isabellejimsdotter

Jaha. Jag har nu ett helt normalt liv med en helt normal rutin. Klockan ringer 6.30 och en timme senare går Tbane mot jobbet. 8h jobb och sedan hemåt igen. Middag och se efter lägenheten, göra viktiga saker, BORDE träna. Läggdags klockan 22, eller 23.30 senast. Men. Det finns faktiskt, har jag märkt flera gånger, tid över. Jo, jag dödar väldigt lätt den tiden på datorn men jag satt och tänkte en kväll att näe. Jag måste dra ner liiite ytterst pytteliite men ändå liiite på facebook. Men vad ska jag göra istället? [om du säger träna börjar jag gråta.] Jag har noll sug att kolla på TV faktiskt. Jag läser redan varje dag och ljudbok har jag lyssnat så mycket på att jag får ont i örona.

ISABELLE tänkte jag. DU MÅSTE SKAFFA DIG EN HOBBY! Det var en ovanlig tanke. Jag har ju ändå rätt många intressen om man läser mitt CV. Så jag tittade igenom mina uppradade intressen och insåg att jag nog redan hade hobbies men att jag måste GÖRA dem också.

Så kom det sig att jag tog fram penna och papper, suddi och stomp och började kladda. Tyvärr blir det aldrig likadant som man tänkt i huvudet. Och aldrig blir jag nöjd. Och inte orkar jag öva och öva och öva heller. Det är allt eller inget, EN teckning, icke mer. Ändå känner man en viss tillfredställelse. Inte över resultatet i sig, utan för att man gjort det och det är ju kul!


Ni tror kanske att man är experto när man gått konst och form
på folkhögskola men där tror ni fel. Det jag gillar är ju att kladda
och smeta och kleta. Inga himla detaljer, det orkar jag inte med.
Därför är det en stor utmaning och sitta såhär och rita med blyerts.
Nog med ursäkter. Jag har aldrig fattat hur man målar hår. Så jag
använde mig av min bäste vän GOOGLE; sökte på "draw hair" och
hittade en 6stepguide. Här har vi resultatet och jag undrar konfunderat
varför det inte alls blev sådär äkta, levande och underbart som den
där konstnärens bilder. Kan det va så att han övat? Nehej det tror
jag aldrig. Mitt personliga tips idag är dock att inte måla ögon först,
sedan mun och inse att glappet är alldeles för långt emellan för näsan.

haha!

Det finns många sätt att rangordna människor. Den äldste till den yngsta Den starkaste till den svagaste. Den mäktigaste till den med minst inflytande. Den duktigaste till den mest late. Den sötaste till den fulaste. Den störste till den minste. 

Dessa exempel är tydliga, konkreta och ofta ganska självklara. Det kommer ofta utifrån, media och människor lyfter fram vissa människor som viktigare än andra. Det är klart att alla människor egentligen har lika värde, men frågan är om inte många spontant tänker att presidenten står lite högre upp på trappan än en gammal gumma i Kambodja. 

Sedan har vi de dolda rangordningarna, de mentala. Jag vet inte hur andra tänker, men i mitt huvud brukar det lätt bli att jag rangordnar mig själv med andra, hittar min plats i ledet. På en arbetsplats, i ett kompisgäng, i sin egen släkt.

I vissa sammanhang känner man sig så himla viktig, i en grupp där inget någonsin blir gjort tar man kanske rollen som ledare. I andra sammanhang där många försöker få sin vilja fram tar man ett steg tillbaka och låter andra axla ansvaret. Ibland donnan i centrum, ibland den osynliga i skuggan. Du känner kanske inte alls igen dig i detta, kanske är du likadan med andra, men jag kan ofta förundras över hur olika jag är, hur olika människor måste ha totalt olika bilder av mig, hur jag är som person.

Om jag träffar en ny människa är det som om mitt ordningssinne snabbt behöver ta reda på vem som är på vilken nivå, underkastar jag mig den här personen eller är det jag som har övertaget, är överlägsen? Det är konstigt, men det är sällan jag bara tänker, oj, vi är lika bra vi två, på samma trappsteg, samma nummerlapp i kön. Vi låter vissa bestämma över en, det är klart att man låter experten, professorn besluta utan att ifrågasätta eftersom vi redan bestämt att han är bättre, kan mer, är smartare.

