till fjäääällleeen - fest hela kvällen! (troligtvis ingen fest men jobb istället) Ute och gliiider med snowboard och skidor!
Puss från en gammel get
snälla
Nelly.com
Hjälp mig att vinna, rösta på min bikini här!
Okej det är bara en kul grej, men allvarligt talat, jag
skulle lätt köpt den här bikinin! snygg som tusan tycker jag..
Och det hade inte SKADAT att vinna resecheck på 20 000 spänn...
Dag 2 med Staffan & Mican
Del 5
Del 6
Del 7
Spy cam på Staffan
Jag hittade en ny bil!
Mican gör reklam för körka
MITT NYA JOBB!
Kära kära KIWI. FIRST PRICE! 
Här bor vi! NUMBAH 8
STÄÄÄÄFFIIIIIIZ visiting
Staffan "tupp" Andersson är på besök i Norgelandet! Det finns hopp på Aker Brygga!
Detta är del ett ur "Staffans & Issas blogg"
Del två ur "Issas & Staffans Blogg"
Del 3 med lite modeinslag. Man måste ha mode i videobloggar har vi hört.
Del 4 
Staffan kramar en stor...
EMOstaffan.
Min nya bil! Jag är så sjuukt nöjd med den.
uträtta uträtta uträtta
-
Gå till banken och fixa bankkonto - CHECK!
-
Gå på arbetsintervju på KIWI - CHECK!
-
Få jobbet på KIWI - CHECK!
-
Diska all disk som inte fick plats i diskmaskinen - CHECK!
-
Laga pannkakor som överraskning till Mican - CHECK!
-
Städa hela lägenheten från topp till tå - kök/badrum/sovrum/vardagsrum/hall - CHECK!
-
Tvätta två tvättar á 2,5 h - CHECK!
-
Kolla upp hur jag ändrar skattekortet - CHECK!
-
Beställa pinkoder från norska skatteverket - CHECK!
-
Komma på vad jag som skall lagas till middag - CHECK!
-
Uppfinna en ny rätt (fiskpinnesås) - CHECK!
-
Laga middagen till Mican - CHECK!
-
Ha middagen färdig tills Mican kommer hem från jobbet - CHECK!
-
Systematiskt gå igenom varenda universitet/högskola i Sverige på internet - CHECK!
-
Bädda om sängen - snart CHECK!
Jag tycker att jag har gjort rätt mycket idag ändå. Nordea kontokort kommer inom 10 dagar. Måste dock tillbaka för att fixa internetbank. Mitt skattekort säger att det ska dras 36%, Micans säger 17% men vi vill båda ha ca 23% så det är ju lite dumt. Men jag har beställt pinkoder så att jag ska kunna ändra detta själv på internet men det kommer nog ta ett tag. Tydligen kunde man inte ringa och ändra. Funderar på om det är värt att åka in till Oslo och fixa det på skatteverket..
Jag var på arbetsintervju på Kiwi (mataffär) och det gick jättebra. Ska på upplärning på fredag. Det är väl inte jättemycket tider än men det kan nog bli lite mer senare hoppas jag på. Hela tanken är att jag ska läras upp till att bli låsansvarig på sena kvällar, men det är lugnt eftersom jag bor ca 5 minuter från plus att det nog är nice OB.
Sedan gjorde jag pannkakor till Mican som överraskning fast hon kom på mig innan det var helt klart. Glad blev hon minsann! Synd att vi inte hade varken nutella eller glass. Sedan drog hon till sitt kära jobb och jag tänkte att jag skulle utnyttja dagen.
Jag tog hand om all disk i köket och städade otroligt grundligt. Mamma du skulle sett mig! Damma, dammsuga, skura (låg på knäna med svamp i köket hahaha), torka, gnugga.. Håhåjaja. Otroligt fint var det väl i en timme. Nu är det redan skitigt på vårt vita köksgolv. Dagens tips: SKAFFA ALDRIG VITT KÖKSGOLV!!!
