isabellejimsdotter

19.51 och jag sitter inne vid köksbordet och ser ut på träd som på så ofattbart kort tid förvandlats från bruna och kala till gröna och frodiga. Inte ett moln på himlen trots att jag letar. Det är fortfarande helt ljust och solen har inte gjort sitt jobb färdigt idag. Frågan jag ställer mig är varför jag sitter här.

Jag hade kunnat vara på grillkväll med jobbkompisar. Jag hade kunnat spela, eller troligare titta på, volleyboll inne i stan med Mican, Sebbe, Christoffer och gänget. Varför är jag inte det då? Middagen är lagad och uppäten, disken är omhändertagen. Det är tre timmar till kvällens officiella läggtid. Jag har inget bra svar på min fråga.

Jag har inga bra undanflykter. Det finns kanske saker jag måste göra? Nej, jag har egentligen inget bättre för mig – inget som inte kan vänta tills imorgon. Jag är kanske trött? Nej, inte tröttare än vanligt. Klart att jag kan komma på saker om jag måste. Köksgolvet borde dammsugas, det är ris på det. Jobbskjortan borde strykas.

Men annars inte. Jag kommer inte göra något vettigare än att se mer One Tree Hill ikväll om jag stannar inne. Och det är så fint väder att jag egentligen inte vill vara inne. Ändå tar det emot att åka. Jag förstår inte mig själv. Varför sticker jag inte bara? Jag tänker så dumma tankar. Att de nog har roligare utan mig. Jag är ju faktiskt inte speciellt rolig. Jag tror inte att jag kan tillföra så mycket. Jag klagar nog mest bara.

Ibland blir jag rädd att jag kanske bara undviker att hänga på för att se hur länge de orkar försöka. Förr eller senare kommer de ju tröttna förstås. Frågan är hur mycket jag är värd att tjatas på?


Kan man mäta sig egen betydelse i andras ansträngning att få träffa en?

Jag orkar inte vara social. Om jag är själv gör jag ingen besviken, framförallt inte mig själv. Då behöver jag inte tänka på att vara rolig, trevlig. Jag vill vara så mycket mer än jag är. Det handlar om att ge och ta. Jag vet inte om jag gör något av det. Men om jag ska hålla på såhär kommer jag nog sluta ganska så väldigt ensam. Och det kan nästan tyckas som om jag försöker lyckas med det. Är det så?

Den enda som borde veta är jag själv. Och jag vet inte. Kanske hänger jag med nästa gång. Men vet ni. Jag är faktiskt inte särskilt bra på volleyboll. Jag kan bara serva underifrån. Och jag hade ändå bara velat åka hem före Mican och då hade hon känt att hon varit tvungen att åka hem innan hon själv ville. Och resten hade klagat på att jag var tråkig som ville hem och sova, sova för att jag ska orka jobba.

Och hade någon klagat på att jag var tråkig hade jag hållit med. Jag är tråkig. Nu ska jag se på mer One Tree Hill. Och bara vara tråkig. Och titta på det fina vädret. Det är ganska så fint att bara se på det och veta att det är där, även om jag inte lever i det. Vädret. Eller livet?


Ps. Bilden är från igår då det faktiskt var moln på himlen.