..
Lördagbradag.
På schemat för dagen stod Pass, handla pennor och gå till frisören. Mamma och jag åkte in och jag tog nummerlapp hos polisen medan hon parkerade. Kön var på nr 71 när jag kom in. Det rörde sig knappt. Jag fick nr 141. Inte bra. Jag bara insåg hur många timmar det skulle ta när jag efter en kvart såg att siffran tvekat sig upp till nr 74.
Men. Ibland ska man ha tur. En snygg pappa (ni vet vad jag talar om..) gick förbi och sa i farten "Vill du ha nr 96 i stället?" och innan jag hann reagera annat med ett dumt nickande hade han hunnit ut med familjen och jag fick fram ett tack. YES ALLTSÅ! Så kom mamma och jag berättade om hur nöjd jag var över vad som hänt. Så väntade vi. Och väntade.
Tror ni att jag hade slut på tur? Nej. Ännu en snygg pappa (jag vet inte om det hela berodde på att jag idag har på mig pappas skjorta eller vad det är...) kom fram och gav mig en annan nummerlapp "Vill du ha nr 82?". YES ALLTSÅ. Vänlig som jag är gav jag vidare min nr 96 till tjejen som kommit precis bakom mig till nummerlappsgrejen. Alla glada - allting bra.
Tjejen som ordnade med passet var hur trevlig som helst och jag tänkte att "Åh jag vill vara hennes kompis". Konstig jag är eller hur? I vilket fall så tyckte hon visst att man kunde se att det var jag på passet, då jag berättade anledningen till varför jag ville ha ett nytt pass även om mitt nuvarande fortfarande är giltligt [Jag har kolsvart hår, tupperat, sur min och överdrivet mycket svart smink - och jag kan inte skylla på att det är gammalt för det är bara typ 2 år gammalt....] Grejen är den att passsnubben tvekade när jag skulle in i USA igen med familjen efter kryssningen i julas och jag vill inte vara med om det igen, det är inget att chansa på! Det ser absolut inte ut som jag.
Tyvärr fick jag veta att det inte är lov att le på passfotot, som jag ville för att inte se så sur ut. Inte ens le med stängd mun fick jag berättade tjejen i båset skrattande när jag frågade. Istället ansträngde jag mig för att le med ÖGONEN (som de säger att man ska göra i Top Model.. jag vet dock inte hur man gör det..) Istället började jag gapskratta och jag vet inte hur kortet blev, jag bara sa att det blev bra utan att riktigt se. Vem är egentligen snygg på sitt pass? Just det!
Så drog vi vidare till Inex där lim och pennor inhandlades och här hade jag tur igen. Mamma hittade mitt gamla presentkort från 2007 som jag helt klart trodde gått ut och jag var beredd på att böna och be för att få använda mina 100 kr och hade funderat ut argument - men turen höll i sig och damen i kassan sa glatt att "Det är giltligt i 10 år!".
Ännu mer tur - mormor och morfar kom på fika och mamma hade köpt BRIEOST som jag var så sugen på men som jag inte hade kunnat med att be om.. YES ALLTSÅ! - igen!
Turen höll i sig när jag fick spendera 2½ h hos frisören, jag älskar det. Och få bli lite blondare. Dessutom har jag betalat tillbaka min skuld till mamma och det känns hur bra som helst. Och Linus är hemma ikväll och det är kul PLUS att vi har en ny bil! KAN DET BLI BÄTTRE? Jo - det kunde sluta regna också men man kan inte få allt.
Jag tycker lite att jag förtjänade all denna tur idag efter oturen igår. Min buss kom till Oslo 30 minuter efter att den skulle åka. Det var så mycket kö på vägen hem att bussen en gång stängde av motorn - vi rörde oss ändå inte! När vi skulle ha varit en tredjedels väg från Göteborg såg jag på google maps att vi kommit ca 26km från Oslo. Jag var så bitter. Hela dagen hade jag klagat, både öppet och tyst i mitt huvud, över att sitta 3h40min på bussen hem. Istället var jag hemma 6h efter att jag skulle ha åkt från Oslo.
De borde skaffa sig en ny slogan, istället för "GoByBus - vill du åka billigare får du cykla" till
"GoByBus - Vill du åka snabbare kan du cykla!"
Pusselihej!
Weekend
Städmaniac
Troligt. Jag ska bara dammsuga lite snabbt. Men. Om jag bara dammsuger kommer allt damm från alla vertikala ytor falla ner och göra min dammsugning totalt ogjord i långa loppet. Jag måste damma. Då måste jag även rengöra hela köket. Och jag får inte glömma element och lister, ovanför dörrar, kontaktuttag, ljusknappar och i fönster. Då kan jag likagärna rengjöra spisen, micron och inuti skåpen så att det inte faller ut någon smuts när jag öppnar skåpen (Ja alltså jag rengjorde bara i skåpet där sophinken står, någon måtta får det vara.) Men vattenkokaren var också dammig. Och sedan har vi alla sprayflaskor, cremer, smink, rengöringslotioner, hårnålar, nagellacksbortagningsmedel och gud vet vad som står i hyllan som ändå måste flyttas för att hyllan ska kunna dammas och då kan man lika gärna damma varenda liten himlans pinal som den innehåller.
Och vi tvättade samtidigt och jag visste ju att det var en massa damm i torktumlaren så jag dammsög den också, i alla vrår och skrymslen. Dessutom får jag lite ångest varje gång jag öppnar lådan med bestick - det ligger smulor under gafflar och knivar och allt annat så jag lyfte ur allt och dammade där också. För att inte tala om toaletten och handfatet. Varenda bacillusk skal väck. Och jag stod och gnuggade på spisen så jag fick värk för att få bort fläckarna som vägrade lossna.