Två maskiner tvätt. Det är väl märkvärdigt att det ska ta 2,5 h för en normal tvätt? Knäppt! i USA var det minsann 50 minuter så var allt klart, sjukt nice.
Dessutom har jag hunnit med att prata med både mamma och pappa under dagen. Måste nog också meddela min kära syster Adeline om mitt jobb så att hon inte blir sur och grinar över att jag aldrig berättar något för henne.
Sedan kände jag att det var dags för middagsplanering. Micaela slutade jobbet kl 20 och jag insåg att hon skulle vara vrålhungrig och ville göra något åt det. Synd bara att vi knappt har någon mat förutom pasta och att jag inte orkade gå och köpa nåt svindyrt i proteinväg. Men fiskpinnar har vi mängder av! (Börjar tröttna..) Fast lite tråkigt med bara fiskpinnar och pasta så jag hittade på en:
FISKPINNESÅS!
Otroligt stolt är jag över min fiskpinnesås. Hemligt recept också. Sjukt god men sjukt mättande. Rätt mycket grädde där..
Dessutom har jag idag oroat mig över hur liten koll jag har om jag nu vill börja plugga, vilket jag borde. Drömmen är ju verkligen USA men både mamma och mitt sunda förnuft har väl i princip dödat den idéen nu. "Varför studera i USA när det är svindyrt och då skolsystemet är så otroligt bra och gratis i Sverige?" säger hon. Det är väl ganska vettigt tänkt. MEN.. MEN JAG VILL TILL USA. Ju. Så jag försökte få en överblick över detta mitt probläm.
Därför googlade jag fram en lista över Sveriges alla högskolor och universitet och gick systematiskt igenom varenda en för att hitta skolor med utbytesprogram i NY eller NJ. Tror ni jag hittade nåt? NAEJ det kan jag inte påstå. Inte har jag fått någon koll på detta med plugg heller men det var ju ett bra försök. Har också tittat närmre på arkitektprovet för att gå på Chalmers men jag blev livrädd bara jag tittade på hemuppgiften så jag vet inte hur det blir där. Senast inlämning 15e april också. 
Så nu ligger jag här i min säng (som skall bäddas med rena lakan så fort tumlarn är färdig!) och har precis ätit en välförtjänad (tycker jag) mars.
Wow - sjukt odjupt inlägg för att vara jag. Fast inte blev det kortare för det....
/IP
Rätt låt vann!
Det verkar inte vara jättemånga som håller med mig när jag säger att rätt låt vann! Fast å andra sidan, Sverige har ju faktiskt röstat så det borde finnas rätt många som håller med mig. Vart har ni tagit vägen? Jag är totalt imponerad av Anna. Hon har verkligen en speciell röst. Jag kunde först inte bestämma mig för om jag gillade det eller inte men det är väl någon slags irriterande kärlek som växt fram. Hon utstrålar en sån känsla som gör mig galet pepp och lycklig när jag ser henne. Låten och texten är kanon så jag tycker faktiskt att hon är mycket värd en vinst. Dessutom tror jag att hon kommer va ett bra bidrag i Eurovision. Jag menar, det är ju inte som att Sverige längre har så stor chans när alla andra konstiga länder bara röstar på varandra med sina konstiga låtar som jag inte förstår mig på. Men en liten söt, duktig, blond flicka borde väl ha någon chans. Hur kan man inte tycka om henne?
Sedan tror jag knappast att någon annan av artisterna igår skulle blivit gladare än Anna. Det är ju mycket roligare att förändra någons liv såhär än att skicka en redan erkänd artist som bara noterar en seger som ännu en grej i raden av musikaliska höjdpunkter. Annas liv lär ju ha vänt pannkaka på en kväll sådär. Kul!
Sedan var jag alldeles lyrisk över Sverige/Norge-battlet. Så himla grymt. Dock var jag lite besviken över att inte Carola kom in och ägde sönder Norges vinnare med Främling, det hade varit pricken över i:et. Höjdpunkten var definitivt Roger Pontare. Jag har nog aldrig riktigt förstått vilken grym låt det är. Vilken känsla, det är så mäktigt. Det känns genuint och äkta, jag blev alldeles varm om hjärtat när jag hörde den. Någon slags moderlandskärlek kände jag. Detta ska absolut bli min nya pepplåt från och med nu! Lycka!
