Städmaniac
Alltså. Ibland kan man bara bli så irriterad på sig själv och sina egenskaper, eller kanske personlighet i detta fallet. Kan man inte bara få göra något lite halvhjärtat? Halvbra, medium, lagom. Dagens kvällsaktivitet får stå som exempel. Jag kände att lägenheten kändes äcklig och jag ville städa den. Jag villa göra en normal, lagomseriös uppfräschning. Men vet ni vad. Jag kan inte förmå mig att göra en halvhjärtad städning även om jag går in med inställningen att det bara ska bli ett halvfräscht resultat och fastän jag är alldeles för trött för att egentligen orka något annat än en snabbstädning.
Troligt. Jag ska bara dammsuga lite snabbt. Men. Om jag bara dammsuger kommer allt damm från alla vertikala ytor falla ner och göra min dammsugning totalt ogjord i långa loppet. Jag måste damma. Då måste jag även rengöra hela köket. Och jag får inte glömma element och lister, ovanför dörrar, kontaktuttag, ljusknappar och i fönster. Då kan jag likagärna rengjöra spisen, micron och inuti skåpen så att det inte faller ut någon smuts när jag öppnar skåpen (Ja alltså jag rengjorde bara i skåpet där sophinken står, någon måtta får det vara.) Men vattenkokaren var också dammig. Och sedan har vi alla sprayflaskor, cremer, smink, rengöringslotioner, hårnålar, nagellacksbortagningsmedel och gud vet vad som står i hyllan som ändå måste flyttas för att hyllan ska kunna dammas och då kan man lika gärna damma varenda liten himlans pinal som den innehåller.
Och vi tvättade samtidigt och jag visste ju att det var en massa damm i torktumlaren så jag dammsög den också, i alla vrår och skrymslen. Dessutom får jag lite ångest varje gång jag öppnar lådan med bestick - det ligger smulor under gafflar och knivar och allt annat så jag lyfte ur allt och dammade där också. För att inte tala om toaletten och handfatet. Varenda bacillusk skal väck. Och jag stod och gnuggade på spisen så jag fick värk för att få bort fläckarna som vägrade lossna.
Förstår ni vart jag vill komma? Inte konstigt att ja drar mig för att städa. Det tar aldrig slut! Och det värsta är att nu när jag gjort allt detta, hittar jag ändå damm här och var och känslan av maktlöshet i striden mot dammet känns totalt tröstlös.
Jag vet redan innan att det kommer att bli så här. Överduktigt va? Det kanske verkar vara en bra egenskap men jag är inte lika säker på det. Eftersom jag vet hur jobbigt det kommer att bli tänker jag ofta och gärna redan innan att näe, det är lika bra att strunta i det, det blir alltid en alldeles för stor apparat. Och nu tänker jag inte enbart på städning, utan det mesta. Det kan vara så mycket lättare att vara totalt passiv istället. Är man från Landet Lagom tycker jag ändå att man borde kunna få till något mittimellan överambitiöst och ingenting alls.
Detta är annars en såndär typisk grej man tar sig för när man har saker som man borde och måste göra men som man inte vill eller orkar göra; typexemplet att plugga. Du vill inte plugga - du börjar städa. "Då gör jag något nyttigt och får inte lika dåligt samvete". Fast, det är sällan man går på det där i långa loppet, det är svårt att lura sig själv.
Men jag har ingenting bättre att göra. Jag pluggar inte (Stackars Mican sitter och kämpar i andra rummet..), jag har inga uppgifter som jag måste göra. Ändå känns det typiskt som om det är något jag undviker. Undviker att göra. Eller undviker att tänka på. Det är som om jag är livrädd för att sätta mig ner och inse att jag inte har något att göra och måste börja tänka. För jag tänker bara i cirklar, samma saker om och om igen och jag kommer inte framåt. Jag kommer med all säkerhet djupare, gräver ner mig ännu mer i samma frågeställningar och problem, men inte vidare, utåt och framåt.
Jag orkar inte ta tag i något av värde. Jag är ganska passiv till verkligheten på något sätt. Jag känner inget vidare engagemang eller är speciellt intresserad av vad som händer, vad jag kan göra eller hitta på. Likgiltig. Samma rutiner samma dag. Allt handlar bara om att jobba, sova, äta - och det rör mig inte. Det känns skönt att inte ha några andra direkta förväntningar på sig från omvärlden, för vem skulle ha förväntningar på mig?
