Att leva för 2 dagar av 7.
Det är lite ångest på att veckorna svischar förbi. Inte så lite heller, faktiskt. Det är jätteskönt att veckodagarna går så fort men ju snabbare allt går desto snabbare närmar sig hemresan. Panik ja. Jag vill verkligen inte åka hem, varför skulle jag vilja det? Jag bor för tjyven 40 minuter från NYC, och ändå känns det som om jag aldrig är där. Jag har underbart roliga helger med fest, shopping, mys och allt som man kan önska sig. Vad har jag hemma? Familj & vänner. Inget jobb, ingen plan. Och vännerna här då? Ska det bara vara tack och adjö då eller?
Nej nu är det dags för en shoppingtur. (Nej tydligen så går det ibland att göra mer än bara jobba, äta och sova på vardagar) Den enda fastställda planen idag är: Urban Outfitters. Sen får jag väl smyga in en kortis på forever men jag har i princip förbjudit mig själv att handla något till mig själv, undantag om jag hittar något perfekt som jag inte kan leva utan. JAG SAKNAR CARRO! Jag har ingen att shoppa med idag. Carro, du hade aldrig svikit mig. Du var alltid på att shoppa på tisdagförmiddagar med mig. Men jag kanske får mer gjort nu då. (= mer spenderade pengar).
Adios!
Löjligt lycklig!
Helt sprudlande glad, löjligt lycklig. Vad är anledningen kanske man kan undra. Jo här har vi ännu en pinsam bekännelse: det beror på att jag precis har sett senaste avsnittet av One Tree Hill. Jag vet inte om det går hemma men här i USA är vi på säsong 7 och det är makalöst hur ett TVprogram kan framkalla mer känslor på 1 timme inräknat reklampauser än vad mitt vanliga liv gör på en månad. Och det kan väl betyda två saker, antingen är jag sjukt lättpåverkad av tv eller så är jag galet känslokall IRL. När jag nu tänker på det så är det möjligt att jag är både och. Min pojkvän säger att One Tree Hill är världens löjligaste serie. FEL FEL FEL! Jag har aldrig sett en bättre serie, det är i princip det enda program jag följer slaviskt och allting började i USA. Jag insåg första månaden här att de gamla säsongerna gick varje vardag precis då min 3åring hade naptime och på den vägen var det! Nu är det en av höjdpunkterna varje vecka, måndagar känns inte längre så tunga när man vet att klockan 8 börjar en timmes myspys. Det var väl ungefär allt jag hade att säga om mitt favoritprogram, och eftersom jag knappt ser på TV annars blir det troligtvis inte så mycket mer löjligt TVsnack! Tur.
Isabelle
Pallade inte trycket?
Så sitter jag här, knåpandes på mitt första blogginlägg. Mitt första blogginlägg i världshistorien och jag har liksom bara en chans att skriva ett första blogginlägg. Inser ni prestationsångesten? Det värsta är att jag ens har en blogg nu. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här. Bloggar, det gör ju alla. Och vem vill vara som alla andra? Nej precis, hur kunde detta ske? Jag var totalt emot detta. Det känns som ett halvstort nederlag att jag föll för ett slags tyst grupptryck. Och inte har jag någon att skylla på direkt, bara mig själv. Ingen sa åt mig att jag var tvungen. Men jag blev bara så sugen. Mmmm. Sugen var ordet. Och pinsamt nog är jag lite exalterad över detta, eller ganska mycket.
Så, fine, jag erkänner. Jag pallade inte trycket! Jag har skapat mig en alldeles egen blogg.
Enjoy!