Jag har nog en ganska kul musiksmak när jag tänker efter.
Idag skulle jag och Micaela med LG och kolla skidhopp i Holmenkollen men det blev inget med det, kanske skidskytte nästa helg istället. Man vet aldrig med oss. Just nu har jag och Mican planer på att hänga med LG i tre dagar i påskveckan och jobba. Dela ut 9000 frukostpåsar, få liftkort och hotellrum och bara åka bräda efter jobb i Hemsedal och två andra fjäll. Kul va? Ja det tycker vi!
Ny dag, nya tag! Söndagsdeeeega..
Snurr.
Det finns ju ingen mening i att sakna det som var, det kommer aldrig tillbaka. Men varför gör jag det? Varför kan man inte styra något? Varför har jag inte kontroll över något just nu? Jag vill ha det. Jag vill ha kontroll över nu. Över då. Över sen.
Jag har så otroligt mycket. Det är inte klokt. Det finns så många som inte har något. Ändå är det så tomt. Jag har så otroligt många vänner, så otroligt fina vänner och en underbar familj. Varför är det så ensamt? Varför känns det så meningslöst? Jag är tacksam, jag vill vara tacksam, men ändå kan jag inte. Det går nog inte att bli nöjd. Men varför ska man hålla på och kämpa då. Om man ändå inte når dit. Och nu känner jag mig helt patetisk när jag läser vad jag skriver. Vad har jag att klaga på? Vad har jag för problem? Jämför man med andra är mitt liv säkert perfekt. Jag har allt jag behöver, mer än så. Det känns ändå meningslöst.
Jag saknar. Saknar saknar saknar. Jag vet inte vad jag saknar. Jag saknar allt, men jag vet att allt det jag saknar, där jag önskar att jag var, det var aldrig perfekt ändå. Jag saknar en drömbild av vad som varit som egentligen aldrig fanns. Jag inbillar mig att saker och ting varit perfekta, förtränger allt dåligt. Det kan jag inse, förstå. Men det känns ännu värre. När jag väl förstår att jag saknar något jag antagligen inte ens vill ha, då är det som att ramla utan slut. Då har jag inget att hålla fast vid. En drömbild är bättre än ingenting.
Jag vill börja om. Jag vill inte ens vara jag. Jag trivs inte i mig själv. Varför är det så? Vad är det jag vill egentligen? Vart ska jag gå. Jag kan inte gå bakåt, jag måste gå framåt. Jag kan inte stå still. Jag vill bara veta vad jag vill. Jag behöver en plan, kontroll. Hur ska jag kunna gå om jag inte vet var jag ska gå, när jag inte ens vet var jag vill gå. En omöjlig plan är bättre än ingen plan. Med risk för stor besvikelse. Jag vill bara ha en person i fickan som jag kan ta fram då och då som bara kan krama mig tills jag somnar, ta hand om mig tills allt är över och ordna allt som inte verkar finnas någon lösning på.
En annan sak jag alltid undrat över förr. Vad skulle de med en näsduk till i alla filmer när de lipar? Tänkte alltid det räcker väl att torka ögonen då. Nu vet jag varför. Jag känner mig så fruktansvärt patetisk. Löjligt. Underbart också att hela världen fick veta det.
Jag kan inte sova. Livet känns så onödigt. Jag har sagt det förr. Varför ska man födas, försöka bli någon, försöka göra nåt, sträve efter något slags mål tills man slutligen bara dör. Vad är det bra för? Livet kan vara kul. Jag vet inte hur mycket jag kan skratta på en dag. Ändå. Så ihåligt. Det väger inte upp. Vad ska det väga upp? Jag vet inte ens vad jag pratar om. Vad är det som är fel? Jag kan inte beskriva det, inte sätta ord på det. Det är bara ett hål. Eller kanske en klump. Som inte borde vara där. Där är felet. Men vet man inte vad det är kan man inte göra något åt det.
