ARKITEKT

A-SEKTIONEN  - VI SKINER SÅ SOM SOOOOLEN!
A- SEK ÄR GRYM PÅ FEST,  JA A-SEK ÄR BÄST!
Jag har den på hjärnan. Men det är gött. Bananen är uppäten, klockan är 2:38. Cykeln är parkerad, lamporna släckta. Mamma ville att jag skulle blogga men kanske inte vid denna tidpunkt. Vi har haft sittning på IKDC (Ingvar Kamprads Design Centrum); Tema SVARTVITT. Jag skulle varit med på gymnasiet enna. Men varje faddergrupp hade sitt eget tema plus uppträdande. Jag trodde vårt skulle bli kaos, stress in i sista sekund, flummigt oplanerat. MEN ICKE. Jag tror seriöst att vi var bäst av alla grupper. Tema: Svartvitt Luciatåg. Tjejerna var stjärngossar och killarna lucia/tärnor. Vi hade lucia/jullåtsMEDLEY och det var SJUKT lyckat tycker jag, om jag får säga det själv. Kändes mycket mer seriöst med våra omarbetade låtar mot andras shows, fast jag vill väl inte klanka ner på andra förstås..
Smakprov:
Natten går tunga fjät runt IKDC
Kring er som gud förjät (stavas det så?) gör vi nu entré
Här i vårt mörka hus, stiga med svarta ljus
gruuu-uuuu-uuuu-uuupp seeex, gruuuu-uuuupp sex.
Här i vårt mörka hus, utbryter under rus
gruuu-uuuu-uuuu-uuupp seeex, gruuuu-uuuupp sex.
_________
Pepparkaksgubbelåten:
(tema svartvitt, givetvis hade vi svarta pepparkakor som vi bjöd Phöset på!)
Vi komma vi komma med pepparkak i hand
så svarta så svarta, vi satte dem i brand
Men shotte en jäger så smakar de rätt bra
det äär ju ändå spriiiten som alla här vill ha!
_____________
Staffanlåten:
Henrik var en arkitekt, som hade en letiooon
han rabbla' formler ack så kvickt, det var nog hans passiooon
blablablablabala - grundlurade var vi alla nooollooor
_____________
sen körde vi världens avancerade omskrivning av Mer jul - vill ha, mer jul - ge mig eller nåt jag kan inte den låten men det var sjukt seriöst med typ tre verser eller något och hela publiken sjöng med på "MER SPRIT -GE MIG..!" haha. askuul. Sjukt uppskattade :)
Efter popcorn i stjärngossestrut som sen blev en beer bong (jag testade IKKE!) blev det disco på mellanstadienivå
- och allt var gott.
nu: soffan! Min bostad.

shopaholic?

Min blogg har aldrig varit en modeblogg. Och kommer aldrig att bli det heller. Jag orkar inte bry mig tillräckligt. MEN. Jag måste bara visa min nya väska!!



Från nåt märke som tydligen heter Fenn Wright Manson som jag aldrig hört talas om, det spelar ju verkligen ingen roll. Dessutom har jag bytt skorna från föregående inlägg till en strl mindre. De chippar fortfarande lite men de är så fina att jag bestämt mig för att det får vara värt det. Dessutom har jag börjat inse hur mycket pengar jag gjort av med och att jag nu måste lugna mig. Jag ska ju after all bli en fattig student i fem år. huuujedamej.

Nu käkar jag Mac n Cheese med klumpar. Ja, jag är knäpp. Men det är så gött med kletiga ostpulverklumpar. Har legat ute vid poolen hela dagen. Imorgon blir det NYC med Rebecca och förhoppningsvis Michaela också.

Life is good - its guuuuuuuud.

Madden Girl Shoes



Köpte nya skor igårkväll. Jag och Micahela tog en liten räd till DSW Shoe Store och där hittade jag ganska snabbt ett par nya favoriter; Madden Girl Sawyyer Bootie heter de och jag föll direkt :)

Idag fyller Hayley år. Jag och Michaela piffade till köksbordet inatt så att Hayley välkomnades av heliumballonger, Mini cupcakes med tårtljus som sa "Happy Birthday", presenten vi köpte, födelsedags kort från oss och barnen, aprikosa rosor och sånt där. Födelsedagsfeeling ni vet! Vi ska åka till stranden snart, 7 lakes eller något hette det. Det blir säkert jättenice! Måste springa och göra mig i ordning nu och packa beachväskan.

Var förresten på Rihanna i torsdags. Nya favoritlåten, som inte är så ny men jag har bara inte hakat på trenden i tid;

"Just gonna stand there and watch me burn,
but thats alright because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry,
but thats alright because I love the way you lie,
I love the way you lie"

och den passande line:n ur låten
"As long as the wrong feels right"
Man gör onödiga saker ibland. Som känns rätt.
Men är så fel. som kommer att bli så fel när jag
åker hem. Som jag inte kan låta bli. Dumt!

I'm in NEW JERSEY BITCH!

Och lite i New York City också förstås. Det ärsjukt. Jag lever mitt ettåriga liv igen, fast på två veckor. Komprimerat och bara allt bra. Och jag älskar det. Det kan inte bli bättre. Ni förstår inte. Jag är hemma.



