isabellejimsdotter

Andra försöket att se denna film. Igår somnade jag ungefär 10 gånger på 20 minuter och min syster blev smått irriterad varpå vi stängde av filmen. Detta berodde på att jag bestämt mig för att vrida tillbaka dygnet och endast sovit ca 4h 45min natten innan.

Nu är jag här igen, klockan är tjugo i två. En sådan bra film, men så sorglig. Där kan vi snacka om att lämna någon när allt är på topp. Åh vad jag saknar. Men vad kan jag göra? Ingenting. Jag har inte skrivit på ett tag nu, jag har känt att inläggen skulle bli för deppiga. Vi får se vart detta bär av, det vet man aldrig innan.

Jag kikar på college i NYC, det är nog enda sättet att komma tillbaka. Dessutom är det nog dags att börja plugga börjar jag väl så smått att inse. En natt, eller morgon vid 6, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag kollade upp priser på flyg till NYC för den då kommande helgen. Orealistiskt, jag vet. Man kan tänka att jag bara vill tillbaka för honom. Det är inte det. Kortsiktigt, ja absolut. Jag hade inte sagt nej. Men det är inte bara därför, inte alls, inte långsiktigt sett. Jag hade inte velat om det bara vore för det, jag vill det för mig själv. Det är det livet, den pulsen, bara känslan jag vill tillbaka till. Jag vet att det inte skulle bli detsamma, ingenting skulle vara samma. Men det känns just nu som om jag ändå står inför något slags vägskäl och det är klart att jag har mycket att förlora här, men det fanns mer förr. Mycket mer. Jag kanske har ännu mer att vinna.

Det är ingen som vet. Hur kan man veta något? Hur är det möjligt att livet egentligen går ut på att man ska veta allt, att man ska förstå vad som är bäst för en själv? Kanske skulle man leva sitt liv som Benjamin Button. Baklänges. Då skulle man ha erfarenheten att förstå, att veta. Att man ska lära sig allt genom misstag, vad är det för smart i det egentligen? Hela livet söker man efter kunskap. Varför? För att förstå var man gjort fel, i efterhand? Samla kunskap tills man dör, då kan man ändå inte ha någon nytta av den. Man borde veta allt från början.

Jag vet varken ut eller in. Det känns hopplöst och det stör mig vansinnigt mycket. Jag har alla möjligheter i världen. Jag borde vara så glad, så förväntansfull, så ivrig. Jag är 21½ och det är nu man ska leva livet. Men jag vill inte, jag är rädd. Jag vill bli liten igen, det har jag sagt förr. Det vore enklare. Varför kan livet inte bara vara en dans på rosor?

En dans på rosor förresten, ska inte det betyda något positivt? Så har jag iallafall alltid tolkat det. Tänker man närmre på uttrycket så kan man fundera på hur det är att dansa på rosor. Rosor är väl den taggigaste blomman om någon? Blodigt av törnen skulle det vara. Ja, kanske är livet en dans på rosor ändå.

Jag vill inte vara 21½ och förvirrad. Jag tänker nog för mycket. Det är nog inte många som ser mig som en tänkare. Jag tror inte att jag upplevs som en djup person på något sätt. Tänker för mig själv. Jag borde inte blogga. Jag öppnar mig alldeles för mycket, jag kan bevara andras hemligheter, men inte mina egna. Jag gillar inte att prata om dem, men när jag bloggar bara rinner allt ut genom fingrarna. Blottad hej.

Dåligt samvete. Alla är så glada över att jag är hemma. Jag vill inte göra någon besviken. Jag önskar att jag vore gladare också. Det är klart att det är mysigt på vissa sätt. Jag börjar peppa upp mig inför Norge. Det blir skönt med något nytt. Jag hoppas att jobb löser sig snabbt. Om mycket händer kanske jag slutar tänka så mycket.

