isabellejimsdotter

Haaallelåja! Bra dag idag, ja. Jag trodde att denna dag skulle bli en helt vanlig dag, jobb, middag, handla, sova. Då trodde jag fel! Okej, allt det där har hänt, eller kommer att hända idag. MEN. Planen var att springa för att hinna första Tbane efter jobb och komma hem direkt. Inte för att jag hade bråttom hem utan för att jag helt enkelt inte gillar att vänta i onödan på en senare Tbane. Men när jag kom fram stod allt still nere på spåren på Stortinget.

"TEKNISK FEIL!". Inga Tbane kunde gå från Stortinget och folkmassan började gå därifrån och jag följde strömmen. Då mötte jag en snubbe som varit och handlat hos mig flera gånger på mataffären där jag slutat jobba. Jag har alltid gillat när han handlar eftersom han pratar mest engelska, eller norsk/engelska och jag saknar verkligen att prata engelska och känner att jag börjar tappa det. Därför står jag gärna och tjötar med honom när han handlar.

Så jag pilade fram till honom och sa rakt framför hans ansikte "HI!" och han stirrade förvånat på mig, utan att direkt kunna placera mig först. Jag förklarade att Tbane inte gick så vi började tjöta och gick ut på Karl Johans Gate igen. Nu har jag ju då alltid fått lära mig att man inte ska prata med främlingar men jag skulle till mitt försvar vilja säga att jag ju faktiskt har stött på människan förr och hur mycket kan hända mitt på Oslos största shoppinggata?

Han är väldigt rolig, en kort man på 44 som pratar jättesnabbt och är helt översocial, om man jämför med skandinaver som hellre skulle vilja äta gräs än att prata med främlingar på stan. Han är urprungligen indier men har bott i världens alla världsdelar och har helt störd livserfarenhet.

Vi traskade runt, han köpte kaffe. Vi satt i parken mellan Nationaltheatret och Stortinget och tjötade om allt. Livet, framtidsplaner, vad vi varit med om, drömmar och erfarenheter. Och skitsnack i största allmänthet. Det är det underbara med att prata med en främling. Man kan säga vadsomhelst, öppna sig, dela med sig, utan att det egentligen behöver få några som helst konsekvenser. Man har ingen aning om ifall det den andre personen säger är sant men vad spelar det för roll, egentligen? Man kommer troligtvis aldrig att träffas igen ändå.

Vi hade nog båda något slags utbyte och mötet i sig gjorde båda våra dagar kan man säga. Helt otippat, spontant och oförutsätt. Vi snackade säkert 1-2 timmar med tanke på att vi gick runt, satt och tjötade, gick tillbaka till Tbane och sedan åkte Tbane ihop hem till Lambertseter. Inget creepy, inga nummer bytta och vi kom på oss själva med att inte ens ha presenterat oss när vi skulle säga hejdå.

Ett möte - med en främling. Det gjorde min dag. Jag önskar att sånt här hände mer, det är det som är så tråkigt med Sverige. Det är sånt som händer i USA. Man kan prata med vemsomhelst om vadsomhelst utan att få en blick som så tydligt visar att du är dum i huvudet eller knäpp. Och jag är faktiskt en blyg person i många lägen, jag vågar inte gå fram och snacka med folk.. Men om någon skulle börja prata med mig, som då inte är creepy, ja då skulle jag bli jätteglad..

Jag sitter i min säng och myser, nöjd med dagen. Och jag är alldeles perfekt mätt efter kyckling, stuvade makaroner, gurka och fetaost. Jag klagar lite i smyg över att One Tree HillCDn inte är i datorn där jag lämnade igår HOST, och att jag därför måste resa mig för att hämta den men seriöst, vad spelar det för roll? Nähej, kanske skulle ta och handla den där himla juicen som jag drack upp för Mican imorse (tur hon förkunnat att hon numera dricker te till frukost så jag var förlåten) och mjölken och grädden som alltid måste finnas hemma eftersom det är sås-krav varje dag.

[Mamma, var inte orolig. Jag ska inte försöka bli vän med alla främlingar jag ser och jag ska se till att inte bli rånad, våldtagen osv.] 

Isabelle