Det går inte att beskriva känslan. Känslan av att gå på times square. Tagning 1. Taging 2. Tagning 3. Med ett kamerateam. Med massvis av turister som stannar, blockerar gatorna, så att polisen, för att de vill se oss. De vill fota oss. De vill filma oss. Ja -  de tror att vi är kändisar. Och några av oss, inte jag, kanske kommer att få bli det senare också. Om det blir något av reality showen om svenska au pairer som vi filmat inför. De gör nämligen en pilot, en 2 minuters förhandsvisning om vad en sådan reality show skulle kunna innehålla, för att visa TV-bolag som kanske vill köpa idén. Är det inte SJUKT? Vi körde en vanlig NYC-utgång, fast med kameror och strålkastare riktade mot oss hela kvällen. Det var limo, champagne, dolda microfoner, posing, två kameror, en TV-producent, det var påhittade intriger och fighter, det var uppletade creepy old guys där för att ragga på oss - bara för att vi på TV skulle dissa dem. Det var gratis helrör, vi gick som vanligt förbi hela kön på Nikki Beach. Det var VIP-avdelning och eget bord - ja det var såklart dans PÅ bordet också. Klackarna i taket - JAG ÄLSKAR LIVET. Detta mina damer och herrer, det är minsann nåt för någon som gillar uppmärksamhet. Jaharu!

Ps. Det roligaste av allt måste ju nästan vara alla människor som kom hem med foton av oss, jag menar japaner och småflickor kom fram och bad om att få bli fotade med oss - utan att ha en aning om vilka vi är! Liksom "Kolla vilka vi såg på times square!! Jaha - vilka är det då? haha så LURADE. Totalt genomlurade. Vi är bara barnflickor.

hej

Klockan är 03.05 och allt jag hade att säga var att jag inte gillar att vara singel. Dessutom anser jag att jag inte är född att vara singel. Det är inte min grej. Nu vet ni. Jag vill också tillägga att jag saknar min Micaela Ahdrian som idag lämnat mig, alltså hon lever fortfarande såvitt jag vet men hon är inte med mig. Buhu. Vi går skilda vägar nu, iallafall om man jämför med att bo och leva ihop som vi gjort sedan 1 mars. Ja ännu länger om man räknar resan i Californien. Nu är det schlutt. Jag drar till USA om en vecka. Ska bo här UTAN Miceleleeesh. Skumt.

Tja. Nu är den 03.06 och jag har druckit upp min päronyoghurt som som smakar misstänkt likt päronfil. Alltså. Jag har aldrig ätit/druckit päronfil vad jag vet men om jag skulle föreställa mig hur det smakar så hade det smakat precis så här. Så jag tror minsann inte att det är yoghurt. Det var nog allt jag hade att säga. Jo förresten så träffade jag Toab för sista gången idag, for now. Och Filip igår. Och Linn igår också. Och GG förra veckan och Lagge förrförra veckan. ALLA BARA LÄMNAR MIG. Det är väl inte mer än rättvist. Jag brukar alltid lämna alla andra.

Men för att citera Peyton i världens bästa serie One Tree Hill: PEOPLE ALWAYS LEAVE.




ÅRETS FÖRSTA HAVSDOPP!

Ja jag vet. Det är pinsamt. Det är nästan augusti månad och jag har - fram tills idag - inte badat i havet. Ja jag har inte badat så mycket i sjöar heller så att det skulle kunna väga upp någotsånär; nej en gång har jag badat i sjö i Oslo och noll i Sverige. Men nu serni! Det var Elinas otroligt braiga idé att jag skulle ta mig ner till Nordstrands bad efter jobbet.

YES! Det gick dock inte så snabbt och smidigt som jag föreställt mig. Till att börja med glömde jag bort att jag slutade jobba och satt en kvart extra av ingen bra anledning på jobbet. Sedan när jag väl kommit hem , bytt om, packat en beach bag, tinat middag (hann inte ÄTA den hemma..) och tagit mig ned till bussen som går nedanför huset så kom den ca 3 minuter för sent. Den som är bra på matte kan snabbt räkna ut att om bussen är 3 minuter sen och det är 2 minuters väntetid på nästa buss att marginalerna inte är på ens sida riktigt.

Och turen vände inte till min fördel. Hoppade av bussen på ett ställe jag aldrig varit på förut, med endast trafikanten.no som hjälp, och SÅG bussen jag skulle byta till möta min egen buss. BYE BYE hejdå liksom. Efter något hårt stampande i asfalten insåg jag att det nog skulle ta längre tid att gå därifrån och försöka hitta än att ta första bästa buss halvvägs tillbaka och gå därifrån jag skulle hitta på första försöket. Det var min plan och den gick ju bra tills jag gått i - som tur var - nedförsbacke i 15-20 minuter, och inser att jag faktiskt inte hittar badet.

Här står man vid hållplatsen "Nordstrands bad" och hittar inte badet. Jag ser vattnet. MEN DET ÄR EN HIMLA SKOG I VÄGEN!? Vad göra? "UNNSKYYYYYLD! VAR ÄR BADET?" Jodå. Så det gick ju bra! Planen att vara framme vid 17.00 slutade med att jag var där ca 18:20, svettig som en gris men ändå glad. Och jag trotsade min förkylning och klev i havet. JAAAAAAAAAAA! Så gött! Det var inte kallt. Det var så klockrent bra, du fattar nog. Mmmmm.

