isabellejimsdotter

Jag har fått klagomål över att jag inte uppdaterar. Inte straight to my face, utan genom andra. Jag vet inte vad detta betyder. NIKLAS AGILD. Men nu skriver jag iallafall.

Jag fick precis en liten tankeställare av Mican. Klockan är 1.03 och vi har precis sett tre avsnitt av One Tree Hill. Jag älskar OTH men hon har aldrig sett det förut så igår började vi från säsong 1 och har nu arbetat oss igenom 4 avsnitt. Åh. Jag njuter när jag ser på det, jag påminns om allt, om USA, jag sitter och jämför allt, kommenterar allt och påpekar allt som jag har upplevt i USA. "Åh, en sån vattendunke hade vi också." eller "Åh det där ordet sa alltid Dan" eller "det där är så typiskt amerikanskt.." och "jag saknar de där plastmuggarna".

Som alltid med alla serier av den här typen så blir man av varje avsnitt hysteriskt kär, lagom deppig samtidigt som man helt lyckligt sitter och avundas karaktärerna. Känslorna bara flyger runt i ett virrvarr och man blir otroligt påverkad. Det är så förvirrat, allt händer på en gång, samtidigt som det är så svart på vitt på något sätt. Rätt och fel, gott och ont.

När eftertexten rullade efter sista avsnittet och det var dags att stänga av kramade jag och Mican varandra och utbrast "Åååh man blir alltid så kär!" och sedan reste hon sig och jag sa "Varför kan det aldrig bli bra?". Mican suckade och sa "Neej jag vet, det är därför jag inte gillar att se sånna här serier, det blir aldrig bra, så fort de äntligen lyckas med något så är det nåt annat som skiter sig." Det har hon rätt i. Men det var inte det jag menade. Jag tänkte på livet. Då fick jag frågan, efter en stunds eftertänksamhet. "Men Issa, har du ett sånt hemskt liv?"

BOOM. Nej. Jag har inte det. Jag har verkligen inte det. Det enda jag kunde svara var, först på skämt "Ja" men sedan "Nej.. jag har inget dåligt liv, jag har ett sjukt bra liv.. men jag kan inte njuta av det."

Det är ju sjukt ovärt egentligen. Tänk på hur mycket orättvisa det finns i världen, på hur människor lever under sådana fruktansvärda förhållanden och kan inte ens drömma om att leva det liv jag har, med allt jag tar för givet och allt jag får varje dag. Nu när jag ju har det så bra, varför njuter jag inte av det? Varför vaknar jag inte varje morgon och tänker "YES VAD BRA JAG HAR DET! VILKEN TUR ATT JAG ÄR JAG! VILKEN UNDERBAR DAG OCH VAD KUL JAG SKA HA DET!".

Man har mål man sätter upp. Som man vill klara. Och som man faktiskt kan bocka av. Jag har kämpat i två månader med att få ett jobb, ett heltidsjobb så att jag klarar hyra och allt annat. Jag har fått det nu - CHECK. Jag är jätteglad över det, stolt över mig själv och mer än nöjd med resultatet. Men ändå vaknar jag varje morgon med ett stön...viiilll...inte...jobba.. Och det har ingenting med själva jobbet att göra, jag trivs jättebra.

Jag har tak över huvudet, jag äter hur god mat som helst varje dag. Jag har helt på egen hand utvecklat en ny skill; jag kan faktiskt laga mat. Jag är glad över det också. Jag har pengar så att jag klarar mig och i värsta fall en trygghet i att mamma och pappa finns där och kan hjälpa mig. Jag tror mig snart kunna betala av min skuld och det känns jättebra.

Solen är här, våren sprudlar. Jag gick utan jacka idag, jag har nu blivit så mogen att jag kan höra fåglar kvittra och njuta av det. Jag fick en sådan kittlande sommarkänsla när jag gick från mataffären och kunde riktigt lukta gräset och maskrosorna, dess löfte om att sommaren är på väg fyllde hela mig. Ja, i ungefär fem minuter. Sedan glömde jag det.

Jag la mig på balkongen och solade, helt underbart att vara ledig idag och att ha tid för detta. Jag somnade i solen och tappade totalt bort mig i ljudboken (tur att jag läst boken säkert fyra gånger och vet precis vad som händer) och vaknade upp och tänkte "Skönt, jag har inga måsten just nu".  Jag tvättade idag. Det känns tillfredsställande att göra nyttiga saker.

Ändå. Varför är det så ihåligt? Vet ni. För fyra månader sen hade jag ångest över var jag skulle vara idag. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra, vem skulle jag vara med? Tänka sig. Här sitter jag i en underbar lägenhet, med heltidjobb och världens bästa kompis som sover i samma rum som jag. Jag hade inte kunnat hoppas på bättre. Ändå sitter jag här, idag, och drömmer om hur det var för fyra månader sen. Jag minns bara allt som var bra och det ger mig ångest nu, att jag inte tog tillvara på det bättre, som det var då. Är detta bara jag, eller ligger det kanske inte i människans natur att aldrig bli nöjd?

Det känns ändå som om jag snuddat vid något men inte fångat det. Livet. Jag är bara så rädd att jag ska springa, eller dras, igenom livet, utan att fatta det. Men det kanske inte är meningen att man ska förstå. Men jag vill inte slösa bort det, för jag har hört att man bara får ett. Nu är den 1.34 och de minutrar som gått under detta blogginlägg kommer aldrig komma tillbaka. Tiden går så fort och så lånsamt på samma gång. Det övergår mitt förstånd, totalt.

Det är så mycket som trycker i mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Jag saknar. Jag minns. Jag känner mig felplacerad men jag vet inte var det rätta stället är. Inte nu iallafall. Jag vet var det rätta stället var, förr. Men allt förändras varje dag och inget blir som det varit. Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Det känns som om något rinner genom mina fingrar, som om jag inte kan greppa vad som händer i min värld. Huvudet vill bara framåt, springa ifrån allt. Hjärtat bromsar i panik och vägrar ta ett steg till. Kortslutning. De är på väg i varsin riktning och jag slits emellan.

Det finns alltid något att sträva efter men det finns nog inget ultimat mål att nå, ingen fullkomlig lycka att uppleva.

Kunde jag inte fått leva i en TVserie? Med ett manus att följa och vetskapen om att allt nog ändå kommer att sluta lyckligt. Då skulle jag slippa tänka.



Nu är det läggdags. Mican ropar på mig att komma och sova. Imorgon är det jobb igen, jag ska ta Micans pass på Ullevaal. Jag har sagt åt mig själv att jag inte får neka arbetsmöjligheter. Det är bara att bita ihop och köra racet. Fullt ös medvetslös.

Klem