isabellejimsdotter

Alla människor är olika, vi har alla våra egenheter och specialiteter. Ändå är vi så lika i mångt och mycket. Vissa sticker ut mer än andra. Någon gör sånt som ingen annan gör. Alla ska vara sig själva, ändå ska man vara på ett visst sätt. Följ ditt hjärta, gå din egen väg, men bryter du mot samhällets osynliga regler, normerna, är du konstig.

Dubbelmoral tycker jag. Men inte bara utifrån, jag tror minsann att det kommer inifrån också. Åtminstone känner jag det. Man vill vara som alla andra. Det är inte värst konstigt. Jag ser upp till så många människor varpå jag givetvis vill likna dem. Det känns alltid som om alla andra är mycket gladare, roligare, snyggare, självsäkrare, duktigare.

Frågan är då, om man arbetar på att bli sådan, är det då att inte vara sig själv, eller förbättrar man bara den man är? Säg att jag är en riktig snåljåp och inte vill vara det längre. Jag övar då på att vara mer generös och kanske slutar jag att vara snål. Är jag fortfarande mig själv? Jag har förstått att man är det man gör och tycker.

Är det inte så? Om man går ner på basics. Vad är jag? Det du får veta om mig, hur jag är, är väl genom vad jag gör och tycker? Det man gör och tycker, det kan man ändra. Gör jag snälla saker, tycker du nog att jag är snäll. Då är jag en snäll person, snällhet ingår i min personlighet och min personlighet utgör mig. Alltså kanske det inte finns ett jag. Det är klart att det nog är personligt hur man reagerar på olika situationer, men även här man man träna sig, lära upp sig och ändra sig.

Om man ändrar sig, tappar man bort sitt jag? Handlar det om att bestämma sig för hur man vill vara, vem man vill vara, och sedan hålla sig till det, 100% i alla lägen. Har man funnit sig själv då?

Samtidigt som man vill vara som alla andra, vill man ju faktiskt också vara speciell. Det ska vara något extra, något som sticker ut. Ett bevis för att jag är just jag, ingen annan är som jag och att jag är oersättlig. Är man som alla andra har man kanske inte en alldeles egen funktion och mening?

Det som då ska sticka ut (och eftersom alla vill sticka ut på ett sätt, är man kanske ändå som alla andra?) skall givetvis vara en bra sak då. Att vara extra duktig på något, duktigare än någon annan. Att vara alldeles hysteriskt rolig, roligare än alla andra. Att ha en speciell gångstil, min hoppgångstil är nog ganska typisk mig. Att kunna laga fransk mat, vara bäst på kurragömma, kunna rita seriefigurer. Det är bra saker, de tillför något till din personlighet, ditt jag.

Men var går gränsen? Är det en bra skill att vara bäst i världen på att blåsa snorkråkor genom ett sugrör, eller är man bara konstig då? Vem bestämmer vilka egenheter som gör en person till en allmänt bra och "vanlig" person med det där lilla extra som gör dig ännu bättre, eller vilka egenskaper som gör dig till en konstig person.

Vi vet nog alla människor som vi tycker är konstiga, folk vi tänker oss ha något fel. Jag är den förste att erkänna att jag har fler fördomar än jag önskat. Jag blir glad när jag blir motbevisad, när en fördom i form av en bubbla spricker splasch och man förstår hur fel man hade. Man kan så lätt avfärda människor för att de är konstiga, man kan bli skrämd och illa till mods. Men kanske borde man bara beundra människor som är så fria i sig själva att de vågar vara precis hur som helst. Det måste vara dessa människor som verkligen är sig själva.

Men att inte bry sig om vad andra tycker, är det alltid en bra attityd? Det är bra att inte ta åt sig av vissa saker, men ibland kan det kanske vara positivt att ta del av vad andra tycker. Det kan leda till en förändring åt det bättre, tänker jag.

Jag är nog ganska konstig. Jag kommer ständigt på mig själv med att sjunga högt, åtminstone nynna. Alltid när jag promenerar till och från jobbet. Alltid när jag är hemma. Ofta när jag jobbar, ibland när jag åker buss. När jag kommer på mig själv i andras närhet blir jag generar och låtsas som om det inte alls var mig det kom ljud ifrån. Okej så himla konstig är jag kanske inte att jag brukar sitta och sjunga på T-bane, men det liksom SVÄLLER i mig och nästan spricker så sugen är jag. Det är alltid värst när man vet att man inte får sjunga, då vill man bara mer.

Jag tänker att om jag bara sänker volymen på min sång när jag möter någon under promenaden och är tyst bara precis sisådär en meter framför och en meter bakom personen i fråga så kommer den inte märka något. Men det händer också att jag skiter fullständigt i vad de tänker om mig, fast inte så ofta. På jobbet springer jag runt och nynnar när jag sätter tillbaka korgarna vid ingången och plockar upp varor i hyllorna. Vad jag helst av allt vill är att bara SKRIKA UT någon Carolalåt med höjning och hela köret. Men det skulle ju aldrig gå för sig.

1. jag skulle göra bort mig
2. jag tror heller inte att någon hade uppskattat detta
3. jag hade nog fått sparken också

Nu blev det sådär långt igen. Jag tänker för mycket. Är jag en konstig person? Är vi alla konstiga, är andra konstigare än andra som bara är lite konstiga. Fast om vi alla är konstiga så är det väl kanske också ganska normalt och då är det väl inte så konstigt att vara konstig heller. Konstigt det blev.



Slut.