Sedan var det bara mys i bikini på en rosa hundhandduk i flera timmar. Tiden sprang iväg och helt plötsligt började solen gå ner och där satt jag, Elina och hennes kompis Lisa i bikini vid halv nio tiden utan att frysa. Utomlandskänsla för mig som inte upplevt den där galna hetta som alla i Sverige tydligen varit med om men som jag missat totalt. Har väl befunnit mig på fel ställe på jorden och även jobbat under soltimmarna varje dag.

Utomlandskänslan slutade verkligen inte då jag fått skjuts till Grönland för att ta T-bane hem (försökte mig INTE på bussarna ute vid Nordstrand och Ljabru en gång till!) utan förstärktes kraftigt av omgivningen. Grönland. Inte ett blondt huvud. Mystiska små butiker med konstiga varor, skyltar som ser ut att komma från världens alla hörn. En mycket typiskt oskandinavisk social sammanhållning bland gängen av folk som bara hänger runt och umgås. Annorlunda dofter. Ja, det är Oslo. Men det kändes som jag hamnat i vad jag föreställer mig att Egypten är kanske, som jag aldrig varit i. Eller något annat exotiskt land långt bort. Glatt chockad sprang jag förbi allt och alla och tog T-bane hem till Lambertseter, totalt nöjd med hela kvällen och dagen.

Vetni. Det är så skönt när varje problem löser sig, vart och ett efter varandra. Poff så släpper de där orosmolnen bort från bakgrunden, de där som liksom alltid lyckas skugga allt en aning. För ett halvår sedan visste jag inte alls vad jag skulle skulle göra på våren och sommaren. Med Micans hjälp blev det POFF Oslo. Jag visste inte vad jag skulle jobba - deppigaste tiden någonsin då jag saknade USA och inte hade ett jobb. Så POFF fick jag ett så mycket bättre jobb än jag kunnat drömma om, utan någon erfarenhet. Så oroade jag mig över vad jag skulle ta mig till i höst. Poff så kom jag på att jag ville bli arkitekt. Så kom jag på att det var ju omöjligt att komma in, hade inte 22,5 i betyg. Men poff så var jag en av de 28 personer som valts ut bland över 1000 sökande till Lunds Arkitektutbildning. Så ville jag till USA, börja skola och jobba klart mitt jobb, allt detta under Augusti - en omöjligthet. Så POFF löser sig allt till det bästa. Jag hade ingenstans att bo nästa vecka. POFF - jag får bo en vecka till i lägenheten tillsammans med sötaste lägenhetsägaren. Jag hade ingenstans att bo i Lund, sjukaste bostadsbristen nånsin, folk flyttar liksom dit med tält. POFF - ordnat inneboende. Och inte hade jag badat i havet heller, men POFFELIPOFFPOFF - NU HAR JAG DET OCKSÅ! Tack för att allt ordnar sig så bra.

Nu vill jag bara lösa karriär, flytta till USA, bosätta mig där och hitta The One. Löser vi det? :) Hoppas! Det har ju gått bra med det mesta hittills. Det svåraste nu är väl separationsångest med Mican. Vi tar det ett steg i taget och bor nu i varsitt rum, första gången sen mars.

POFF - tack för mig :)













Traumatisk upplevelse.

True Story.

Det var sent. Det var mörkt. Det var hemskt.
Det fanns en buss. Jag gick av. Det fanns en
gatulampa. Den lyste. Det fanns en fiskmåsunge.
Den pep. Och pep och pep. Men jag la inte märke
till den, förrän jag var precis brevid, nästa helt
hemma vid dörren. Det var då det hemska hände.

I gatulampans sken såg jag skuggan av jättelika vingar.
Vingar tillhörande en GIGANTISK fiskmås. Fru Fiskmås.
Fru mås som jag haft bekantskaper med tidigare. T.ex.'
då hon skrämde mig på flykten från min egen balkong
och mitt solande. (Finns ett blogginlägg om det.) Skräck. 
Skuggan närmade sig, vingarna bredde ut sig, sänkte
sig över mig med ett illavarslande, hysteriskt och rent
ut sagt ondskefullt skri. Ett ekande i den tysta natten.

Utan förvarning började den peppra hela omgivningen
kring mig med fågelbajs. Splasch, splasch, SPLASCH
precis brevid åt höger, bakom, åt vänster. Som ett
fientligt stridsplan med order att döda. Inte dåligt med
ammunition (läs bajs) hade han i beredskap. Siktet inställt
på en stackars liten flicka som inte gjort något ont för
att förtjäna detta illdåd.



I ren skräck, panikslagen, sprang jag zickzack den sista
biten till dörren, till tryggheten. (Smart teknik va? Annars
hade jag så blivit DRÄNKT i bajs, och jag har redan blivit
fågelbajsad på två gånger och fågelkissad på en gång i
mitt liv - någon måtta får det allt vara!) I sista mikrosekund
hann jag in under skyddande tak. Fiskmåsens skri fade:ade
bort i nattens mörker. Klockan var 3:15 och jag hade
upplevt en mycket traumatisk upplevelse. Innanför en låst
dörr kunde jag slutligen pusta ut, andas och börja leva igen.

