isabellejimsdotter

Jag har fått klagomål över att jag inte uppdaterar. Inte straight to my face, utan genom andra. Jag vet inte vad detta betyder. NIKLAS AGILD. Men nu skriver jag iallafall.

Jag fick precis en liten tankeställare av Mican. Klockan är 1.03 och vi har precis sett tre avsnitt av One Tree Hill. Jag älskar OTH men hon har aldrig sett det förut så igår började vi från säsong 1 och har nu arbetat oss igenom 4 avsnitt. Åh. Jag njuter när jag ser på det, jag påminns om allt, om USA, jag sitter och jämför allt, kommenterar allt och påpekar allt som jag har upplevt i USA. "Åh, en sån vattendunke hade vi också." eller "Åh det där ordet sa alltid Dan" eller "det där är så typiskt amerikanskt.." och "jag saknar de där plastmuggarna".

Som alltid med alla serier av den här typen så blir man av varje avsnitt hysteriskt kär, lagom deppig samtidigt som man helt lyckligt sitter och avundas karaktärerna. Känslorna bara flyger runt i ett virrvarr och man blir otroligt påverkad. Det är så förvirrat, allt händer på en gång, samtidigt som det är så svart på vitt på något sätt. Rätt och fel, gott och ont.

När eftertexten rullade efter sista avsnittet och det var dags att stänga av kramade jag och Mican varandra och utbrast "Åååh man blir alltid så kär!" och sedan reste hon sig och jag sa "Varför kan det aldrig bli bra?". Mican suckade och sa "Neej jag vet, det är därför jag inte gillar att se sånna här serier, det blir aldrig bra, så fort de äntligen lyckas med något så är det nåt annat som skiter sig." Det har hon rätt i. Men det var inte det jag menade. Jag tänkte på livet. Då fick jag frågan, efter en stunds eftertänksamhet. "Men Issa, har du ett sånt hemskt liv?"

BOOM. Nej. Jag har inte det. Jag har verkligen inte det. Det enda jag kunde svara var, först på skämt "Ja" men sedan "Nej.. jag har inget dåligt liv, jag har ett sjukt bra liv.. men jag kan inte njuta av det."

Det är ju sjukt ovärt egentligen. Tänk på hur mycket orättvisa det finns i världen, på hur människor lever under sådana fruktansvärda förhållanden och kan inte ens drömma om att leva det liv jag har, med allt jag tar för givet och allt jag får varje dag. Nu när jag ju har det så bra, varför njuter jag inte av det? Varför vaknar jag inte varje morgon och tänker "YES VAD BRA JAG HAR DET! VILKEN TUR ATT JAG ÄR JAG! VILKEN UNDERBAR DAG OCH VAD KUL JAG SKA HA DET!".

Man har mål man sätter upp. Som man vill klara. Och som man faktiskt kan bocka av. Jag har kämpat i två månader med att få ett jobb, ett heltidsjobb så att jag klarar hyra och allt annat. Jag har fått det nu - CHECK. Jag är jätteglad över det, stolt över mig själv och mer än nöjd med resultatet. Men ändå vaknar jag varje morgon med ett stön...viiilll...inte...jobba.. Och det har ingenting med själva jobbet att göra, jag trivs jättebra.

Jag har tak över huvudet, jag äter hur god mat som helst varje dag. Jag har helt på egen hand utvecklat en ny skill; jag kan faktiskt laga mat. Jag är glad över det också. Jag har pengar så att jag klarar mig och i värsta fall en trygghet i att mamma och pappa finns där och kan hjälpa mig. Jag tror mig snart kunna betala av min skuld och det känns jättebra.

Solen är här, våren sprudlar. Jag gick utan jacka idag, jag har nu blivit så mogen att jag kan höra fåglar kvittra och njuta av det. Jag fick en sådan kittlande sommarkänsla när jag gick från mataffären och kunde riktigt lukta gräset och maskrosorna, dess löfte om att sommaren är på väg fyllde hela mig. Ja, i ungefär fem minuter. Sedan glömde jag det.

Jag la mig på balkongen och solade, helt underbart att vara ledig idag och att ha tid för detta. Jag somnade i solen och tappade totalt bort mig i ljudboken (tur att jag läst boken säkert fyra gånger och vet precis vad som händer) och vaknade upp och tänkte "Skönt, jag har inga måsten just nu".  Jag tvättade idag. Det känns tillfredsställande att göra nyttiga saker.

Ändå. Varför är det så ihåligt? Vet ni. För fyra månader sen hade jag ångest över var jag skulle vara idag. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra, vem skulle jag vara med? Tänka sig. Här sitter jag i en underbar lägenhet, med heltidjobb och världens bästa kompis som sover i samma rum som jag. Jag hade inte kunnat hoppas på bättre. Ändå sitter jag här, idag, och drömmer om hur det var för fyra månader sen. Jag minns bara allt som var bra och det ger mig ångest nu, att jag inte tog tillvara på det bättre, som det var då. Är detta bara jag, eller ligger det kanske inte i människans natur att aldrig bli nöjd?

Det känns ändå som om jag snuddat vid något men inte fångat det. Livet. Jag är bara så rädd att jag ska springa, eller dras, igenom livet, utan att fatta det. Men det kanske inte är meningen att man ska förstå. Men jag vill inte slösa bort det, för jag har hört att man bara får ett. Nu är den 1.34 och de minutrar som gått under detta blogginlägg kommer aldrig komma tillbaka. Tiden går så fort och så lånsamt på samma gång. Det övergår mitt förstånd, totalt.

