isabellejimsdotter

Jag tror inte att folk har den bilden av mig. Att jag är lite utav en ensamvarg. Fast vad vet jag vad folk tänker om mig. Det skulle vara intressant att se sig själv genom andras ögon. Men det är nu inte möjligt så det kanske är onödigt att spekulera i.

Åter till ensamvargen. Jag skulle nog faktiskt vilja klassa mig själv som det i varje fall, kanske inte alltid, men ofta. Förstå mig rätt, jag älskar att vara med kompisar, jag har jättekul. Men. Jag kommer lätt till en punkt när jag känner att nähej, nu måste jag få vara själv. Och det beror inte alls på att jag tröttnat på mina vänner. Det snarare som så att jag tröttnat på mig själv i en situation då jag måste vara trevlig och social. Egentid är väldigt viktigt för mig.

Men tråkigt. Eller, jag har inte tråkigt, oftast inte, jag kan roa mig själv och det behövs inte mycket för att timmarna ska flyga förbi. Det tråkiga är att jag inte vill vara sådan här. Jag vill vara social 24/7. Jag vill vara en sån som alltid är på G, alltid energi att vara med folk och hitta på galna grejer, närsomhelst. Men mitt huvud och min kropp protesterar. Jag sätter stor press på mig själv att andra ska må bra och ha roligt i mitt sällskap. Kanske bryr jag mig för mycket. Men jag kan helt enkelt inte vara trevlig mer än en viss stund i taget. Sedan vill du inte vara med mig mer. Trist Javisst.

Jag vet inte om det kanske är så att jag i själva verket inte är en trevlig person och således måste sätta in en hiskeligt massa energi för å vara det så att jag inte klarar mer än ett antal timmar i taget, eller om jag helt enkelt fungerar på detta sätt som person? Jag vill nog hoppas på det senare alternativet..

Egentligen vet jag inte vad själva poängen med detta inlägg var. Det är kanske mest bara ett konstaterande - jag behöver vara ensam. Och nu är jag det.