Folk går in i väggen, folk bryter ihop. Folk sörjer närstående som dör och ser sina liv bli förstörda. Vad har jag att komma med? Jag har ingen dålig barndom att skylla på. Jag har inga livskriser som förklaring. Helt idiotiskt. Jag borde vara så fruktansvärt glad, lycklig och tacksam. Men ibland vet man bara inte om man är på rätt spår.
När man inte vill vara med, vad gör man då? Kan man stoppa lek?
(Och vet du vad? Det är faktiskt inte ett DUGG synd om mig. Det är bara jag som får för mig det då och då. Och jag tror helt och full på det själv. Men så är det inte, inte ett dugg synd om mig. Jag borde inte få lov att blogga.)
Ett knapptryck.
Jag tryckte på knappen. Spara. Poff. Så stod det -Issa gick från att "ha ett förhållande" till "singel".- Så enkelt det var. Jo tack, jag visste att det bara var att trycka på knappen. Det är okej. Jag har ju ändå haft en månad på mig att välja mig vid tanken så "poff" var kanske fel uttryck. Fast facebookstatusen sa ändå poff i sig. Offentligare kan det nog inte bli. Jag får väl förstå att jag är på andra sidan atlanten.
Appropå facebook så tror jag nästan att jag borde gå i rehab för det. 843 vänner. Jag är taggad i 1095 bilder. 59 upplagda album med sammanlagt 1843 bilder. Är det ok? Tveksamt. Ändå är det vad jag längtar efter så fort jag är en meter från min dator. Ska bara kolla lite. Hur kan något vara så fruktansvärt beroendeframkallande? Mamma och pappa skaffade facebook under de två veckorna då jag var hemma mellan USA och Norge. Mamma blev beroende på en dag (glömde laga middag) och pappa är inne på chatten nästan lika ofta som jag.
Faktum är att pappa nog faktiskt idag har varit anledningen till flest skratt. För 5 minuter sen sa jag till Mican (som ligger med sin dator i sin säng brevid mig som ligger med min dator i min säng) att pappa nog faktiskt ibland kan vara mycket roligare att chatta med än kompisar. Skämt på skämt på skämt på ordvits på skämt rullar fram. Vissa sjukt spontana, vissa sjukt eftertänkta. Jag berättade för pappa att jag var singel. Första kommentaren jag fick var: "The hottest single in town!" Haha. Fortsatt av "Det var faktiskt inget skämt, mina töser är de vacraste i hela världen." och sedan "vacKraste, inte vacca = ko på spanska."
Fortsättning: "Det var däremot ett oplanerat skömt. skämt. fy för små tangenter. Lider nog av tastaturi (tastatur=tangenterna på norska)" Lite senare berättade han att han började spontanskratta falsetthysteriskt, som Homer Simpson. Lite senare berättade han hur han stekt fläsk med ett kastrullock som sköld när det skvätte fett i hela köket. Nu är jag inte lika rolig som pappa så att jag kan beskriva detta lika roligt, men jag kan tala om att det VAR väldigt roligt och att jag skrattade väldigt mycket. Tur att pappa finns!
Dagen i sig har varit en bra dag. Det började med att jag vaknade, kollade klockan och såg hysteriskt att den var 9.40. Alla andra dagar har vi gått upp 9 så jag trodde att vi var försenade men tydligen skulle vi gå upp 10. Jag gick ändå upp, trots detta blev det stress och panik innan vi skulle med T-bane in mot centrum. Jag slängde i mig för varm gröt för snabbt och sprang hysteriskt runt och letade efter mina lägenhetsnycklar som jag inte hittade. (Visade sig att Evelina hade dem, TUR!)
4 Ringen 4 minuter stod det på hållplatsen. Vi hann! Det är så underbart med T-bane som när det står "nå" så kommer den "nå". Nu alltså. Fast på norska. In till Nationaltheatret, sedan mot Adecco där vi hade varsin arbetsintervju. Min första riktiga egentligen, i mitt liv. Det var faktiskt kul! Jag tyckte att jag hade ganska många smarta saker att säga. Jag vet dock inte hur smart jag var när hon frågade vad jag hade för egenskaper som kunde förbättras och jag svarade att jag inte kunde komma på något dåligt. Det var faktiskt sant, just i den stunden. Jag hade varit så fokuserad på att komma på bra saker med mig själv.