Det är så mycket som trycker i mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Jag saknar. Jag minns. Jag känner mig felplacerad men jag vet inte var det rätta stället är. Inte nu iallafall. Jag vet var det rätta stället var, förr. Men allt förändras varje dag och inget blir som det varit. Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Det känns som om något rinner genom mina fingrar, som om jag inte kan greppa vad som händer i min värld. Huvudet vill bara framåt, springa ifrån allt. Hjärtat bromsar i panik och vägrar ta ett steg till. Kortslutning. De är på väg i varsin riktning och jag slits emellan.

Det finns alltid något att sträva efter men det finns nog inget ultimat mål att nå, ingen fullkomlig lycka att uppleva.

Kunde jag inte fått leva i en TVserie? Med ett manus att följa och vetskapen om att allt nog ändå kommer att sluta lyckligt. Då skulle jag slippa tänka.



Nu är det läggdags. Mican ropar på mig att komma och sova. Imorgon är det jobb igen, jag ska ta Micans pass på Ullevaal. Jag har sagt åt mig själv att jag inte får neka arbetsmöjligheter. Det är bara att bita ihop och köra racet. Fullt ös medvetslös.

Klem

Jag har haft en släng av "sakna-mina-ungar-i-USA"-sjuka idag, hela dagen. Och till råga på allt är det Elianas födelsedag. Min lilla lilla bebis är visst inte så liten längre, 4 år och tydligen en "Big Girl" nu. Fast för mig kommer hon alltid att vara min bebis. Hur kan man bli så kär i ett barn? Det känns som om jag tillbringade åtminstone halva tiden under USAåret med att kramas och gosas med henne, (både frivilligt och med tvång!). Mitt hjärta krampar typ när jag tänker på USA och min familj. När jag letar skolor tittar jag bara på NYC och NJ, inte bara för att det är goa ställen, utan galet mycket bara för att jag känner en sån enorm trygghet av att få vara nära min familj, min andrafamilj. Jag vill bara ta ett plan NU och komma till värmen, springa in genom dörren och skrika "I'M HOOOME!", slänga av mig skorna, jackan på bänken (fast om jag förstått det rätt så behövs jacka INTE i NJ just nu..), sätta mig på en köksstol med ett glas isvatten FRÅN KYLSKÅPSDÖRREN (saknar denna lyx!), och bara prata om allt och inget med Hayley. Vi var varandras psykologer, sjukt öppna med allt. (stackarn, vissa saker hade hon nog varit lika glad för att inte veta om! haha - men så har vi ju mig som inte kan ha några egna hemligheter) Jag saknar att simma i poolen med pojkarna och att cykla runt blocket, ta ungarna till Ben n Jerrys GlassBar och ha shower i lekrummet. Men, jag saknar INTE att vara på karaten.

Älskade lilla du, jag hoppas att du har, och har haft, världens bästa födelsedag, fastän du inte kommer att få se eller förstå detta blogginlägg. Jag kanske kan skicka den önskningen med tankekraft? Love, your Isabelle.

30.4.2010 kl 6:49 och jag äter müsli med skogsbärsyoghurt.

6 timmars sömn och jag är redo för en ny dag, en fredag. En sjukt schemalagd och spikad dag. Jobb på postbanken 8-16, hem och käka, göra mig i ordning och packa det sista för att möta upp Mican kl 19 i stan igen. Vårt flyg drar mot Sthlm kl 21. Behöver man pass tro? Det är ju faktiskt utrikes fastän det inte känns så. Tar med det för säkerhets skull.

Jag tänker på gårdagens händelser. Det mest speciella var nog när jag hällde en halv öl över mig själv. Ja alltså, på arbetstid. Det gick till som så att jag satt där i kassan på mataffären som vanligt (min nästsista dag) och när man scannar in ett 6pack öl sitter streckkoden under. Således måste man lyfta upp 6packet och luta det över för att scanna. Det går alltid jättebra. Utom när det är ett ca 2-3 cm stort HÅL i ena ölburken. Precis på burken närmast mig.

Som ren rutin lyfter jag upp 6packet och sedan kommer flodvågen. Jag tror minsann min blick blev lite häpen innanjag fick fram till kunden "Oj! NU BLEV JAG BLÖT!" hahaha. Inte lite heller. Hela kassabandet, golvet, och framförallt jag, blev ju dyngsura. Så där satt jag och stank öl resten av dagen. Härligt härligt!

Jag tänkte på ett annat fenomen. "Varför är det alltid så att alla ska komma samtidigt till kassan?" Alltså, det är aldrig en strid ström, utan först är det ingen, sedan kommer alla. Sedan ingen, följt av alla.

Jag tror att svaret kan vara som så att när ingen är i kassan, nä då tar alla god tid på sig, det är ingen brådska "Det är ju ingen kö". MEN så fort någon ställer sig i kassan så ser alla det och tänker "Oj! Nu börjar det bli kö, bäst att skynda sig först till kassan." SÅ SPRINGER ALLA DIT PÅ EN GÅNG! Sedärja, då har jag löst även detta problem.

Taggad inför Sthlm. Och Uppsala för den delen också som det blir ikväll om det går som planerat. Plånboken vill jag inte ens prata om men jag hoppas att det löser sig. Mican försöker banka in i mig att "Du måste leva när du är ung, du kommer inte ångra dig när du är 60". Sant. Men jag gillar inte tanken på att spendera pengar jag inte har. Ugh.