Visst är det väl så att man beter sig på ett visst sätt med den yngre kusinen, och på ett annat sätt med chefen? Man anpassar sig efter situationen. Det är fascinerande hur många intryck man kan ge. Jag tänkte på det idag när jag struttade ner till T-banan som skulle ta mig till jobbet på banken. Klackskorna som med sitt ekande markerar en viss viktighet, en rak rygg som visar stolthet, stilren outfit som understryker seriositet.

Jämför när jag och Micaela tog T-banan in till stan på lördagskvällen, festklädda och flamsiga; resultatet av några shottar och gott humör. Seriositeten försvann, likaså viktigheten. Eller när jag sticker till mataffären med myskläder, big size sweatshirt och UGGs. Soffpotatisen ute på äventyr, hej!

Kanske att inte alla andra undersöker andra människor så noga som jag. Jag kan absolut vara i min egna värld, men jag är ändå medveten om omgivningen. Jag studerar alla från topp till tå, inbillar mig att jag är diskret men det är jag väl knappast. Tittar på näsor, bedömmer klädstil, funderar på hur den där personens fru är, vad hon har för jobb, ifall den där tanten har barnbarn eller om den där gråtrista mamman har dolda tatueringar som bevisar att även hon varit ung och crazy. Det är lätt att genomskåda människors humör, och man tror lätt att humören för stunden är vad som präglar den människas liv, eftersom det bara handlar om sekunder, minuter man har på sig att granska.

Kroppspråket och attityden uttrycker så mycket. Kategoriserar de självsäkra och osäkra i varsina fack på bråkdelar av sekunder. Det är bara att se på hållningen, känna styrkan i handslaget, möta ögonkontakten och styrkan i rösten.  

Första intrycket är så oerhört viktigt, men jag hoppas inte att det är avgörande. Åtminstone inte i mitt fall, jag tycker om att ändra min inställning till folk , blir mer än gärna glatt överraskad av oväntade handlingar och skills. Jag vill tro bra om folk fastän vissa verkar alldeles hopplösa. Visst är det roligt att se någon bara blomma ut, helt plötsligt, ur ingenting, av ingen anledning? Men det är också svårt att bryta sina egna spår som man trampar i, om igen.

Tillbaka till rangordningen. Den kan också ändras tror jag. Det handlar om inställning, men det är svårt att nollställa sin egen hjärna och göra det, börja om. Kungen är väl också en vanliga människa, precis som du och jag. Säkert Madonna också. Men hur lätt är det att bemöta Madonna som om det vore en kassörska på Ica? Det handlar inte bara om att kändisar upphöjer sig själva i skyn, det är vi andra som avgör om de ska stanna kvar på sina höga piedestaler. Hade vi haft likvärdiga tankar om dem som vi har om gubben som kör sopbilen hade de nog inte haft badkar av guld direkt. 

Ni får tänka vidare själva. Är du en kung, en dam, knekt eller bonde? Vad är du för alla andra, hur tänker du om dig själv? Mitt huvud spinner iallafall vidare men någongång måste det vara stopp på blogginlägg, har jag förstått.

[Klem]





[Jag har nog aldrig sett en gladare jag på ett foto än här!]

Foton från Svenska Kyrkan i New York på påskpysslet i april förra året.

- ctrl C - ctrl tab - ctrl V - tab - ctr tab - dubbelklick - dubbelklick - ctrl C - ctrl tab - ctrl c - tab - ctrl tab -

Sådär sitter jag och knappar på jobbet - kul va? [Ja! Jag tycker faktiskt att det är kul. Det känns viktigt. Jag är lättroad.]

Jag är ganska så glad. Mest mätt just nu, efter att jag väntat på Mican i år och dar, kändes det som, så att vi kunde äta en underbart god tacopaj som jag gjort. Jag gillar inte tanken på att laga seriös middag och sedan sitta där själv och äta så jag brukar vänta på Mican, fast igår slutade hon midnatt och jag la mig kl 22 så det kändes inte rimligt att vänta.