Nu kommer jag på alla möjliga dåliga saker med mig, men det är ganska många timmar försent. Adecco är förövrigt en bemanningsbyrå och vi hoppas nu på jobb därigenom. Eller jag hoppas på jobb på vilket sätt som helst, jag har ingen aning om hur många jag sökt. Jag har gått runt på stan och gett mitt CV till massa butiker. Jag har sökt på internet, jag har gått till dagis, mataffärer, kiosker. Jag har mailat hit och dit och anmält mig på hur många sidor som helst och registrerat mitt CV. Jag tror minsann att detta ska lösa sig! Det måste det, det måste vara meningen att det ska fixa sig. Det tror jag faktiskt. Förhoppningsvis innan nästa hyra ska in.
Annars har vi det så mysigt här jag och Mican. Jo, vi är 4 men Evelina och Stina har jobbat så mycket att man knappt ser dem. De sticker innan vi vaknat och kommer hem sent på kvällen. Stackarna, sliter för nästan ingenting.
Sedan lagade vi mat. Biffar med färsk pasta och sweetchili/cremefraichesås. Ugnsbakade morötter. (Mican hade lingonsylt till också) Allt var gott utom biffarna. Jag börjar förstå vad mamma menar med att man måste ha lök i vissa saker. Jag hatar lök. Men biffar utan lök är faktiskt skitäckligt. SKITÄCKLIGT. Man känner verkligen köttfärssmaken och det smakar samma som det luktar när det är rått och det luktar inte gott och jag blir äcklad och jag vill SPY. SÅ mamma. Du hade rätt, för en gångs skull. Annars har jag alltid rätt.
Nu sitter jag än en gång och slösar bort mitt liv framför datorn. Det är filmdags nu. Jag och Micaela ska se nåt, och imorgon ska vi upp och jobba första riktiga jobbdagen kl 10. Önska oss lycka till. Tur att det bara är uppdukning. Bomben kommer på måndag när vi ska servera för första gången, själva! Hallenadaaar det är nervöst.
Btw. så flyttar stina och eve ut i slutet av månaden och vi behöver desperat en person som vill bo med oss och jag kan bara säga att det är sjukt roligt att bo med oss så det borde inte vara något problem? :)
Puss från "the hottest single in town"!
Norge.
Jag och Mican flyttade in i vår lägenhet i måndags, snart en vecka sedan, och dessutom bor Stina och Evelina med oss nu. Allt funkar kalas. Utom internet. Vi har inget internet än. Egentligen. Frågar du mig hur jag kan blogga? Jo. Vi har grannar. En granne har ingen kod på sitt trådlösa. Det fungerar längst in i kökshörnet och där står jag och Mican och knör oss med våra laptopar. Men det är faktiskt otroligt störande att inte ha ett fungerande internet som inte avansluter sig varannan minut och är görlångsamt när man behöver internet till allt allt allt. Söka jobb, kolla Tbanetider, kolla upp hur man gör allt i Norge som bank och skattekort och ja ALLT!
Men vi är sjukt glada ändå. Vi har nog roligast i världen. Det tror vi iallafall. Ingen som skrattar så mycket, åt egentligen ingenting. Eller så är vi bara hemskt roliga.
Vi kom alltså i måndags. På onsdagen träffade vi mina goa norska kompisar Eline och Malin som direkt ringde sin chef, fixade intervju till oss och på torsdagen hade vi jobb. Dock bara extra men verkligen jättebra att ha nåt iallafall!