Sedärja, "dags att slutföra en viss göra-i-ordning-sig-på-morgonen-inför-jobbet"-process.

Kommer tillbaka till Oslo på måndag och jobbar då sista dagen på mataffären den kvällen! Sedan blir det all about postbanken i fortsättningen.

Pusselihaj!

Fredag klockan 16 var tiden då jobbet var slut för dagen, men också tiden då stressen startade. Tiden då helgen började, äventyret nalkades och förväntan byggdes upp för att så småningom förhoppningsvis infrias. Med dessa poetiska ord påbörjar jag berättelsen om helgen, the helg, som skulle tillbringas i Uppsala & Stockholm, i goda vänners lag, gamla som nya.

[Detta är inget blogginlägg - se det som en bok, så känns det genast inte lika långt]

Del 1 -  Resan dit.

T-bane hem. Jobbelibankoutfitten utbyttes mot festelikortelikortkortklänningen. Sminket på - matlåda uppäten och så T-bane igen. Tillbaka mot stan och möta Mican. Här börjar äventyret, spänningen. Brandlarmet hade utlösts på Oslo City, shoppingcentret där frugan jobbar, och hela stället skulle evakueras. Där stod jag, vilsen, och försökte förklara var jag var i telefon, medan Mican skulle stänga butiken och höll i all hast på att glömma bort sin packning.

Vi möttes, sprang in på centralstationen. Vi var i färd i att köpa biljetter till flytåget när Mican utbraste att det var ju alldeles för dyrt. LET'S RUN TO THE BUS STATION. Ja, vi hade ju inte alltför gott om tid med tanke på att flyget skulle gå någon timme senare och vi inte hade någon aning om när bussarna gick, varifrån de gick eller hur allt skulle gå till. 

Vi fick i lyxighetens namn en egen buss. Bara vi och vår rare busschaufför. [rar på svenska] Sprang in på Gardemoen, där flera av våra vänner jobbar, men inte såg vi någon inte. Tryckte käckt in bokningsnumret i biljettautomaten till flyget. FEL NUMMER. Jippie. 

Killen i kassan ordnade detta åt oss och när han såg våra namn på sin skärm fick drog ett helt nöjt ansiktsuttryck över honom och han sa glatt. "Sådärja! Karin och Karin!".



Vi sprang tillbaka, ordnade boarding pass, klarade säkerhetskontrollen och insåg glatt att nu hade vi ju gott om tid. Gott om tid att se efter vad Tax Freen hade att erbjuda. Det fanns en del. En jäger och en rosévin att dela på (Jägern skulle bara smakas på - resten skulle Niklas få). Jag köpte jägern, betalade och la den i en påse jag tog med mig. Micaela köpte vinet. Betalade....

- GATE CLOSING GATE CLOSING -

Panik! Vi sprang dit, hann på planet där alla redan satt. Ganska flummiga, högljudda, jag festklädd och allmänt blonda. Jag vet inte vad vi gjorde för intryck men det blev nog inte bättre när Mican frågade "Issa, du tog vinet va?" Jag tror inte att någon missade när jag sa "VA?! HAR DU INTE VINET? SKOJAR DU MED MIG? GLÖMDE DU VINET?" ... "Jag trodde du tog det! Men jag går tillbaka då!"

Jag satte mig på min plats och såg framför mig hur jag skulle få tillbringa helgen själv. Micaela fick 2 minuter på sig från flygvärdinnebögen och han frågade om hon hade incheckat bagage ifall hon inte skulle hinna tillbaka. STRESS. Micaela, jag har en fråga. Hur lyckas du leva dig igenom ditt liv utan hjärtattack? Såklart hann hon. Så typiskt dig :)

Om själva flygresan, som tog 50 minuter, finns inte mycket viktigt att berätta mer än att vi smygdrack lite jäger och att jag betalde TJUGOFEM NORSKA KRONOR FÖR LJUMMET MINERALVATTEN. 

Del 2 - Arlanda

Vi kom fram och vi visste att bussen skulle gå inom 10 minuter men inte varifrån. Det var bara en person före oss i kön till info. Men snubben var ju totalt lost och hon i kassan visste ingenting så efter fem minuter slängde jag mig fram och sa "HALLÅ URSÄKTA MIG MEN JAG SKA FAKTISKT MED EN BUSS SOM GÅR OM FEM MINUTER OCH JAG MÅSTE FÅ VETA VART JAG SKA!". Sjukt o-issigt. I DID IT. Jag tog för mig - haha!



Vi hann med bussen. Men eftersom jag inte stått kvar i kön hade jag heller inte fått köpt mig biljetter. 100 sek var skulle bussgubben ha. Cash. Han tog inte kort. 190 hade vi skrapat ihop med sedlar och mynt när han sa "Men.. ni vill betala med kort va? Och vi har ju ingen kortmaskin. Och det är meningen att vi ska ha det. Och det kan ju inte ni hjälpa att vi nu inte har det, så då kan ni ju inte betala. Och då blir det ju visst gratis för er - hoppsan!" Där stod jag med 190 kr i handen och sa att "SJÄLVKLART ville vi bara betala med kort", log glatt och stoppade ner pengarna igen.

Del 3 - Uppsala

Planen var  - ring Isac när vi är på bussen så möter han oss i Uppsala och vi tar väskorna till hans lägenhet före festelifest. Men planen sprack så fort vi insåg att Isacs telefon var avstängd. PROBLEM. Vet ni. Problem är till för att lösas. Hjärnmusklerna sattes i rörelse och snart ringde jag Emanuel och frågade om han kände till sin brors vänner. Han var en hjälte och googlade upp Isacs roomie Joels nummer.