Förstår ni vart jag vill komma? Inte konstigt att ja drar mig för att städa. Det tar aldrig slut! Och det värsta är att nu när jag gjort allt detta, hittar jag ändå damm här och var och känslan av maktlöshet i striden mot dammet känns totalt tröstlös.
Jag vet redan innan att det kommer att bli så här. Överduktigt va? Det kanske verkar vara en bra egenskap men jag är inte lika säker på det. Eftersom jag vet hur jobbigt det kommer att bli tänker jag ofta och gärna redan innan att näe, det är lika bra att strunta i det, det blir alltid en alldeles för stor apparat. Och nu tänker jag inte enbart på städning, utan det mesta. Det kan vara så mycket lättare att vara totalt passiv istället. Är man från Landet Lagom tycker jag ändå att man borde kunna få till något mittimellan överambitiöst och ingenting alls.
Detta är annars en såndär typisk grej man tar sig för när man har saker som man borde och måste göra men som man inte vill eller orkar göra; typexemplet att plugga. Du vill inte plugga - du börjar städa. "Då gör jag något nyttigt och får inte lika dåligt samvete". Fast, det är sällan man går på det där i långa loppet, det är svårt att lura sig själv.
Men jag har ingenting bättre att göra. Jag pluggar inte (Stackars Mican sitter och kämpar i andra rummet..), jag har inga uppgifter som jag måste göra. Ändå känns det typiskt som om det är något jag undviker. Undviker att göra. Eller undviker att tänka på. Det är som om jag är livrädd för att sätta mig ner och inse att jag inte har något att göra och måste börja tänka. För jag tänker bara i cirklar, samma saker om och om igen och jag kommer inte framåt. Jag kommer med all säkerhet djupare, gräver ner mig ännu mer i samma frågeställningar och problem, men inte vidare, utåt och framåt.
Jag orkar inte ta tag i något av värde. Jag är ganska passiv till verkligheten på något sätt. Jag känner inget vidare engagemang eller är speciellt intresserad av vad som händer, vad jag kan göra eller hitta på. Likgiltig. Samma rutiner samma dag. Allt handlar bara om att jobba, sova, äta - och det rör mig inte. Det känns skönt att inte ha några andra direkta förväntningar på sig från omvärlden, för vem skulle ha förväntningar på mig?
Det var vad jag hade att säga. Godnatt!
(Förresten ska jag hem i helgen..)
08juni2010
Klockan är way over läggdags, jag kom precis hem. Jag har varit på mitt livs första middag med jobbet! Seriöst va? Pepparstek till middag och äpplekaka till efterrätt (Adeline, tur du inte var med, du hade aldrig kunnat äta det rosa köttet!) Det var superdupergott och trevligt även om det var så högljutt att jag bara kunde höra vad närmsta grannen sa.. Jag är helt slut nu och det är verkligen inte läge för bloggande egentligen.
Jag måste också berätta att jag köpt ett nytt paraply eftersom mitt senaste gick sönder någongång runt Halloween i höstas i USA och jag har inte orkat köpa mig ett nytt sedan dess. Jag stod där på H&M i desperation eftersom det spöregnade och tittade på paraplyerna. På ren reflex tänkte jag bara snabbt och lätt ta det svarta "som vanligt", betala, gå ut och vara allmänt nöjd och glad. Men ICKE. Gränser är till för att korsas och rutiner skall brytas (Jag vet inte om jag håller med egentligen men jag har hört det sägas av andra) så helt SPONTANT köpte jag mig ett paraply i leopardmönster. HA HA HA jag vet inte riktigt om jag kan ta mig själv på allvar här för det är inte direkt längesedan jag aldrig hade kunnat föreställa mig själv som ägare av något ens i närheten av leopardaktigt. Längesedan, förresten, jag hade inte kunnat föreställa mig det 2 minuter före jag köpte det heller för den delen.
Men kul jul, detta var utläggningen om paraplyet. Jag har också köpte födelsedagspresent till Dan som jag måste skicka iväg, hemsk är jag som missade hans födelsedag förra veckan, men det kanske har något att göra med att jag jobbade 9 arbetspass på en vecka (Ja du tänker rätt, en vecka består endast av 7 dagar..)
Upp och hoppa - pigg som en lärka - imorgon. Idag har varit så sjukt mycket bättre än igår kan jag tala om. Som inte var en speciellt bra dag. Men så kan det vara. Nattelinatti!
Btw hade Mican skrivit ett godmorgonbrev till mig på min dator som jag läste det första jag gjorde imorse när jag vaknade och då blev jag jätteglad och dagen hade inte kunnat starta bättre! Ds.
"citat"
smærtsammare æn minnet av sådant som var dåligt?"
- Ænglar av Marian Keyes
Last Night
Därför bar det av mot duschen, Kiwi-mataffären, en middag bestående av flingor och yoghurt och slutligen T-bane. Gänget, som var ett mycket större gäng än jag kände till, hade druckit i parken sedan 12tiden och där kom jag nykter men det var bara kul :) Det problemet löstes väl visserligen efter hand. Efter en stund gick vi tillbaka till deras lägenhet, eller gick och gick.. Sebbe bar mig stundvis - dock ofrivilligt haha. Ibland känner man sig bara sådär liten och hjälplös när man har en stor och stark vän som får för sig att det nu är dags för Issa att bli buren. Kuul.
