isabellejimsdotter

Om du ber mig tänka på det bästa som finns att äta är risken stor att jag nämner Ben & Jerrysglass. Finns det något bättre? Jag har hört kommentarer hemifrån Sverige där man oroligt undrat över om jag möjligtvis förvandlats till en Ben & Jerry'sglass. Men lugn bara lugn! Jag är fortfarande mänsklig, tycker jag. Det bästa är att det är så mycket billigare här än hemma. Förr var det extrapris på två burkar för $6. Nu är det oftast $4 för en, vilkat är ca 24 sek, alltså sjukt mycket billigare än vad de kostade när jag åkte hemifrån Sverige: 49sek. De är säkert ännu dyrare nu. Hur ska jag stå ut när jag kommer hem? Jag är van vid minst 1 burk i veckan. (Ja det är illa, mycket illa. Det började i liten dos och beroendet har bara blivit värre och värre.) Rekordet är nog 3 på en vecka då jag hade två stycken på en dag. Illa. Hur många kalorier som helst. Men man måste ju få njuta av livet tänker jag, och njuter det gör jag när jag äter glass. Favoriten är Halfbaked. Men den är inte perfekt. Den hade varit bättre om det varit bara chokladglass och inte både chocklad- och vaniljglass vilket bara gör att det blir mesig chokladglass istället för den mumsiga i Chocolate Fudge Brownie som var #1 förr. En nykomling som ligger bra till är Peanut Butter Cup. Jag köpte den nästan av ett misstag, eller jag trodde att det var chokladglass..måste ha haft bråttom. I vilket fall är det jordnötssmörsglass med chokladroppade jordnötssmörsgodisar (Reese's mini peanut butter cups som är en stor favorit bland amerikanskt godis). Jordnötssmörsglass låter inte så himla gott, MEN ACK VAD FEL MAN KAN HA! Den är helt underbar. Men cookie dough är liksom vad som måste finnas i en glass för att den ska bli bäst. Just nu ligger det en Chocolate Chip Cookie Dough i frysen som min hostmom köpt till mig. Hon är väl för söt? Jag blev jätteglad, trots att jag aldrig väljer vaniljglass om jag ska välja. Såja, nog om glass för idag. I can go on and on and on about it...  

Även om jag inte förvandlats till en glass så har jag ändå förstått på både mig själv och andra att jag nog har förändrats härborta i USA efter ett år ifrån Sverige. Ytligt sett är jag ju numera blond, och jag har lärt mig att gå i högklackat. Jag har lärt mig att äta sushi, ja jag har tillochmed lärt mig att tycka om det och att längta efter det. För ett år sedan hade jag aldrig smakat och heller inte haft den allra minsta planen på att någonsin i mitt liv smaka på sushi. (Jag är ingen avancerad sushiätare ännu, jag är mycket nöjd med california roll och en och annan alaskan roll och så vidare. Billigt och bra dessutom!) Till min familjs besvikelse måste jag nog också erkänna för mig själv att det oavsiktligt har börjat poppa upp en och annan svordom i min mun. Jag har mig själv att skylla men jag måste också säga att man blir som man umgås. Det underliga är dock att jag enligt många börjat prata stockholmska och det är ju helt skevt eftersom jag mest umgås med skåningar och Camilla som pratar göööttebosska. (Woho jag älskar att du är från Kungälv HOST Kode Camilla!)

Innan jag åkte till USA hade jag en tanke om att jag automatiskt borde utvecklas efter ett år som au pair. Det är ju faktiskt en ganska stor utmaning, tycker jag iallafall, att dra iväg mot ett främmande land, utan vänner och familj. Allt är nytt och det man varit van vid hemma är borta. Nytt jobb, nytt boende, nya vänner, ny familj - en helt ny tillvaro och situation med helt nya utmaningar. Allt detta med målet att inte se Sverige på ett helt år, modigt tycker jag! Men det är svårt att veta om det blivit någon beväxtning av mig själv, sånt händer ju inte över en natt utan sker väl långsamt vad jag har förstått. Folk säger att jag förändrats. Kristin sa att jag ser ut som en helt ny människa. Många au pairer som jag vet har åkt hem har insett när de kommit hem hur mycket de ändrats. Man tror att det har hänt lika mycket hemma som det har gjort borta, men många upplever att allt har stått stilla och att man inte alls är i fas med verkligheten. Jag tror att jag har blivit åtminstone lite modigare som person. Jag hoppas det iallafall. 

Jag är rädd för att åka hem. Det känns som om jag inte har något som väntar på mig hemma. Det är tryggt och skönt här nu när man har varit här så länge. Det mesta går på rutin, man vet vad som förväntas av en och vad som kommer hända härnäst. På ett ungefär iallafall, alla dagar är ju unika när man är i USA och jobbar med 3 ungar. Jag har inget jobb hemma. Mican vill till Norge och jag är absolut på, jag önskar bara att jag hade samma inställning som henne: "Det ordnar sig!". Jag vågar inte riktigt tro på det, även om jag om jag ser tillbaka på mitt liv hittills så kan jag nog inte komma på något som inte löst sig. Men jag kommer med största sannolikhet komma hem ganska pank, utan jobb, utan planer. Så många av mina kompisar är inte ens kvar i Göteborg/Kungälv och det skrämmer mig. Jag tror jag skulle älska att vara arbetslös i max 2 veckor. Eller för all del, det hade varit underbart att vara rik och arbetslös i ett liv, men inte pank och arbetslös. Det funkar inte. Jag vet inte hur det känns att vara pank och jag vill inte få reda på det. Att då dra till Norge utan att ha ett startkapital, MICAN JAG UNDRAR HUR DET SKA LÖSA SIG? Men å andra sidan, det är Mican vi talar om. Allt löser sig alltid för henne. Åh jag saknar dig. Tack för skypet idag. Ja du också Olofsson som var med på ett hörn! 

Det var dagens tankar. Eller jag har många fler men det känner att det nog får räcka om någon i världen ska orka läsa. Jag vet att min syster aldrig skulle orka läsa något jag skrivit som var längre än 2 meningar. Just nu är alla jag känner på bio, Brothers tror jag den hette och jag ville se den. Men jag slutade inte förrän bion började. Min hostdad sa för 1 minut sedan: "Isabelle are you staying home 3 nights in a row?!" Och japp, det är jag! Och imorgon också verkar det som eftersom jag tydligen ska jobba sent pga att båda föräldrarna plötsligt fick veta att de ska på julfest imorgon. Så kan det gå. Men på fredag är jag ledig, underbart! Jag vill åka skridskor. Jag är aldrig sugen på det annars i Sverige men jag är det nu. Det skulle vara jättaroligt om jag åkte till Larchmont och åkte med Kevin men han har ju aldrig tid så det är nog ingen idé. Och alla andra jobbar väl på fredag dag ändå! Sovmorgon skall det iallafall bli, h u r b r a s o m h e l s t!

Over and out!