"Hallå?"
"eh...hej.. Joel? Du..känner du Isac?"
"öh..aa"
"Kan jag få prata med honom?"
"...är du snygg?"

Haha! Vi fick slutligen tag på Isac, mötte upp honom hos honom, slängde in väskorna och sedan har ja inte så mycket mer att berätta om denna kväll. Tyvärr fick Niklas aldrig någon Jäger av oss av någon anledning. PIP.



Isac var minst lika mycket hjälte som Emanuel varit denna kväll och det var supermysigt att få träffa honom igen, vi kunde inte ens komma på när vi setts senast i våra liv. Tack för din gästfrihet - EN TOAST FOR THE HOST!




Del 4 - Uppsala dagen efter



Med alldeles för kort tid och alldeles för många kära vänner att träffa slutade det med att vi på någon timme försökte klämma in att hänga med alla - Isac, Joel, Emma, Daniel, Isaac, Niklas & Robin. Kuuul - ENDAST kvalitétstid, eller?



Det blev inga bilder från kvällen före. Men det löste sig ändå.

Del 5 - Stockholm

Jag fick uppleva min första bilfärd med Niklas. NIKLAS AGILD - sjukt kul kille med kändispersonlighet, eller?. Nu önskar jag att jag kunde ha ljudeffekter här på nåt sätt. Micans Balivän och vi skulle nu få bli hans sambos i två dagar. Kuuuuul är allt jag har att säga!



Jag vet inte hur många gånger vi alla nämnde hur frånvarande, trötta och allmänt väck vi var efter Uppsala. Det var kul, det var väl ingen som hade problem att prata, men alla hade problem att lyssna. Det liksom connectade inte i någons av våra hjärnor när någon sa något. Följden av detta blev mycket mycket skratt. Pizza & filmhyrning (Vem hyr film SITTANDES?), myskväll med Mican, Niklas & Martin. HALFBAKED var lyxighetens prick över i:et.

3 pers i en säng. Niklas sov inget. Mican sov tills hon frös. Jag sov som en stock, helt omedvetandes om omvärlden. Tripp, trapp, trull - Wonderful!

Sista heldagen i Stockholm och vi stack in till stan och stod vilsna MITT på plattan och väntade Karl & Daniel. "HEEEJ TVILLINGARNA" sa de. Vi hade råkat packa med oss ungefär likadana kläder så där stod vi, båda blonda i svarta leggings, vita klänningar, svarta jeansjackor och svarta solbrillor. Tadaa.



Vi drog en sväng på stan, lyssnade på ett högst troligt rödpolitiskt gatuband, hängde bland äckliga secondhandkläder, köpte glass och pizza och korv och hamburgare (ja jag och mican åt allt det där). Vi solade vid Medborgarplatsen, hängde och tjötade. Karl kastade mest pinnar. Daniel retade mig och hade sig nästan precis lika mycket som förr. Staffan och Fanny slöt upp med oss lite senare - BRA!





Denna kväll ungefär dog vi och det var väl tur det eftersom vi skulle upp kl 5 och denna morgonens stora hjälte var NIKLAS som var så galet snäll och körde oss till Arlanda vid 5.30 på morgonen! TACK TACK HEMSKT MYCKET TACK!

Del 5 - Back in Oslo

Vi var helt döda hela resan hem, möttes av snöflingor i luften på Gardemoen och vi var så döa så vi var frånkopplade på Tbane hem. Klockan 10 slocknade jag. Klockan 15 började jag jobba, sista dagen på Kiwi. Och så var denna WEEKEND slut. Allt kul ska alltid ta slut så snabbt.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tacka alla kära som vi fick träffa och beklaga att vi inte hann med alla som vi velat och hoppats på! Buuuu. Om ni undrar över varför jag har så få, så konstiga eller så dåliga bilder så beror det på att jag tagit med mig en laddad kamera - UTAN MINNESKORT.



Ps. Idag blev det stekt fläskfilé, basmatiris, brunsås och ekologisk rödvinbärsgelé till middag á la Issa.

Jaha. Jag har nu ett helt normalt liv med en helt normal rutin. Klockan ringer 6.30 och en timme senare går Tbane mot jobbet. 8h jobb och sedan hemåt igen. Middag och se efter lägenheten, göra viktiga saker, BORDE träna. Läggdags klockan 22, eller 23.30 senast. Men. Det finns faktiskt, har jag märkt flera gånger, tid över. Jo, jag dödar väldigt lätt den tiden på datorn men jag satt och tänkte en kväll att näe. Jag måste dra ner liiite ytterst pytteliite men ändå liiite på facebook. Men vad ska jag göra istället? [om du säger träna börjar jag gråta.] Jag har noll sug att kolla på TV faktiskt. Jag läser redan varje dag och ljudbok har jag lyssnat så mycket på att jag får ont i örona.

ISABELLE tänkte jag. DU MÅSTE SKAFFA DIG EN HOBBY! Det var en ovanlig tanke. Jag har ju ändå rätt många intressen om man läser mitt CV. Så jag tittade igenom mina uppradade intressen och insåg att jag nog redan hade hobbies men att jag måste GÖRA dem också.