Så frågade jag Sebbe lite i smyg. "Hallå..vad är Grejen med Sverige?" Det var en tjej med Sverigetröja, Sverigeöl och en svensk flagga målad på kinden och jag fick det otroligt smarta svaret att HALLÅ det är Sveriges Nationaldag om några timmar! Åh, det hade jag totalt missat. Sverigetjejen, som nu hette Helena, och hennes vänner Jeanna och Linn övertalade mig ganska snabbt om att det var min plikt att också fira Sverige på detta sätt. Det slutade med att jag också gick runt med Sverigeflagga på kinden och Sverigetröja. Love it!
Så skulle dessa mina nya bekantskaper dra ner till parken och det tyckte jag lät roligt så jag joinade. Alltså ärligt talat, jag älskar sånt här, när jag tillåter att en kväll bara går i en totalt oplanerad riktning. Slutligen hamnade jag i en park med totala främlingar där alla satt och sjöng och spelade gitarr och drack öl och myste. Några spanjorer joinade och allt var bara en såndär perfekt sommarstämning. Jag fick åtminstone önskat EN Carolalåt.
Vid 1-tiden blev det lite kallt så vi tjejer drog vidare mot stan, powerwalk från Grünerlökka till sentrum och De-Lux - där Sebbe/CHristoffer/GG-gänget är stammisar. Givetvis var de där. Nu hände något kul och förvirrande. Det kändes som om alla planerat en kupp emot mig. Det kändes som om alla stod på rad för att få prata med mig, dansa med mig, bjuda mig på dricka. Jag bara drogs runt bland folk som en favoritleksak som alla försöker fånga. Jag förstod ingenting så jag bara lät mig dras runt - ändå ganska förtjust i uppmärksamheten fastän jag till slut nästan kände mig obekväm. Men efter snack och dans och gratis Cosmopolitan så kände jag nog ändå att jag hellre ville spendera det lilla som var kvar med mina nyfunna och gamla vänner och tackade för drinken och sa att JA jo jag ville nog hellre sitta under korkeken och lukta på blommorna än att gå ut och ha ett trevligt samtal med en okänd kille (Hans uttryck - inte mitt!).
Tydligen var det flaggan på kinden som givit mig all uppmärksamhet. Jag tror minsann att jag vill ha en svensk flagga på kinden igen om det är det enda som krävs för att alla ska dra i mig åt alla håll och ha mig som deras föremål att visa upp. Det var längesen det kändes så, nästan jämförbart med all uppmärksamhet man som blond svensk får i New York.
Jag tog nattbussen hem och det var också en spännande upplevelse. Jag skulle sitta på bussen i minst 40 minuter och jag skulle av på endhållplatsen, därför tyckte jag att det var en ypperligt smart idé att sova. Det tyckte inte busschauffören som efter halva resan på en fullsatt buss stannade bussen och gick bak och petade på mig "IKKE SOVA!" varpå jag ryckte till, öppnade ögonen och såg konstigt på honom, sådär som man gör när man plötsligt blivit väckt och inte vet var man är och i vilket sammanhang man befinner sig. Alla på hela bussen såg på mig och log menande eller skrattade i smyg. "OKEJ?!" sa jag högt och tänkte att det är väl ingent idé att sätta sig upp mot Herr Busschaufför och åkte resten av resan hem i vaket tillstånd.
Väl hemma gick jag glatt upp för alla miljoners trappsteg, upptäckte att jag inte bäddat sängen med de nytvättade lakanen men vet ni, Det gjorde mig ingenting! Jag hade haft en toppenkväll och inget kunde ändra på mitt topphumör.
Tack Sebbe och GG för era pussar och kramar men jag vet inte om jag är lika tacksam för bit i öronen och slem på kinden (Hahaha GG dina läppar blev blå pga min flagga på kinden! Såg himla kul ut..) men det var väl också en trevlig upplevelse på sitt lilla vis.
Då var det dags att ta tag i den nya dagen. Söndag kl 13.00 och snart bär det av mot jobb igen. BRA HELG BRA LIV.
Klem Issa
where do you go when you're lonely?
Dagens idol är Tyler Hilton.
Att vara eller inte vara - tråkig.
19.51 och jag sitter inne vid köksbordet och ser ut på träd som på så ofattbart kort tid förvandlats från bruna och kala till gröna och frodiga. Inte ett moln på himlen trots att jag letar. Det är fortfarande helt ljust och solen har inte gjort sitt jobb färdigt idag. Frågan jag ställer mig är varför jag sitter här.
Jag hade kunnat vara på grillkväll med jobbkompisar. Jag hade kunnat spela, eller troligare titta på, volleyboll inne i stan med Mican, Sebbe, Christoffer och gänget. Varför är jag inte det då? Middagen är lagad och uppäten, disken är omhändertagen. Det är tre timmar till kvällens officiella läggtid. Jag har inget bra svar på min fråga.
Jag har inga bra undanflykter. Det finns kanske saker jag måste göra? Nej, jag har egentligen inget bättre för mig – inget som inte kan vänta tills imorgon. Jag är kanske trött? Nej, inte tröttare än vanligt. Klart att jag kan komma på saker om jag måste. Köksgolvet borde dammsugas, det är ris på det. Jobbskjortan borde strykas.
Men annars inte. Jag kommer inte göra något vettigare än att se mer One Tree Hill ikväll om jag stannar inne. Och det är så fint väder att jag egentligen inte vill vara inne. Ändå tar det emot att åka. Jag förstår inte mig själv. Varför sticker jag inte bara? Jag tänker så dumma tankar. Att de nog har roligare utan mig. Jag är ju faktiskt inte speciellt rolig. Jag tror inte att jag kan tillföra så mycket. Jag klagar nog mest bara.
Ibland blir jag rädd att jag kanske bara undviker att hänga på för att se hur länge de orkar försöka. Förr eller senare kommer de ju tröttna förstås. Frågan är hur mycket jag är värd att tjatas på?
