isabellejimsdotter

PHEW! Jag ær rangordnad. Jag ær verkligen inte bæst rangordnad, men jag ær i grupp tre. Sæmsta gruppen men ændå ær jag en av 30% som ens blev rangordnad. Blir man inte rangordnad har man tydligen ingen chans alls. Blir man rangordnad har man ganska stor chans att gå vidare, ær man i grupp 1 eller 2 ær man i princip sæker. Alltså ær jag inte sæker ænnu men jag ær helt klart glad øver att vara en av de 12,7% som gått vidare som øverhuvudtaget læmnat in hemprovet ifrån børjan! Nu ær det bara att vænta till i børjan av juli før førsta preliminæra intagningen..

"Även de som tillhör ranggrupp 3 kommer med stor sannolikhet
att antas till sina förstahandsval, kanske med några få undantag."
- arkitektprovet.se

Så. Jag gjorde ett trevligt lite facebooktest. Jag älskar dem! Haha jag tror verkligen på dem också. Men i detta fallet var det nästan läskigt. För en gångs skull gick jag in för att svara ärligt. Jag vet att det bara är påhitt alltihop men eftersom jag älskar One Tree Hill trodde jag mig kunna lista ut egentligen vem jag skulle bli beroende på vad jag svarade. Men som sagt. Jag försökte svara ärligt och egentligen trodde jag att jag skulle bli Hayley; ansvarsfull, duktig, lite töntig..

Icke!: Peyton Sawyer.

Idag träffade jag en gås och en mås och en and. Och en del knott. Knotten var rätt stalkiga ett tag. Gåsen var totalt likgiltig och ignorerande, anden såg åtminstone på mig men brydde sig heller inte speciellt. Däremot kan man säga att jag och måsen har ett problem. Ett stort problem. Det är INTE okej att jaga iväg folk från sina egna balkonger! Och med folk syftar jag på mig själv.

Sist när jag skulle sola blev jag bortjagad av en humla. Idag solade jag ändå hyfsat länge, såpass länge att jag nu har en stor skev röd fläck med ett kritvitt streck (efter bikinisnöret) tvärs över ryggen. Vackert! Jag låg där och svettades och drömde mig tillbaka till kryssningen i Karibien i julas. Där minsann fanns det folk vars jobb var att gå runt och spruta vatten med blomsprayflaskor på alla stekandes människor som inte pallade att ta sig bort till poolen. Nu hade jag varken pool, hav eller en liten vän med vattensprayflaska. Inte var jag speciellt bitter för det! Jag var underbart glad över att det faktiskt gick att sola idag, tydligen var det kasst väder i Sweden och då är det alltid underbart att vara utomlands som jag är! Hela vägen bort i Oslo.

Sedan somnade jag i solen. SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN SKRAAA SKRIIIIIIII! Jo det ni! Det var en mås. Jag har googlat runt lite men jag har inte riktigt löst frågan om vilken slags mås det var. Jag trodde att det var en skrattmås men jag är osäker. Det såg inte ut som en fiskmås och det var inte en trut. Det var en galen mås! Den tjöt som en skällande hund! Den åkte framochtillbaka precis utanför min kära balkong och viftade hysteriskt på vingarna (inte endast för att den måste vifta på dem för att flyga, jag är övertygad om att det var för att skrämma mig också!). Jag blev livrädd och sprang in i ren panik - rädda vad som räddas kan men här kunde jag inte vara kvarf! I min vilda flykt lämnade jag efter mig handduk, kudde och mobil på balkongen. Jag stod där bakom dörren och såg ut genom fönstret, längtansfullt på mobilen.

Jag tog sats flera gånger, öppnade dörren lite på glänt och gjorde en ansats till att springa ut och hämta den. Men varje gång kom måsen förbi och den var galen! Jag skojar inte, inte överdriver jag heller! Fram och tillbaka, tre meter liksom, sen vände den. I säkert en kvart! Och så fort den hörde gnisslet i dörren jag försökte öppna diskret liksom STANNADE DEN UPP i sin flygtur och vände sig mot mig med liksom fötterna först, vingarna höjda i en fruktansvärt skräckinjagande attackposition! Helt seriöst. Den var ute efter mitt blod!