This was a very true story.

Isabelle

Tankar

Inte tankar som i att tanka. Tankar som i tænkta tankar, som man tænker. Ja. Du vet nog. Jag tænker ganska mycket. Ja jæmt skulle jag nog vilja påstå. Det ær så himla intressant att studera mænniskor. Jag gør alltid det, pinsamt nog ær jag inte ett dugg diskret. Jag inbillar mig att jag ær det, men nej, jag ær tvekløst odiskret. Jag tittar, blænger, stirrar.

Jag har væl antagligen fått før mig att jag inte syns. Att jag ær en fluga på væggen som inte någon uppmærksammar. Men vi vet væl alla hur det kænns att bli tittad på. Man mærker det direkt, ofta tillochmed om det ær någon bakom en. Tycker jag iallafall. Som om man kænner två øgon brænna hål i nacken på en.

Jag kan bara inte låta bli! Mina øgon dras bara till folk. Jag tittar på ansikten, klæder, øron, øgon, smink, rumpor. Ja. Allt. Granskar, undersøker. Jag førsøker också att inte dømma. Men tydligen ær ingen mænniska totalt førdomsfri.

Det ær ganska spænnande i Oslo eftersom det ær så otroligt mycket olika slags mænniskor hær. Alla kulturer verkar vara representerade och jag vet inte hur många gånger jag och Micaela hævdat att det kænns som om vi ær utomlands. Ja, vi ær visserligen utomlands. Men låt mig då sæga att det inte kænns som om vi ær i Norge. Utan någonheltannanstans. Afrika. Mellanøstern. Østeuropa. Osv. Och ju mer annorlunda desto mer spænnande, desto mer glor jag.

Det ær också ganska roligt att se hur folk verkar vara mer stolta øver sina urpsrung hær på något sætt. Man går omkring i de klæder som kommer från ens hemland, verkar inte bry sig ett dugg om att passa in och bæra "skandinaviska" klæder. Det ær indiska saris och muslimska sløjor och afrikanska ballongbrallor på mæn. Jag ær så otroligt nyfiken.

Varifrån kommer mænniskan, hur hamnade han eller hon hær, i detta sammanhang, på detta stælle i denna situation. Jag ær så nyfiken så jag vet inte vart jag ska ta vægen. Jag tjuvlyssnar på samtal, telefonsamtal. Førsøker lista ut vad folk har i sina påsar. Nu nær jag læser vad jag skriver så blir jag ju næstan skræmd av mitt eget beteende. Jag tror nog inte att man behøver vara speciellt oroad i min nærhet. Jag gillar bara att studera mænniskor. Fræmlingar och vænner.

Ær det inte helt otroligt. Ansikten. Hur ær det møjligt att det finns så många olika varianter? Inte ett ansikte ær det andra likt. Ændå ær vi så lika. Det kan inte vara så olika att vi ser ut som olika arter. Vi ser alla ut som mænniskor. En næsa. En mun. Två øgon osv. Utom i enstaka undantagsfall då. Alla ær vi så olika, men ser ændå så normala ut. Hur kan det finnas så mycket som kan skiljas åt? Jag menar, en næsa kan inte vara hur lång eller hur kort som helst. Det finns naturliga begrænsningar. Ingen ær likadan som någon annan, ændå ær det vældigt sællan man ser ett ansikte och tænker "oj, vad førvånad jag blir øver att en person kan se ut så". Jag menar. Vi ser ju ændå ut som mænniskor. Jag kan inte førklara riktigt vad jag menar. Det ær iallafall fascinerande! 

Hur kommer det sig att vissa kombinationer av næsor, munnar osv blir vackra i de flestas øgon, medan andra inte ses som det? Och hur kommer det sig att det kan skilja sig så mycket i olika kulturer. Sjukt intressant!

Idag ær det fredag. Inte mycket planer før helgen men jag hoppas det ordnar sig. Det ær också VÅFFELdag varje fredag på kontoret - YES! Nico kommer ikvæll och sedan handlar dagen mycket om boendebestyr och mail och telefonsamtal. Allt jag kan sæga ær att det blir ljusare i tunneln (hoppas det inte ær ett tåg!) angående boende.

OVER AND OUT

allt händer på en gång

Det känns som om livet svänger åt nya riktningar, möjligheter och därmed också nya problem varje timme nu! Galet! Jo. Det är Oslo, det är sommar. Allting händer. Det är grillkvällar, häng i parken, spontana utgångar, nya sandaler och varma vindar! Jag och Mican har äntligen tagit vårt första dopp, tyvärr blev det i en sjö men våra fina nya rosa handdukar (micans med en katt och min med en hund) vägde upp bristen av saltvatten.

Jag har sagt upp mig från jobbet (TUR att det gick så bra - TACK att jag alltid har haft så himla goa chefer i mitt liv!), dvs jag kommer att jobba en vecka mindre än bestämt så att jag kan dra iväg till USA. Usa i två veckor före - ja just det - LUND! Det är helt sinnessjukt. Jag har kommit in på arkitektprogrammet i Lund. Studentstaden av studentstäder.

Kunde jag aldrig ha trott. 2856 personer sökte arkitektprogrammet i Lund sammanlagt. Det finns 80 platser (de har tagit in 106 pers eftersom de räknar att folk tackar nej eller slutar). 28 personer kom in genom arkitektprovet, däribland jag. Lilla jag.