Kan man mäta sig egen betydelse i andras ansträngning att få träffa en?
Jag orkar inte vara social. Om jag är själv gör jag ingen besviken, framförallt inte mig själv. Då behöver jag inte tänka på att vara rolig, trevlig. Jag vill vara så mycket mer än jag är. Det handlar om att ge och ta. Jag vet inte om jag gör något av det. Men om jag ska hålla på såhär kommer jag nog sluta ganska så väldigt ensam. Och det kan nästan tyckas som om jag försöker lyckas med det. Är det så?
Den enda som borde veta är jag själv. Och jag vet inte. Kanske hänger jag med nästa gång. Men vet ni. Jag är faktiskt inte särskilt bra på volleyboll. Jag kan bara serva underifrån. Och jag hade ändå bara velat åka hem före Mican och då hade hon känt att hon varit tvungen att åka hem innan hon själv ville. Och resten hade klagat på att jag var tråkig som ville hem och sova, sova för att jag ska orka jobba.
Och hade någon klagat på att jag var tråkig hade jag hållit med. Jag är tråkig. Nu ska jag se på mer One Tree Hill. Och bara vara tråkig. Och titta på det fina vädret. Det är ganska så fint att bara se på det och veta att det är där, även om jag inte lever i det. Vädret. Eller livet?
Ps. Bilden är från igår då det faktiskt var moln på himlen.
EN.LEDIG.DAG
Söndag. Idag har jag fått sova hur länge jag vill. Och TACK MIcan för att vi åkte hem igår som jag ville så jag fick vakna upp i min egen säng för det älskar jag. Vad kan bättre förstöra en ledig dag än att vakna upp efter några DÅLIGT sovda timmar i någon soffa någonstans med sminket på och bara känna sig äcklig och inse att man måste ta sig HEM pch börja om liksom innan man kan börja njuta av sin lediga dag. Nej. Man vill vakna upp i sin egna säng till varje pris.
NU spelar Mican: "Just a small town world - living in a lonely world..." Den låten är BARA USA för mig. Det kändes som om varje live bank spelade den på alla de där små pubarna. Åh. Jag har fortfarande huvudet insnöat på USA. Jag kommer på mig själv med att allt jag hör någon säga eller göra kan jag associera till USA. Jag måste sluta med det. Det låter säkert jätteskrytigt. "Jaaa men i New York så..." Alltså vilken bitch jag måste låta som. Förlåt. Men. För mig känns det ju lika normalt som att säga "Förra veckan var jag i Kungälv och..." Och alla mina närmaste minnen är därifrån. Det var där jag gjorde allt. Här jobbar, sover och äter jag mest. Det är inte lika mycket kul att berätta om det.
Igår jobbade jag min första landskamp på Ullevål. Jag var så sjukt glad att LarsGunnar lät mig vara "extra - springhjälp" som jag frågade om redan på morgonen via sms. Ja, det är kanske lite att smita från det jag var nervös inför. Jag jobbade definitivt inte mindre än vanligt, men jag slapp bara ha ansvar för två loger och stå där och säga "Hej och välkommen till Ullevaal. Jag heter Isabelle och är er värdinna ikväll" vilket jag avskyr att göra. Jag sprang istället runt som en idiot och hjälpte alla med allt och sprang bort och hämtade pölser och vinöppnare och annat som fanns långt bort som de andra inte hade tid eller möjlighet att hämta i stressen. Det hade varit intressant att veta hur många kilometer man går under ett pass..
Efter jobbet bytte alla om och tog plats i Colosseumbaren på nedervåninigen där det var uppdukat för Grand Prix Fest - dvs Eurovisionfest. Det är kanske inte riktigt rätt ställe för mig att se Eurovision på eftersom jag är så seriös och helst vill sitta i ett tyst rum med andra lika seriösa som förstår att under låtarna är det helig tid, man måste vara tyst förutom kanske vissa väl valda kommentarer i pauserna i låten. Inte i ett stojjigt festrum där de flesta totalt sket i programmet. Å andra sidan var ju inte Sverige med så det blev inte riktigt samma sak. Jag är äkta ledsen över det. Jag gillade ju verkligen Anna och hennes låt. Jag brukar sjunga den varje dag när jag går/springer till T-bana för att peppa mig själv. "CAUSE THIS IS MY LIFE MY FRIEND! AND THIS IS MY TIME TO STAND!"
Av någon wierd anledning och möjligtvis av några öl hejade jag helt desperat på Frankrike. Jag minns nu inte ens låten men då tyckte jag den var grym. Jag måste nog lyssna på den igen och se om den verkligen var så bra. Men det var flera jag gillade tydligen men jag minns inte vad jag tyckte om vinnarlåten. Då var jag mer noga med att dansa runt som en toka till "I'm a Barbie Girl in a Barbie World"!.
Festen på jobbet varade till efter tolv, alltså missade jag sista T-bane hem som jag bestämt att jag skulle ta eftersom jag är en solklar party pooper STILL. Jag är så totalt osugen på att festa sen jag kom hem från USA. Det är helt knäppt. Hum. Men jag blev som sagt övertalad att stanna och sedan drog hela gänget vidare med T-bane. DET VAR VILT kan jag säga. Herregud. Jag är glad att jag inte satt nykter brevid detta enorma gäng på T-bane alltså. Det var GANSKA högljutt och Philip som druckit en hel konjak av något slag HÄNGDE i taket och gjorde fina konster. HAHA. Jag trodde att alla skulle med ut men folk droppade av här och där och vi var inte jättemånga som gick av på Stortinget. 4 av oss tappade dessutom bort resten av gänget, jag Mican Stian och Philip som ville sitta ner på rumpan på gatan med sin ryggsäck där han förvarade mer dricka som han höll så kärt. 
