Snurr.
Det är alldeles för många tankar. Varför vill man alltid vara där man inte kan vara? Varför vill man göra det man inte kan göra? Varför är man aldrig nöjd? Varför vill man alltid ha något man inte kan ha, nå dit man inte kan nå? Eller åtminstone nån dit man inte är just nu. Varför kan jag inte bara njuta? Jag vet ju att jag kommer att sakna det jag har nu, sen. Varför kan jag inte leva nu? Varför strävar jag bara bakåt och inte framåt? Varför saknar jag allt som var istället för att tänka att det som är nu, det kommer ju snart bli då, och då borde jag tycka om det nu istället för att komma på sen att jag tyckte om det då, då som är nu, just nu.
Det finns ju ingen mening i att sakna det som var, det kommer aldrig tillbaka. Men varför gör jag det? Varför kan man inte styra något? Varför har jag inte kontroll över något just nu? Jag vill ha det. Jag vill ha kontroll över nu. Över då. Över sen.
Jag har så otroligt mycket. Det är inte klokt. Det finns så många som inte har något. Ändå är det så tomt. Jag har så otroligt många vänner, så otroligt fina vänner och en underbar familj. Varför är det så ensamt? Varför känns det så meningslöst? Jag är tacksam, jag vill vara tacksam, men ändå kan jag inte. Det går nog inte att bli nöjd. Men varför ska man hålla på och kämpa då. Om man ändå inte når dit. Och nu känner jag mig helt patetisk när jag läser vad jag skriver. Vad har jag att klaga på? Vad har jag för problem? Jämför man med andra är mitt liv säkert perfekt. Jag har allt jag behöver, mer än så. Det känns ändå meningslöst.
Jag saknar. Saknar saknar saknar. Jag vet inte vad jag saknar. Jag saknar allt, men jag vet att allt det jag saknar, där jag önskar att jag var, det var aldrig perfekt ändå. Jag saknar en drömbild av vad som varit som egentligen aldrig fanns. Jag inbillar mig att saker och ting varit perfekta, förtränger allt dåligt. Det kan jag inse, förstå. Men det känns ännu värre. När jag väl förstår att jag saknar något jag antagligen inte ens vill ha, då är det som att ramla utan slut. Då har jag inget att hålla fast vid. En drömbild är bättre än ingenting.
Jag vill börja om. Jag vill inte ens vara jag. Jag trivs inte i mig själv. Varför är det så? Vad är det jag vill egentligen? Vart ska jag gå. Jag kan inte gå bakåt, jag måste gå framåt. Jag kan inte stå still. Jag vill bara veta vad jag vill. Jag behöver en plan, kontroll. Hur ska jag kunna gå om jag inte vet var jag ska gå, när jag inte ens vet var jag vill gå. En omöjlig plan är bättre än ingen plan. Med risk för stor besvikelse. Jag vill bara ha en person i fickan som jag kan ta fram då och då som bara kan krama mig tills jag somnar, ta hand om mig tills allt är över och ordna allt som inte verkar finnas någon lösning på.
En annan sak jag alltid undrat över förr. Vad skulle de med en näsduk till i alla filmer när de lipar? Tänkte alltid det räcker väl att torka ögonen då. Nu vet jag varför. Jag känner mig så fruktansvärt patetisk. Löjligt. Underbart också att hela världen fick veta det.
Jag kan inte sova. Livet känns så onödigt. Jag har sagt det förr. Varför ska man födas, försöka bli någon, försöka göra nåt, sträve efter något slags mål tills man slutligen bara dör. Vad är det bra för? Livet kan vara kul. Jag vet inte hur mycket jag kan skratta på en dag. Ändå. Så ihåligt. Det väger inte upp. Vad ska det väga upp? Jag vet inte ens vad jag pratar om. Vad är det som är fel? Jag kan inte beskriva det, inte sätta ord på det. Det är bara ett hål. Eller kanske en klump. Som inte borde vara där. Där är felet. Men vet man inte vad det är kan man inte göra något åt det.
Folk går in i väggen, folk bryter ihop. Folk sörjer närstående som dör och ser sina liv bli förstörda. Vad har jag att komma med? Jag har ingen dålig barndom att skylla på. Jag har inga livskriser som förklaring. Helt idiotiskt. Jag borde vara så fruktansvärt glad, lycklig och tacksam. Men ibland vet man bara inte om man är på rätt spår.
