isabellejimsdotter

Det finns hur mycket bevis som helst över att jag tycker om att vara i centrum. För 2 minuter sedan berättade min syster för mig om en gammal inspelad film hon nyss sett med mamma. Det är Adelines födelsedag, hon fyller 10 år. Hon är i fokus förstås. Fast jag tycker tydligen inte att det var en självklarhet. Därför trycker jag upp min nuna i kameran och frågar "Syns jag nu?" och "Varför filmar ni bara Adeline?" och detta är liksom ett mönster som jag följt sedan jag knappt kunde prata. Jag vet ett klipp där pappa sitter och filmar Adeline som bebis. Hon ligger bara där och ser söt ut. Oviktigt tyckte jag som väl var 2-3 år. Upp med hela ansiktet i bild "Vad gör man där då?" "Varför är det en sån?" "Kan man prata i den?" (Jag minns hur intresserad jag var av mikrofonen som satt utanpå denna medeltidsvideokamera) Och när pappa säger att "Ja man kan prata i den", så börjar jag prata bebisspråk, som om ingen hört att jag kunde prata ordentligt 1 sekund innan? Egoist javisst. Ett annat filmklipp som just precis kom upp på Adelines facebook [http://www.facebook.com/posted.php?id=679830031&share_id=197981586757&comments=1#/video/video.php?v=364103010636] visar också detta att jag inte kunde ta att Adeline står i centrum. Hon kör världens roligaste dans framför TVn. Jag sitter helt omedveten om filmandet i en stol och läser en bok. Nörd var jag redan då! Men så fort jag märker att Adeline blir filmad, ja då ska jag också vara med. Tyvärr är jag som alltid inte i närheten av lika cool som min syster utan kör någon slags Rudolfaktig spagettidans utan känsla. Detta irriterande sätt att agera på inför kameran höll väl i sig till..högstadiet kanske? Sedan dess har jag mer eller mindre undvikit filmkameror så gott det går. Men 800 foton där jag är taggat i på facebook kanske ändå talar sitt tydliga språk. Det är kul att synas.

Jag tog detta till sin ytterlighet när jag skulle börja på gymnasiet. Dagen innan uppropet i ettan tyckte jag att det var dags för en förändring. Jag kände bara två personer som skulle gå på LM Engströms Gymnasium och jag ville förnya mig själv och hur jag uppfattades. Palla vara lilla söta snälla kyrkIssa tänkte jag. Visserligen hade jag väl haft nitar i några år men nu var det alltså dags att ta steget längre. Svartvitt hår, här kommer jag! Det var underbart. Ni förstår kanske inte känslan av att alla ser en. Du är inte längre någon som obemärkt går förbi på stan. Alla ser dig, folk vänder sig om för att få se en extra gång. Jag minns hur jag sög i mig uppmärksamheten.

Det är därför jag älskar första halvtimmen när man går ut i New York. Om du inte hört om hur det går till så kan jag berätta att det är helt sjukt. Det skulle aldrig hända i Sverige. Först och främst är svenska flickor hyfsat populära i USA, blonda tjejer är något av en sevärdhet. Och utan att försöka säga att jag är speciellt snygg, så känner man sig som svensk mycket snyggare här än i Sverige. Svenskar är generellt sätt så mycket vackrare än amerikaner. Amerikaner är generellt ganska fula, stillösa. De tycker väl visserligen att vi Européer ser ut som clowner men det bryr vi oss inte om. De tycker tex. att svenska killar ser ut som bögar eftersom de har en stil.

Hur som helst. Folk vill ha oss på sina klubbar. Vi är killmagneter. Därför går vi ut med Promoters. Deras jobb är att ta in snygga tjejer på klubbar för att locka dit killar som i sin tur handlar mycket sprit till oss. Vi å andra sidan får alltid gratis sprit när vi är där. Man känner sig som en kändis. Såhär gick det till senast jag var ute I NYC, då åkte vi till Nikki Beach. Efter förfest på tåget in till Penn Station tog vi en limo till klubben. Vi ringer Promotern som är beredd på att ca 8 svenska brudar är på väg. Vi träffar promotern, vi går förbi alla köer in. Visar inte leg för att komma in på klubben, betalar inte ett öre som alla andra måste göra. Vi leds genom klubben till ett VIPavdelningen som är på en scen längst fram. Där står en vakt som får veta att vi är VIP och han släpper in oss. Vi får det största bordet och jag tror att vi under kvällens gång fick ca 3 flaskor Absolut Vodka + blanddricka och 2 flaskor champange. Vi står på borden och dansar hela natten. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? INGENTING! Förstår ni känslan av att gå in på en bar och få allas blickar på en? Det har aldrig hänt mig i Sverige. Kanske att det är skillnad att vara  blond, jag vet inte. Var alltid mörkhårig i Sverige men det är roligt att se så svensk ut som möjligt när man är svensk i USA. Man känner sig som en kändis.