Men åter till gladheten. Jag brukar inte ens tänka på att någon egentligen läser min blogg, utom mamma då. Men jag satt idag och kollade igenom statistiken för mina läsare och fick en positiv överraskning. Okej jag kollade inte hastigt igenom, jag satt och räknade ut exaka genomsnittet under de senaste 90 dagarna. Varför kan jag inte göra nåt lite halvhjärtat? Alltför ofta blir varje liten tanke en ambitiös och överdrivet petig utredning.

Såklart har jag ingen enorm publik men när jag skriver har jag i tanke att kanske max 2-3 pers läser varje dag, eller varje inlägg. Kan ni tänka er, GENOMSNITTET per dag är nästan 19 personer! Närmare bestämt 18,8. KUL! Synd att man aldrig märker det. MEN KUL ÄNDÅ! :) En vacker dag kanske jag kommer upp i blondinbella eller Kissiestatus?

Därför borde jag skriva nåt vettigt men det finns inte mycket vettigt i mitt huvud. Jag försöker dra ner på facebook. Ska nog bli bättre nu när jag har jobb varje dag, men när man kommit hem från jobbet, lagat och ätit mat, tvättat, facebookat, vad ska jag då göra? Igår tänkte jag att jag behöver kanske en ny hobby. Sedan satte jag mig och ritade en sväng. Näsan blev för lång, ett problem som kan uppstå när man ritar ögon först, sedan mun och sedan kommer på att avståndet emellan vart för långt.

I helgen står Sthlm på schemat, eventuellt Uppsala också! Det ni.

En annan sak som jag ville berätta är att överst på min önskelista står klipp+sling hos frisören. Nej jag vet, jag fyller inte år förrän i augusti. Men om någon skulle komma på den tokiga idéen att jag förtjänar en spontan present helt plötsligt så vill jag bara att det ska finnas nedskrivet. Själen mår inte bra när inte håret mår bra. Eller?

Annars känner jag mig ganska så harmonisk ändå. Det är håret då. Och oro inför hösten. Men mest håret.

Köss mä!

Vi blev bjudna, eller tvingade?, att komma på middag till Sebbe & co.
(Vi gick givetvis dit mer glädje). We brought the chicken så att säga
och sedan var vi mer än redo för kvällens bravader.

















Sen blev det visst inga fler bilder, men det betyder inte att kvällen tog slut.
Förfest hos oss, förfest + middag hos Sebbe, GG, Christoffer med Mican & Ruben,
fest nånannanstans, pubbesök 1, vandring på stan, pubbesök 2 (samma pub!?),
följt av klubbesök med svenska gamla myslåtar och slutligen efterfest och
sängdags kl 5 eller nåt sånt. BARA BRA.

Vilket ord kan annars avsluta dygnet?

GENIALT

Så får man skäll av en viss Linnea Mökander. Skäll för att min blogg vissnat. Vadå vissnat? Jag skriver väl? Tydligen inte. Här kommer därför ett inlägg utan tema, jag vet inte vart det kommer sluta.

Idag sade jag skriftligen upp mig på mataffären, fast sedan kom jag och chefen fram till att det är bättre om jag inte säger upp mig helt, så kan jag finnas med på extrajobbslistan. Och igår kom chefen på UBC in och handlade hos mig och vi bestämde att vi ska prata om hur det blir på Ullevål på söndag när jag jobbar på matchen.

På måndag börjar nya jobbet och jag är peppad! Nervöst men sjukt kul. Ska bli minst sagt skönt att få in lite pengar också. Jag skrev på uppsägelsepappret att jag trivts på jobbet men nu fått ett bättre erbjudande. Chefen skrattade åt mig och sa att så säger jag bara för att jag inte jobbat där så mycket.

Men det är sant. Jag tycker att det är roligt att sitta i kassan och prata med alla underliga och speciella människor, alla har sånna egenheter. Vissa är så glada och söta och trevliga, andra är raka motsatsen. Men då brukar jag ge mig tusan på att jag ska ändra på det. Jag vet inte hur mycket man kan påverka som kassör i kassan på en mataffär i någons liv som man varit en del i sisådär ca 3 minuter.