Igår, Lördag var vi på upplärningsdag från kl 9. Till..tja... det obligatoriska slutade väl vid 8 men vi gick väl inte därifrån förrän midnatt, missade sista T-bane men hittade en trikk (spårvagn) med hjälp av en snäll ny arbetskamrat, Simen som hjälpte oss hem. Dagen var superkul! Vi ska alltså jobba på Ullevåål Stadium (Ullevi säger jag.. lättare så) och servera i VIPlogerna under fotbollsmatcher och konserter. (Green Day 4juli!! inte för att jag älskar dem men ändåå hallå de e lite kuul) SYND att mina fingrar är för små för att kunna bära tallrikar tre åt gången och samtidigt duka av och skrapa av rester och ha sig haha. Kommer bryta lillfingret. Orolig faktiskt.
Timmar av fakta och upplärning, brandsäkerhet, brandövning osv. Sedanb började det roliga! Vinprovningen gjorde mig nästan lullig. Tänk att få lön för en dag som denna? Otroligt! Sedan lekte vi lekar, delades in i grupper och alla fick välja ett tema för en annan grupp. Vårt tema blev Esel. Jaha? tänkte jag. Esel? Åsna betyder det! Hahaha.
Vi skulle ha föreställningar införde andra under middagen. Vi fick dock göra innan middagen eftersom Eline skulle hem. Vårt 3minutersdrama handlade om en hjärtekrossad Åsna som upplevde sin kära Donkeyboy vara otrogen med "otrogenåsnan", alltså utroesel. Jag hade den bästa rollen: OTROÅSNEBAKDEL! HA HA HA. Aldrig har ni sett en sexigare åsnebakdel svänga med rumpan ;) Jag har ingen aning om vad som försigick under vår föreställning eftersom jag aldrig sett den utan bara hört genom min kostym som bestod av två Tshirts uppe och nere och sedan huvudet instucket i Johannas (tror ja hon heter) Tshirt.
Donkeygirl blev så ledsen att hon blev jättefull på UBC (det heter så där vi jobbar) vinprovning och sedan gick hon ner på Klagret för att hitta mer öl och hittade då änengång Donkeyboy otrogen med otroåsnan och då blev plötsligt PartyDonkeyGirl en PyromanDonkeyGirl och tände eld på Donkeyboy och Otroåsnan och vi dog och sedan stod det Donkey på menyn för gästerna i VIPlogen. Hahaha vi hade nog roligare än publiken iallafall, jag garvade konstant utan att veta vad som hände utanför otroåsnebakdelen...
Här har vi Mican och Lars-Gunnar, vår chef kan man säga. Hovmästaren på fönsterlogerna! Sjukt kul kille!
Sedan middag och gratis vin och öl och det slutade KUUUL med värsta festen med cheferna och alla som jobbar där och dans och lekar! ÄLGENleken (HARE HARE HARE fast fylleversion) plus hela havet stormar var galet kul! Tydligen är det såhär efter VARJE lördagspass också. Haha vi trivdes.
Idag ska vi nog baka kladdkaka jag och Mican.
Micans grupp med tema Erotisk Rap!
Liker bruden med värmelys på pupperne!
Mican var sista tjejen men sen åkte hon ut.. Jag åkte ut tidigare. Roligast var när jag och Mican tydligen ställde upp i någon slags danstävling men tyvärr var det ingen som hejade på de svenske jenterne så vi åkte ut där med! KONSTIGT tycker vi för vi var grymma på vår Grease-dans!
Jag tror ändå att vi gjorde ett ganska kul intryck första dagen på jobbet.
Norway.
Jag är ganska så glad också, givetvis för flytten, men också att min dator fungerar igen. Den var död i två dygn men efter hjälp av ett antal datornördar, speciellt en Axel, så har jag lekt Linux Hacker och gjort backuper på nästan hela datorn, recover:at den och installerat en massa nya drivrutiner och haft mig. Detta tog väl också nästan två dygn i sig. TUR att det löste sig, kl 3.40 inatt var allt slutligen klart och jag kunde få sova 4 timmar innan det var dags att stå opp som man säger i Norge (Vakna tydligen).
Dags att visa mucklerna och bära väskor och grejor. :) Tadaaa!
