isabellejimsdotter

Alltså. Det här är väl inte meningen att vara en deppblogg men jag måste bara skriva av mig. Jag vill bara veta varför. VARFÖR? Varför kan jag bara inte vara glad och nöjd med livet och mig själv? Seriöst. Jag har allt jag behöver, jag är duktig, jag kan. Men. Jag är bara inte glad. Jag är inte nöjd. Jag är inte tillsfreds med tillvaron. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit det. Men det är väl som så att ingen någonsin blir nöjd. Men det känns som om alla andra har koll, har roligt, har saker att se fram emot.

Jag ser bara nästa problem, nästa kugghjul. Hela livet känns bara som hinder på hinder. Ändå har jag aldrig haft något konkret stort problem i hela mitt liv. Inte nåt sånt livsavgörande. Jag tycker bara att allt är jobbigt, jag ser verkligen ingen glädje. Jag brukar klara av det mesta, men in slutändan betyder det bara att en avslutad grej leder till ett nytt berg att bestiga. Det är så fel att tänka så här men jag vet inte hur man gör.

Jag har inget mål. Vad är meningen? Jag ser bara problem och avslut på problem. Jag kan inte njuta av processen. Jag har totalt missat livet, noll fokus. Idag känner jag mig så stressad att jag bara kan sitta still, totalt handlingsförlamad. Hjärnan har slutat arbeta. Känns totalt FAIL. Jag fattar verkligen inte poängen i att leva utan glädje. När det aldrig känns riktigt bra. När det alltid är något som fattas.

Allt glider bara ifrån mig. Jag orkar inte hålla tag i något som känns viktigt, jag släpper taget om alla jag bryr mig om, för jag orkar inte. För jag tror inte att det har någon betydelse för dem ändå. Om jag finns där. För jag fattar inte varför jag finns här.

Varför?