Vi hittade tillslut fram till rätt ställe, BTIZ - vi trodde först att det hette Beatrice haha. Det var jättemysigt och skitbra musik, såndär knäpp musik, inte alls vanlig pop utan massa gammal BRA musik. Jag cepedansade en del och det var ju keeewl. Men efter midnatt kör jag ju alltid helt naturligt på vatten vilket alltid leder till att jag blir trött. Det är alltid en balansgång - dricka mer och vara mer pigg men må sämre dagen efter eller sluta dricka och bli helt vansinnigt trött och tråkig före alla andra men må bra. JAG MÅR BRA IDAG GOTT FOLK och jag älskart! Men jag kanske har lite dåligt samvete över att Mican och Janni (eller var det GIANNI?) fick ta den första nattbussen hem med mig. Vi var ändå inte i säng förrän 3.30am. Kan väl inte vara för tidigt? SO.
Nu har jag vaknat här och solen skiner och det är en ledig dag. Kanhända är det också min enda lediga dag tills 12e juni. Om Eline inte hittar någon annan att ersätta henne på jobb 5e juni så hon kan spela Squash NM så har jag lovat att ställa upp. Då blir det liksom 5 dagar på postbanken plus 4 på UBC på en vecka. Men så är det - jag har ju sagt att jag måste jobba ihjäl mig.
Idag vill Mican spela volleyboll. Så det kanske blir så.. bara jag slipper stressa he he he...
Puss
Hej bloggen.
Jag tror jag väcker hela huset med mitt knäckebrödstuggande. Förlåt. Solen skiner rakt in i mitt ansikte, på ett väldigt bra sätt, genom köksfönstret. Jag måste säga som alla vuxna alltid sagt, att solen gör en glad. Det har alltid varit min åsikt att HERREGUD hur mycket kan vädret påverka egentligen. Hur kan man vara så lättpåverkad att man blir depp av regn och glad av sol? Ytligt. MEN. Jag hade nog fel. Jag har varit jätteglad nu tre morgnar i rad när jag har gått till jobbet. För solen lyser. Jag sjunger Annas melodifestivalvinnarlåt "CAUSE THIS IS MY LIFE MY FRIEND" och går glatt till T-bane fastän jag är dödstrött. (fast så fort jag möter någon så blir jag ju tyst då. hur knäpp som helst kan man inte vara).
Appropå trött. Det är konstigt. Jag går upp 6.30 ca varje morgon. Vilket är FÖR tidigt. Men då borde man ju vara UTMATTANDE trött på kvällen. Jag lägger mig vid 22 men då kan jag inte somna. Logiskt sett borde ju kroppen somna så tidigt eftersom den gått upp så tidigt. Men INTE. Så istället sitter jag och somnar och gäspar på kontoret (haha hur vuxet låter inte det?) tills åtminstone lunchtid. Sedan blir jag pigg. Jag är väl en såndär A eller B-människa, jag minns inte vilket, som är morgon trött. Fast då borde jag ju vara jättekvällspigg också. Men efter 12 är jag iallafall DÖD. Jag är väl kanske varken en A eller Bmänniska. Jag är nog en T-människa. En Trött-människa.
Idag ska jag jobba från 7.45 till 16.00 på kontoret. Sedan drar jag direkt till Ullevaal på oppdekking via Donken och jobbar där från 16.30 till ca 23.00. NU GER JAG JÄRNET!
haaaa deeeeeee
Cause it's a beautiful DAY!
Okej. Kanske möjligtvis att förra inlägget var aningens ironiskt men nu är det andra bullar. Jag har precis avnjutit en mammabakad (hemmabakad av mamma) kardemummamuffins med vaniljkräm i - finns inte mycket bättre - och sitter nu här och tar en paus i mitt One Tree Hill-tittande. Ofrivillig paus men skivan verkar hacka.
Jag vill berätta detta för hela världen, samtidigt som jag egentligen försöker att ligga lågt med det men det går inte bra. Jag har bokat en biljett till USA och jag drar dit två veckor i augusti och njuter av sommaren med mina ungar och min andrafamilj som jag saknar så enormt och förhoppnings får jag iallafall typ två dagar med flickorna som åker hem i samma veva. Går tyvärr inte att komma tidigare pga jobb.. Men åh. Jag är så lycklig. För en gångs skull tänkte jag kanske inte helt med huvudet, utan med hjärtat. Ja - jag har inte råd med nästa hyra just nu. Men. Jag är glad glad glad och tacksam över att jag fick möjligheten till att ändå boka nu bara för att jag har världens bästa mamma och pappa som kan hjälpa till. Nu har jag verkligen något att jobba för.
Och jobba ska jag. Jag hoppas att jag inte kommer att gå in i väggen för det blir mycket nu det närmaste med heltid på banken plus två dagar på UBC denna vecka (bl.a. min första landskamp som ska va gaaaalet stressigt) och tre dagar på UBC direkt efter jobb nästa vecka då det är en vanlig kamp, en landskamp OCH GREEN DAY-konserten. Jag är inte jättefan av Green Day, fastän jag lyssnade lite under min -host- mer rebelliska period i livet, men det ska bli kul att jobba under en konsert och få höra musiken samtidigt som man får lön för det. (Jag gissar att man hör musiken även om man springer runt och jobbar undertiden.)
