isabellejimsdotter

Dagens tenta över. Skräcktentan. Arkitekturhistoria/trädgårdshistoria. För två dagar sedan hade jag inget hopp. Nu har jag lite hopp, känns som om det kan gå hur som helst, 50-50% chans att det går vägen. Vill bara slänga alla papper som är utslängda över hela mitt rum och bränna böckerna, men det får vänta några veckor. Förhoppningsvis slipper jag tenta om. Skulle vara mitt första misslyckade prov isåfall. Det är sjukt att det skrämmer mig så fruktansvärt, att misslyckas. Vi snackar inte med något stort och livsavgörande, utan vi snackar om ett resultat på ett papper, som handlar om gubbar på B som levde för skitlängesen. Bramante, Bernini, Borromini, Brunelleschi osv.

Ändå tror jag i mitt inte så stilla sinne att det handlar om liv och död. Jag gör världens grej av det. Blir hysterisk, och inte kan jag hålla det för mig själv heller. Hela världen måste ju självklart få reda på det. Det sitter inbyggt i mig, jag vet inte varför jag blir sån. Jag har varit sådan sen jag började ha prov. Berättat hur värdelös jag är, att jag aldrig kommer klara det och att livet är över, slut, finito.

På gymnasiet handlade ett misslyckande om att få VG. Endast MVG var gott nog. Ribban har höjts nu och det handlar om att få godkänt eller inte. Men det är fortfarande bara en TENTA det handlar om. Och jag kan inte få in det i mitt huvud. Att misslyckas, att inte klara godkändnivå, det är ju inte hela världen. Jag vet inte om det handlar om mig själv, att bevisa något för mig själv, eller för omvärlden. Att jag kan. Att jag är bra. Men bra räcker inte. Jag vill vara bäst. Och är jag inte bäst kan det vara. I otroligt många fall tror jag att jag ger upp innan jag försökt för att jag är fullkomligt säker på att jag inte kommer vara bäst. Bra räcker inte.

Jag undrar hur det känns att inte ha en sådan press på sig själv. Å andra sidan. Kanske är det den pressen som gjort att jag, åtminstone hittills, inte direkt har misslyckats med något test i mitt liv. Jag har aldrig fått IG i skolan. Jag fick bra betyg, tyvärr inte bäst. Jag tog teorin och körkortet på första försöket. Jag fick det första jobbet jag sökte. Jag har aldrig varit riktigt,riktigt,riktigt pank. Jag klarade mitt år i USA, som visade sig vara det bästa någonsin. Jag tog körkortet på första försöket även dör. Jag trodde att allt var kört när jag var arbetslös i Norge, men i efterhand kan jag lägga till 3 jobb på mitt CV och jobbet på banken är jag otroligt tacksam och glad över. Jag besvärade mig inte ens med att kolla upp vad arkitektprovet gick ut på eftersom jag var så säker att jag inte skulle klara det. Jag klarade både hemprovet och det vanliga provet på första försöket och kom in på utbildningen ett halvår efter att jag kom på idén att jag nog ville bli arkitekt.

Så funderar jag på vad jag vill bli. Egentligen, så vill jag inte bli någonting. Nu ska jag bli arkitekt, och jag tror fortfarande att det är det bästa alternativet för mig, utifrån mina intressen och vad jag kan. Men, kommer jag vara bra? Kommer jag bli bäst? Troligtvis inte. Kommer jag klara det? Det är sådant jag ligger och funderar på i sängen om kvällarna. Men om jag inte klarar det, vad skulle jag annars klara? Jag klarade svara anställda bankfolk i telefon om bankfrågor på norska, saker som jag inte ens vet vad det betyder på svenska.

Varför går jag runt och vill bli rik hemmafru? Jo. Jag vill inte ha någon press. Jag vill inte känna att jag måste vara bäst på något. Jag vill göra ingenting för då kan det inte gå fel. Då kan jag inte misslyckas. Varför går jag omedvetet runt och låtsas att jag är en korkad blondin? Jo. Då är det ingen som förväntar sig någonting av mig. Och kanske kan jag istället få folk att häpna istället för att göra någon besviken. Men om jag omedvetet är någon annan än den jag är, ställer jag krav på mig själv eller någon annan? Är det mig själv jag inte gillar, eller är det den andra? Jag vet inte. Men det spelar tydligen ingen roll hur många vinster jag tar, jag lever ändå inte upp till mina krav. Krav jag inte ens kan formulera.

