Tid.
Jag låg i sængen igår och tænkte på tid. Det ær lite svårt att førstå tid. Också ganska intressant. Tænk att en minut alltid ær 60 sekunder lång, ændå kan det ibland kænnas som en evighet, ibland kan det gå hur fort som helst. Nær jag stod på løpbandet på gymmet kændes det som om varje minut var en timme lång. Så otroligt, overkligt, plågsamt långsamt en minut kan gå. Att man kan titta på tiden var tredje sekund och førvånas øver att det kan gå så långsamt, som i slow motion. Tyværr var det bara tiden som hade lov att røra sig i slow motion, inte kroppen eftersom løpbandet var instællt på nivå 9.
Hur många minuter av sitt liv minns man? Allvarligt talat. Hur många dagar av sitt liv minns man? Hær sitter jag på jobbet, timme før timme. Oændligt. Fast hur många gånger har man inte tænkt så? Hur många skoltimmar finns inte bakom en. Dær satt man och trodde att det aldrig skulle ta slut. Man har tagit sig igenom lågstadiet (Ja, jag var skoltrøtt redan i ettan!), mellanstadiet, høgstadiet och gymnasiet. Timmar, dagar, år av att sitta dær och førsøka læra sig, gå upp på morgonen och vara hungrig jæmt eftersom det aldrig var god mat. Stressen øver læxor och prov. Det kændes som en evighet.
Nu sitter jag hær och kan inte minnas en enda geografilektion, inte i detalj. Jag minns inte en enda uppgift från mellanstadiet. "Skoltiden" ær ett begrepp som nu kænns som ett snabbt øgonblick. Øver på nolltid. Inte bara skoltiden. Egentligen hela livet som varit hittills. Swisch så är det väck. Det finns otaliga minnen. Men knappast tillräckligt många minnen med tanke på hur mycket tid som genomlevts. Vart tog allt vägen? Istället för att minnas de miljoner gånger jag cyklade till skolan minns jag istället den enda gången jag åkte roller blades. Alla båtsemesterminnen är ihopbakade till ett enda drömminne om båtsemester från när man var liten. Hjärnan har inte en chans att sortera allt och minnas allt.
Jag är rädd att om man haft lite mindre rutin så hade man kommit ihåg mer. Så fort har tiden gått, ändå är det omöjligt att se framtiden som något kort och framrusande. Nuet går nästan lika snabbt som dået. Men framtiden, den som är oviss, går helt klart i slow motion om man jämför. Det måste vara för att man inte vet något om det. Det finns inga direkt referensramar att hålla sig till. Det ärklart. Jag ska väl plugga, hoppas helt klart på att gifta mig och om jag inte får barn vet jag inte vad jag gör! Men det går ändå inte att föreställa sig.
Helt ärligt vet jag inte vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Jag har bara legat och funderat lite på tid ett tag. En annan sak jag låg och tänkte på inatt när jag skulle sova var hur "byssanlull"-visan gick. YES I'M WEIRD.
Hur många minuter av sitt liv minns man? Allvarligt talat. Hur många dagar av sitt liv minns man? Hær sitter jag på jobbet, timme før timme. Oændligt. Fast hur många gånger har man inte tænkt så? Hur många skoltimmar finns inte bakom en. Dær satt man och trodde att det aldrig skulle ta slut. Man har tagit sig igenom lågstadiet (Ja, jag var skoltrøtt redan i ettan!), mellanstadiet, høgstadiet och gymnasiet. Timmar, dagar, år av att sitta dær och førsøka læra sig, gå upp på morgonen och vara hungrig jæmt eftersom det aldrig var god mat. Stressen øver læxor och prov. Det kændes som en evighet.
Nu sitter jag hær och kan inte minnas en enda geografilektion, inte i detalj. Jag minns inte en enda uppgift från mellanstadiet. "Skoltiden" ær ett begrepp som nu kænns som ett snabbt øgonblick. Øver på nolltid. Inte bara skoltiden. Egentligen hela livet som varit hittills. Swisch så är det väck. Det finns otaliga minnen. Men knappast tillräckligt många minnen med tanke på hur mycket tid som genomlevts. Vart tog allt vägen? Istället för att minnas de miljoner gånger jag cyklade till skolan minns jag istället den enda gången jag åkte roller blades. Alla båtsemesterminnen är ihopbakade till ett enda drömminne om båtsemester från när man var liten. Hjärnan har inte en chans att sortera allt och minnas allt.
Jag är rädd att om man haft lite mindre rutin så hade man kommit ihåg mer. Så fort har tiden gått, ändå är det omöjligt att se framtiden som något kort och framrusande. Nuet går nästan lika snabbt som dået. Men framtiden, den som är oviss, går helt klart i slow motion om man jämför. Det måste vara för att man inte vet något om det. Det finns inga direkt referensramar att hålla sig till. Det ärklart. Jag ska väl plugga, hoppas helt klart på att gifta mig och om jag inte får barn vet jag inte vad jag gör! Men det går ändå inte att föreställa sig.
Helt ärligt vet jag inte vad jag ville komma fram till med det här inlägget. Jag har bara legat och funderat lite på tid ett tag. En annan sak jag låg och tänkte på inatt när jag skulle sova var hur "byssanlull"-visan gick. YES I'M WEIRD.
Kommentarer
Trackback