Jag satt igår och försökte få ihop mitt liv i kalendern. Bokat bussbiljetter hem för helgen 11-15 då jag ska hinna med att göra arkitektprovet, gå till frisökern och skaffa pass. Mitt pass har inte gått ut än men jag ser så annorlunda ut nu jämfört med svart tupperat hår och sotiga ögon att jag är rädd att de inte tror att det är jag. De såg tveksamma ut senast jag försökte komma in i USA med det. Jag vågar inte ta risken.
Jag hoppas verkligen att jag pallar med trycket den kommande månaden. Det måste jag. Det är bara att bita ihop, göra sitt bästa och tänka att belöningen kommer senare. Jag känner redan att mitt liv går rätt mycket på rutinen jobba, äta, sova och det kommer bara bli värre. Men jag är ändå så glad i hjärtat när jag tänker på att jag bokat biljett till USA. Det liksom överväger allt och är vad jag längtar och strävar efter just nu. Sedan vill jag helst inte tänka på vad det är jag måste komma tillbaka till efter det. Hösten 2010 - VAD VILL DU MED MIG? 
Idag träffade jag Jossan efter jobbet som är i Oslo i veckan och hälsar på sin syster. Finns en gladare människa? Tveksamt! Underbar är du. Jag tror att alla behöver en Josefin Larsson i sitt liv. Det blev myspyspromenad (Jag tog med henne HELA vägen till Aker Brygge eftersom hon själv inte vågat gå ifrån Karl Johan då hon är så rädd att gå vilse HAHA söto), mjukglass (jag har ju nu då gjort en vetenskaplig undersökning och testat mjukglass i samtliga tre glasskiosker på Aker Brygge och den längst UT på bryggan vinner tveklöst) och bara mys uppe vid fästningen där man har utsikt över hela Aker Brygge. Solen har tittat fram hela dagen och hotfulla moln har hållit sig på tillräckligt avstånd. 
För vetnivad, kära ni, det har varit en underbar dag! Och detta trots att jag suttit på telefonen på jobbet och fått de knäppaste frågorna. Fastän kollegorna efter vart och ett samtal försäkrat mig att "Nej, NU Isabelle, nu kan du omöjligt få konstigare eller svårare frågor" så har det likväl kommit ännu konstigare frågor. Men jag kan väl trösta mig med att det inte är mitt fel att jag inte kan svaren, när inte ens de som jobbat där i 20 år vet. Man får bara skratta och fortsätta med "Okej då ska vi se på detta, vänta lite" -MUTE!!- "HALLÅ HJÄÄÄÄLP!!!!" och sedan "Jaha, då har jag svaret här, detta är vad du ska göra....." ;) Funkar i alla lägen! Älskar mute-knappen. Du är min bästa vän på jobbet.
En annan bra vän är diskmaskinen som går för fullt för andra gången idag. Sänder lite kärlek till dig också. Jamen vilket informerande blogginlägg detta skulle bli då. Och djupare än såhär blir det inte - läggdags om 30 minuter som jag ska hålla mig till mina egna regler.
Krameli
Annandag Pingst.
Titta på den tjejen. Vad glad hon verkar vara............
Helga!
Helgen har varit lagom speckad. Mamma har varit här från fredag-söndag och vi har haft det mysigt, promenerat, ätit god mat och massa onyttigt, bakat paj (mamma stod för bakandet - men jag lagade faktiskt middag!), gått sightseeing i Oslo, åkt massa T-bane, kollat på film, pratat och bara varit! GILLAR.
Vi kom fram till att vi inte träffats så mycket under det senaste året. I april hälsade mamma på mig en vecka i USA. Sedan igen i September. Så var jag hemma en vecka efter USA innan mamma åkte till Thailand, så en helg för ett tag sedan när jag ändå bara jobbade plus denna helgen. Fast jag tycker inte att det märks. Allt är som vanligt ändå, vi pratar väl om allt typ? Tycker jag nog! :) Bra det.. Bra för mig att jag har världens bästa mamma!
Jag råkade dock prata bort 2 timmar av dyrbar mamma-tid med mina barn i USA. Det var inte meningen, förlåt. Men som mamma sa (som Solveig sa till henne), "Vad hjälper det att ha dåligt samvete? Det hjälper ingen!". Sant. Så jag kan väl bara njuta av mina timmar med ungarna.
Det var inte bara en dag. Jag har pratat massa massa med dem nu det senaste. Framförallt har Eliana fått värsta dille på att ringa mig på skype och jag älskar det! Jeff skrattade idag när han såg mig IGEN på skype inne på kontoret "Isabelle, are you stalking us?" "NO! Daniel called me..!" "OK.. but just so you know, if ur bored you can just turn it of OK?" och jag svarade "Jeff.. I love this!" Och det gör jag. Jag är nog ungefär fullkomligt lycklig när jag pratar med mina amerikanska barn på skype. Allt annat bara försvinner och bara de finns.
Jag vet inte om känslan går att beskriva när man hör en viskande röst in i webcam "Isabelle, I want you to come here now. I miss you". Och jag har lovat att hälsa på i sommar. Jag måste bara lösa detta med jobbet som jag inte kan få ledigt ifrån plus att jag ju så gärna vill åka till USA innan alla mina kompisar åker hem, vilket är ett omöjligt projekt i sig. Kan vi inte snälla lägga in några extraveckor i augusti? Dessutom skulle det vara galet kul om det kunde ordna sig så att jag och Eline kunde åka ihop. Men jag vet inte om det funkar. Men jag måste åka iallafall för jag har lovat barnen och jag vill inget hellre, jag lever ungefär för det just nu, längtan dit.
