isabellejimsdotter

Så får man skäll av en viss Linnea Mökander. Skäll för att min blogg vissnat. Vadå vissnat? Jag skriver väl? Tydligen inte. Här kommer därför ett inlägg utan tema, jag vet inte vart det kommer sluta.

Idag sade jag skriftligen upp mig på mataffären, fast sedan kom jag och chefen fram till att det är bättre om jag inte säger upp mig helt, så kan jag finnas med på extrajobbslistan. Och igår kom chefen på UBC in och handlade hos mig och vi bestämde att vi ska prata om hur det blir på Ullevål på söndag när jag jobbar på matchen.

På måndag börjar nya jobbet och jag är peppad! Nervöst men sjukt kul. Ska bli minst sagt skönt att få in lite pengar också. Jag skrev på uppsägelsepappret att jag trivts på jobbet men nu fått ett bättre erbjudande. Chefen skrattade åt mig och sa att så säger jag bara för att jag inte jobbat där så mycket.

Men det är sant. Jag tycker att det är roligt att sitta i kassan och prata med alla underliga och speciella människor, alla har sånna egenheter. Vissa är så glada och söta och trevliga, andra är raka motsatsen. Men då brukar jag ge mig tusan på att jag ska ändra på det. Jag vet inte hur mycket man kan påverka som kassör i kassan på en mataffär i någons liv som man varit en del i sisådär ca 3 minuter.

En hel del kanske. Jag brukar undra vad det är som gör att personen är sur, om det är en dålig dag, eller kanske ett helvete till liv de lever. Vad har hänt i deras liv, vad har de för problem i vardagen? Vad har de för relationer, är de nöjda med sina insatser? Jag är nog ganska konstig, men helt allvarligt så hinner jag tänka såhär långt under en enda kund. Inte varje kanske, ibland passerar vissa förbi utan att alls fastna på minnet eller näthinnan.

Kommer det en surkärring är jag så övertrevlig så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag tror att alla kan klämma fram ett litet skevt leende åtminstone. Ibland lyckas jag, det är kul! Men oftast är det som om de bestämt sig för vad de är på för humör. Jag har varit med om att folk skrattat, nästan åt mig, för hur jag beteer mig istället för med mig. Men det kan jag bjuda på! Jämför man med de flesta som sitter i kassa på mataffär i Norge så kan det behövas. Det finns inte nog med trevlighet för att väga upp.

Det finns så många människor som verkar så sorgliga på något vis. Jag kan sitta och tänka att jag har ingenting att klaga på, ingenting, när jag ser en av alla de gubbar som kommer in varenda gång jag jobbar, lämnar sin pantlapp och köper ny öl, luktar kiss och köper sig den billigaste ciggpaketen. Hur hamnade han där? Har han barn? Har han ens försökt att komma ur det, eller har han gett upp och bryr sig inte? Tanter som tappat gnistan, mammor som verkar vara helt utslitna och skäller på sina barn.

Fast sedan så finns det ju underbaringar också. Jag sa till en liten mörk kille i mellanstadieålder idag att han är så himla rolig, eller kul sa jag, eftersom rolig betyder lugn och det är han absolut inte. Han tackade för komplimangen och gick. Tanter som så gärna vill köpa lotto av mig eftersom de förra gången vann på tippingen. Killar som ber om mitt nummer på baksidan av kvittot (kille rättare sagt, det har bara hänt en gång haha! Han fick det dock inte..)

Idag slutade kortläsarna i båda kassorna att fungera, det var ingen kontakt till banken i ca 30-40 minuter och samma sak hade hänt i hela området, på alla affärer. Jag satte upp en kartong med meddelandet "KUN KONTANTER" för att upplysa kunderna som gick in om detta, men många var ju redan i affären. Man kan ju bara tänka på vilka reaktionerna ska bli när en kund kommer fram till kassa, kundvagnen proppad med allt man behöver och som man tar för givet skall finnas i ens ägo alldeles strax. Icke. De flesta handlar på kort och det fanns ingenting jag kunde göra, dessutom hade butikschefen lämnat affären ca 3 minuter före vi konstaterat problemet.

Jag förväntade mig att folk skulle skälla på mig, åtminstone muttra och klaga. Det ska ju trots allt gå att handla i en mataffär. Men kan ni tänka er, det var ingen som klagade? Klart att man kunde skönja besvikna blickar men ingen riktad åt mig. Folk skrapade fram kontanter, lämnade varor, sprang hem och hämtade pengar, vissa utan att ändra en min. Jag blev så glad och jag beundrade verkligen tålamodet. Andra kom tillbaka senare och någon tog numret för att kunna ringa och höra när det skulle fungera igen. Inga kommentarer, inget snack. Allt bara löste sig och det förvånade mig. Tack alla fina människor för att ni är så förstående!

När jag kom hem idag bestämde jag mig för att ge Mican en finmiddag lagom färdig tills hon kom hem från jobbet. Det blev ris, brunsås och enorm kycklingfilé med pepparfärskostsficka, alltså ingeggad färskost med 4 pepparkorsnsmak i ett veck jag skurit i filéerna. Det blev verkligen hur gott som helst, om jag får säga det själv. Och det får jag väl, det är min blogg!

Nu sitter jag här och njuter. Njuter av att jag har sovmorgon imorgon. Njuter av att jag nog faktiskt inte har ett enda måste i huvudet just nu, det är inte ofta. Jag njuter över att jobbfrågan är löst, jag njuter av att jag är mätt och nöjd. Jag njuter av att jag fortfarande har en lång del kvar av min ljudbok, sista delen ur Milleniumserien. Jag njuter av att jag inte har läxor att göra, prov att plugga till (stackar Mican). Jag njuter av att jag inte har någon tvätt att vika. Jag njuter otroligt över att inte ha något otalt med någon, inte vara ovän med någon i min närhet. Jag njuter av att jag faktiskt klarar mig så himla bra! Heja mig, jag är bra!

Sådärja, Linnea Mökander. Min kära vän som jag saknar så mycket sen vi skiljdes i USA i augusti. Här har du ditt himla inlägg, tack för att du peppar och är en godbit i mitt liv.



[Foto från April 2009, Dead Frogshot på OL. Hallåå brudar då levde vi livet! Saknar som en dåre. Repris tack!]

Puss, Easy