isabellejimsdotter

Jag har haft en släng av "sakna-mina-ungar-i-USA"-sjuka idag, hela dagen. Och till råga på allt är det Elianas födelsedag. Min lilla lilla bebis är visst inte så liten längre, 4 år och tydligen en "Big Girl" nu. Fast för mig kommer hon alltid att vara min bebis. Hur kan man bli så kär i ett barn? Det känns som om jag tillbringade åtminstone halva tiden under USAåret med att kramas och gosas med henne, (både frivilligt och med tvång!). Mitt hjärta krampar typ när jag tänker på USA och min familj. När jag letar skolor tittar jag bara på NYC och NJ, inte bara för att det är goa ställen, utan galet mycket bara för att jag känner en sån enorm trygghet av att få vara nära min familj, min andrafamilj. Jag vill bara ta ett plan NU och komma till värmen, springa in genom dörren och skrika "I'M HOOOME!", slänga av mig skorna, jackan på bänken (fast om jag förstått det rätt så behövs jacka INTE i NJ just nu..), sätta mig på en köksstol med ett glas isvatten FRÅN KYLSKÅPSDÖRREN (saknar denna lyx!), och bara prata om allt och inget med Hayley. Vi var varandras psykologer, sjukt öppna med allt. (stackarn, vissa saker hade hon nog varit lika glad för att inte veta om! haha - men så har vi ju mig som inte kan ha några egna hemligheter) Jag saknar att simma i poolen med pojkarna och att cykla runt blocket, ta ungarna till Ben n Jerrys GlassBar och ha shower i lekrummet. Men, jag saknar INTE att vara på karaten.

Älskade lilla du, jag hoppas att du har, och har haft, världens bästa födelsedag, fastän du inte kommer att få se eller förstå detta blogginlägg. Jag kanske kan skicka den önskningen med tankekraft? Love, your Isabelle.