isabellejimsdotter

Sista veckan i Oslo. AlexÄlskling var här i helgen, sjukt lyckat om jag får säga det själv. Massa bad och snack och promenader, bussturer, solande, Osloutforskande och en gnutta öl/cider hann vi med. Fast kanske ändå att vi mest åkte buss? Jag vet inte. Bra blev det! Otroligt vad man kan hinna med under dagar då man faktiskt sätter den sidan till.

Men åter till nuet. Onsdag. Jag vill börja med att lite tyst påpeka att jag eventuellt kan vara överbetald en dag som denna. Jag har suttit och varit redo att säga "Postbanken det är Isabelle" i telefonen i 7h av denna dag. Men ack så få gånger jag gjort det, kanske runt 30 samtal. Men jag vill ha sagt att jag varit beredd ungefär nonstop. Och är inte det värt något? Och förhoppningsvis har jag tagit väl hand om mina kära samtal.

Vad jag då istället har gjort är att dels upptäcka vilken grej Paint är i Windows 7. WOH. Det är helt otroligt vilka möjligheter man har. Skulle haft en ritplatta att rita med - haha i paint... Inte slå mig nu kära photoshopnerds. Men jag kan erkänna att det inte blir riktigt precist när man försöker rita i paint med datamus. Men kul!

Satt där och funderade på om detta kanske räknas till porr och sådant får man ju absolut inte pyssla med på jobbet dator. HÅJÅJÅJ. Men jag kanske inte hinner bli avskedad på 2 dagar. Å andra sidan, hur porrigt är det med så skeva bröst?

För det andra har jag återupptäckt Svenska Hollywoodfruar, antingen har jag glömt bort vad jag sett eller så har jag helt enkelt missat senaste säsongen. Har gått igenom hela "svenska New Yorkfruar" som förberedelse inför kommande resa och när säsongen var slut hamnade jag i Hollywood. Dagens nämnvärda citat av ingen mindre än Maria Montazami; ungefär:

"Jag är bara nöjd så länge mina barn blir fina personer med båda fötterna på benen.."

Alltså, hur underbar är hon inte? Hon rättade sig själv med jorden; but still. Fantastiskt.

För övrigt har jag ännu mer ångest över morgondagen än över promenaden. Tanken slog mig i förra veckan att jag ju faktiskt fyller år snart (man brukade ha nedräkning i månader men jag hade inte en tanke på det) och imorgon smäller det. 23 bast. 23 jordsnurr som man skulle skriva i KamratPosten om man var cool och sökte brevvänner. Men förhoppningsvis var ju ingen 23 som skrev där..

Hur mycket borde man inte ha uppnått som 23 år? Hur seriös borde man inte vara? Ha hittat sig själv, vara stabil och tillfreds? Det är kanske bara en föreställning jag har. Som mina fina ateljévänner gärna tar upp ofta så har jag alltid sagt att vid 22 skulle jag ha barn och familj. Karriär. Ja, jag insåg ju när jag sagt det (tyvärr inte före jag öppnade min mun) att jag reda var 22 och att barn har en viss behandlingstid vad gäller produktion. Jag har nu ett antal timmar på mig att lyckas med min livsplan, omarbeta den eller känna mig misslyckad. Eller så bestämmer jag mig för att jag inte bryr mig.

Jag är väl iallafall på väg någonstans? Alldeles för mycket på väg kanske, åt alla håll? Fick frågan igår "Vad är din adress?" Enklaste frågan i världen kan man tycka. Men jag fick ställa en motfråga "i vilken stad?" som gav "Ja, alltså där du befinner dig". Jaha, tänkte jag. "Jo alltså. Jag är i Oslo till lördag, sedan USA i två veckor, sedan Kungälv 1 vecka och slutligen Lund efter det. Så eh, vilken stad?" Snacka om rotlös. Och hur länge stannar jag i Lund? Jag kan omöjligt tänka mig mer än 3 år. Samtidigt känns det lite jobbigt att skriva det såhär, för då kanske jag får en känga om sisådär 20 år när jag sitter där i Lund och aldrig kom vidare. Hemska tanke.

Och inte nog med all denna bitterhet (jag känner mig faktiskt rätt glad idag så jag vet inte vart jag fick allt detta från), så känns det väldigt avlägset att fira min födelsedag imorgon. Hade varit så mycket skönare om ingen visste om det, tyvärr kommer 879 personer se det på sin New Feed imorgon. Då har jag ändå rensat bort flera hundra fb-vänner. Vad jag ska göra med min födelsedag? Öhm. Jobba. Ja jag har ju då inte världens största umgänge här och jag behöver packa. Så ja, frågor om min födelsedags aktiviteter och allmänt firande undanbedes. Jag har framförallt ingen lust att bli äldre heller.

Och vad gäller umgänge. Det är inte det att jag känner mig ensam. Det är snarare det att det låter som om jag borde känna mig ensam. Ett temaförslag till ett annat inlägg: Varför bryr man sig så mycket om vad andra tycker? Hur kan det vara så att jag så ofta inser att jag tänker mer på vad andra tänker om vad jag tänker, tycker och gör, än vad jag själv vill göra, och faktiskt tänker och tycker? Att jag oroar mig mer för vad andra tänker att jag ANTAGLIGEN tycker, tänker och gör än vad som faktiskt är sant? Så ofta inser jag att jag hela tiden försöker se på mig själv genom andras ögon, istället för att se ut från mig själv på världen runtomkring (vilket borde vara så mycket mer naturligt eftersom jag logiskt sett bara kan se med mina egna ögon). Men nog om det, ett annat inlägg var det ja..

Slutligen; Är det okej om jag helt enkelt bara lyxar till det med Halfbaked? Eller ska jag spara mig till USA? Appropå glass måste jag nog ändå ta tag i mitt såkallade nya liv och gå den där himlans promenaden. Och allvarligt talat, varför frågar jag ens? Jag får väl göra PRECIS vad jag vill på min födelsedag. Jobbigt bara att jag inte vet vad jag vill, inga planer, önskningar eller förhoppningar. Kan man få dra täcket över sig? (Åh.. nu frågade jag igen)

Tur att jag åtminstone har båda fötterna på benen, jag ska väl vara nöjd.

/xoxo