Jag trodde inte jag skulle sakna dem så mycket. Jag gissar att det syns i min blick när jag pratar om dem, och jag gör det jämt. Mina barn. MINA BARN. Fast tyvärr är de inte bara mina. Och jag saknar mina värdföräldrar jättemycket också. Jag saknar att ha dem i mitt liv varje dag, i min vardag. Jag saknar allt som jag tog förgivet varje dag i USA. Jag saknar saknar saknar. Jag saknar vardagen, barnen, familjen, kompisarna, aktiviteterna, språket, $200 varje vecka, festerna, pojkvännen, landet i sig och hela livet. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.
Jag och Linnea diskuterade saken en dag på fb. Att vara au pair är det roligaste vi gjort, det bästa i livet någonsin. Men. Kontrasten av att ha gjort det bästa någonsin, till att sedan komma hem igen måste nog också vara det värsta. Visst håller ni med mig, ex-aupairer? Linnea, Madde, Emelie, Sophie osv...? De flesta blir helt depp efter. Men jag ångrar mig inte en mikrosekund.
Idag gick jag och Eline och fikade inne i Oslo och som alltid är det USA-minnen på repeat. Det är så kul att kunna prata med någon som vet allt, som var med. Jag tror inte att andra kan förstå hur mycket allt betyder, hur USA påverkat allt, ALLT. Och känslan av att det aldrig kan bli likadant igen är inte så lite jobbig.
Okej, jag måste lära mig att INTE börja blogga vid 1-tiden på natten. Det slutar aldrig bra!
Får man vara en ensamvarg?
Åter till ensamvargen. Jag skulle nog faktiskt vilja klassa mig själv som det i varje fall, kanske inte alltid, men ofta. Förstå mig rätt, jag älskar att vara med kompisar, jag har jättekul. Men. Jag kommer lätt till en punkt när jag känner att nähej, nu måste jag få vara själv. Och det beror inte alls på att jag tröttnat på mina vänner. Det snarare som så att jag tröttnat på mig själv i en situation då jag måste vara trevlig och social. Egentid är väldigt viktigt för mig.
Men tråkigt. Eller, jag har inte tråkigt, oftast inte, jag kan roa mig själv och det behövs inte mycket för att timmarna ska flyga förbi. Det tråkiga är att jag inte vill vara sådan här. Jag vill vara social 24/7. Jag vill vara en sån som alltid är på G, alltid energi att vara med folk och hitta på galna grejer, närsomhelst. Men mitt huvud och min kropp protesterar. Jag sätter stor press på mig själv att andra ska må bra och ha roligt i mitt sällskap. Kanske bryr jag mig för mycket. Men jag kan helt enkelt inte vara trevlig mer än en viss stund i taget. Sedan vill du inte vara med mig mer. Trist Javisst.
Jag vet inte om det kanske är så att jag i själva verket inte är en trevlig person och således måste sätta in en hiskeligt massa energi för å vara det så att jag inte klarar mer än ett antal timmar i taget, eller om jag helt enkelt fungerar på detta sätt som person? Jag vill nog hoppas på det senare alternativet..
Egentligen vet jag inte vad själva poängen med detta inlägg var. Det är kanske mest bara ett konstaterande - jag behöver vara ensam. Och nu är jag det.
Kvällens kluriga problem.
okej, jag tänker bara släppa problemet fritt fram som en bomb. (Jag har egentligen redan diskuterat det hela med Tobbe men jag känner att jag bör detta med hela världen också.)
Så. Det är kvällsmatsdags. Jag hade två mackor och så ville jag egentligen ha skinkost på båda. Men vi har inte så mycket kvar så jag ville spara på skinkosten. Då tänkte jag att jag tar räkosten på den ena..
MEN
..då var frågan: Vilken skulle jag äta först?
Den gyllene regeln är ju "ät den godaste sist"..
MEN
..eftersom räkosten smakar mycket mer än skinkosten var jag då rädd att den skulle ta överhanden så attjag inte kunde njuta av skinkosten lika mycket efteråt..
SÅ
..jag åt den godaste FÖRST!
Jag vet inte om jag resonerade rätt. Vad tycker du? Tobbe höll med mig hela vägen i mitt resonemang men jag tvekade lite där jag satt med en halväten räkostsmacka och saknade min skinkostsmacka. Gjort är gjort - kommer aldrig igen!
För övrigt är jag pepp på att lilla mamma kommer hit imorgon och hälsar på och ska vara här till söndag! Kul va! Jaa. Myspys. Nu har jag dock gått runt och sagt att jag gillar att ha det rent omkring mig i lägenheten så jag fick lite smått panik förut när jag insåg att så inte var fallet - det är nu åtgärdat efter mycket svett och tålmodighet. Dock vet jag inte vad man ska göra åt ett vitt golv som fortfarande inte känns rent efter dammsugning, moppning och ännu en dammsugning?
Haha på tal om dammsugning. Såg ett klipp på Linnéas blogg häromdagen med Maria Montesami där hon säger något i stil med "Men skulle du be din man suga runt i huset?" HAHAHA hur kan hon ens komma på så knäppa meningar och samtidigt vara så öppet och ärligt oskyldig? LOVE IT! :D Man kan liksom inte bli arg på henne eller störa sig på att hon verkar ha aningens brist på hjärnceller för hon är så genomgod på något sätt.
Jaha, läggdags för 9 minuter sedan, men jag KÄNNER inte för att sova. Faktiskt. Så var det med det!
krameli.
The Sims 3
Ja. Då, för ett år sedan, hade jag inget liv i ca 2 veckor efter att jag installerat spelet och sedan tvingade jag mig att sluta spela för det var verkligen vansinnigt att jag inte kunde göra något annat än att spela plus att jag minskade min sömn avsevärt. Så försvann spelet från datorn när den kraschade i februari och idag satt jag här i min säng och funderade på vad jag skulle göra.