En hel del kanske. Jag brukar undra vad det är som gör att personen är sur, om det är en dålig dag, eller kanske ett helvete till liv de lever. Vad har hänt i deras liv, vad har de för problem i vardagen? Vad har de för relationer, är de nöjda med sina insatser? Jag är nog ganska konstig, men helt allvarligt så hinner jag tänka såhär långt under en enda kund. Inte varje kanske, ibland passerar vissa förbi utan att alls fastna på minnet eller näthinnan.

Kommer det en surkärring är jag så övertrevlig så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag tror att alla kan klämma fram ett litet skevt leende åtminstone. Ibland lyckas jag, det är kul! Men oftast är det som om de bestämt sig för vad de är på för humör. Jag har varit med om att folk skrattat, nästan åt mig, för hur jag beteer mig istället för med mig. Men det kan jag bjuda på! Jämför man med de flesta som sitter i kassa på mataffär i Norge så kan det behövas. Det finns inte nog med trevlighet för att väga upp.

Det finns så många människor som verkar så sorgliga på något vis. Jag kan sitta och tänka att jag har ingenting att klaga på, ingenting, när jag ser en av alla de gubbar som kommer in varenda gång jag jobbar, lämnar sin pantlapp och köper ny öl, luktar kiss och köper sig den billigaste ciggpaketen. Hur hamnade han där? Har han barn? Har han ens försökt att komma ur det, eller har han gett upp och bryr sig inte? Tanter som tappat gnistan, mammor som verkar vara helt utslitna och skäller på sina barn.

Fast sedan så finns det ju underbaringar också. Jag sa till en liten mörk kille i mellanstadieålder idag att han är så himla rolig, eller kul sa jag, eftersom rolig betyder lugn och det är han absolut inte. Han tackade för komplimangen och gick. Tanter som så gärna vill köpa lotto av mig eftersom de förra gången vann på tippingen. Killar som ber om mitt nummer på baksidan av kvittot (kille rättare sagt, det har bara hänt en gång haha! Han fick det dock inte..)

Idag slutade kortläsarna i båda kassorna att fungera, det var ingen kontakt till banken i ca 30-40 minuter och samma sak hade hänt i hela området, på alla affärer. Jag satte upp en kartong med meddelandet "KUN KONTANTER" för att upplysa kunderna som gick in om detta, men många var ju redan i affären. Man kan ju bara tänka på vilka reaktionerna ska bli när en kund kommer fram till kassa, kundvagnen proppad med allt man behöver och som man tar för givet skall finnas i ens ägo alldeles strax. Icke. De flesta handlar på kort och det fanns ingenting jag kunde göra, dessutom hade butikschefen lämnat affären ca 3 minuter före vi konstaterat problemet.

Jag förväntade mig att folk skulle skälla på mig, åtminstone muttra och klaga. Det ska ju trots allt gå att handla i en mataffär. Men kan ni tänka er, det var ingen som klagade? Klart att man kunde skönja besvikna blickar men ingen riktad åt mig. Folk skrapade fram kontanter, lämnade varor, sprang hem och hämtade pengar, vissa utan att ändra en min. Jag blev så glad och jag beundrade verkligen tålamodet. Andra kom tillbaka senare och någon tog numret för att kunna ringa och höra när det skulle fungera igen. Inga kommentarer, inget snack. Allt bara löste sig och det förvånade mig. Tack alla fina människor för att ni är så förstående!

När jag kom hem idag bestämde jag mig för att ge Mican en finmiddag lagom färdig tills hon kom hem från jobbet. Det blev ris, brunsås och enorm kycklingfilé med pepparfärskostsficka, alltså ingeggad färskost med 4 pepparkorsnsmak i ett veck jag skurit i filéerna. Det blev verkligen hur gott som helst, om jag får säga det själv. Och det får jag väl, det är min blogg!

