isabellejimsdotter

Dagens tenta över. Skräcktentan. Arkitekturhistoria/trädgårdshistoria. För två dagar sedan hade jag inget hopp. Nu har jag lite hopp, känns som om det kan gå hur som helst, 50-50% chans att det går vägen. Vill bara slänga alla papper som är utslängda över hela mitt rum och bränna böckerna, men det får vänta några veckor. Förhoppningsvis slipper jag tenta om. Skulle vara mitt första misslyckade prov isåfall. Det är sjukt att det skrämmer mig så fruktansvärt, att misslyckas. Vi snackar inte med något stort och livsavgörande, utan vi snackar om ett resultat på ett papper, som handlar om gubbar på B som levde för skitlängesen. Bramante, Bernini, Borromini, Brunelleschi osv.

Ändå tror jag i mitt inte så stilla sinne att det handlar om liv och död. Jag gör världens grej av det. Blir hysterisk, och inte kan jag hålla det för mig själv heller. Hela världen måste ju självklart få reda på det. Det sitter inbyggt i mig, jag vet inte varför jag blir sån. Jag har varit sådan sen jag började ha prov. Berättat hur värdelös jag är, att jag aldrig kommer klara det och att livet är över, slut, finito.

På gymnasiet handlade ett misslyckande om att få VG. Endast MVG var gott nog. Ribban har höjts nu och det handlar om att få godkänt eller inte. Men det är fortfarande bara en TENTA det handlar om. Och jag kan inte få in det i mitt huvud. Att misslyckas, att inte klara godkändnivå, det är ju inte hela världen. Jag vet inte om det handlar om mig själv, att bevisa något för mig själv, eller för omvärlden. Att jag kan. Att jag är bra. Men bra räcker inte. Jag vill vara bäst. Och är jag inte bäst kan det vara. I otroligt många fall tror jag att jag ger upp innan jag försökt för att jag är fullkomligt säker på att jag inte kommer vara bäst. Bra räcker inte.

Jag undrar hur det känns att inte ha en sådan press på sig själv. Å andra sidan. Kanske är det den pressen som gjort att jag, åtminstone hittills, inte direkt har misslyckats med något test i mitt liv. Jag har aldrig fått IG i skolan. Jag fick bra betyg, tyvärr inte bäst. Jag tog teorin och körkortet på första försöket. Jag fick det första jobbet jag sökte. Jag har aldrig varit riktigt,riktigt,riktigt pank. Jag klarade mitt år i USA, som visade sig vara det bästa någonsin. Jag tog körkortet på första försöket även dör. Jag trodde att allt var kört när jag var arbetslös i Norge, men i efterhand kan jag lägga till 3 jobb på mitt CV och jobbet på banken är jag otroligt tacksam och glad över. Jag besvärade mig inte ens med att kolla upp vad arkitektprovet gick ut på eftersom jag var så säker att jag inte skulle klara det. Jag klarade både hemprovet och det vanliga provet på första försöket och kom in på utbildningen ett halvår efter att jag kom på idén att jag nog ville bli arkitekt.

Så funderar jag på vad jag vill bli. Egentligen, så vill jag inte bli någonting. Nu ska jag bli arkitekt, och jag tror fortfarande att det är det bästa alternativet för mig, utifrån mina intressen och vad jag kan. Men, kommer jag vara bra? Kommer jag bli bäst? Troligtvis inte. Kommer jag klara det? Det är sådant jag ligger och funderar på i sängen om kvällarna. Men om jag inte klarar det, vad skulle jag annars klara? Jag klarade svara anställda bankfolk i telefon om bankfrågor på norska, saker som jag inte ens vet vad det betyder på svenska.

Varför går jag runt och vill bli rik hemmafru? Jo. Jag vill inte ha någon press. Jag vill inte känna att jag måste vara bäst på något. Jag vill göra ingenting för då kan det inte gå fel. Då kan jag inte misslyckas. Varför går jag omedvetet runt och låtsas att jag är en korkad blondin? Jo. Då är det ingen som förväntar sig någonting av mig. Och kanske kan jag istället få folk att häpna istället för att göra någon besviken. Men om jag omedvetet är någon annan än den jag är, ställer jag krav på mig själv eller någon annan? Är det mig själv jag inte gillar, eller är det den andra? Jag vet inte. Men det spelar tydligen ingen roll hur många vinster jag tar, jag lever ändå inte upp till mina krav. Krav jag inte ens kan formulera.

Kravet på att vara någon annan, än den jag är.



[Kanske skulle ett rejält misslyckande, ett slag i ansiktet eller en bortsopad matta under fötterna få mig att ändra inställning? Är det vad som krävs? Hope not.]