miracle
Så stod vi där, på ett fullknökat T-banetåg i rusningstrafik ut mot förorterna. Vi, som i en mängd främlingar med olika kultur, förutsättningar, livsproblem och från olika sammanhang. Tvingade att stå så mycket närmre varandra än man annars väljer att göra främlingar emellan. Ingen luft, illemåendet krypande. Folk råkar trampa på varandras fötter, någon luktar svett, stressade människor på väg hem från arbete. IRRITATION I LUFTEN.
Så öppnas dörrarna vid nästa hållplats, folk drar efter andan och suckar när de ser hur många fler som har tänkt knö sig på samma vagn. Som om det inte vore nog, 2 barnvagnar ska in precis där vi står. Det går, det är klart det går, det är bara att ställa sig ännu närmre alla andra, oroa sig för väskknyckare och få ännu mindre luft.
Men mitt i allt detta, börjar ett av barnen i barnvagn att fnittra. Alla söker med blicken mot pojken, under 1 år gammal, som sträcker sig mot någons väska som han tycker är fin. Poff, irritationen försvinner. Pojken tittar på de närmaste, var och en, och bara skrattar av ren och skär glädje. Det går inte att inte le. Han blev helt överförtjust i min väska också, nitarna glittrade ju.
Mamman försökte få honom att sluta men alla runtomkring försäkrade henne om att det "ikke var noen problem". Han sträckte sig glatt efter en kvinnas klocka som han sedan satt och klappade på tills hon skulle gå av, hela tiden så lycklig och glad.
Pojkens glädje smittades alla runtomkring och jag förundrades över hur lite som ändå behövdes för att hela stämningen tvärt skulle förändras. I pojkens glädje förenades alla främlingar, för när pojken log mot oss, kunde vi inte sluta le, och när man då ser upp och möter någon annans leende så är det som om man delar något.
Ett litet vardagsmirakel.
Kommentarer
Postat av: pappajim
<3 <3 <3 Barn är verkligen Guds gåva
Postat av: mamma
Vilken härlig erfarenhet!
Trackback