Det känns som om jag fått vingar och kan flyga all världens väg, samtidigt som mattan sopats undan från mina fötter. Jag kan flyga som en toka men jag vet inte var och hur jag ska landa. Det är spännande och läskigt. Jag vet ju ingenting, om någonting. Jag måste ha någonstans att bo. Jag ska bygga upp ett helt nytt liv, en ny tillvaro; IGEN! Först var det Mullsjö. Sedan USA. Oslo. Nu: Lund. Jag gör det igen, igen och igen. Jag börjar nog nästan känna mig rotlös. Men det är nog ganska medvetet ändå. Jag vet inte om jag springer mot något eller ifrån något. Men jag tror bestämt att jag springer. Vi får se var jag landar.

Jag har åtminstone en massa lösa trådar nu angående boende och förhoppningsvis kan det ordna sig innan jag flyger till NYC den 7e augusti. Förresten har jag inte ens någonstans att bo första veckan i augusti. Men med snälla vänners hjälp litar jag helt på att det ska gå att ordnas!

Annars är hela augusti helt galet tight. FULLT ÖS MEDVETSLÖS! Jobb och hemlös första veckan. USA - längtan är total - i två veckor och sedan landar jag i GBG samma dag som uppropet är i Lund (med påföljden att jag missar uppropet, håller på att ordna med det så att jag inte tappar platsen pga det). ALltså borde jag flytta till Lund samma dag som jag kommer hem. Flytta till en stad jag inte ens är säker på att jag varit i, isåfall möjligen bara besökt på genomresa. Flytta till en stad där jag knappt känner någon och göra något jag inte vet något om utan att ha någonstans att bo vad jag vet ännu. (Haha jag har faktiskt lagt ut en annons på blocket, är inte det kul?)

Poängen är att man rycks ut med rötterna. Utan något stabilt att klamra sig fast vid. Man får vara modig och se positivt på saken. Det är nog såhär man prövar sig själv, för att se hur mycket man faktiskt klarar. Och nu tänker jag faktiskt lita fullt ut på att allt kommer att ordna sig. Att jag har valt rätt och att det blir bra i slutändan.

Idag fyller min Max år. Okej. Han är inte min. Men han fyller år. 7 år. Min plutteonge vad jag saknar dig. Det är ju typ dödsångest i hjärtat att tänka på hur fort barn glömmer saker och ting. Att han nog knappt kommer minnas mig alls när han blir stor medan han istället betytt så otroligt mycket för mig. Och de andra två gossingarna också. Jag försökte ringa idag men fick inget svar. Det är så himla surt att tidsskillnaden existerar. De kommer inte hem från day camp förrän jag sovit flera timmar av min nattsömn. Hujahuja. Vill skype:a med dem. Jag ska iallafall skicka Max present imorgon. Kul att det kostar mer att skicka än vad själva presenten kostar! Men det är han värd :)


NORWAY BABY



Vi i vårat gæng, Møkken & Fisen! Vi gillar oss :) Igår skapade Mican ett event på FB till
mig: Filmkvæll HOS OSS samma kvæll! Planen var Australia men det blev Smala Sussie.
Dær satt vi och skrattade och myste med hallonkræm i soffa (+uppblåsbar sæng). Senare
satt jag och tænkte på om det fanns något djup i den filmen, någon baktanke. Faktum ær
ju att rættvisa blir skipad i slutændan, næstan alla som gjort nåt dumt dør ju, och det utan
att någon oskyldig behøver begå brott! :D Haha jag vet inte om man ens får tænka såhær
nær det gæller Smala Sussie.. bra æren i vart fall!

Snart kommer ALEX ÆLSKLING HIT!! :D Yeey! Ikvæll! Och imorgon ska det vara fint væder
och mitt størsta problem i mitt liv just nu tror jag ær att jag inte har några bra skor. Mina
ælsklingar gør ont och resten ær fula eller før små. Behøver nya skor! ALLA SORTER!
Fina, vardags, høga, låga, før kallt och varmt væder.. helst ska de vara både nya och ingådda
(ær det ett ord?) samtidigt så jag slipper få skoskav.. Hum.

Puss!

Onsdag.



Regnet gjorde mig lite opepp. Faktiskt.

05.07.10

Jag sitter och lagar min jeansplånbok. Min stora favorit från Thailand som är gjord av riktiga gamla schletna Levisjeans. Går inte att inte älska. Nu är det inte meningen att inlägget ska handla om plånboken, min blogg är nog så långt den kan komma ifrån en modeblogg. För att direkt gå in på det djupare planet så tänkte jag inleda med INNEHÅLLET i plånboken. Tyvärr inte jättemycket kontanter. Men. Jag tömde plånboken för att kunna laga den och hittade ett medlemskort till Sephora och ett Metro Card, ett tunnelbanekort från New York. Jag är fast inställd på att använda det. Det är sådana saker jag vägrar släppa taget om. Det går inte.

Jag kan inte ta ur det amerikanska körkortet ur plånboken fastän det inte ens är giltligt längre. Jag var aldrig ens särskilt kär i Sephora, ändå har jag kvar kortet. Jag är inte lika dödligt förtvivlad över att vara i Norge istället för i USA, men jag är fortfarande helt klart i fel land, om jag får lov att säga det.