Peace out
The Curious Case of Benjamin Button
Andra försöket att se denna film. Igår somnade jag ungefär 10 gånger på 20 minuter och min syster blev smått irriterad varpå vi stängde av filmen. Detta berodde på att jag bestämt mig för att vrida tillbaka dygnet och endast sovit ca 4h 45min natten innan.
Nu är jag här igen, klockan är tjugo i två. En sådan bra film, men så sorglig. Där kan vi snacka om att lämna någon när allt är på topp. Åh vad jag saknar. Men vad kan jag göra? Ingenting. Jag har inte skrivit på ett tag nu, jag har känt att inläggen skulle bli för deppiga. Vi får se vart detta bär av, det vet man aldrig innan.
Jag kikar på college i NYC, det är nog enda sättet att komma tillbaka. Dessutom är det nog dags att börja plugga börjar jag väl så smått att inse. En natt, eller morgon vid 6, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag kollade upp priser på flyg till NYC för den då kommande helgen. Orealistiskt, jag vet. Man kan tänka att jag bara vill tillbaka för honom. Det är inte det. Kortsiktigt, ja absolut. Jag hade inte sagt nej. Men det är inte bara därför, inte alls, inte långsiktigt sett. Jag hade inte velat om det bara vore för det, jag vill det för mig själv. Det är det livet, den pulsen, bara känslan jag vill tillbaka till. Jag vet att det inte skulle bli detsamma, ingenting skulle vara samma. Men det känns just nu som om jag ändå står inför något slags vägskäl och det är klart att jag har mycket att förlora här, men det fanns mer förr. Mycket mer. Jag kanske har ännu mer att vinna.
Det är ingen som vet. Hur kan man veta något? Hur är det möjligt att livet egentligen går ut på att man ska veta allt, att man ska förstå vad som är bäst för en själv? Kanske skulle man leva sitt liv som Benjamin Button. Baklänges. Då skulle man ha erfarenheten att förstå, att veta. Att man ska lära sig allt genom misstag, vad är det för smart i det egentligen? Hela livet söker man efter kunskap. Varför? För att förstå var man gjort fel, i efterhand? Samla kunskap tills man dör, då kan man ändå inte ha någon nytta av den. Man borde veta allt från början.
Jag vet varken ut eller in. Det känns hopplöst och det stör mig vansinnigt mycket. Jag har alla möjligheter i världen. Jag borde vara så glad, så förväntansfull, så ivrig. Jag är 21½ och det är nu man ska leva livet. Men jag vill inte, jag är rädd. Jag vill bli liten igen, det har jag sagt förr. Det vore enklare. Varför kan livet inte bara vara en dans på rosor?
En dans på rosor förresten, ska inte det betyda något positivt? Så har jag iallafall alltid tolkat det. Tänker man närmre på uttrycket så kan man fundera på hur det är att dansa på rosor. Rosor är väl den taggigaste blomman om någon? Blodigt av törnen skulle det vara. Ja, kanske är livet en dans på rosor ändå.
Jag vill inte vara 21½ och förvirrad. Jag tänker nog för mycket. Det är nog inte många som ser mig som en tänkare. Jag tror inte att jag upplevs som en djup person på något sätt. Tänker för mig själv. Jag borde inte blogga. Jag öppnar mig alldeles för mycket, jag kan bevara andras hemligheter, men inte mina egna. Jag gillar inte att prata om dem, men när jag bloggar bara rinner allt ut genom fingrarna. Blottad hej.
Dåligt samvete. Alla är så glada över att jag är hemma. Jag vill inte göra någon besviken. Jag önskar att jag vore gladare också. Det är klart att det är mysigt på vissa sätt. Jag börjar peppa upp mig inför Norge. Det blir skönt med något nytt. Jag hoppas att jobb löser sig snabbt. Om mycket händer kanske jag slutar tänka så mycket.