Kravet på att vara någon annan, än den jag är.



[Kanske skulle ett rejält misslyckande, ett slag i ansiktet eller en bortsopad matta under fötterna få mig att ändra inställning? Är det vad som krävs? Hope not.]

Det är fascinerande och sorgligt på samma gång. Så många människor som passerar i ens liv. Bekanta, lite mer ytligt sett, nära vänner som kan betyda så otroligt mycket för en period. Alla relationer är viktiga på sitt sätt. Alla härliga människor som kommer i ens väg, påverkar en och kanske omedvetet leder en på nya vägar. Ibland träffar man människor som man på en dag kan kännas som man känt i en evighet. Andra relationer byggs fram så mycket långsammare, fortfarande starka. Just då tror man att det alltid kommer vara på samma sätt, en livslång vänskap. Och förhoppningsvis stämmer det. Men i efterhand har motsatsen ofta bevisats.

Det värsta är hur snabbt och lätt det är att tappa allt. Nu menar jag inte att något tvunget ska ha gått snett, att man blivit ovänner och medvetet gått skilda vägar. Det har inte varit genomgående i mitt liv. Istället, det här att man bara glider isär. Det kan vara omedvetet. Det kan handla om avstånd, lathet, glömska.

Att det ska vara så svårt att hålla kontakt med folk! Jag blir alldeles ledsen i hjärtat av att tänka på hur många nära vänner jag haft, som man tappat kontakten med, eller relationer som gått baklänges, avvecklats istället för utvecklats.

Ibland kan man stöta på folk från förr, och det kan vara underbart roligt, som om man aldrig varit ifrån varandra. Eller så har man tappat det. Det är så stor skillnad i att ha någon i vardagen, att träffa någon varje dag när man är på samma sida, har koll på allt som händer i den andres liv. Nonstop uppdatering. Att ses och höra ifrån den andre nån gång ibland blir bara så ytligt; "Hur är läget?" "Vad gör du nuförtiden?".

Det är så otroligt pinsamt att man är så självisk att man inte kan hålla allt i huvudet, ha koll på alla. Jag blir så besviken på mig själv. Men det går bara inte att hålla kontakten. Men lite bättre borde jag klara av. Men min mentalitet har råknat vara lite åt "kan jag inte ge allt, hålla en toppenkontakt vid liv helt och hållet, så blir bara halvfeset och då kan man lika gärna ge upp.." Eller så har jag nog utan att mena det testat folk, hur mycket kan jag vara borta utan att de glömmer mig? Hur dålig kan jag vara på att hålla kontakten utan att de ger upp på mig? Ett idiotisk bekräftelsesökande? Men framförallt har det nog bara handlat om att det händer så mycket runt omkring att det inte går att se i ett så stort perspektiv att man ser alla andra som man inte har frekvent kontakt med. Så läskigt upptagen att man inte orkar höra hur ens vänner mår, fullt upp med att skapa nya kontakter på platsen man är på just nu att de gamla nedprioriteras.

Kanske måste man inse att man inte kan ha så otroligt många vänner, att man kanske måste prioritera för att det ska fungera, vara sunda relationer. Jag vet inte. Kanske betalar man ett högt pris för att flytta runt hela tiden, men det gör väl de flesta andra också i detta stadiet av livet med plugg, resor och jobb. Det är jobbigt att inse att jakten på lycka, spänning, äventyr och nya vänner kanske leder till att man tappar allt man hade från början?

Är det därför jag fortfarande vill iväg? Jag vill inte stanna, inte inse. Är man borta har man kanske en rimlig ursäkt? Man skulle kunna lägga all sin fritid, helger, sina pengar på att åka tåg hit och dit för att träffa alla människor som ligger en så varmt om hjärtat, ringa hit och dit. Men. Det är så många att det är svårt att veta var man ska börja. Eller så är det bara att inse att allt förändras, det som var förr finns inte mer, gängen har splittrats, folk har flyttat, vänner blivit ovänner, intressen bytts ut och annat har blivit mer väsentligt.

Jag får vara tacksam över att det ändå hela tiden ploppar fram så goa människor runtomkring mig som kanske på något sätt kan får fylla ut gamla hål. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Slut.