Tillslut tog jag mod till mig och sprang ut, tog grejerna, sprang in och stängde och låste dörren! PHEW! Jag var sjukt skraj! Men jag ville inte låta måsen vinna helt och hållet, jag vägrade att sitta infångad i lägenheten så jag gav mig ut på en glasstur. Jag såg sedan när jag gick på gatan att det satt två måsar, stolt och triumferande, uppe på taket på min balkong. De kanske tror att de vunnit men nästa gång ska de få igen! Jag ska komma på en finurlig plan. Kanske spruta ketchup på dem?

Jag köpte mig en glass och tänkte att jag ville ju fortfarande bli brun och då måste man vara ute och då kunde jag likaväl motionera samtidigt. Jag tog en promenad, hamnade vid östensjövannet igen och gick runt sjön. Det var här jag träffade gåsen och anden och knotten. Två timmar var jag ute och gick och gick och gick.

 Anden.

Imorgon är det jobbdags igen, och det kanske blir grill efter jobbet med Helena, Jeanna och Linn också! Myspys. Btw så var helgen kul! Var på D-Lux både fredag och lördag, träffade hur mycket folk som helst, däribland Elina som jag inte träffat på huur länge som helst! Är det inte konstigt hur mycket folk man hänger med under gymnasietiden som man tar för givet att man alltid ska hålla kontakten med, och så står man här tre år senare och har knappt kontakt med någon.

Isabelle

Tillbaka i Oslo! Jag kom igårkväll och seriöst, jag tycker att det är riktigt plågsamt att åka bussen, även om det denna gången gick raka vägen utan trafikproblem. Men jag mådde illa mer än halva vägen (man SKA inte chatta samtidigt, jag har lärt mig en gång för alla...) och när jag kom fram var jag ju mer jetlaged än efter flygresor från andra sidan jorden..

besöksräknare

besöksräknare

Jag fattar inte hur man får in en besöksräknare på bloggen?

Kungälv. Bra dag. Jag vaknade när klockan ringde kl 9.30 och jag har blivit så himla duktig på att stänga va klockan direkt och bara ställa mig upp på momangen - i mer eller mindre vilket slags tillstånd jag än är i (mer sovande än vaken generellt sett).

På schemat för dagen stod Pass, handla pennor och gå till frisören. Mamma och jag åkte in och jag tog nummerlapp hos polisen medan hon parkerade. Kön var på nr 71 när jag kom in. Det rörde sig knappt. Jag fick nr 141. Inte bra. Jag bara insåg hur många timmar det skulle ta när jag efter en kvart såg att siffran tvekat sig upp till nr 74.

Men. Ibland ska man ha tur. En snygg pappa (ni vet vad jag talar om..) gick förbi och sa i farten "Vill du ha nr 96 i stället?" och innan jag hann reagera annat med ett dumt nickande hade han hunnit ut med familjen och jag fick fram ett tack. YES ALLTSÅ! Så kom mamma och jag berättade om hur nöjd jag var över vad som hänt. Så väntade vi. Och väntade.

Tror ni att jag hade slut på tur? Nej. Ännu en snygg pappa (jag vet inte om det hela berodde på att jag idag har på mig pappas skjorta eller vad det är...) kom fram och gav mig en annan nummerlapp "Vill du ha nr 82?". YES ALLTSÅ. Vänlig som jag är gav jag vidare min nr 96 till tjejen som kommit precis bakom mig till nummerlappsgrejen. Alla glada - allting bra.

Tjejen som ordnade med passet var hur trevlig som helst och jag tänkte att "Åh jag vill vara hennes kompis". Konstig jag är eller hur? I vilket fall så tyckte hon visst att man kunde se att det var jag på passet, då jag berättade anledningen till varför jag ville ha ett nytt pass även om mitt nuvarande fortfarande är giltligt [Jag har kolsvart hår, tupperat, sur min och överdrivet mycket svart smink - och jag kan inte skylla på att det är gammalt för det är bara typ 2 år gammalt....] Grejen är den att passsnubben tvekade när jag skulle in i USA igen med familjen efter kryssningen i julas och jag vill inte vara med om det igen, det är inget att chansa på! Det ser absolut inte ut som jag.

