isabellejimsdotter

Jag känner mig lite som i melankoli. Idag är det påskafton. Vissa skulle säga att jag har slösat bort dagen på ingenting, andra skulle säga att jag och Mican fått en välbehövlig (?) uppvilardag. Det enda jag har gjort idag är att laga mat och tvätta. Och annars har jag bara degat. Sett på film, the Holiday.. Jag vet inte om det beror på att jag mest legat och latat mig eller vad det är som jag känner mig hemskt opepp idag. Visserligen drog Mican ned persiennerna idag med konstaterandet: "Hejdå verkligheten och världen." så kanske är det inte så underligt att jag är väck?

Det är som om jag inte förstår vad som händer, jag hänger inte med. I mitt liv, i mig själv. Jag hänger lite utanför, flyter vid sidan om. Vad var det Abbott sa i filmen idag, att man ska vara Primadonnan i sitt liv? Man ska själv styra livet, inte bara åka med. Just nu styr jag inte speciellt mycket. Jag känner mig faktiskt helt frånvarande. I mitt huvud lever jag i en låtsasvärld lite, i en "jag-saknar-det-och-dem"-värld. Jag sitter och kikar igenom bilder från USA, både mina gamla och kompisars nya. Jag lyssnar på all musik som påminner mig om USA. Det är kanske fruktansvärt dumt egentligen. Känslorna detta resulterar i är så blandade. Alla roliga minnen gör mig glad, samtidigt ledsen.. eftersom de är över.

Morfar och jag hade ett litet samtal om kärleken och han sa att det kommer alltid att göra ont. Tiden läker många sår, men ett ärr finns alltid kvar ändå. Han sa att visst är det underligt att det kan göra så ont i kroppen, att något psykiskt kan ge fysiska symptom? Mormor och morfar är så kloka. Man borde alltid lyssna på äldre mer. Jag har nog många gånger tänkt att de förstår inte, de kan väl inte förstå vad som händer mig, världen är ju så förändrad. Fel. De har ju all erfarenhet, alla kloka ord och alla tips att ge!

Mormors tips är att man alltid ska gilla läget. Man har inte råd att bråka och kivas, att ångra saker som händer. Tiden är alldeles för kort. Samtidigt påminde hon mig också om att man måste kämpa och ta tag i saker och ting. Allt löser sig, men inte om man bara sitter på rumpan och viftar med tårna. (Varför sitter jag bara här?!) Mormor berättade vidare om hur viktigt det är att ha rätt inställning, vara positiv och att inte haka upp sig på dåliga saker som händer. Det är ingen vits att gå runt att vara sur, det är bara en själv som förlorar på det. Hon sa att hon och morfar har förstått detta nu och önskar att de gjort det tidigare, vad mycket roligare de hade kunnat ha de stunder i livet då man glömt bort att vara tacksam över vad man har. Jag blev alldeles varm i hjärtat när mormor sa "Vi har så roligt ihop, jag och morfar!". Så vill jag också ha det när jag är i den åldern.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma över USA, för jag tror att det är vad jag måste göra för att gå vidare. Det är väl som ett förhållande som tagit slut, fast med ett land. Jag kanske kommer vara lite frånvarande och melankolisk tills jag kommit över någon slags tröskel, så att det kan börja gå framåt igen. Och det är väl inte bara ett land jag behöver komma över. Det finns väl någon mer också. Som är i mitt huvud hela tiden, ständigt. Det är så irriterande. Och jobbigast att jag känner mig helt glömd. Jag saknar uppmärksamheten något så fruktansvärt.

Jag känner mig så osynlig när jag inte kan värdera mig i någon annans ögon.

En dag satt jag och liknade detta med kärlek och känslor med en vattenkran. Att bli kär var för mig som att borra en helt ny brunn, att leda ett helt nytt vatten till en kran. Och sedan öppna kranen på full fräs. Underbart! Men så poff, ska kranen stängas. Eller diskhon försvann iallafall helt och hållet så vattnet hade ingenstans att landa. Därför måste kranen stängas av, men brunnen fortsätter att pumpa vattnet. Ett gigantiskt tryck, sprängfärdigt. Men det finns ingenstans att ta vägen, inga öppningar. Antingen kommer vattnet i brunnen en dag att sina, eller så exploderar allt. Eller så öppnar sig kranen igen, eller en annan kran.


Jag vill styra mig själv, leda mig själv. Men jag kan inte. Eller så vågar jag inte. Jag vet inte vad det är, men jag gör det iallafall inte just nu. Landet Ingenstans, någonstans mittimellan. Jag har inte helt spårat av rälsen, det vill jag inte påstå, men lite skevt går tåget iallafall, som om det hängde på bara ena skenan, snett. Som en lös tand som dinglar i en liten söt köttslamsa.

En lös tand har inte jättemånga uppgifter. Inte heller mycket ansvar att ta. Men det har jag. Fast jag känner inte att jag har så mycket att ge. Vart tog allt "go" i mig vägen? Jag har ingenting att tillföra världen, just nu. Inga direkt revolutionerande tankar att dela med mig av, bara en förvirrad flickas deppiga tankar. Jag kan ingenting bättre än någon, inget som ingen annan gör minst lika bra, jag syns inte speciellt mycket. Annat var det när jag stack ut lite med utseendet, när jag var någon slags punkare eller emo, då syntes jag. Jag får inga sms, men jag orkar inte skicka några heller. Jag orkar inte hålla kontakten med mina vänner, jag tänker att de klarar sig nog så himla bra ändå. Jag flyttar bara runt så att jag inte kan umgås med någon och glider ifrån allt och alla. Finns det en undermedveten tanke bakom allt?

En dag vill jag vara primadonnan i mitt liv. Då tusan!