Så kom det sig att jag tog fram penna och papper, suddi och stomp och började kladda. Tyvärr blir det aldrig likadant som man tänkt i huvudet. Och aldrig blir jag nöjd. Och inte orkar jag öva och öva och öva heller. Det är allt eller inget, EN teckning, icke mer. Ändå känner man en viss tillfredställelse. Inte över resultatet i sig, utan för att man gjort det och det är ju kul!


Ni tror kanske att man är experto när man gått konst och form
på folkhögskola men där tror ni fel. Det jag gillar är ju att kladda
och smeta och kleta. Inga himla detaljer, det orkar jag inte med.
Därför är det en stor utmaning och sitta såhär och rita med blyerts.
Nog med ursäkter. Jag har aldrig fattat hur man målar hår. Så jag
använde mig av min bäste vän GOOGLE; sökte på "draw hair" och
hittade en 6stepguide. Här har vi resultatet och jag undrar konfunderat
varför det inte alls blev sådär äkta, levande och underbart som den
där konstnärens bilder. Kan det va så att han övat? Nehej det tror
jag aldrig. Mitt personliga tips idag är dock att inte måla ögon först,
sedan mun och inse att glappet är alldeles för långt emellan för näsan.

haha!

Det finns många sätt att rangordna människor. Den äldste till den yngsta Den starkaste till den svagaste. Den mäktigaste till den med minst inflytande. Den duktigaste till den mest late. Den sötaste till den fulaste. Den störste till den minste. 

Dessa exempel är tydliga, konkreta och ofta ganska självklara. Det kommer ofta utifrån, media och människor lyfter fram vissa människor som viktigare än andra. Det är klart att alla människor egentligen har lika värde, men frågan är om inte många spontant tänker att presidenten står lite högre upp på trappan än en gammal gumma i Kambodja. 

Sedan har vi de dolda rangordningarna, de mentala. Jag vet inte hur andra tänker, men i mitt huvud brukar det lätt bli att jag rangordnar mig själv med andra, hittar min plats i ledet. På en arbetsplats, i ett kompisgäng, i sin egen släkt.

I vissa sammanhang känner man sig så himla viktig, i en grupp där inget någonsin blir gjort tar man kanske rollen som ledare. I andra sammanhang där många försöker få sin vilja fram tar man ett steg tillbaka och låter andra axla ansvaret. Ibland donnan i centrum, ibland den osynliga i skuggan. Du känner kanske inte alls igen dig i detta, kanske är du likadan med andra, men jag kan ofta förundras över hur olika jag är, hur olika människor måste ha totalt olika bilder av mig, hur jag är som person.

Om jag träffar en ny människa är det som om mitt ordningssinne snabbt behöver ta reda på vem som är på vilken nivå, underkastar jag mig den här personen eller är det jag som har övertaget, är överlägsen? Det är konstigt, men det är sällan jag bara tänker, oj, vi är lika bra vi två, på samma trappsteg, samma nummerlapp i kön. Vi låter vissa bestämma över en, det är klart att man låter experten, professorn besluta utan att ifrågasätta eftersom vi redan bestämt att han är bättre, kan mer, är smartare.

Visst är det väl så att man beter sig på ett visst sätt med den yngre kusinen, och på ett annat sätt med chefen? Man anpassar sig efter situationen. Det är fascinerande hur många intryck man kan ge. Jag tänkte på det idag när jag struttade ner till T-banan som skulle ta mig till jobbet på banken. Klackskorna som med sitt ekande markerar en viss viktighet, en rak rygg som visar stolthet, stilren outfit som understryker seriositet.

Jämför när jag och Micaela tog T-banan in till stan på lördagskvällen, festklädda och flamsiga; resultatet av några shottar och gott humör. Seriositeten försvann, likaså viktigheten. Eller när jag sticker till mataffären med myskläder, big size sweatshirt och UGGs. Soffpotatisen ute på äventyr, hej!

Kanske att inte alla andra undersöker andra människor så noga som jag. Jag kan absolut vara i min egna värld, men jag är ändå medveten om omgivningen. Jag studerar alla från topp till tå, inbillar mig att jag är diskret men det är jag väl knappast. Tittar på näsor, bedömmer klädstil, funderar på hur den där personens fru är, vad hon har för jobb, ifall den där tanten har barnbarn eller om den där gråtrista mamman har dolda tatueringar som bevisar att även hon varit ung och crazy. Det är lätt att genomskåda människors humör, och man tror lätt att humören för stunden är vad som präglar den människas liv, eftersom det bara handlar om sekunder, minuter man har på sig att granska.

Kroppspråket och attityden uttrycker så mycket. Kategoriserar de självsäkra och osäkra i varsina fack på bråkdelar av sekunder. Det är bara att se på hållningen, känna styrkan i handslaget, möta ögonkontakten och styrkan i rösten.  

Första intrycket är så oerhört viktigt, men jag hoppas inte att det är avgörande. Åtminstone inte i mitt fall, jag tycker om att ändra min inställning till folk , blir mer än gärna glatt överraskad av oväntade handlingar och skills. Jag vill tro bra om folk fastän vissa verkar alldeles hopplösa. Visst är det roligt att se någon bara blomma ut, helt plötsligt, ur ingenting, av ingen anledning? Men det är också svårt att bryta sina egna spår som man trampar i, om igen.

