isabellejimsdotter

Som svenskar sätter vi gärna väskan på bussätet brevid och hoppas att ingen ska tvingas inse att det inte finns några lediga platser och klämma fram ett ynkligt "ursäkta, är det ledigt här?". Som om det vore en fråga, det sitter ingen där. Det är snarare en ursäkt över att två människor tvingas på varandra, främlingar alldeles för långt in i varandras personal space.

Jag tänker ofta svenskar som jämförelsevis blyga, lättförnärmade, lagompersoner. Undantag finns alltid. Men BAM, med lite alkohol i kroppen, ja då är vi svenskar snarare ökända. "Party Svensker Go Home!" står det klottrat på en vägg i Oslo, en drink med samma namn har jag testat på Café Sør. (Inte särskilt god) Vi arbetar hårt, där har vi ett gott rykte i Norge, men när det är dags att dra ner på byen, ja då kunde det nog lika gärna varit. Även till semesterorter ska vi komma och röjja sönder stränder, slänga skit överallt och få dåligt rykte. Det är som om alkoholen ger oss rätten, ursäkten, anledningen, att ta igen för "lagom" som vi annars är; ett beskedligt folk, neutrala, nöjda och artiga.

FAIL. Kunde vi inte vara lite allmänt sköna hela tiden? Jag ska inte säga något, jag sätter själv väskan på sätet brevid. Men det stör mig att jag är sådan. Jag har satt i iPodlurarna i öronen för att ha en ursäkt att inte låtsas höra när någon verkat vilja få min uppmärksamhet, jag har lyft telefonen till örat fastän den inte ringt. Jag vet inte hur många gånger jag låtsats sova på en buss för att få vara för mig själv. BORING.

I lördags tog jag bus for T-bane (Gillar det FORTFARANDE INTE, saknar T-bane..) in till byen för att träffa Elin. Jag hamnade på en sådan plats där man sitter 4 säten imot varandra och mittimot satt en kille, 25-30 kanske. Han såg på mig, jag tittade ner. Hade laddat iPoden, redo att plugga in i öronen och landa i någon egen värld med en ljudbok. Skulle bara ta ett tuggummi först.

Killen tittar upp; "DU! Kan jeg plage deg med noen ord?" "eh va?" "åh.. er du svensk?" "öh...ja" Han undrade igen ifall han fick plåga mig med några ord. Vad ska man säga? Sure. Han bad mig om ett tuggummi också när jag ändå var i farten. Jag blev så förvånad över hans framfusighet att jag genast gav honom ett. Febrilt dansade tankarna runt efter ett sätt att bli av med "DENNA KONSTIGA MÄNNISKA SOM BÖRJAR PRATA MED MIG PÅ BUSSEN!! MÅSTE VA EN STALKER, JAG KOMMER ALDRIG BLI AV MED HONOM! HAN ÄR SÄKERT PYROMAN ELLER PEDOFIL ELLER NARKOMAN! HALLÅ JAG KÄNNER JU INTE MÄNNISKAN; PRATA INTE MED MIG"

Automatiska tankar, varför tänker man så? Han började snacka om hur mycket han störde sig på att T-banespåret höll på att renoveras och han förklarade sedan - aningens luddigt, han hade nämligen tagit några öl - att han ville göra helt klart för mig att han lovade att inte ragga på mig, fråga mig om mitt nummer eller att han hade någon som helst baktanke. Enda anledningen var att han ville att tiden skulle gå snabbare, den tenderar ju att göra så när man gör något kul, inte bara sitter och väntar. Han ville bara komma hem någon gång.

Hallå?! Vad lever vi i för värld där man behöver FÖRKLARA att man BARA vill prata med någon? Och där satt jag och andades ut, slappnade av och insåg att han hade rätt. Tiden gick hur snabbt som helst, sedan skulle jag av, sa "haadee" och vi lär aldrig mer träffas igen. Och det spelar ingen roll; vi fick några minuter i varandras liv att bli lite trevligare - inget mer med det.

Hur många minuter går inte åt till att vänta? Varför utnyttjar man aldrig tiden? Det vimlar av människor omkring men alla är för upptagna med att stirra på klockan. Jag önskar att jag kan få vara lite mer wild and crazy, helt spontant, utan baktankar.  Men, enstöringen i mig själv är ändå rätt nöjd med å ligga i sängen, slippa vara trevlig mot någon, måla naglarna (hemskt ful brun färg btw!) och bara vara. Jag är nog minsann rätt svensk ändå.

Så snurrar mina tankar ca 22:12, tisdagen 21 juni 2011 i Lambertseter, Oslo.