Drömmen är lika stark, jag vill vara i USA. Frågan är vad jag gör för att nå dit. Inte ett skit just nu. Jag har suttit i timtal och letat efter skolor, och utan att ens egentligen gå in på att se på priserna som nog är det verkligt stora problemet, så har jag ändå inte ens funnit en skola jag verkligen känner att jag vill gå på. Hade jag gjort det hade det kanske varit lättare att satsa. Men det har inte klickat. Jag har mailat runt utan att få direkta svar. Jag önskar jag kunde anlita någon att bara hitta bästa skolan och bästa utbildningen till bästa priset med bästa tänkbara stipendiummöjligheter som möjligt vid bästa läget. Poff. Men nej. Man måste nog kämpa fört, förstås.

Det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. Och det är skrämmande. Jag har inte fått grepp om hur det fungerar. Om jag kan gå direkt på en arkitektutbildning i USA efter bara gymnasiet, eller om jag måste plugga något mer emellan, som jag inte vill. Det är läskigt att inte veta hur det skulle vara, hur det skulle bli. Tvekar jag? Men hade någon löst alla problem, och bara fixat allt hade jag packat mina väskor imorgon! Är det värt att ha livslång skuld för att studera i ett land och antagligen inte få en bättre utbildning än den som är gratis i Sverige? Men är det värt att kanske slänga bort drömmen genom att råka bli fast här pga en 5 år lång utbildning. Konstigt att det låter som om jag redan kommit in på skola när jag inte har det. Allt kanske skiter sig.

Just nu lever jag och ser bara fram emot Pinkkonserten om några veckor och sedan USAresan. Det är som om livet tar slut efteråt. Drastiskt jag vet haha. Det är min stil. Allt eller inget? Men kommer jag inte in på en skola har jag ingen plan B. Om det nu inte skulle bli ännu en spark i röven att satsa på USA och plugg.

Kommer jag in på skola i Sverige är jag verkligen livrädd att springa ifrån drömmen. Att få leva i USA. Resten av livet helst. Det är nog väldigt lätt att bara föras med i strömmen och vardagen och knyta fast sig själv i en massa trådar till Sverige..

Nej här blir inga barn gjorda. Synd. Dags att duscha. Klem!


Dinner Time



Idag bestod dagens middag av lax, broccoli, babyspinat, färsk tomat och kall dillsås.
Jag förstökte mig på en vacker uppläggning men det blev mer skvättigt än estetiskt vacker.
Synd att man bara får en chans! Men som man säger, det skal ändå blandas i magen!

Tid.

Jag låg i sængen igår och tænkte på tid. Det ær lite svårt att førstå tid. Också ganska intressant. Tænk att en minut alltid ær 60 sekunder lång, ændå kan det ibland kænnas som en evighet, ibland kan det gå hur fort som helst. Nær jag stod på løpbandet på gymmet kændes det som om varje minut var en timme lång. Så otroligt, overkligt, plågsamt långsamt en minut kan gå. Att man kan titta på tiden var tredje sekund och førvånas øver att det kan gå så långsamt, som i slow motion. Tyværr var det bara tiden som hade lov att røra sig i slow motion, inte kroppen eftersom løpbandet var instællt på nivå 9.

Hur många minuter av sitt liv minns man? Allvarligt talat. Hur många dagar av sitt liv minns man? Hær sitter jag på jobbet, timme før timme. Oændligt. Fast hur många gånger har man inte tænkt så? Hur många skoltimmar finns inte bakom en. Dær satt man och trodde att det aldrig skulle ta slut. Man har tagit sig igenom lågstadiet (Ja, jag var skoltrøtt redan i ettan!), mellanstadiet, høgstadiet och gymnasiet. Timmar, dagar, år av att sitta dær och førsøka læra sig, gå upp på morgonen och vara hungrig jæmt eftersom det aldrig var god mat. Stressen øver læxor och prov. Det kændes som en evighet.

Nu sitter jag hær och kan inte minnas en enda geografilektion, inte i detalj. Jag minns inte en enda uppgift från mellanstadiet. "Skoltiden" ær ett begrepp som nu kænns som ett snabbt øgonblick. Øver på nolltid. Inte bara skoltiden. Egentligen hela livet som varit hittills. Swisch så är det väck. Det finns otaliga minnen. Men knappast tillräckligt många minnen med tanke på hur mycket tid som genomlevts. Vart tog allt vägen? Istället för att minnas de miljoner gånger jag cyklade till skolan minns jag istället den enda gången jag åkte roller blades. Alla båtsemesterminnen är ihopbakade till ett enda drömminne om båtsemester från när man var liten. Hjärnan har inte en chans att sortera allt och minnas allt.

Jag är rädd att om man haft lite mindre rutin så hade man kommit ihåg mer. Så fort har tiden gått, ändå är det omöjligt att se framtiden som något kort och framrusande. Nuet går nästan lika snabbt som dået. Men framtiden, den som är oviss, går helt klart i slow motion om man jämför. Det måste vara för att man inte vet något om det. Det finns inga direkt referensramar att hålla sig till. Det ärklart. Jag ska väl plugga, hoppas helt klart på att gifta mig och om jag inte får barn vet jag inte vad jag gör! Men det går ändå inte att föreställa sig.