Trots all glamour tycker jag konstigt nog att det är roligare att gå ut på min lokala favoritbar här i NJ. OL - Orange Lantern. Jag vet inte vad det är. En halvfull bar med medelåldern på 40, med 70% gubbar, halvtaskiga coverband, ingen som direkt dansar utom vi svenskar och rätt underliga människor. Låter hur tråkigt som helst. Ändå har jag nog haft mina allra roligaste stunder i USA på OL. Jag har aldrig haft så roligt ute i NYC, undantag Halloween, som jag brukar ha på OL. Tyck att jag är dum i huvet, fine! Jag är nästan lika mycket stammis som kinesen Justin som alltid, då menar jag ALLTID, är på OL. Jag känner vakten och bartendrarna och tillochmed banden minns oss nu. Imorgonkväll spelar Suburban Noise och de är för mig det äkta OLbandet. Sist de var på OL drog vi in som en storm på OL, rakt in till toaletterna. När jag är på väg ut hör jag sångaren med piratlapp för ögat: "LET'S BRING OUT THE SWEDISH GIRLS WITH THEIR FAVORITE SONG!" (Det är så klart Crazy Bitch. Jag vet inte om det är Eline, Linnéa o Madde som infört denna sång som vår favvo, eller om det sträcker sig längre bak i tiden haha) Här är vi mer som lokalkändisar. En kväll under Thanksgivinglånghelgen var det verkligen INGEN som dansade. Inte för att det brukar vara det men någon brukar ju hänga på när vi börjar. Det slutade med att jag och Rebecca hade en helt egen dansshow och hela baren glodde på oss. Uppmärksamhetskåta, ja! Och vi får uppmärksamhet. Det är kanske inte så konstigt eftersom de andra brudarna på OL ofta är medelålders wannabehippa kvinnor i 80talsfrisyrer. Men det är bara en petitess!

I lördags jobbade jag kväll. Jag slutade 00.20 och min första plan var förstås att lägga mig och sova långt innan föräldrarna kom hem. Men Rebecca undrade om jag skulle med till OL. Ni förstår inte hur glad jag är över att äntligen hitta kompisar som vill dra dit efter att Madde Linnea & Eline dragit hem. Alla andra verkade bara vilja gå ut i NYC. I vilket fall: jag tänkte att man lever bara en gång, sova kan man göra i himlen och en lördag utan utgång är en bortslösad lördag. Därför var jag redo när mina hostisar kom hem, hostdad körde mig till OL vid halv ett. Jag hade övertalat den dansande kinesen Justin att komma för jag visste att Rebecka, Moa och Karin skulle komma senare än de sagt och jag ville inte vara där själv som en annan idiot. Fast jag kände mig lite som en idiot ändå, jag var totalt nykter för jag kan ju inte förfesta när jag jobbar. Så drog jag in, snackade lite med vakten John som förövrigt varit nykter sen 12 år tillbaka. Tänk vad man lär sig. Sedan tog jag en Rumple Minze shot och sedan började dagens band, BIG BAD IRISH, faktiskt spela Crazy Bitch. Då kan man inte sitta stilla! Jag och Justin sprang upp och dansade. Bara vi. Ingen hängde på. Jag kände mgi som en idiot som var där utan vänner men tänkte också att näe, ska det stoppa mig från att ha roligt då eller? Nej! Vill jag dansa så ska jag dansa, skitsamma vad några gamla amerikaner tycker. Bandet blev överlyckligt eftersom de äntligen fick några som diggade. Efter några låtar ville de ha upp mig på scen och hjälpa till. Så jag fick en maracas och uppdaget att dansa till dem på scen. Ännu pinsammare eftersom det nu BARA var Justin som dansade. Plus att han gav upp efter en stund, fast jag tvingade tillbaka honom. Men ändå, 100% uppmärksamhet. Kanske inte riktigt rätt slags uppmärksamhet eftersom folk nog måste tycka att jag var dum i huvudet. Jag fick en Tshirt som tack och sedan kom äntligen Rebecca, Moa och Karin instormandes med några random 30åringar som de varit och förfestat med i 100 år. Vi hade en grym kväll! :)

Nu skall jag försöka tvätta min vinterjacka och vi får se hur det går. Jag är ledig i 2½ timme till sedan är det jobbjobbjobb som gäller. För en gångs skull har jag ungefär inget på schemat. Jag behöver inte ens köra en enda unge till en aktivitet, det är helt galet. Ganska skönt men å andra sidan behöver jag underhålla dem istället. Men jag ska verkligen inte klaga. Jag vill inte ens räkna ut hur många jobbdagar jag har kvar. Eller FEL, jag vill räkna ut hur många jobbdagar jag har men jag har inget schema.  Ca 20 vanliga jobbdagar plus en veckas kryssning då jag kommer att jobba ungefär varannan kväll. Ja kryssningen ja, den kan jag berätta om en annan dag. Det ska bli kul, jag drar på julafton..!

Over and out!