Tillbaka till rangordningen. Den kan också ändras tror jag. Det handlar om inställning, men det är svårt att nollställa sin egen hjärna och göra det, börja om. Kungen är väl också en vanliga människa, precis som du och jag. Säkert Madonna också. Men hur lätt är det att bemöta Madonna som om det vore en kassörska på Ica? Det handlar inte bara om att kändisar upphöjer sig själva i skyn, det är vi andra som avgör om de ska stanna kvar på sina höga piedestaler. Hade vi haft likvärdiga tankar om dem som vi har om gubben som kör sopbilen hade de nog inte haft badkar av guld direkt. 

Ni får tänka vidare själva. Är du en kung, en dam, knekt eller bonde? Vad är du för alla andra, hur tänker du om dig själv? Mitt huvud spinner iallafall vidare men någongång måste det vara stopp på blogginlägg, har jag förstått.

[Klem]





[Jag har nog aldrig sett en gladare jag på ett foto än här!]

Foton från Svenska Kyrkan i New York på påskpysslet i april förra året.

- ctrl C - ctrl tab - ctrl V - tab - ctr tab - dubbelklick - dubbelklick - ctrl C - ctrl tab - ctrl c - tab - ctrl tab -

Sådär sitter jag och knappar på jobbet - kul va? [Ja! Jag tycker faktiskt att det är kul. Det känns viktigt. Jag är lättroad.]

Jag är ganska så glad. Mest mätt just nu, efter att jag väntat på Mican i år och dar, kändes det som, så att vi kunde äta en underbart god tacopaj som jag gjort. Jag gillar inte tanken på att laga seriös middag och sedan sitta där själv och äta så jag brukar vänta på Mican, fast igår slutade hon midnatt och jag la mig kl 22 så det kändes inte rimligt att vänta.

Men åter till gladheten. Jag brukar inte ens tänka på att någon egentligen läser min blogg, utom mamma då. Men jag satt idag och kollade igenom statistiken för mina läsare och fick en positiv överraskning. Okej jag kollade inte hastigt igenom, jag satt och räknade ut exaka genomsnittet under de senaste 90 dagarna. Varför kan jag inte göra nåt lite halvhjärtat? Alltför ofta blir varje liten tanke en ambitiös och överdrivet petig utredning.

Såklart har jag ingen enorm publik men när jag skriver har jag i tanke att kanske max 2-3 pers läser varje dag, eller varje inlägg. Kan ni tänka er, GENOMSNITTET per dag är nästan 19 personer! Närmare bestämt 18,8. KUL! Synd att man aldrig märker det. MEN KUL ÄNDÅ! :) En vacker dag kanske jag kommer upp i blondinbella eller Kissiestatus?

Därför borde jag skriva nåt vettigt men det finns inte mycket vettigt i mitt huvud. Jag försöker dra ner på facebook. Ska nog bli bättre nu när jag har jobb varje dag, men när man kommit hem från jobbet, lagat och ätit mat, tvättat, facebookat, vad ska jag då göra? Igår tänkte jag att jag behöver kanske en ny hobby. Sedan satte jag mig och ritade en sväng. Näsan blev för lång, ett problem som kan uppstå när man ritar ögon först, sedan mun och sedan kommer på att avståndet emellan vart för långt.

I helgen står Sthlm på schemat, eventuellt Uppsala också! Det ni.

En annan sak som jag ville berätta är att överst på min önskelista står klipp+sling hos frisören. Nej jag vet, jag fyller inte år förrän i augusti. Men om någon skulle komma på den tokiga idéen att jag förtjänar en spontan present helt plötsligt så vill jag bara att det ska finnas nedskrivet. Själen mår inte bra när inte håret mår bra. Eller?

Annars känner jag mig ganska så harmonisk ändå. Det är håret då. Och oro inför hösten. Men mest håret.

Köss mä!

Vi blev bjudna, eller tvingade?, att komma på middag till Sebbe & co.
(Vi gick givetvis dit mer glädje). We brought the chicken så att säga
och sedan var vi mer än redo för kvällens bravader.

















Sen blev det visst inga fler bilder, men det betyder inte att kvällen tog slut.
Förfest hos oss, förfest + middag hos Sebbe, GG, Christoffer med Mican & Ruben,
fest nånannanstans, pubbesök 1, vandring på stan, pubbesök 2 (samma pub!?),
följt av klubbesök med svenska gamla myslåtar och slutligen efterfest och
sängdags kl 5 eller nåt sånt. BARA BRA.

Vilket ord kan annars avsluta dygnet?

GENIALT

Så får man skäll av en viss Linnea Mökander. Skäll för att min blogg vissnat. Vadå vissnat? Jag skriver väl? Tydligen inte. Här kommer därför ett inlägg utan tema, jag vet inte vart det kommer sluta.

Idag sade jag skriftligen upp mig på mataffären, fast sedan kom jag och chefen fram till att det är bättre om jag inte säger upp mig helt, så kan jag finnas med på extrajobbslistan. Och igår kom chefen på UBC in och handlade hos mig och vi bestämde att vi ska prata om hur det blir på Ullevål på söndag när jag jobbar på matchen.

På måndag börjar nya jobbet och jag är peppad! Nervöst men sjukt kul. Ska bli minst sagt skönt att få in lite pengar också. Jag skrev på uppsägelsepappret att jag trivts på jobbet men nu fått ett bättre erbjudande. Chefen skrattade åt mig och sa att så säger jag bara för att jag inte jobbat där så mycket.

Men det är sant. Jag tycker att det är roligt att sitta i kassan och prata med alla underliga och speciella människor, alla har sånna egenheter. Vissa är så glada och söta och trevliga, andra är raka motsatsen. Men då brukar jag ge mig tusan på att jag ska ändra på det. Jag vet inte hur mycket man kan påverka som kassör i kassan på en mataffär i någons liv som man varit en del i sisådär ca 3 minuter.