Helt ärligt vet jag inte vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Jag har bara legat och funderat lite på tid ett tag. En annan sak jag låg och tänkte på inatt när jag skulle sova var hur "byssanlull"-visan gick. YES I'M WEIRD.

Arkitektprovet

PHEW! Jag ær rangordnad. Jag ær verkligen inte bæst rangordnad, men jag ær i grupp tre. Sæmsta gruppen men ændå ær jag en av 30% som ens blev rangordnad. Blir man inte rangordnad har man tydligen ingen chans alls. Blir man rangordnad har man ganska stor chans att gå vidare, ær man i grupp 1 eller 2 ær man i princip sæker. Alltså ær jag inte sæker ænnu men jag ær helt klart glad øver att vara en av de 12,7% som gått vidare som øverhuvudtaget læmnat in hemprovet ifrån børjan! Nu ær det bara att vænta till i børjan av juli før førsta preliminæra intagningen..

"Även de som tillhör ranggrupp 3 kommer med stor sannolikhet
att antas till sina förstahandsval, kanske med några få undantag."

- arkitektprovet.se

One Tree Hill

Så. Jag gjorde ett trevligt lite facebooktest. Jag älskar dem! Haha jag tror verkligen på dem också. Men i detta fallet var det nästan läskigt. För en gångs skull gick jag in för att svara ärligt. Jag vet att det bara är påhitt alltihop men eftersom jag älskar One Tree Hill trodde jag mig kunna lista ut egentligen vem jag skulle bli beroende på vad jag svarade. Men som sagt. Jag försökte svara ärligt och egentligen trodde jag att jag skulle bli Hayley; ansvarsfull, duktig, lite töntig..

Icke!: Peyton Sawyer.

Vem är du i one tree hill?
Resultat: Peyton Elizabeth Sawyer (Hilarie Burton)

Du är en väldigt ensam människa, du har svårt att
släppa andra människor in på livet, men när du väl
hittat nåt/någon du tycker om har du svårt att släppa
taget. Du har mycket tankar som pågår i ditt huvud
jämt, men är mycket kreativ.

Seriöst. Hur SANT är inte detta? Peyton är min favorit dessutom. Men det har inte med saken att göra. Jag känner bara så sjukt träffad på något sätt. Liksom. Det är ju så det är. Oh well. Nog om OTH. Jag åker till GBG idag, helt spontant nästan, med Mican. Drar direkt efter jobbet och ska tydligen fira midsommar hos Alex som det verkar nu! KUL! :) Jag trodde att det skulle bli Oslo men planer kan ändras och min snälla chef sa att "DET ER KLART ATT DU SKAL FIRE MIDSOMMER ISABELLE!" Annars kallas jag tydligen för Victoria nu på jobbet. Men jag sa till AnneMari att om jag ska bli kallad Victoria vill jag bli kallad Prinsessan Victoria annars är det inte kul.

Alla norrmän är så otroligt besatta av vårt kungahus! Det verkar som om var och varannan norska suttit och lipat framför tvn med vigseln medan jag inte såg mer än 1 minut för att se klänningen. Jag tycker absolut att vi ska ha kungahus i Sverige men den här hysterin känns lite överdriven! (Fast hade jag gift mig hade jag nog inte klagat om jag fått så mycket uppmärksamhet! Haha!)

Då bär det av mot jobbet då ja! Jag stresspackade igår och har säkert glömt en massa viktigt och tagit med en massa oviktigt. Hoppas det blir kårholmen på lördag och att det blir fint väder så man kan sola och bada - har inte badat än denna sommar och det känns helt konstigt!

Isabelle

PS - MILEY är på! :)

23.06.10

Jag sitter på kontoret med headset på huvudet. "Postbanken det ær Isabelle!" Precis som vanligt. Vad som dæremot inte ær vanligt ær att jag var på gymmet igår. Dessutom på eget initiativ! Møjligen kan detta ha att gøra med dagen føre, då jag var ute på stan i timmar och letade bikini. Efter flera besøk på H&M, Gina Tricot, BikBok, Only, Lindex, Kappahl osv så insåg jag førskræckt att det nog faktiskt inte kunde vara fel på alla dessa bikinis. Det ær helt klart mig det ær fel på. I ångest gick jag dærfør med Mican till gymmet igår. Jag har ju trots allt haft gymkort sedan mars och dessutom sagt upp det i førra veckan men med en månads uppsægelsetid har jag ændå en månad kvar att kanske førsøka førændra något så att jag kan hitta en bikini jag gillar.

Jag ælskar egentligen redan bikinin jag har sedan førra året men tyværr har lycran gått och det ær inte okej.. Frågan ær om jag ens kommer få anvændning av bikinin utom på balkongen dær ingen ser, utom måsen då som jag fortfarande ær lite rædd før. Jag kan inte få in i mitt huvud att det ær juni - en sommarmånad. Sommar. Man ska kunna gå runt i shorts och linne hela dagarna. Man ska vara ute och åka båt, bada i havet och sola. Men. Det ær inget sommarvæder. Det ær vårvæder. Fint vårvæder då och då, men inte sommarvæder.