Nu sitter jag här och njuter. Njuter av att jag har sovmorgon imorgon. Njuter av att jag nog faktiskt inte har ett enda måste i huvudet just nu, det är inte ofta. Jag njuter över att jobbfrågan är löst, jag njuter av att jag är mätt och nöjd. Jag njuter av att jag fortfarande har en lång del kvar av min ljudbok, sista delen ur Milleniumserien. Jag njuter av att jag inte har läxor att göra, prov att plugga till (stackar Mican). Jag njuter av att jag inte har någon tvätt att vika. Jag njuter otroligt över att inte ha något otalt med någon, inte vara ovän med någon i min närhet. Jag njuter av att jag faktiskt klarar mig så himla bra! Heja mig, jag är bra!

Sådärja, Linnea Mökander. Min kära vän som jag saknar så mycket sen vi skiljdes i USA i augusti. Här har du ditt himla inlägg, tack för att du peppar och är en godbit i mitt liv.



[Foto från April 2009, Dead Frogshot på OL. Hallåå brudar då levde vi livet! Saknar som en dåre. Repris tack!]

Puss, Easy

Så kunde det gå. Bussbiljetter bokade för hemfärd. Dock bara en kort visit fredag kväll-måndag eftermiddag. Det bara blev så. Min kära lilla stora lillasyster har gått och blivit sjuklig och jag ska jobba för henne på Bergs i helgen. Jag trodde aldrig att jag skulle tillbaka dit, 4 år kändes liksom tillräckligt. Men jag förvånar mig själv när jag faktiskt inser att jag ser fram emot det. Det ska bli mysigt. Det känns som ett annat liv, så längesen och ändå så nyss som jag stressade, svettades, skrattade och jobbade där. Åt gjorde jag minsann också, och jag är väl inte den som är den när det gäller att provsmaka bullar och godgrejer..



I'm not the one who is the one som jag spontant sa en gång, totalt översatt direkt från svenskan. Jag gjorde mig inte förstådd kan jag tillägga. Men jag hade ganska roligt åt mig själv. Själv.

Alltså. Kungälv hela helgen. Jag har inte träffat mamma på kanske 2 månader. Jag är ju annars sjukt anti Sverige. Jag känner mig löjlig i det, men så är det. Jag vet inte riktigt varför. Fast det är väl att jag vill vara i USA. Och att jag fått för mig att har jag flyttat hemifrån ja då ska jag banne mig klara mig själv och inte åka hem och vela. Men där har jag redan misslyckats. Hem i helgen PLUS att jag nu öppet kan erkänna att mamma fick betala månadens hyra. Den ska betalas tillbaka så fort som möjligt. Jag skäms. Jag har aldrig bett om pengar, inga seriösa pengar, vad jag kan minnas.

Jag vill klara mig själv, självständigt. Jag har aldrig behövt tänka såhär på pengar förr. Klart jag inte alltid kunnat köpa vad jag velat, långt ifrån. Men det jag fått avstå ifrån att lägga pengar på har varit saker jag inte behöver i grund och botten. Jag har också alltid sett mig som pank när jag haft ca 2000 kr eftersom jag alltid sett sista tusingarna som en buffert, om något skulle hända. Därför har jag aldrig riktigt varit pank. Jag är fortfarande inte pank pank. Men jag hade legat på minus om jag skulle betalat hyran för april.

Tur man har föräldrar iallafall. Tänk de som inte kan få hjälp när det krisar sig. Då är man ju helt utlämnad! Det är ändå en sådan enorm trygghet i det, att i värsta värsta fall kan man gå till mamma och pappa. Men jag vill inte!

På schemat för morgondagen står jobbintervju och vi får se hur detta går. Hoppas hoppas! Sedan går min gobybus-buss mot gamla goa Göteborg. Och jag har också skickat in sista anmälningen på studera.nu. Det känns som om jag är ute efter att se mig själv misslyckas där. Det enda som kunde varit värre är om jag sökt läkare. Men arkitekt. Kunde jag inte komma på nåt lite enklare att komma in på, lite lägre krav på intagningspoäng och lite färre år än FEM att studera under? Nej, såklart inte. Jag ska alltid ge mig på det svåraste. Hemuppgiften är inskickad och nu är det bara att vänta på svar om jag ens gjort tillräckligt bra ifrån mig att få lov att göra arkitektprovet.