Filmen om Benjamin Button fick mig att inse att livet kanske inte är så långt ändå. Man måste ta tag i det, det finns ingen tid att förlora. Prestationsångest. Ändå känns det som om det är det enda jag gör, slösar tid. Jag lever inte i nuet. Jag vill göra det. Hur? Jag lever i både dået och framtiden. Hjärtat i dået, hjärnan i framtiden. Jag saknar och jag oroar mig. Inte ens när jag har som roligast kan jag riktigt njuta av det. Jag tänker bara på vad som kommer härnäst, oavsett om det är positiva eller negativa händelser som väntar. Jag njuter isåfall mer av det roliga i efterhand, men vad har man för nytta av det egentligen? Då är det redan över. Minnen.

Får jag prestationsångest får jag inte gjort något. Då stampar jag på samma plats. Jag har väl fått för mig att det är bättre att inget göra än att göra fel. Tänker jag vidare på det förstår jag förstås att det nog inte stämmer. Men hur ändrar man en attityd? Hur kan man förändra sin egen livsuppfattning, sitt sätt att hantera allt på? Man är den man är. Jag är den jag är. Men jag vet inte vem jag är. Jag försöker vara så mycket, det har jag alltid gjort, hur ska man veta vem man är? Slutar man försöka, tar man bort allt, skalar av, vad finns då kvar? Ingenting? En kärna? Är jag den jag är, eller försöker jag vara något annat? Gör jag det jag vill göra, det jag borde göra? Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag vill göra. Alla andra verkar veta bättre, borde jag inte lyssna? Man ska lyssna på sig själv, till sitt eget hjärta. Men jag hör det inte. 

Samtidigt känns det som om det skriker i mig. Hjärtat. Men jag förstår inte, finns det inget hjärtelexikon? En handbok för livet. Ja just det ja, pappa har ju den boken. Men den har jag aldrig förstått mig på, det har aldrig varit något för mig. Jag vill inte fastna i något. Jag vill inte ens utveckla detta stycke något mer.

Kan man inte få pausa? Det går inte att pausa, stannar man upp fortsätter ändå livet runtomkring en och man förlorar dyrbar tid. Jag vill bara försvinna ett litet tag och komma tillbaka. Jag vill ha mer tid. Eller ingen tid. Jag tycker faktiskt inte att det är okej att allt ska vara så komplicerat. Vad är det för värde i att bli gammal och förstå hela poängen med livet när man kanske inte har möjlighet att göra något av det? Jag har en obehagskänsla. En känsla över att jag kommer att sitta där som gammal och undra vad jag egentligen gjorde av livet. Hur många timmar spenderade jag på facebook? Hur många kvällar stannade jag hemma i sängen för att jag inte orkade träffa folk? Hur många dagar sov jag bort för att jag ändå inte visste vad jag skulle göra med dagen? För när man sover saknar man inte, när man sover gör man inga misstag, när man sover drömmer man. Oavsett vad det är för slags dröm är det bara en dröm, inget livsavgörande. Jag gillar inte att ta beslut.

Skit också, det blev nog ändå ett ganska deppigt inlägg känner jag. Förlåt. Jag hoppas att jag inte gjorde någon orolig. Jag ska nu ge mig själv mitt eget bästa råd som jag alltid kommer att tänka på när andra inte har världens mest positiva syn på tillvaron. Tänk tillbaka på ditt liv. Hur många gånger har du inte känt att allt är skit, vilket misslyckande, varför gjorde jag såhär? Eller vad har jag gjort för att förtjäna detta, detta är omöjligt att reda ut, det kan aldrig göras ogjort och det är ingen idé. Livet kan ta sig. Jag har känt så otaliga gånger. Samtidigt; hur många gånger kan du egentligen minnas, hur många gånger har livet skitit sig så totalt att det inte gått att reda ut? Det problem du känner nu är det enda problem du känner till, du minns antagligen inte ens det förra, till synes världsomvälvande och livsavgörande problemet du hade. Vet du varför? Jo, för det löste sig. Det löser sig alltid. Inga problem består för evigt, inte i samma utsträckning. Tiden läker alla sår. Sen dör du, men det är ett annat problem!

Jag ska försöka att ta till mig av mina egna, kanske kloka, ord. Annars är det ganska illa. Dubbelmoral?



Over and out. (Förlåt att det blev långt, du kanske tröttnade halvvägs..)