isabellejimsdotter

Jag sitter i ett i princip tomt rum. Tom garderob, tomma lådor. Inget på hyllorna utom fåtaliga, opersonliga prydnadssaker som fanns här före min tid. Min tid i USA. Ett år. Det syns inte att jag har bott här. Jag har bott i ett rum i ett år och det syns inte. Det har gått så fort att det känns som om det var i förrgår som jag stod där på landvetter och vinkade av mamma, pappa, Adeline, mormor och morfar. Förväntansfull och nervös. Ett år kändes som en evighet. Då. Nu känns det som några veckor, möjligen månader. Swisch! Det är som att knäppa med fingrarna så är man ett år äldre och med ännu ett års erfarenhet.

Jag hoppas ändå att jag lämnat ett lite avtryck i USA. Majoriteten i världen har ju definitivt inte ens märkt att jag varit en sväng i USA, de vet inte ens att jag existerar. Men jag har tillbringat åtminstone 5 dagar av 7 varje vecka med mina 3 barn och de är tillräckligt stora för att minnas mig, åtminstone ett tag.

Idag berättade jag för Eliana att jag snart ska åka till Californien, att jag ska vara där i tre veckor, komma tillbaka och säga hejdå och sedan åka hem till Sverige. Dessutom sa jag att på torsdag kommer den nya tjejen. Hon blev nog smått förvirrad. Stackars treåring som inte har någon tidsuppfattning över huvudtaget. Next week för henne kan likagärna betyda imorgon som nästa månad. Veckodagarna har hon inte en aning om hur de fungerar. Jag försökte förklara begreppet "år" för henne en dag, med vinter och sommar, vår och höst. Jag ritade massa streck för hur många dagar det var på ett år (ungefär) för numret 365 är nog ganska svårt att begripa när man bara kan räkna upp till ca 12 utan hjälp.

Jag berättade för henne att det kommer bo en annan tjej i mitt rum, sova i min säng och köra min bil. Under hela samtalet satt hon och kollade på Max and Ruby på TV och detta var mer spännande än mitt hyperseriösa samtal, varpå hennes första reaktion var "all right". Men efter en stund hade hon nog ändå börjat tänka lite på vad jag sa. Jag tillade också att "I love you and I will miss you so much" och då svarade hon förstås "me too". Jag sa "I will miss you more" och den leken tycker hon är väldigt rolig, därför satt vi i två minuter och försökte övertyga den andre om vem som skulle sakna mest. Sedan blev hon plötsligt allvarlig och satt en stund och funderade på det där sättet som bara små barn gör.

"But.. how will you go back to Sweden if you don't have a car?" Lilla hjärtat hur ska jag klara mig utan dig som lyser upp mina dagar? Frågan är hur mycket en 3åring egentligen minns, men det är ingen fråga om att jag alltid kommer att minnas dig.