INSTALLERA THE SIMS! Jahadu. Då vart det kört. Jag har redan missat läggtiden bara pga spelet. Men det är så kul! Det har tagit mig minst två timmar att bara göra skalet. The Sims 1 som jag spelade på högstadiet är ingenting mot detta. Du väljer inte en dörr och poff klart. Du väljer en dörr, sedan designar du den. Du väljer färg och material (sten? trä? kakel? Mosaik? metall? mönstrat? textil?) på yttersidan, på innersidan, på listen runt dörren, listen i fönstret i dörren.. Varje liten millimeter kan du ändra på som du vill ha det. Möjligheterna är enorma, tyvärr tar det en otrolig tid. Framförallt är alla grundprodukter hemskt fula så man måste verkligen sitta och lägga ner tid på varje liten detalj.
Hejdå Livet - Välkommen The Sims!
En Arvidkväll
Vi har haft en jättemysig tacokväll här på Langbølgen plus glassparty med chokladsås. (Arvid tycker att den var jättegod, jag också. Mican är upptagen med plugg så vi vågar inte fråga henne - men hon åt minsann!)
Anonym påpekade att jag kommer få jättedålig statistik med mycket få läsare efter detta inlägget och därför blev jag lite opepp på att skriva mer så nu får det vara över.
Helgen är btw lite galen för ikväll sover Arvid över och imorgon kommer Emelie och Emanuel och Johan. Kul :)
Slutligen vill jag bara säga att jag är en PARTY POOPER.
puss
120510
BAM. It knocks you over. Life. Just fix it for me, ok?
Good Day.
Haaallelåja! Bra dag idag, ja. Jag trodde att denna dag skulle bli en helt vanlig dag, jobb, middag, handla, sova. Då trodde jag fel! Okej, allt det där har hänt, eller kommer att hända idag. MEN. Planen var att springa för att hinna första Tbane efter jobb och komma hem direkt. Inte för att jag hade bråttom hem utan för att jag helt enkelt inte gillar att vänta i onödan på en senare Tbane. Men när jag kom fram stod allt still nere på spåren på Stortinget.
"TEKNISK FEIL!". Inga Tbane kunde gå från Stortinget och folkmassan började gå därifrån och jag följde strömmen. Då mötte jag en snubbe som varit och handlat hos mig flera gånger på mataffären där jag slutat jobba. Jag har alltid gillat när han handlar eftersom han pratar mest engelska, eller norsk/engelska och jag saknar verkligen att prata engelska och känner att jag börjar tappa det. Därför står jag gärna och tjötar med honom när han handlar.
Så jag pilade fram till honom och sa rakt framför hans ansikte "HI!" och han stirrade förvånat på mig, utan att direkt kunna placera mig först. Jag förklarade att Tbane inte gick så vi började tjöta och gick ut på Karl Johans Gate igen. Nu har jag ju då alltid fått lära mig att man inte ska prata med främlingar men jag skulle till mitt försvar vilja säga att jag ju faktiskt har stött på människan förr och hur mycket kan hända mitt på Oslos största shoppinggata?
Han är väldigt rolig, en kort man på 44 som pratar jättesnabbt och är helt översocial, om man jämför med skandinaver som hellre skulle vilja äta gräs än att prata med främlingar på stan. Han är urprungligen indier men har bott i världens alla världsdelar och har helt störd livserfarenhet.
Vi traskade runt, han köpte kaffe. Vi satt i parken mellan Nationaltheatret och Stortinget och tjötade om allt. Livet, framtidsplaner, vad vi varit med om, drömmar och erfarenheter. Och skitsnack i största allmänthet. Det är det underbara med att prata med en främling. Man kan säga vadsomhelst, öppna sig, dela med sig, utan att det egentligen behöver få några som helst konsekvenser. Man har ingen aning om ifall det den andre personen säger är sant men vad spelar det för roll, egentligen? Man kommer troligtvis aldrig att träffas igen ändå.
Vi hade nog båda något slags utbyte och mötet i sig gjorde båda våra dagar kan man säga. Helt otippat, spontant och oförutsätt. Vi snackade säkert 1-2 timmar med tanke på att vi gick runt, satt och tjötade, gick tillbaka till Tbane och sedan åkte Tbane ihop hem till Lambertseter. Inget creepy, inga nummer bytta och vi kom på oss själva med att inte ens ha presenterat oss när vi skulle säga hejdå.
Ett möte - med en främling. Det gjorde min dag. Jag önskar att sånt här hände mer, det är det som är så tråkigt med Sverige. Det är sånt som händer i USA. Man kan prata med vemsomhelst om vadsomhelst utan att få en blick som så tydligt visar att du är dum i huvudet eller knäpp. Och jag är faktiskt en blyg person i många lägen, jag vågar inte gå fram och snacka med folk.. Men om någon skulle börja prata med mig, som då inte är creepy, ja då skulle jag bli jätteglad..
Jag sitter i min säng och myser, nöjd med dagen. Och jag är alldeles perfekt mätt efter kyckling, stuvade makaroner, gurka och fetaost. Jag klagar lite i smyg över att One Tree HillCDn inte är i datorn där jag lämnade igår HOST, och att jag därför måste resa mig för att hämta den men seriöst, vad spelar det för roll? Nähej, kanske skulle ta och handla den där himla juicen som jag drack upp för Mican imorse (tur hon förkunnat att hon numera dricker te till frukost så jag var förlåten) och mjölken och grädden som alltid måste finnas hemma eftersom det är sås-krav varje dag.
[Mamma, var inte orolig. Jag ska inte försöka bli vän med alla främlingar jag ser och jag ska se till att inte bli rånad, våldtagen osv.]
Isabelle