Jag fick ett litet lyckorus igår när jag såg en bild framför mig av mig själv som en framgångsrik arkitekt. Fy vad coolt! Men. Oddsen är små, konkurrensen hög. Jag har ingen plan B just nu heller. Vi får väl se vad framtiden har att utvisa. Jag kanske har någon liten elak gubbe i mitt undermedvetna som vill se mig rasa. Det jag helst vill är att bo, jobba och leva i USA. SPLASH, kan inte få visum. Det jag näst helst ville var att plugga i USA. SPLASH, har inte råd, och allt talar emot hela idén - utom min innersta önskan. Då tänkte jag att jag får väl plugga i Sverige. Vad väljer jag? Arkitekt. SPLASH - jag har inte tillräckligt höga betyg. 

Och det sura i det är att jag, utan att vara skrytsam, kan säga att jag har bra betyg. Jag har jobbat för dem samtidigt som jag har haft lätt för mig i skolan om man jämför. Ändå känns det lite som om man pluggat i onödan om man ändå inte ska kunna gå det man vill. Och varför ska de komma upp med detta med meritpoäng när man ändå inte kan göra något åt det. Tänk om jag inte valt korkade kurser som litteraturvetenskap i 2an där läraren puckat nog gav alla 3or MVG och alla 2or VG (När det är ganska logiskt att 2orna inte har samma kunskap som 3orna som har haft svenska ett år till..) Och HUR kunde jag få vg i en sån flummig kurs som filisofi A. Och Himlans Religion A. Jag blir så sur, så onödigt. Jag förtjänar VG i gympa och Matte C (TACK PAPPA ATT DU TYCKTE JAG SKULLE TA DEN SKETNA KURSEN SÅ JAG ÅTMINSTONE ÄR BEHÖRIG TILL ARKITEKT) och Historia B. Men Religion och Filosofi? Vad hände där. Känns som ren otur. Är jag omogen om jag rent ut på min blogg säger, Robert Wilsén jag gillar inte dig?

Men när ändå LM är på min hjärna så kan jag tala om att jag saknar vissa lärare galet mycket. Så roliga, så bra. Jag har aldrig hört någon prata minnen från gymnasiet, längta och sakna lärare och händelser så mycket som LMare gör. Det är nåt speciellt alltså. HOBBE. Marita. Jonas Lidén. Anders Hultgren. Emanuel. Maj-Christine. Christina Lantz. Sven the katthatare. Myyys säger jag bara. Haha. Men jag saknar inte att plugga. Inte nåt.

Nu väntar jag bara på att torktumlaren är klar så jag kan packa..



Schlutt - som Håkan sa i Sunes sommar när han ätit upp alla lakrisbåtarna.

Näej. Nu har jag varit och kissat och tänkt på vad jag just har skrivit. Fy tusan vad deprimerande, vilken patetisk tjej. Jag tänkte att nu axlar jag rollen som min egen psykolog och sa till mig själv att detta eviga tjatet och gnatet inte hjälper mig någonstans. Jag kanske har en split personality här men nu skall jag tvinga mig glad, så att jag får somna på bättre humör. Här skall det listas BRA saker, saker som jag är glad och tacksam över. Ibland måste man påminna sig så att man inte alldeles går ner sig i en spiral som aldrig tar slut.