En hel del kanske. Jag brukar undra vad det är som gör att personen är sur, om det är en dålig dag, eller kanske ett helvete till liv de lever. Vad har hänt i deras liv, vad har de för problem i vardagen? Vad har de för relationer, är de nöjda med sina insatser? Jag är nog ganska konstig, men helt allvarligt så hinner jag tänka såhär långt under en enda kund. Inte varje kanske, ibland passerar vissa förbi utan att alls fastna på minnet eller näthinnan.

Kommer det en surkärring är jag så övertrevlig så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag tror att alla kan klämma fram ett litet skevt leende åtminstone. Ibland lyckas jag, det är kul! Men oftast är det som om de bestämt sig för vad de är på för humör. Jag har varit med om att folk skrattat, nästan åt mig, för hur jag beteer mig istället för med mig. Men det kan jag bjuda på! Jämför man med de flesta som sitter i kassa på mataffär i Norge så kan det behövas. Det finns inte nog med trevlighet för att väga upp.

Det finns så många människor som verkar så sorgliga på något vis. Jag kan sitta och tänka att jag har ingenting att klaga på, ingenting, när jag ser en av alla de gubbar som kommer in varenda gång jag jobbar, lämnar sin pantlapp och köper ny öl, luktar kiss och köper sig den billigaste ciggpaketen. Hur hamnade han där? Har han barn? Har han ens försökt att komma ur det, eller har han gett upp och bryr sig inte? Tanter som tappat gnistan, mammor som verkar vara helt utslitna och skäller på sina barn.

Fast sedan så finns det ju underbaringar också. Jag sa till en liten mörk kille i mellanstadieålder idag att han är så himla rolig, eller kul sa jag, eftersom rolig betyder lugn och det är han absolut inte. Han tackade för komplimangen och gick. Tanter som så gärna vill köpa lotto av mig eftersom de förra gången vann på tippingen. Killar som ber om mitt nummer på baksidan av kvittot (kille rättare sagt, det har bara hänt en gång haha! Han fick det dock inte..)

Idag slutade kortläsarna i båda kassorna att fungera, det var ingen kontakt till banken i ca 30-40 minuter och samma sak hade hänt i hela området, på alla affärer. Jag satte upp en kartong med meddelandet "KUN KONTANTER" för att upplysa kunderna som gick in om detta, men många var ju redan i affären. Man kan ju bara tänka på vilka reaktionerna ska bli när en kund kommer fram till kassa, kundvagnen proppad med allt man behöver och som man tar för givet skall finnas i ens ägo alldeles strax. Icke. De flesta handlar på kort och det fanns ingenting jag kunde göra, dessutom hade butikschefen lämnat affären ca 3 minuter före vi konstaterat problemet.

Jag förväntade mig att folk skulle skälla på mig, åtminstone muttra och klaga. Det ska ju trots allt gå att handla i en mataffär. Men kan ni tänka er, det var ingen som klagade? Klart att man kunde skönja besvikna blickar men ingen riktad åt mig. Folk skrapade fram kontanter, lämnade varor, sprang hem och hämtade pengar, vissa utan att ändra en min. Jag blev så glad och jag beundrade verkligen tålamodet. Andra kom tillbaka senare och någon tog numret för att kunna ringa och höra när det skulle fungera igen. Inga kommentarer, inget snack. Allt bara löste sig och det förvånade mig. Tack alla fina människor för att ni är så förstående!

När jag kom hem idag bestämde jag mig för att ge Mican en finmiddag lagom färdig tills hon kom hem från jobbet. Det blev ris, brunsås och enorm kycklingfilé med pepparfärskostsficka, alltså ingeggad färskost med 4 pepparkorsnsmak i ett veck jag skurit i filéerna. Det blev verkligen hur gott som helst, om jag får säga det själv. Och det får jag väl, det är min blogg!

Nu sitter jag här och njuter. Njuter av att jag har sovmorgon imorgon. Njuter av att jag nog faktiskt inte har ett enda måste i huvudet just nu, det är inte ofta. Jag njuter över att jobbfrågan är löst, jag njuter av att jag är mätt och nöjd. Jag njuter av att jag fortfarande har en lång del kvar av min ljudbok, sista delen ur Milleniumserien. Jag njuter av att jag inte har läxor att göra, prov att plugga till (stackar Mican). Jag njuter av att jag inte har någon tvätt att vika. Jag njuter otroligt över att inte ha något otalt med någon, inte vara ovän med någon i min närhet. Jag njuter av att jag faktiskt klarar mig så himla bra! Heja mig, jag är bra!

Sådärja, Linnea Mökander. Min kära vän som jag saknar så mycket sen vi skiljdes i USA i augusti. Här har du ditt himla inlägg, tack för att du peppar och är en godbit i mitt liv.



[Foto från April 2009, Dead Frogshot på OL. Hallåå brudar då levde vi livet! Saknar som en dåre. Repris tack!]

Puss, Easy

Så kunde det gå. Bussbiljetter bokade för hemfärd. Dock bara en kort visit fredag kväll-måndag eftermiddag. Det bara blev så. Min kära lilla stora lillasyster har gått och blivit sjuklig och jag ska jobba för henne på Bergs i helgen. Jag trodde aldrig att jag skulle tillbaka dit, 4 år kändes liksom tillräckligt. Men jag förvånar mig själv när jag faktiskt inser att jag ser fram emot det. Det ska bli mysigt. Det känns som ett annat liv, så längesen och ändå så nyss som jag stressade, svettades, skrattade och jobbade där. Åt gjorde jag minsann också, och jag är väl inte den som är den när det gäller att provsmaka bullar och godgrejer..