Tyvärr fick jag veta att det inte är lov att le på passfotot, som jag ville för att inte se så sur ut. Inte ens le med stängd mun fick jag berättade tjejen i båset skrattande när jag frågade. Istället ansträngde jag mig för att le med ÖGONEN (som de säger att man ska göra i Top Model.. jag vet dock inte hur man gör det..) Istället började jag gapskratta och jag vet inte hur kortet blev, jag bara sa att det blev bra utan att riktigt se. Vem är egentligen snygg på sitt pass? Just det!

Så drog vi vidare till Inex där lim och pennor inhandlades och här hade jag tur igen. Mamma hittade mitt gamla presentkort från 2007 som jag helt klart trodde gått ut och jag var beredd på att böna och be för att få använda mina 100 kr och hade funderat ut argument - men turen höll i sig och damen i kassan sa glatt att "Det är giltligt i 10 år!".

Ännu mer tur - mormor och morfar kom på fika och mamma hade köpt BRIEOST som jag var så sugen på men som jag inte hade kunnat med att be om.. YES ALLTSÅ! - igen!

Turen höll i sig när jag fick spendera 2½ h hos frisören, jag älskar det. Och få bli lite blondare. Dessutom har jag betalat tillbaka min skuld till mamma och det känns hur bra som helst. Och Linus är hemma ikväll och det är kul PLUS att vi har en ny bil! KAN DET BLI BÄTTRE? Jo -  det kunde sluta regna också men man kan inte få allt.

Jag tycker lite att jag förtjänade all denna tur idag efter oturen igår. Min buss kom till Oslo 30 minuter efter att den skulle åka. Det var så mycket kö på vägen hem att bussen en gång stängde av motorn - vi rörde oss ändå inte! När vi skulle ha varit en tredjedels väg från Göteborg såg jag på google maps att vi kommit ca 26km från Oslo. Jag var så bitter. Hela dagen hade jag klagat, både öppet och tyst i mitt huvud, över att sitta 3h40min på bussen hem. Istället var jag hemma 6h efter att jag skulle ha åkt från Oslo.

De borde skaffa sig en ny slogan, istället för "GoByBus - vill du åka billigare får du cykla" till

"GoByBus - Vill du åka snabbare kan du cykla!"

Pusselihej!

Jaha. Så vad ska jag gøra imorgonkvæll då? Gøteborg/Kungælv is the playground denna helgen..

Alltså. Ibland kan man bara bli så irriterad på sig själv och sina egenskaper, eller kanske personlighet i detta fallet. Kan man inte bara få göra något lite halvhjärtat? Halvbra, medium, lagom. Dagens kvällsaktivitet får stå som exempel. Jag kände att lägenheten kändes äcklig och jag ville städa den. Jag villa göra en normal, lagomseriös uppfräschning. Men vet ni vad. Jag kan inte förmå mig att göra en halvhjärtad städning även om jag går in med inställningen att det bara ska bli ett halvfräscht resultat och fastän jag är alldeles för trött för att egentligen orka något annat än en snabbstädning.

Troligt. Jag ska bara dammsuga lite snabbt. Men. Om jag bara dammsuger kommer allt damm från alla vertikala ytor falla ner och göra min dammsugning totalt ogjord i långa loppet. Jag måste damma. Då måste jag även rengöra hela köket. Och jag får inte glömma element och lister, ovanför dörrar, kontaktuttag, ljusknappar och i fönster. Då kan jag likagärna rengjöra spisen, micron och inuti skåpen så att det inte faller ut någon smuts när jag öppnar skåpen (Ja alltså jag rengjorde bara i skåpet där sophinken står, någon måtta får det vara.) Men vattenkokaren var också dammig. Och sedan har vi alla sprayflaskor, cremer, smink, rengöringslotioner, hårnålar, nagellacksbortagningsmedel och gud vet vad som står i hyllan som ändå måste flyttas för att hyllan ska kunna dammas och då kan man lika gärna damma varenda liten himlans pinal som den innehåller.