• Jag får somna i rena lakan som luktar jättegott ikväll
• Jag har en fullproppad kyl, frys och skafferi och kommer inte behöva svälta tack vare pappa,mormor, morfar & Gittan!
• Jag har världens bästa rumskompis som är alldeles underbar emot mig och gör mina dagar bättre än jag nånsin klarat själv.
• Jag bor så fint så jag vet inte vart jag ska ta vägen
• Jag har precis varit i fjällen, åkt gratis snowboard OCH fått betalt för det! (jobb ca 4h per dag i tre dagar och allt gratis)
• Jag har rent vatten i kranen
• Jag har inte ont någonstans just nu
• Jag har haft världens bästa år i USA med kompisar, pojkvän och min underbara "andrafamilj". Mina 3 barn har gett mig oförtjänt mycket kärlek
• Jag har både tvättmaskin och torktumlare
• Jag har hur mycket godis som helst och jag fick ett påskägg av Mican imorse (Piiinsamt att jag inget hade till henne..)
• Jag har både mamma, pappa och syster och mormor och morfar och farmor och mostrar och faster och farbror och kusiner och kompisar och en massa massa andra i mitt liv
• Jag har haft det lätt för mig i skolan
• Jag har körkort
• Jag kan simma
• Jag blir glad när jag sjunger
• Jag har två ben och två armar
• Jag har haft ett jätteroligt år i Mullsjö som jag har mamma och pappa att tacka för att jag kunde gå där
• Jag har kläder så att det räcker (fastän jag önskar att jag kunnat shoppa mer nu..)
• Jag fryser inte
• Jag har faktiskt två jobb
• Jag har upptäckt att jag faktiskt kan laga mat ändå
• Jag har framtidsmöjligheter
• Jag har långa starka naglar
• Jag kan se
• Jag är fortfarande ung och sprallig
• Jag kan skratta och jag gillar det
• Jag blir glad av att läsa böcker
• Jag har hela livet att se fram emot
• Jag kan sy
• Våren är snart här
• Jag får massa komplimanger
• Jag kan rita
• Jag har en egen dator
• Jag ser faktiskt inte totalt helt missbildad ut typ
• Jag kan prata både svenska och engelska och jag fattar norska ganska bra
• Jag har lätt att lära mig
• Jag kan faktiskt åka snowboard även om jag var sämst på resan och ramlade hela tiden så KAN jag faktiskt. Och det är kul!
• Jag bor i ett fritt land med jättebra skolsystem, sjukvård, lagar och människor
• Jag kan skilja på vad som är rätt och fel
• Jag kan ta hand om mig själv
• Jag kan njuta av hur fint det är omkring mig i naturen
• Jag har aldrig haft hål i tänderna
• Jag kan köra båt
• Jag har pengar så att jag klarar mig, åtminstone hittills..
• Alla problem jag haft har i stort sett löst sig till slut, därför borde de som jag har just nu också lösa sig
• Jag har TVÅ kameror
• Jag kan spela piano
• Jag kan vara ganska så trevlig
• Jag kan bli brun om jag solar
• Jag har haft och har fortfarande ett tryggt liv
• Jag blir glad av att dansa
• Jag gillar att vara hes
• Jag blir glad av att kramas
• Jag blir glad när solen skiner

Det finns så mycket mer som jag inte kommer på just nu. Och som min kära kusin Wilma ska ha sagt;

Det gör inget om det regnar, det torkar!

Jag känner mig lite som i melankoli. Idag är det påskafton. Vissa skulle säga att jag har slösat bort dagen på ingenting, andra skulle säga att jag och Mican fått en välbehövlig (?) uppvilardag. Det enda jag har gjort idag är att laga mat och tvätta. Och annars har jag bara degat. Sett på film, the Holiday.. Jag vet inte om det beror på att jag mest legat och latat mig eller vad det är som jag känner mig hemskt opepp idag. Visserligen drog Mican ned persiennerna idag med konstaterandet: "Hejdå verkligheten och världen." så kanske är det inte så underligt att jag är väck?

Det är som om jag inte förstår vad som händer, jag hänger inte med. I mitt liv, i mig själv. Jag hänger lite utanför, flyter vid sidan om. Vad var det Abbott sa i filmen idag, att man ska vara Primadonnan i sitt liv? Man ska själv styra livet, inte bara åka med. Just nu styr jag inte speciellt mycket. Jag känner mig faktiskt helt frånvarande. I mitt huvud lever jag i en låtsasvärld lite, i en "jag-saknar-det-och-dem"-värld. Jag sitter och kikar igenom bilder från USA, både mina gamla och kompisars nya. Jag lyssnar på all musik som påminner mig om USA. Det är kanske fruktansvärt dumt egentligen. Känslorna detta resulterar i är så blandade. Alla roliga minnen gör mig glad, samtidigt ledsen.. eftersom de är över.

