isabellejimsdotter

Är det inte förunderligt att man kan vara så beroende. Så förtrollad, kanske snarare förbannad. Det är skrämmande att det är så svårt att kontrollera sig själv. Att ynka pyttesmå korn han ta en så i besittning att man själv inte riktigt kan styra sig själv. Att man kan bli så påverkad att man försöker lura sig själv, ljuga för sig själv. Jag talar om sockersug. Socker i alla dess former, som pockar och drar.

Jag tycker att det är läskigt. Jag minns gånger då jag suttit och nästan darrat för jag varit så sugen. Stunder under gymnasietiden (nu kände jag mig gammal) då jag satt med läxor och jag kunde inte koncentrera mig för fem öre. Sockerabstinens. En kaka. En chokladbit. Jag vet en gång då jag gick och hämtade en dumlekaka och satte på skrivbordet och sa till mig själv att den får jag när jag pluggat klart. Läser ett ord, två ord. Tittar på kakan. Tre ord, fyra ord. Tittar på kakan. Jag har inte en aning om vad jag läst, det enda som existerar i mina tankar är kakan. Uttrycket "det vattnas i munnen" har jag upplevt otaliga gånger. Det slutade med att jag insåg att det inte skulle bli något pluggat om jag inte åt kakan först. Sedan fick jag förstås ge mig en som belöning efteråt också.

Vi åkte till Stockholm med klassen i tvåan. Av miljoner anledningar hade jag bestämt mig för att ha sockerförbud. Det har jag bestämt många gånger i mitt 21åriga liv. Sällan har jag lyckats längre än några dagar. Jag hade bara varit utan socker någon eller några dagar när vi kom till Stockholm och sockerabstinens gjorde mig inte direkt på jättebra humör. Kort sagt, jag var tjurig. Efter en hel dag med en grinig och klagande Issa genom gator och torg fick någon nog, jag tror bestämt att det var Elina. Hon talade bestämt om för mig att detta med sockerförbud kunde jag glömma, det kunde jag börja om med när vi kommit hem från Stockholm då hon inte behövde hänga med mig dygnet runt. Hon köpte mig en centerchoklad. Ni förstår inte. Jag fick den i min hand. Jag såg på chokladen. Som hos en tecknad figur ändrades mitt ansikte från grimars till ett sprudlande leende. Detta utan att ens ha öppnat chokladen. Så jag åt. Och jag log. Och resten av resan blev riktigt bra har jag för mig.

Det verkar som om socker påverkar både fysiskt och psykiskt. Faktum är att socker kan fungera som vilken annan drog som helst. Det är samma signalsubstanser och processer i hjärnan som pågår i alla former av beroenden.

Jag har aldrig varit såpass seriöst beroende av något annat, såsom cigaretter och liknande, som så många andra är. Jag har inget att jämföra med, men antagligen är röksug otroligt mycket värre än sockersug. Det får mig att förstå hur nästintill omöjligt det måste vara att anta utmaningen att sluta röka. Många liknar dock sockerberoende med alkoholism och liknande. En alkolist kan inte "dricka bara lite". Tydligen kan man som sockerberoende heller inte äta bara lite.

En gång lyckades jag faktiskt med mitt sockerförbud i 9 veckor. Kanske inte 100% eftersom det är så svårt att styra vad som finns gömt i mat man äter här och där. 99,7% kanske, ren gissning. Men medvetet åt jag inget sött utom vad som naturligt finns i frukt osv. Inget godis, inga kakor, inga bullar. Ändå försvann aldrig sockersuget. Många säger att man efter 2 veckor ska bli av med abstinensen. Inte jag.  9 veckor klarade jag. Sedan bakade min underbara mamma en morotskaka. Du vet en sån där perfekt, icke-torr morotskaka med extra mycket klet på. Det var droppen så att säga. Jag smakade. Jag åt. Jag åt och jag åt och jag åt. Jag åt antagligen lika mycket den kommande veckan som jag annars skulle ha ätit de 9 veckor jag låtit bli. Sedan var det jul, och alla vet vi ju hur julen är.

Frukt är också godis. Det säger många. Det är inte sant. Fel, fel, fel, fel, fel, fel som Brasse sa i 5 myror är fler än 4 elefanter. Frukt är inte ens i närheten av godis. Frukt är skit. Godis är underbart. Reese's cups har en riktigt bra plats i mitt hjärta. Jag vet inte vad min poäng med detta inlägg är riktigt. Kanske är jag sockerberoende.