we're drifting apart
Det är fascinerande och sorgligt på samma gång. Så många människor som passerar i ens liv. Bekanta, lite mer ytligt sett, nära vänner som kan betyda så otroligt mycket för en period. Alla relationer är viktiga på sitt sätt. Alla härliga människor som kommer i ens väg, påverkar en och kanske omedvetet leder en på nya vägar. Ibland träffar man människor som man på en dag kan kännas som man känt i en evighet. Andra relationer byggs fram så mycket långsammare, fortfarande starka. Just då tror man att det alltid kommer vara på samma sätt, en livslång vänskap. Och förhoppningsvis stämmer det. Men i efterhand har motsatsen ofta bevisats.
Det värsta är hur snabbt och lätt det är att tappa allt. Nu menar jag inte att något tvunget ska ha gått snett, att man blivit ovänner och medvetet gått skilda vägar. Det har inte varit genomgående i mitt liv. Istället, det här att man bara glider isär. Det kan vara omedvetet. Det kan handla om avstånd, lathet, glömska.
Att det ska vara så svårt att hålla kontakt med folk! Jag blir alldeles ledsen i hjärtat av att tänka på hur många nära vänner jag haft, som man tappat kontakten med, eller relationer som gått baklänges, avvecklats istället för utvecklats.
Ibland kan man stöta på folk från förr, och det kan vara underbart roligt, som om man aldrig varit ifrån varandra. Eller så har man tappat det. Det är så stor skillnad i att ha någon i vardagen, att träffa någon varje dag när man är på samma sida, har koll på allt som händer i den andres liv. Nonstop uppdatering. Att ses och höra ifrån den andre nån gång ibland blir bara så ytligt; "Hur är läget?" "Vad gör du nuförtiden?".
Det är så otroligt pinsamt att man är så självisk att man inte kan hålla allt i huvudet, ha koll på alla. Jag blir så besviken på mig själv. Men det går bara inte att hålla kontakten. Men lite bättre borde jag klara av. Men min mentalitet har råknat vara lite åt "kan jag inte ge allt, hålla en toppenkontakt vid liv helt och hållet, så blir bara halvfeset och då kan man lika gärna ge upp.." Eller så har jag nog utan att mena det testat folk, hur mycket kan jag vara borta utan att de glömmer mig? Hur dålig kan jag vara på att hålla kontakten utan att de ger upp på mig? Ett idiotisk bekräftelsesökande? Men framförallt har det nog bara handlat om att det händer så mycket runt omkring att det inte går att se i ett så stort perspektiv att man ser alla andra som man inte har frekvent kontakt med. Så läskigt upptagen att man inte orkar höra hur ens vänner mår, fullt upp med att skapa nya kontakter på platsen man är på just nu att de gamla nedprioriteras.
Kanske måste man inse att man inte kan ha så otroligt många vänner, att man kanske måste prioritera för att det ska fungera, vara sunda relationer. Jag vet inte. Kanske betalar man ett högt pris för att flytta runt hela tiden, men det gör väl de flesta andra också i detta stadiet av livet med plugg, resor och jobb. Det är jobbigt att inse att jakten på lycka, spänning, äventyr och nya vänner kanske leder till att man tappar allt man hade från början?
Är det därför jag fortfarande vill iväg? Jag vill inte stanna, inte inse. Är man borta har man kanske en rimlig ursäkt? Man skulle kunna lägga all sin fritid, helger, sina pengar på att åka tåg hit och dit för att träffa alla människor som ligger en så varmt om hjärtat, ringa hit och dit. Men. Det är så många att det är svårt att veta var man ska börja. Eller så är det bara att inse att allt förändras, det som var förr finns inte mer, gängen har splittrats, folk har flyttat, vänner blivit ovänner, intressen bytts ut och annat har blivit mer väsentligt.
Jag får vara tacksam över att det ändå hela tiden ploppar fram så goa människor runtomkring mig som kanske på något sätt kan får fylla ut gamla hål. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Slut.
Mitt i prick Issa! känner likadant och jag tror att det är oundvikligt att tappa gamla vänner även fast man försöker!
Kan bara säga att jag känner igen resonemanget. Jag försöker dock förlika mej med tanken att det antagligen kommer att vara så här resten av livet, mer eller mindre. Härliga människor kommer och går, in och ut ur mitt liv. Men i stället för att sörja de sköna människor som jag saknar försöker jag hitta tacksamheten i att vi, för en längre eller kortare tid, hade varandra. Vi kan trots allt inte styra över livet och de relationer som vi har runt omkring oss har vi "till låns". Det viktiga blir då att ta vara på de vänner som vi har just nu.
Så tänker jag, och det är ju inte säkert att jag säger samma sak om 7 år. Livet förändras ju oxå. På gott och ont.
Kram på dej Issa
Vad underbart att du skrivit igen! Jag har verkligen saknat det! Håller med dej om att vänner kommer och går, men en sak är också säker: Somliga vänner som man tror man tappat kan i vissa fall fortfararnde vara där bara man fångar upp en liten tråd. Så när det dyker upp ett tillfälle till kontakt, tänk inte att det är kört innan du dragit lite på tråden. (Även om det tom gått 20 år sedan sist!)
KRAMAR
eller så finns det såna där guldkorn som man kan plocka upp relationen med precis där det slutade - att du när dukommer hem och hälsar på eller flyttar igen - då hittar du folk som känner dig och även om man missat vad som hände dig alla dagar under ett år - så är det på nåt sätt enkelt att plocka upp igen. Vissa vänner hittar man hem till igen direkt. :) Också får man njuta av det man har delat tillsammans, hoppas på en fortsättning när det går!
krams