Filmen om Benjamin Button fick mig att inse att livet kanske inte är så långt ändå. Man måste ta tag i det, det finns ingen tid att förlora. Prestationsångest. Ändå känns det som om det är det enda jag gör, slösar tid. Jag lever inte i nuet. Jag vill göra det. Hur? Jag lever i både dået och framtiden. Hjärtat i dået, hjärnan i framtiden. Jag saknar och jag oroar mig. Inte ens när jag har som roligast kan jag riktigt njuta av det. Jag tänker bara på vad som kommer härnäst, oavsett om det är positiva eller negativa händelser som väntar. Jag njuter isåfall mer av det roliga i efterhand, men vad har man för nytta av det egentligen? Då är det redan över. Minnen.
Får jag prestationsångest får jag inte gjort något. Då stampar jag på samma plats. Jag har väl fått för mig att det är bättre att inget göra än att göra fel. Tänker jag vidare på det förstår jag förstås att det nog inte stämmer. Men hur ändrar man en attityd? Hur kan man förändra sin egen livsuppfattning, sitt sätt att hantera allt på? Man är den man är. Jag är den jag är. Men jag vet inte vem jag är. Jag försöker vara så mycket, det har jag alltid gjort, hur ska man veta vem man är? Slutar man försöka, tar man bort allt, skalar av, vad finns då kvar? Ingenting? En kärna? Är jag den jag är, eller försöker jag vara något annat? Gör jag det jag vill göra, det jag borde göra? Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag vill göra. Alla andra verkar veta bättre, borde jag inte lyssna? Man ska lyssna på sig själv, till sitt eget hjärta. Men jag hör det inte.
Samtidigt känns det som om det skriker i mig. Hjärtat. Men jag förstår inte, finns det inget hjärtelexikon? En handbok för livet. Ja just det ja, pappa har ju den boken. Men den har jag aldrig förstått mig på, det har aldrig varit något för mig. Jag vill inte fastna i något. Jag vill inte ens utveckla detta stycke något mer.
Kan man inte få pausa? Det går inte att pausa, stannar man upp fortsätter ändå livet runtomkring en och man förlorar dyrbar tid. Jag vill bara försvinna ett litet tag och komma tillbaka. Jag vill ha mer tid. Eller ingen tid. Jag tycker faktiskt inte att det är okej att allt ska vara så komplicerat. Vad är det för värde i att bli gammal och förstå hela poängen med livet när man kanske inte har möjlighet att göra något av det? Jag har en obehagskänsla. En känsla över att jag kommer att sitta där som gammal och undra vad jag egentligen gjorde av livet. Hur många timmar spenderade jag på facebook? Hur många kvällar stannade jag hemma i sängen för att jag inte orkade träffa folk? Hur många dagar sov jag bort för att jag ändå inte visste vad jag skulle göra med dagen? För när man sover saknar man inte, när man sover gör man inga misstag, när man sover drömmer man. Oavsett vad det är för slags dröm är det bara en dröm, inget livsavgörande. Jag gillar inte att ta beslut.
Skit också, det blev nog ändå ett ganska deppigt inlägg känner jag. Förlåt. Jag hoppas att jag inte gjorde någon orolig. Jag ska nu ge mig själv mitt eget bästa råd som jag alltid kommer att tänka på när andra inte har världens mest positiva syn på tillvaron. Tänk tillbaka på ditt liv. Hur många gånger har du inte känt att allt är skit, vilket misslyckande, varför gjorde jag såhär? Eller vad har jag gjort för att förtjäna detta, detta är omöjligt att reda ut, det kan aldrig göras ogjort och det är ingen idé. Livet kan ta sig. Jag har känt så otaliga gånger. Samtidigt; hur många gånger kan du egentligen minnas, hur många gånger har livet skitit sig så totalt att det inte gått att reda ut? Det problem du känner nu är det enda problem du känner till, du minns antagligen inte ens det förra, till synes världsomvälvande och livsavgörande problemet du hade. Vet du varför? Jo, för det löste sig. Det löser sig alltid. Inga problem består för evigt, inte i samma utsträckning. Tiden läker alla sår. Sen dör du, men det är ett annat problem!
Jag ska försöka att ta till mig av mina egna, kanske kloka, ord. Annars är det ganska illa. Dubbelmoral? 
Over and out. (Förlåt att det blev långt, du kanske tröttnade halvvägs..)
