isabellejimsdotter

"Jag är både liten och både stor - får jag nappen!" sa min mamma när hon var liten, för stora flickor har ju inte napp. Man vill så gärna vara stor, men ändå liten. När man är stor får man göra vad man vill (så länge lagen tillåter antar jag), en mycket större frihet att välja. Samtidigt kan friheten kännas alldeles för stor ibland. Jag har väl i princip upptäckt att världen ligger framför mina fötter. KUL! Eller, jobbigt? Svindlande. Hur ska man veta? Vad ska jag göra? Jag trodde alltid som barn att när man blir stor, ja då vet man allt. Då kan man allt, då förstår man allt. Koll på läget med svar på alla frågor. Så fel man kunde ha!

Jag är 21, enligt lagen har jag varit vuxen i 3 år. Troligt. Jag känner mig fortfarande som ett barn. Jag plockar vuxenpoäng då och då. Som t.ex. igår när jag köpte en flygbiljett för första gången. Flera dagars researching efter den billigaste och smartaste flygresan. Samtidigt förlorar jag mina vuxenpoäng lika kvickt. Igår åt jag cookie dough till middag. En 5årings beteende, eller åtminstone en 5årings dröm.

I många många år har jag sagt att jag inte vill bli stor. Jag vill vara 5 år igen. Mamma fixar allt, pappa vet allt. Största problemet är att man har tappat bort en Barbiedocka, att man tvingas äta grönsaker, att man måste borsta tänderna och att man bara får godis på lördagarna. Jag tappar fortfarande bort allt, jag tvingar mig själv att äta grönsaker (vissa kan faktiskt vara goda ibland), jag kan äta godis precis när jag vill men det ger mig dåligt samvete och borsta tänderna, ja det gör jag ännu oftare än när jag var liten. Problemen och frågorna är mycket större nu. Vad ska jag jobba med när jag blir stor? Hur ska jag få jobb? Måste jag plugga? Vad ska jag plugga? Vem ska jag gifta mig med? Kommer jag få barn? Kommer jag att ha en stabil ekonomi? Kommer jag få ett bra , lycklig och hälsosamt liv? Satsa på karriär eller familj? Både och? Jag önskar ofta att allt jag oroade mig över handlade om leksaker och grönsaker.

 
IdaLotta, Stina, Isabelle och Adeline (Foto snott av syster facebook)

Vad ska jag då bli när jag blir stor? Jag vet inte. Vet inte vet inte vet inte. När någon frågar mig är det som om något automatiskt blockeras i min hjärna. Jag kan inte ens tänka på saken. Det är som om frågan i sig är för stor för att kunna bearbetas. Idag när jag körde runt i Jeepen med ungarna sa jag på skämt att när jag blir stor ska jag bli en VIP. De frågade mig vad det var för något, en VIP, en Very Important Person. De skrattade åt mig, men allvarligt talet. Det hade inte varit så dumt, en Professionell Mycket Viktig Person. Du ser ju själv, jag kan inte ens blogga om frågan på ett allvarligt sätt, jag skämtar bara bort det.

Ändå har jag på något sätt kommit över en tröskel, jag önskar inte till 100% att jag var 5 år längre, bara till viss del. En annan del av mig längtar efter att få ta hand om mig själv, att känna att jag klarar av allt på egen hand. Någon gång måste man få stå på egna ben. Det är skrämmande och lockande på samma gång. Jag vill ha en egen lägenhet, en egen bil, ett eget jobb, ja ett eget liv utan att någon säger till mig vad jag ska göra. Fast. Ibland är det skönt när någon säger till en vad man ska göra, de gånger då man inte vet. Varför kan livet inte bara svart på vitt, med självklara svar. Det skulle kanske vara tråkigt förstås.

Det värsta är att det faktiskt inte spelar någon som helst roll vad jag tycker eller vad jag vill. Hur mycket jag än skulle försöka kan jag inte förhindra att jag faktiskt blir äldre för varje minut som går. Det är väl med andra ord ingen idé att oroa sig så länge man inte kan göra något åt det. Är jag vuxen eller är jag ett barn? Jag ser i väldigt mångas ögon yngre ut än vad jag är. Ber jag någon gissa här i USA hör jag oftast 16. Det betyder att jag i princip kan bete mig som ett barn, det förväntas väl ändå av mig? Jag har fått visa legitimation 3 gånger på bio när de haft 17årsgräns fastän de inte frågat mina kompisar. Det är faktiskt ganska roligt. Jag kommer nog vara glad över att jag ser ung ut när jag blir 30. Förhoppningsvis ser jag väl ut so 26 när jag är 31, det är okej med mig!


Syster Adeline och jag. (Foto snott från Adelines Facebook)

Enligt mina barn är jag vuxen. Mina värdbarn bör jag nog tillägga. Hade de varit mina barn kunde man väl hoppas att jag sett mig själv som vuxen. De ser mig som vilken vuxen som helst, de litar på mig och kommer till mig med sina frågor och problem. Jag är som en extramamma och det är nu jag förstår att som jag litade på mamma när jag var liten, så litar de på mig. Skrämmande, med tanke på hur mycket jag hittar på och låtsas. En av ungarnas kompis, flicka 3 år, frågade mig fundersamt en dag varför jag inte hade några barn. Jag förklarade för henne att jag var alldeles för ung (fastän jag rent fysiskt sett inte är det) och frågade henne om hur gammal hon trodde att jag var. Utan betänketid såg hon stadigt på mig och sa "46".

Enligt äldre personer som man träffar i sin omgivning är jag fortfarande ung, bara barnet. Ja kan se i deras blickar att de vet precis hur de känns, att de varit i samma sits som jag. Det fortfarande mycket tid kvar, jag har hela livet framför mig och jag behöver absolut inte ha tänkt ut vad jag ska göra med det än. Alla dessa motsägelsefulla signaler krockar i mitt huvud.

Jag tror inte att jag är den enda som känner så här. Det är nog ganska naturligt, även om jag trodde att man skulle vara förvirrad under puberteten, inte nu. Kanske är man lika förvirrad hela livet? Hemska tanke. En vacker dag kanske jag eller någon annan kommer på knepet med livet. Men tills dess får jag nog lov att känna som min mamma kände: "Jag är både liten och både stor" - än så länge!