Kænslan man hade nær man var liten ær borta. Det dær speciella. Den dær sommarkænslan. Sommarlov, oændlig lycka. Nu går allt så fort och innan man anat det ær sommaren øver. Det var bættre førr. Haha jag ska nog ta och bli en gammal dam som går runt och muttrar att det var bættre førr. En latte på det!


Idag

Idag träffade jag en gås och en mås och en and. Och en del knott. Knotten var rätt stalkiga ett tag. Gåsen var totalt likgiltig och ignorerande, anden såg åtminstone på mig men brydde sig heller inte speciellt. Däremot kan man säga att jag och måsen har ett problem. Ett stort problem. Det är INTE okej att jaga iväg folk från sina egna balkonger! Och med folk syftar jag på mig själv.

Sist när jag skulle sola blev jag bortjagad av en humla. Idag solade jag ändå hyfsat länge, såpass länge att jag nu har en stor skev röd fläck med ett kritvitt streck (efter bikinisnöret) tvärs över ryggen. Vackert! Jag låg där och svettades och drömde mig tillbaka till kryssningen i Karibien i julas. Där minsann fanns det folk vars jobb var att gå runt och spruta vatten med blomsprayflaskor på alla stekandes människor som inte pallade att ta sig bort till poolen. Nu hade jag varken pool, hav eller en liten vän med vattensprayflaska. Inte var jag speciellt bitter för det! Jag var underbart glad över att det faktiskt gick att sola idag, tydligen var det kasst väder i Sweden och då är det alltid underbart att vara utomlands som jag är! Hela vägen bort i Oslo.

Sedan somnade jag i solen. SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN SKRAAA SKRIIIIIIII! Jo det ni! Det var en mås. Jag har googlat runt lite men jag har inte riktigt löst frågan om vilken slags mås det var. Jag trodde att det var en skrattmås men jag är osäker. Det såg inte ut som en fiskmås och det var inte en trut. Det var en galen mås! Den tjöt som en skällande hund! Den åkte framochtillbaka precis utanför min kära balkong och viftade hysteriskt på vingarna (inte endast för att den måste vifta på dem för att flyga, jag är övertygad om att det var för att skrämma mig också!). Jag blev livrädd och sprang in i ren panik - rädda vad som räddas kan men här kunde jag inte vara kvarf! I min vilda flykt lämnade jag efter mig handduk, kudde och mobil på balkongen. Jag stod där bakom dörren och såg ut genom fönstret, längtansfullt på mobilen.

Jag tog sats flera gånger, öppnade dörren lite på glänt och gjorde en ansats till att springa ut och hämta den. Men varje gång kom måsen förbi och den var galen! Jag skojar inte, inte överdriver jag heller! Fram och tillbaka, tre meter liksom, sen vände den. I säkert en kvart! Och så fort den hörde gnisslet i dörren jag försökte öppna diskret liksom STANNADE DEN UPP i sin flygtur och vände sig mot mig med liksom fötterna först, vingarna höjda i en fruktansvärt skräckinjagande attackposition! Helt seriöst. Den var ute efter mitt blod!

Tillslut tog jag mod till mig och sprang ut, tog grejerna, sprang in och stängde och låste dörren! PHEW! Jag var sjukt skraj! Men jag ville inte låta måsen vinna helt och hållet, jag vägrade att sitta infångad i lägenheten så jag gav mig ut på en glasstur. Jag såg sedan när jag gick på gatan att det satt två måsar, stolt och triumferande, uppe på taket på min balkong. De kanske tror att de vunnit men nästa gång ska de få igen! Jag ska komma på en finurlig plan. Kanske spruta ketchup på dem?

Jag köpte mig en glass och tänkte att jag ville ju fortfarande bli brun och då måste man vara ute och då kunde jag likaväl motionera samtidigt. Jag tog en promenad, hamnade vid östensjövannet igen och gick runt sjön. Det var här jag träffade gåsen och anden och knotten. Två timmar var jag ute och gick och gick och gick.

 Anden.

Imorgon är det jobbdags igen, och det kanske blir grill efter jobbet med Helena, Jeanna och Linn också! Myspys. Btw så var helgen kul! Var på D-Lux både fredag och lördag, träffade hur mycket folk som helst, däribland Elina som jag inte träffat på huur länge som helst! Är det inte konstigt hur mycket folk man hänger med under gymnasietiden som man tar för givet att man alltid ska hålla kontakten med, och så står man här tre år senare och har knappt kontakt med någon.

Isabelle

balooba

Tillbaka i Oslo! Jag kom igårkväll och seriöst, jag tycker att det är riktigt plågsamt att åka bussen, även om det denna gången gick raka vägen utan trafikproblem. Men jag mådde illa mer än halva vägen (man SKA inte chatta samtidigt, jag har lärt mig en gång för alla...) och när jag kom fram var jag ju mer jetlaged än efter flygresor från andra sidan jorden..
Snart bär det av mot postbanken..  MIN LÄGENHET ÄR ÄCKLIG. Jag städade den innan jag åkte men det har ju gått nästan en vecka sen dess och det märks. FY jag orkar inte......................
GOTT med blodgrapejuice, favoriten among all juices!
Illa att jag glömde mobilladdaren i Sverige och att Micans inte verkar passa min gamle fon..
Pusselihej måste springa!

unika besökare

räknare
besöksräknare

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0