När man inte vill vara med, vad gör man då? Kan man stoppa lek?
(Och vet du vad? Det är faktiskt inte ett DUGG synd om mig. Det är bara jag som får för mig det då och då. Och jag tror helt och full på det själv. Men så är det inte, inte ett dugg synd om mig. Jag borde inte få lov att blogga.)
Det finns ju ingen mening i att sakna det som var, det kommer aldrig tillbaka. Men varför gör jag det? Varför kan man inte styra något? Varför har jag inte kontroll över något just nu? Jag vill ha det. Jag vill ha kontroll över nu. Över då. Över sen.
Jag har så otroligt mycket. Det är inte klokt. Det finns så många som inte har något. Ändå är det så tomt. Jag har så otroligt många vänner, så otroligt fina vänner och en underbar familj. Varför är det så ensamt? Varför känns det så meningslöst? Jag är tacksam, jag vill vara tacksam, men ändå kan jag inte. Det går nog inte att bli nöjd. Men varför ska man hålla på och kämpa då. Om man ändå inte når dit. Och nu känner jag mig helt patetisk när jag läser vad jag skriver. Vad har jag att klaga på? Vad har jag för problem? Jämför man med andra är mitt liv säkert perfekt. Jag har allt jag behöver, mer än så. Det känns ändå meningslöst.
Jag saknar. Saknar saknar saknar. Jag vet inte vad jag saknar. Jag saknar allt, men jag vet att allt det jag saknar, där jag önskar att jag var, det var aldrig perfekt ändå. Jag saknar en drömbild av vad som varit som egentligen aldrig fanns. Jag inbillar mig att saker och ting varit perfekta, förtränger allt dåligt. Det kan jag inse, förstå. Men det känns ännu värre. När jag väl förstår att jag saknar något jag antagligen inte ens vill ha, då är det som att ramla utan slut. Då har jag inget att hålla fast vid. En drömbild är bättre än ingenting.
Jag vill börja om. Jag vill inte ens vara jag. Jag trivs inte i mig själv. Varför är det så? Vad är det jag vill egentligen? Vart ska jag gå. Jag kan inte gå bakåt, jag måste gå framåt. Jag kan inte stå still. Jag vill bara veta vad jag vill. Jag behöver en plan, kontroll. Hur ska jag kunna gå om jag inte vet var jag ska gå, när jag inte ens vet var jag vill gå. En omöjlig plan är bättre än ingen plan. Med risk för stor besvikelse. Jag vill bara ha en person i fickan som jag kan ta fram då och då som bara kan krama mig tills jag somnar, ta hand om mig tills allt är över och ordna allt som inte verkar finnas någon lösning på.
En annan sak jag alltid undrat över förr. Vad skulle de med en näsduk till i alla filmer när de lipar? Tänkte alltid det räcker väl att torka ögonen då. Nu vet jag varför. Jag känner mig så fruktansvärt patetisk. Löjligt. Underbart också att hela världen fick veta det.
Jag kan inte sova. Livet känns så onödigt. Jag har sagt det förr. Varför ska man födas, försöka bli någon, försöka göra nåt, sträve efter något slags mål tills man slutligen bara dör. Vad är det bra för? Livet kan vara kul. Jag vet inte hur mycket jag kan skratta på en dag. Ändå. Så ihåligt. Det väger inte upp. Vad ska det väga upp? Jag vet inte ens vad jag pratar om. Vad är det som är fel? Jag kan inte beskriva det, inte sätta ord på det. Det är bara ett hål. Eller kanske en klump. Som inte borde vara där. Där är felet. Men vet man inte vad det är kan man inte göra något åt det.
Folk går in i väggen, folk bryter ihop. Folk sörjer närstående som dör och ser sina liv bli förstörda. Vad har jag att komma med? Jag har ingen dålig barndom att skylla på. Jag har inga livskriser som förklaring. Helt idiotiskt. Jag borde vara så fruktansvärt glad, lycklig och tacksam. Men ibland vet man bara inte om man är på rätt spår.
När man inte vill vara med, vad gör man då? Kan man stoppa lek?
(Och vet du vad? Det är faktiskt inte ett DUGG synd om mig. Det är bara jag som får för mig det då och då. Och jag tror helt och full på det själv. Men så är det inte, inte ett dugg synd om mig. Jag borde inte få lov att blogga.)
Kommentarer
Trackback