Och vi tvättade samtidigt och jag visste ju att det var en massa damm i torktumlaren så jag dammsög den också, i alla vrår och skrymslen. Dessutom får jag lite ångest varje gång jag öppnar lådan med bestick - det ligger smulor under gafflar och knivar och allt annat så jag lyfte ur allt och dammade där också. För att inte tala om toaletten och handfatet. Varenda bacillusk skal väck. Och jag stod och gnuggade på spisen så jag fick värk för att få bort fläckarna som vägrade lossna. 

Förstår ni vart jag vill komma? Inte konstigt att ja drar mig för att städa. Det tar aldrig slut! Och det värsta är att nu när jag gjort allt detta, hittar jag ändå damm här och var och känslan av maktlöshet i striden mot dammet känns totalt tröstlös.

Jag vet redan innan att det kommer att bli så här. Överduktigt va? Det kanske verkar vara en bra egenskap men jag är inte lika säker på det. Eftersom jag vet hur jobbigt det kommer att bli tänker jag ofta och gärna redan innan att näe, det är lika bra att strunta i det, det blir alltid en alldeles för stor apparat. Och nu tänker jag inte enbart på städning, utan det mesta. Det kan vara så mycket lättare att vara totalt passiv istället. Är man från Landet Lagom tycker jag ändå att man borde kunna få till något mittimellan överambitiöst och ingenting alls.

Detta är annars en såndär typisk grej man tar sig för när man har saker som man borde och måste göra men som man inte vill eller orkar göra; typexemplet att plugga. Du vill inte plugga - du börjar städa. "Då gör jag något nyttigt och får inte lika dåligt samvete". Fast, det är sällan man går på det där i långa loppet, det är svårt att lura sig själv.

Men jag har ingenting bättre att göra. Jag pluggar inte (Stackars Mican sitter och kämpar i andra rummet..), jag har inga uppgifter som jag måste göra. Ändå känns det typiskt som om det är något jag undviker. Undviker att göra. Eller undviker att tänka på. Det är som om jag är livrädd för att sätta mig ner och inse att jag inte har något att göra och måste börja tänka. För jag tänker bara i cirklar, samma saker om och om igen och jag kommer inte framåt. Jag kommer med all säkerhet djupare, gräver ner mig ännu mer i samma frågeställningar och problem, men inte vidare, utåt och framåt.

Jag orkar inte ta tag i något av värde. Jag är ganska passiv till verkligheten på något sätt. Jag känner inget vidare engagemang eller är speciellt intresserad av vad som händer, vad jag kan göra eller hitta på. Likgiltig. Samma rutiner samma dag. Allt handlar bara om att jobba, sova, äta - och det rör mig inte. Det känns skönt att inte ha några andra direkta förväntningar på sig från omvärlden, för vem skulle ha förväntningar på mig?

Det var vad jag hade att säga. Godnatt!

(Förresten ska jag hem i helgen..)

"Ær det inte konstigt att minnet av en vænlig gest kan vara
smærtsammare æn minnet av sådant som var dåligt?"
- Ænglar av Marian Keyes

Okej HEJ vad jag är glad att jag tog mig för något igårkväll. Efter att ha jobbat Green Daykonserten, kommit hem vid 2am, gåt upp vid 8 igen för att jobba och sedan hem igen där jag totaldäckade i solstolen på balkongen var jag aningen tveksam på min lördagskvälls aktivitetsnivå. Du vet, den där känslan när man sovit mitt under dagen, helt oplanerat och för kort stund för att bli utvilad, så att man är helt darrig, frysig, förvirrad och frånkopplad när man går upp, sådan kände jag mig. Middagslagning kunde jag glömma i det tillståndet, ingen som helst inspiration. Men. Det var som sagt lördag och jag hade hört rykten om att Sebbe/Christoffer/GG-gänget skulle hålla till i parken och jag tänkte att det är ju faktiskt inte direkt ansträngande i sig som aktivitet.

Därför bar det av mot duschen, Kiwi-mataffären, en middag bestående av flingor och yoghurt och slutligen T-bane. Gänget, som var ett mycket större gäng än jag kände till, hade druckit i parken sedan 12tiden och där kom jag nykter men det var bara kul :) Det problemet löstes väl visserligen efter hand. Efter en stund gick vi tillbaka till deras lägenhet, eller gick och gick.. Sebbe bar mig stundvis - dock ofrivilligt haha. Ibland känner man sig bara sådär liten och hjälplös när man har en stor och stark vän som får för sig att det nu är dags för Issa att bli buren. Kuul.



