isabellejimsdotter

Det finns många sätt att rangordna människor. Den äldste till den yngsta Den starkaste till den svagaste. Den mäktigaste till den med minst inflytande. Den duktigaste till den mest late. Den sötaste till den fulaste. Den störste till den minste. 

Dessa exempel är tydliga, konkreta och ofta ganska självklara. Det kommer ofta utifrån, media och människor lyfter fram vissa människor som viktigare än andra. Det är klart att alla människor egentligen har lika värde, men frågan är om inte många spontant tänker att presidenten står lite högre upp på trappan än en gammal gumma i Kambodja. 

Sedan har vi de dolda rangordningarna, de mentala. Jag vet inte hur andra tänker, men i mitt huvud brukar det lätt bli att jag rangordnar mig själv med andra, hittar min plats i ledet. På en arbetsplats, i ett kompisgäng, i sin egen släkt.

I vissa sammanhang känner man sig så himla viktig, i en grupp där inget någonsin blir gjort tar man kanske rollen som ledare. I andra sammanhang där många försöker få sin vilja fram tar man ett steg tillbaka och låter andra axla ansvaret. Ibland donnan i centrum, ibland den osynliga i skuggan. Du känner kanske inte alls igen dig i detta, kanske är du likadan med andra, men jag kan ofta förundras över hur olika jag är, hur olika människor måste ha totalt olika bilder av mig, hur jag är som person.

Om jag träffar en ny människa är det som om mitt ordningssinne snabbt behöver ta reda på vem som är på vilken nivå, underkastar jag mig den här personen eller är det jag som har övertaget, är överlägsen? Det är konstigt, men det är sällan jag bara tänker, oj, vi är lika bra vi två, på samma trappsteg, samma nummerlapp i kön. Vi låter vissa bestämma över en, det är klart att man låter experten, professorn besluta utan att ifrågasätta eftersom vi redan bestämt att han är bättre, kan mer, är smartare.

Visst är det väl så att man beter sig på ett visst sätt med den yngre kusinen, och på ett annat sätt med chefen? Man anpassar sig efter situationen. Det är fascinerande hur många intryck man kan ge. Jag tänkte på det idag när jag struttade ner till T-banan som skulle ta mig till jobbet på banken. Klackskorna som med sitt ekande markerar en viss viktighet, en rak rygg som visar stolthet, stilren outfit som understryker seriositet.

Jämför när jag och Micaela tog T-banan in till stan på lördagskvällen, festklädda och flamsiga; resultatet av några shottar och gott humör. Seriositeten försvann, likaså viktigheten. Eller när jag sticker till mataffären med myskläder, big size sweatshirt och UGGs. Soffpotatisen ute på äventyr, hej!

Kanske att inte alla andra undersöker andra människor så noga som jag. Jag kan absolut vara i min egna värld, men jag är ändå medveten om omgivningen. Jag studerar alla från topp till tå, inbillar mig att jag är diskret men det är jag väl knappast. Tittar på näsor, bedömmer klädstil, funderar på hur den där personens fru är, vad hon har för jobb, ifall den där tanten har barnbarn eller om den där gråtrista mamman har dolda tatueringar som bevisar att även hon varit ung och crazy. Det är lätt att genomskåda människors humör, och man tror lätt att humören för stunden är vad som präglar den människas liv, eftersom det bara handlar om sekunder, minuter man har på sig att granska.

Kroppspråket och attityden uttrycker så mycket. Kategoriserar de självsäkra och osäkra i varsina fack på bråkdelar av sekunder. Det är bara att se på hållningen, känna styrkan i handslaget, möta ögonkontakten och styrkan i rösten.  

Första intrycket är så oerhört viktigt, men jag hoppas inte att det är avgörande. Åtminstone inte i mitt fall, jag tycker om att ändra min inställning till folk , blir mer än gärna glatt överraskad av oväntade handlingar och skills. Jag vill tro bra om folk fastän vissa verkar alldeles hopplösa. Visst är det roligt att se någon bara blomma ut, helt plötsligt, ur ingenting, av ingen anledning? Men det är också svårt att bryta sina egna spår som man trampar i, om igen.

Tillbaka till rangordningen. Den kan också ändras tror jag. Det handlar om inställning, men det är svårt att nollställa sin egen hjärna och göra det, börja om. Kungen är väl också en vanliga människa, precis som du och jag. Säkert Madonna också. Men hur lätt är det att bemöta Madonna som om det vore en kassörska på Ica? Det handlar inte bara om att kändisar upphöjer sig själva i skyn, det är vi andra som avgör om de ska stanna kvar på sina höga piedestaler. Hade vi haft likvärdiga tankar om dem som vi har om gubben som kör sopbilen hade de nog inte haft badkar av guld direkt. 

Ni får tänka vidare själva. Är du en kung, en dam, knekt eller bonde? Vad är du för alla andra, hur tänker du om dig själv? Mitt huvud spinner iallafall vidare men någongång måste det vara stopp på blogginlägg, har jag förstått.

[Klem]





[Jag har nog aldrig sett en gladare jag på ett foto än här!]

Foton från Svenska Kyrkan i New York på påskpysslet i april förra året.