isabellejimsdotter

Jag sitter och lagar min jeansplånbok. Min stora favorit från Thailand som är gjord av riktiga gamla schletna Levisjeans. Går inte att inte älska. Nu är det inte meningen att inlägget ska handla om plånboken, min blogg är nog så långt den kan komma ifrån en modeblogg. För att direkt gå in på det djupare planet så tänkte jag inleda med INNEHÅLLET i plånboken. Tyvärr inte jättemycket kontanter. Men. Jag tömde plånboken för att kunna laga den och hittade ett medlemskort till Sephora och ett Metro Card, ett tunnelbanekort från New York. Jag är fast inställd på att använda det. Det är sådana saker jag vägrar släppa taget om. Det går inte.

Jag kan inte ta ur det amerikanska körkortet ur plånboken fastän det inte ens är giltligt längre. Jag var aldrig ens särskilt kär i Sephora, ändå har jag kvar kortet. Jag är inte lika dödligt förtvivlad över att vara i Norge istället för i USA, men jag är fortfarande helt klart i fel land, om jag får lov att säga det.

Drömmen är lika stark, jag vill vara i USA. Frågan är vad jag gör för att nå dit. Inte ett skit just nu. Jag har suttit i timtal och letat efter skolor, och utan att ens egentligen gå in på att se på priserna som nog är det verkligt stora problemet, så har jag ändå inte ens funnit en skola jag verkligen känner att jag vill gå på. Hade jag gjort det hade det kanske varit lättare att satsa. Men det har inte klickat. Jag har mailat runt utan att få direkta svar. Jag önskar jag kunde anlita någon att bara hitta bästa skolan och bästa utbildningen till bästa priset med bästa tänkbara stipendiummöjligheter som möjligt vid bästa läget. Poff. Men nej. Man måste nog kämpa fört, förstås.

Det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. Och det är skrämmande. Jag har inte fått grepp om hur det fungerar. Om jag kan gå direkt på en arkitektutbildning i USA efter bara gymnasiet, eller om jag måste plugga något mer emellan, som jag inte vill. Det är läskigt att inte veta hur det skulle vara, hur det skulle bli. Tvekar jag? Men hade någon löst alla problem, och bara fixat allt hade jag packat mina väskor imorgon! Är det värt att ha livslång skuld för att studera i ett land och antagligen inte få en bättre utbildning än den som är gratis i Sverige? Men är det värt att kanske slänga bort drömmen genom att råka bli fast här pga en 5 år lång utbildning. Konstigt att det låter som om jag redan kommit in på skola när jag inte har det. Allt kanske skiter sig.

Just nu lever jag och ser bara fram emot Pinkkonserten om några veckor och sedan USAresan. Det är som om livet tar slut efteråt. Drastiskt jag vet haha. Det är min stil. Allt eller inget? Men kommer jag inte in på en skola har jag ingen plan B. Om det nu inte skulle bli ännu en spark i röven att satsa på USA och plugg.

Kommer jag in på skola i Sverige är jag verkligen livrädd att springa ifrån drömmen. Att få leva i USA. Resten av livet helst. Det är nog väldigt lätt att bara föras med i strömmen och vardagen och knyta fast sig själv i en massa trådar till Sverige..

Nej här blir inga barn gjorda. Synd. Dags att duscha. Klem!