Så frågade jag Sebbe lite i smyg. "Hallå..vad är Grejen med Sverige?" Det var en tjej med Sverigetröja, Sverigeöl och en svensk flagga målad på kinden och jag fick det otroligt smarta svaret att HALLÅ det är Sveriges Nationaldag om några timmar! Åh, det hade jag totalt missat. Sverigetjejen, som nu hette Helena, och hennes vänner Jeanna och Linn övertalade mig ganska snabbt om att det var min plikt att också fira Sverige på detta sätt. Det slutade med att jag också gick runt med Sverigeflagga på kinden och Sverigetröja. Love it!



Så skulle dessa mina nya bekantskaper dra ner till parken och det tyckte jag lät roligt så jag joinade. Alltså ärligt talat, jag älskar sånt här, när jag tillåter att en kväll bara går i en totalt oplanerad riktning. Slutligen hamnade jag i en park med totala främlingar där alla satt och sjöng och spelade gitarr och drack öl och myste. Några spanjorer joinade och allt var bara en såndär perfekt sommarstämning. Jag fick åtminstone önskat EN Carolalåt.



Vid 1-tiden blev det lite kallt så vi tjejer drog vidare mot stan, powerwalk från Grünerlökka till sentrum och De-Lux - där Sebbe/CHristoffer/GG-gänget är stammisar. Givetvis var de där. Nu hände något kul och förvirrande. Det kändes som om alla planerat en kupp emot mig. Det kändes som om alla stod på rad för att få prata med mig, dansa med mig, bjuda mig på dricka. Jag bara drogs runt bland folk som en favoritleksak som alla försöker fånga. Jag förstod ingenting så jag bara lät mig dras runt - ändå ganska förtjust i uppmärksamheten fastän jag till slut nästan kände mig obekväm. Men efter snack och dans och gratis Cosmopolitan så kände jag nog ändå att jag hellre ville spendera det lilla som var kvar med mina nyfunna och gamla vänner och tackade för drinken och sa att JA jo jag ville nog hellre sitta under korkeken och lukta på blommorna än att gå ut och ha ett trevligt samtal med en okänd kille (Hans uttryck - inte mitt!).

Tydligen var det flaggan på kinden som givit mig all uppmärksamhet. Jag tror minsann att jag vill ha en svensk flagga på kinden igen om det är det enda som krävs för att alla ska dra i mig åt alla håll och ha mig som deras föremål att visa upp. Det var längesen det kändes så, nästan jämförbart med all uppmärksamhet man som blond svensk får i New York.

Jag tog nattbussen hem och det var också en spännande upplevelse. Jag skulle sitta på bussen i minst 40 minuter och jag skulle av på endhållplatsen, därför tyckte jag att det var en ypperligt smart idé att sova. Det tyckte inte busschauffören som efter halva resan på en fullsatt buss stannade bussen och gick bak och petade på mig "IKKE SOVA!" varpå jag ryckte till, öppnade ögonen och såg konstigt på honom, sådär som man gör när man plötsligt blivit väckt och inte vet var man är och i vilket sammanhang man befinner sig. Alla på hela bussen såg på mig och log menande eller skrattade i smyg. "OKEJ?!" sa jag högt och tänkte att det är väl ingent idé att sätta sig upp mot Herr Busschaufför och åkte resten av resan hem i vaket tillstånd.

Väl hemma gick jag glatt upp för alla miljoners trappsteg, upptäckte att jag inte bäddat sängen med de nytvättade lakanen men vet ni, Det gjorde mig ingenting! Jag hade haft en toppenkväll och inget kunde ändra på mitt topphumör.

Tack Sebbe och GG för era pussar och kramar men jag vet inte om jag är lika tacksam för bit i öronen och slem på kinden (Hahaha GG dina läppar blev blå pga min flagga på kinden! Såg himla kul ut..) men det var väl också en trevlig upplevelse på sitt lilla vis.

Då var det dags att ta tag i den nya dagen. Söndag kl 13.00 och snart bär det av mot jobb igen. BRA HELG BRA LIV.

Klem Issa