Det var vad jag hade att säga. Godnatt!
(Förresten ska jag hem i helgen..)
Troligt. Jag ska bara dammsuga lite snabbt. Men. Om jag bara dammsuger kommer allt damm från alla vertikala ytor falla ner och göra min dammsugning totalt ogjord i långa loppet. Jag måste damma. Då måste jag även rengöra hela köket. Och jag får inte glömma element och lister, ovanför dörrar, kontaktuttag, ljusknappar och i fönster. Då kan jag likagärna rengjöra spisen, micron och inuti skåpen så att det inte faller ut någon smuts när jag öppnar skåpen (Ja alltså jag rengjorde bara i skåpet där sophinken står, någon måtta får det vara.) Men vattenkokaren var också dammig. Och sedan har vi alla sprayflaskor, cremer, smink, rengöringslotioner, hårnålar, nagellacksbortagningsmedel och gud vet vad som står i hyllan som ändå måste flyttas för att hyllan ska kunna dammas och då kan man lika gärna damma varenda liten himlans pinal som den innehåller.
Och vi tvättade samtidigt och jag visste ju att det var en massa damm i torktumlaren så jag dammsög den också, i alla vrår och skrymslen. Dessutom får jag lite ångest varje gång jag öppnar lådan med bestick - det ligger smulor under gafflar och knivar och allt annat så jag lyfte ur allt och dammade där också. För att inte tala om toaletten och handfatet. Varenda bacillusk skal väck. Och jag stod och gnuggade på spisen så jag fick värk för att få bort fläckarna som vägrade lossna.
Förstår ni vart jag vill komma? Inte konstigt att ja drar mig för att städa. Det tar aldrig slut! Och det värsta är att nu när jag gjort allt detta, hittar jag ändå damm här och var och känslan av maktlöshet i striden mot dammet känns totalt tröstlös.
Jag vet redan innan att det kommer att bli så här. Överduktigt va? Det kanske verkar vara en bra egenskap men jag är inte lika säker på det. Eftersom jag vet hur jobbigt det kommer att bli tänker jag ofta och gärna redan innan att näe, det är lika bra att strunta i det, det blir alltid en alldeles för stor apparat. Och nu tänker jag inte enbart på städning, utan det mesta. Det kan vara så mycket lättare att vara totalt passiv istället. Är man från Landet Lagom tycker jag ändå att man borde kunna få till något mittimellan överambitiöst och ingenting alls.
Detta är annars en såndär typisk grej man tar sig för när man har saker som man borde och måste göra men som man inte vill eller orkar göra; typexemplet att plugga. Du vill inte plugga - du börjar städa. "Då gör jag något nyttigt och får inte lika dåligt samvete". Fast, det är sällan man går på det där i långa loppet, det är svårt att lura sig själv.
Men jag har ingenting bättre att göra. Jag pluggar inte (Stackars Mican sitter och kämpar i andra rummet..), jag har inga uppgifter som jag måste göra. Ändå känns det typiskt som om det är något jag undviker. Undviker att göra. Eller undviker att tänka på. Det är som om jag är livrädd för att sätta mig ner och inse att jag inte har något att göra och måste börja tänka. För jag tänker bara i cirklar, samma saker om och om igen och jag kommer inte framåt. Jag kommer med all säkerhet djupare, gräver ner mig ännu mer i samma frågeställningar och problem, men inte vidare, utåt och framåt.
Jag orkar inte ta tag i något av värde. Jag är ganska passiv till verkligheten på något sätt. Jag känner inget vidare engagemang eller är speciellt intresserad av vad som händer, vad jag kan göra eller hitta på. Likgiltig. Samma rutiner samma dag. Allt handlar bara om att jobba, sova, äta - och det rör mig inte. Det känns skönt att inte ha några andra direkta förväntningar på sig från omvärlden, för vem skulle ha förväntningar på mig?
Det var vad jag hade att säga. Godnatt!
(Förresten ska jag hem i helgen..)
Kommentarer
Postat av: mamma
Haha, jag skrattar när jag läser...
Välkommen hem!
Trackback
