Helga!
Helgen har varit lagom speckad. Mamma har varit här från fredag-söndag och vi har haft det mysigt, promenerat, ätit god mat och massa onyttigt, bakat paj (mamma stod för bakandet - men jag lagade faktiskt middag!), gått sightseeing i Oslo, åkt massa T-bane, kollat på film, pratat och bara varit! GILLAR.
Vi kom fram till att vi inte träffats så mycket under det senaste året. I april hälsade mamma på mig en vecka i USA. Sedan igen i September. Så var jag hemma en vecka efter USA innan mamma åkte till Thailand, så en helg för ett tag sedan när jag ändå bara jobbade plus denna helgen. Fast jag tycker inte att det märks. Allt är som vanligt ändå, vi pratar väl om allt typ? Tycker jag nog! :) Bra det.. Bra för mig att jag har världens bästa mamma!
Jag råkade dock prata bort 2 timmar av dyrbar mamma-tid med mina barn i USA. Det var inte meningen, förlåt. Men som mamma sa (som Solveig sa till henne), "Vad hjälper det att ha dåligt samvete? Det hjälper ingen!". Sant. Så jag kan väl bara njuta av mina timmar med ungarna.
Det var inte bara en dag. Jag har pratat massa massa med dem nu det senaste. Framförallt har Eliana fått värsta dille på att ringa mig på skype och jag älskar det! Jeff skrattade idag när han såg mig IGEN på skype inne på kontoret "Isabelle, are you stalking us?" "NO! Daniel called me..!" "OK.. but just so you know, if ur bored you can just turn it of OK?" och jag svarade "Jeff.. I love this!" Och det gör jag. Jag är nog ungefär fullkomligt lycklig när jag pratar med mina amerikanska barn på skype. Allt annat bara försvinner och bara de finns.
Jag vet inte om känslan går att beskriva när man hör en viskande röst in i webcam "Isabelle, I want you to come here now. I miss you". Och jag har lovat att hälsa på i sommar. Jag måste bara lösa detta med jobbet som jag inte kan få ledigt ifrån plus att jag ju så gärna vill åka till USA innan alla mina kompisar åker hem, vilket är ett omöjligt projekt i sig. Kan vi inte snälla lägga in några extraveckor i augusti? Dessutom skulle det vara galet kul om det kunde ordna sig så att jag och Eline kunde åka ihop. Men jag vet inte om det funkar. Men jag måste åka iallafall för jag har lovat barnen och jag vill inget hellre, jag lever ungefär för det just nu, längtan dit.
Jag trodde inte jag skulle sakna dem så mycket. Jag gissar att det syns i min blick när jag pratar om dem, och jag gör det jämt. Mina barn. MINA BARN. Fast tyvärr är de inte bara mina. Och jag saknar mina värdföräldrar jättemycket också. Jag saknar att ha dem i mitt liv varje dag, i min vardag. Jag saknar allt som jag tog förgivet varje dag i USA. Jag saknar saknar saknar. Jag saknar vardagen, barnen, familjen, kompisarna, aktiviteterna, språket, $200 varje vecka, festerna, pojkvännen, landet i sig och hela livet. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det.
Jag och Linnea diskuterade saken en dag på fb. Att vara au pair är det roligaste vi gjort, det bästa i livet någonsin. Men. Kontrasten av att ha gjort det bästa någonsin, till att sedan komma hem igen måste nog också vara det värsta. Visst håller ni med mig, ex-aupairer? Linnea, Madde, Emelie, Sophie osv...? De flesta blir helt depp efter. Men jag ångrar mig inte en mikrosekund.
Idag gick jag och Eline och fikade inne i Oslo och som alltid är det USA-minnen på repeat. Det är så kul att kunna prata med någon som vet allt, som var med. Jag tror inte att andra kan förstå hur mycket allt betyder, hur USA påverkat allt, ALLT. Och känslan av att det aldrig kan bli likadant igen är inte så lite jobbig.
Okej, jag måste lära mig att INTE börja blogga vid 1-tiden på natten. Det slutar aldrig bra!