Morfar och jag hade ett litet samtal om kärleken och han sa att det kommer alltid att göra ont. Tiden läker många sår, men ett ärr finns alltid kvar ändå. Han sa att visst är det underligt att det kan göra så ont i kroppen, att något psykiskt kan ge fysiska symptom? Mormor och morfar är så kloka. Man borde alltid lyssna på äldre mer. Jag har nog många gånger tänkt att de förstår inte, de kan väl inte förstå vad som händer mig, världen är ju så förändrad. Fel. De har ju all erfarenhet, alla kloka ord och alla tips att ge!

Mormors tips är att man alltid ska gilla läget. Man har inte råd att bråka och kivas, att ångra saker som händer. Tiden är alldeles för kort. Samtidigt påminde hon mig också om att man måste kämpa och ta tag i saker och ting. Allt löser sig, men inte om man bara sitter på rumpan och viftar med tårna. (Varför sitter jag bara här?!) Mormor berättade vidare om hur viktigt det är att ha rätt inställning, vara positiv och att inte haka upp sig på dåliga saker som händer. Det är ingen vits att gå runt att vara sur, det är bara en själv som förlorar på det. Hon sa att hon och morfar har förstått detta nu och önskar att de gjort det tidigare, vad mycket roligare de hade kunnat ha de stunder i livet då man glömt bort att vara tacksam över vad man har. Jag blev alldeles varm i hjärtat när mormor sa "Vi har så roligt ihop, jag och morfar!". Så vill jag också ha det när jag är i den åldern.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma över USA, för jag tror att det är vad jag måste göra för att gå vidare. Det är väl som ett förhållande som tagit slut, fast med ett land. Jag kanske kommer vara lite frånvarande och melankolisk tills jag kommit över någon slags tröskel, så att det kan börja gå framåt igen. Och det är väl inte bara ett land jag behöver komma över. Det finns väl någon mer också. Som är i mitt huvud hela tiden, ständigt. Det är så irriterande. Och jobbigast att jag känner mig helt glömd. Jag saknar uppmärksamheten något så fruktansvärt.

Jag känner mig så osynlig när jag inte kan värdera mig i någon annans ögon.

En dag satt jag och liknade detta med kärlek och känslor med en vattenkran. Att bli kär var för mig som att borra en helt ny brunn, att leda ett helt nytt vatten till en kran. Och sedan öppna kranen på full fräs. Underbart! Men så poff, ska kranen stängas. Eller diskhon försvann iallafall helt och hållet så vattnet hade ingenstans att landa. Därför måste kranen stängas av, men brunnen fortsätter att pumpa vattnet. Ett gigantiskt tryck, sprängfärdigt. Men det finns ingenstans att ta vägen, inga öppningar. Antingen kommer vattnet i brunnen en dag att sina, eller så exploderar allt. Eller så öppnar sig kranen igen, eller en annan kran.


Jag vill styra mig själv, leda mig själv. Men jag kan inte. Eller så vågar jag inte. Jag vet inte vad det är, men jag gör det iallafall inte just nu. Landet Ingenstans, någonstans mittimellan. Jag har inte helt spårat av rälsen, det vill jag inte påstå, men lite skevt går tåget iallafall, som om det hängde på bara ena skenan, snett. Som en lös tand som dinglar i en liten söt köttslamsa.

En lös tand har inte jättemånga uppgifter. Inte heller mycket ansvar att ta. Men det har jag. Fast jag känner inte att jag har så mycket att ge. Vart tog allt "go" i mig vägen? Jag har ingenting att tillföra världen, just nu. Inga direkt revolutionerande tankar att dela med mig av, bara en förvirrad flickas deppiga tankar. Jag kan ingenting bättre än någon, inget som ingen annan gör minst lika bra, jag syns inte speciellt mycket. Annat var det när jag stack ut lite med utseendet, när jag var någon slags punkare eller emo, då syntes jag. Jag får inga sms, men jag orkar inte skicka några heller. Jag orkar inte hålla kontakten med mina vänner, jag tänker att de klarar sig nog så himla bra ändå. Jag flyttar bara runt så att jag inte kan umgås med någon och glider ifrån allt och alla. Finns det en undermedveten tanke bakom allt?

En dag vill jag vara primadonnan i mitt liv. Då tusan!