isabellejimsdotter

True Story.

Det var sent. Det var mörkt. Det var hemskt.
Det fanns en buss. Jag gick av. Det fanns en
gatulampa. Den lyste. Det fanns en fiskmåsunge.
Den pep. Och pep och pep. Men jag la inte märke
till den, förrän jag var precis brevid, nästa helt
hemma vid dörren. Det var då det hemska hände.

I gatulampans sken såg jag skuggan av jättelika vingar.
Vingar tillhörande en GIGANTISK fiskmås. Fru Fiskmås.
Fru mås som jag haft bekantskaper med tidigare. T.ex.'
då hon skrämde mig på flykten från min egen balkong
och mitt solande. (Finns ett blogginlägg om det.) Skräck. 
Skuggan närmade sig, vingarna bredde ut sig, sänkte
sig över mig med ett illavarslande, hysteriskt och rent
ut sagt ondskefullt skri. Ett ekande i den tysta natten.

Utan förvarning började den peppra hela omgivningen
kring mig med fågelbajs. Splasch, splasch, SPLASCH
precis brevid åt höger, bakom, åt vänster. Som ett
fientligt stridsplan med order att döda. Inte dåligt med
ammunition (läs bajs) hade han i beredskap. Siktet inställt
på en stackars liten flicka som inte gjort något ont för
att förtjäna detta illdåd.



I ren skräck, panikslagen, sprang jag zickzack den sista
biten till dörren, till tryggheten. (Smart teknik va? Annars
hade jag så blivit DRÄNKT i bajs, och jag har redan blivit
fågelbajsad på två gånger och fågelkissad på en gång i
mitt liv - någon måtta får det allt vara!) I sista mikrosekund
hann jag in under skyddande tak. Fiskmåsens skri fade:ade
bort i nattens mörker. Klockan var 3:15 och jag hade
upplevt en mycket traumatisk upplevelse. Innanför en låst
dörr kunde jag slutligen pusta ut, andas och börja leva igen.

This was a very true story.

Isabelle