I'm not the one who is the one som jag spontant sa en gång, totalt översatt direkt från svenskan. Jag gjorde mig inte förstådd kan jag tillägga. Men jag hade ganska roligt åt mig själv. Själv.

Alltså. Kungälv hela helgen. Jag har inte träffat mamma på kanske 2 månader. Jag är ju annars sjukt anti Sverige. Jag känner mig löjlig i det, men så är det. Jag vet inte riktigt varför. Fast det är väl att jag vill vara i USA. Och att jag fått för mig att har jag flyttat hemifrån ja då ska jag banne mig klara mig själv och inte åka hem och vela. Men där har jag redan misslyckats. Hem i helgen PLUS att jag nu öppet kan erkänna att mamma fick betala månadens hyra. Den ska betalas tillbaka så fort som möjligt. Jag skäms. Jag har aldrig bett om pengar, inga seriösa pengar, vad jag kan minnas.

Jag vill klara mig själv, självständigt. Jag har aldrig behövt tänka såhär på pengar förr. Klart jag inte alltid kunnat köpa vad jag velat, långt ifrån. Men det jag fått avstå ifrån att lägga pengar på har varit saker jag inte behöver i grund och botten. Jag har också alltid sett mig som pank när jag haft ca 2000 kr eftersom jag alltid sett sista tusingarna som en buffert, om något skulle hända. Därför har jag aldrig riktigt varit pank. Jag är fortfarande inte pank pank. Men jag hade legat på minus om jag skulle betalat hyran för april.

Tur man har föräldrar iallafall. Tänk de som inte kan få hjälp när det krisar sig. Då är man ju helt utlämnad! Det är ändå en sådan enorm trygghet i det, att i värsta värsta fall kan man gå till mamma och pappa. Men jag vill inte!

På schemat för morgondagen står jobbintervju och vi får se hur detta går. Hoppas hoppas! Sedan går min gobybus-buss mot gamla goa Göteborg. Och jag har också skickat in sista anmälningen på studera.nu. Det känns som om jag är ute efter att se mig själv misslyckas där. Det enda som kunde varit värre är om jag sökt läkare. Men arkitekt. Kunde jag inte komma på nåt lite enklare att komma in på, lite lägre krav på intagningspoäng och lite färre år än FEM att studera under? Nej, såklart inte. Jag ska alltid ge mig på det svåraste. Hemuppgiften är inskickad och nu är det bara att vänta på svar om jag ens gjort tillräckligt bra ifrån mig att få lov att göra arkitektprovet.

Jag fick ett litet lyckorus igår när jag såg en bild framför mig av mig själv som en framgångsrik arkitekt. Fy vad coolt! Men. Oddsen är små, konkurrensen hög. Jag har ingen plan B just nu heller. Vi får väl se vad framtiden har att utvisa. Jag kanske har någon liten elak gubbe i mitt undermedvetna som vill se mig rasa. Det jag helst vill är att bo, jobba och leva i USA. SPLASH, kan inte få visum. Det jag näst helst ville var att plugga i USA. SPLASH, har inte råd, och allt talar emot hela idén - utom min innersta önskan. Då tänkte jag att jag får väl plugga i Sverige. Vad väljer jag? Arkitekt. SPLASH - jag har inte tillräckligt höga betyg. 

Och det sura i det är att jag, utan att vara skrytsam, kan säga att jag har bra betyg. Jag har jobbat för dem samtidigt som jag har haft lätt för mig i skolan om man jämför. Ändå känns det lite som om man pluggat i onödan om man ändå inte ska kunna gå det man vill. Och varför ska de komma upp med detta med meritpoäng när man ändå inte kan göra något åt det. Tänk om jag inte valt korkade kurser som litteraturvetenskap i 2an där läraren puckat nog gav alla 3or MVG och alla 2or VG (När det är ganska logiskt att 2orna inte har samma kunskap som 3orna som har haft svenska ett år till..) Och HUR kunde jag få vg i en sån flummig kurs som filisofi A. Och Himlans Religion A. Jag blir så sur, så onödigt. Jag förtjänar VG i gympa och Matte C (TACK PAPPA ATT DU TYCKTE JAG SKULLE TA DEN SKETNA KURSEN SÅ JAG ÅTMINSTONE ÄR BEHÖRIG TILL ARKITEKT) och Historia B. Men Religion och Filosofi? Vad hände där. Känns som ren otur. Är jag omogen om jag rent ut på min blogg säger, Robert Wilsén jag gillar inte dig?

Men när ändå LM är på min hjärna så kan jag tala om att jag saknar vissa lärare galet mycket. Så roliga, så bra. Jag har aldrig hört någon prata minnen från gymnasiet, längta och sakna lärare och händelser så mycket som LMare gör. Det är nåt speciellt alltså. HOBBE. Marita. Jonas Lidén. Anders Hultgren. Emanuel. Maj-Christine. Christina Lantz. Sven the katthatare. Myyys säger jag bara. Haha. Men jag saknar inte att plugga. Inte nåt.

Nu väntar jag bara på att torktumlaren är klar så jag kan packa..



Schlutt - som Håkan sa i Sunes sommar när han ätit upp alla lakrisbåtarna.